Kategorier
barn & föräldraskap

Sluta skäll!

Jag måste verkligen sluta skälla och vråla på barnen. Idag började morgonen med en ordentlig dos psykopati här hemma när ungarna pulade ner två mylittleponys samt en gammal macka bakom elementet. Eller först var det ponnysarna som åkte ner och medan jag fick ut dem så ramlade en gammal macka ut (urk) varpå geniet i familjen; Ninja bestämde sig för att uppmana det andra snillet att ”stoppa tillbaka den Tamlin!” VARPÅ DET LILLA FANSKAPET FAKTISKT GJORDE DET. 
 
Jag bröt sönder en stekspade, grät en mikrosekund och vrålade. Nej det blir inga årets mamma-awards det här året men fan vad svårt det är att vara den där förstående, pedagogiska och tålmodiga mamman man liksom var så jävla säker på att man skulle bli. 
 
Men jag måste verkligen sluta skälla på dem. Tills jag lyckas med det får jag fortsätta lära och uppmuntra ungarna att be den elaka mamman att suga röv varje gång hon spårar ut. ”Sluta skäll på mig!” vill jag att hon ska vråla tillbaka. 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Sluta skäll!”

Känner absolut igen!!! Tills jag började med mina Citalopram så kunde jag få psykopatbryt flera gånger om dagen, vilket har resulterat i att vi har fått byta ut större delen av matservisen…

Nu har jag mycket bättre tålamod och kan snacka med ungarna 10 min längre innan brytet kommer. Lägg till ett barn med ODD (trotssyndrom) som totallåser sig om man brusar upp mot honom, man måste helt enkelt hålla sig lugn… det går, men inte varje gång….

Min mossa hade en grej att alltid be om ursäkt när hon varit arg och förklara att det var som en "vulkan" inuti. Ingen aning om hur jag formats av hennes utbrott eller om hon varit värre eller bättre eller likadan som andra mammor, men brukar du ha nåt eftersnack där du liksom förklarar att "mamma blev arg, det var dumt" om du tycker att du skällt i onödan?

Har ju inte barn själv, så jag borde säkerligen hålla käft, men alltså; mänsklighet. Man är inte mer än människa och det ÄR mänskligt att tappa besinningen, framförallt med barn i närheten. jag blir lite misstänksam mot morsor som alltid är kolugna, de måste käka nåt otillåtet preparat

Känner igen mig. Mitt tålamod existerade inte förr.

Nu för tiden är det dock rätt "lagom" med utbrott. Jag upplever inte att vi bråkar lika mycket alls. Eller snarare att jag blir lika förbannad längre när de gör tokigheter.

Jag kan tyvärr inte komma med något fint om att jag har blivit mer pedagogisk utan jag har gradvis börjat må bättre sedan jag fick börja sova hela nätter, när jag fick fast jobb och ekonomin började flyta på men mest har det nog hjälpt att jag träffade någon och blev sambo och helt plötsligt bara hade halva arbetsbördan att tänka på.

Så för mig var det oro, sömnbrist och att jag fick för mycket att bära som gick ut över ungarna. Jag har haft så dåligt samvete över detta men jag inser att jag kan inte ändra det som varit och lever i nuet istället. 🙂

(Fan vad jag flummade iväg här.)

Jag ser lite fram emot att sonen är gammal nog att få en utskällning när han gör fel. Jag har gått och gottat mig jättelänge. Men jag känner mig som en nazist när jag blir för arg, för min man blir typ aldrig arg alls. Varför?

Minns när mina föräldrar skällde på mig när jag var liten, man kunde ju förstå att de blev arga ibland, det blev man ju själv också ibland men det värsta var nog när de inte bad om ursäkt eller förklarade varför de var arga då skulle man liksom luska ut det själv och det var inte helt lätt. Nu fattar jag ju att de var stressade och sådär men då gjorde det ont..

Det är inte ungarnas uppgift att uppfostra sina föräldrar eller fungera som påminnelser om bra beteende, så varför lära dem ett sådant beteende? "Det är inte okej att du skäller så där på mig!" är bättre tycker jag.

Man kan väl bli arg, men varför inte bara vråla det då? Typ "Jag är så jävla arg och frustrerad!" och acceptera att man är fler i huset med inredningsidéer när man har barn. Och att deras inredningsidéer av nödvändighet är helt störda.

Jag är av åsikten att det är okej att tappa humöret och skrika. Så länge man förklarar och ber om ursäkt sen. Det gjorde aldrig mina föräldrar och man stod där ledsen och förvirrad och fattade inte riktigt varför.

För man har humör. Min dotter på snart 3 år tappar humöret ofta och vrålar, och då måste ju jag visa henne hur man ska bete sig sen. Man ber om ursäkt för att man skrek, man plockar upp det man har kastat och man tänker igenom varför det blev på det viset så att man kanske kan undvika ett sådant utbrott nästa gång.

Jag skulle vilja vara en sån där mjuk morsa som har allt tålamod i världen, men nu blev det inte så och då får man göra det bästa av situationen för att inte fucka upp ungens barndom helt och hållet 😉

Gud vad skönt det var att läsa det här just nu. Har en unge på drygt 2 som trotsar och beter sig så jävla illa så jag kräks. Känns som det enda jag gör är att skrika på honom. Känner mig också som den enda mamman i världen som skriker och skäller, mycket pga alla snuttigullrosafluff mammor som är såååå perfekta. Tycker fler mammor borde vara lika ärliga som du! För det äääär jobbigt många gånger att vara mamma och ibland vill man slita av sig håret.

Nä alltså ibland går det bara inte… Och jag blir egentligen inte arg på HONOM, jag blir bara så sjukt jävla trött på hela situationen att jag vill gråta och skrika bara på den. Jag brukar vråla något i stil med "Mamma orkar inte!!" och på något vis hoppas jag att det går fram att det är mig det är fel på 😉 Det var JAG som satte ungen till världen, då får jag väl se till att torka upp med ett glatt flin när han bestämmer sig för att i rasande tempo skyffla ner mat på golvet så att det stänker upp på väggarna, vilket sker varje måltid.

Jag tänker att man kanske inte ska vara pedagogisk jämt. Alla blir arga och det är inte farligt. (Inom rimliga gränser förstås!!) Barn blir ju också arga och de lär sig nog att hantera sin egen ilska av bl.a. föräldrarna. De lär sig att det är ok att bli arg på folk även om man tycker om dem (igen inom rimliga gränser). Jag tycker att man kan vara arg utan att vara elak och det kan vara viktigt att träna på. (Elak är ju naturligtvis inte bra!) Sedan är det säkert också viktigt att prata om varför någon blir arg. Om man aldrig visar att man är arg på barnen kanske de inte förstår så bra att andra kan bli arga och hur de kan hantera det. Och barnen lär ju bli arga på andra barn och då är det nog bra att de lär sig lite vad som är ok och inte ok. Detta är min teori i a f. 🙂 Kram

En kväll vid läggdags fick jag spel i dotterns superstökiga rum FAST jag visste att det var fel tidpunkt och FAST jag visste att en del av problemet är för lite förvaringsutrymmen. Sexåringen är tyst och lugn medan jag morrar, gormar och muttrar. Sedan säger hon "Mamma, när du håller på så där känner jag hur jag drar mig bakåt fast jag egentligen inte rör mig. Jag liksom backar bort från dig." Jodå, den tog. Visst gormar jag fortfarande, men inte sådär omotiverat helt plötsligt. Hon är ju sex år, så meningsskiljaktigheter finns det gott om också utan att jag på egen hand jagar upp mig över ett stökigt rum.

Jag känner igen mig (dock inte i grejer bakom elementet, vi har turen att det inte ens går in en legogubbe bakom elementen) i frustrationen och det dåligt samvetet efteråt. Det som har triggat mig är när 2-åringen springer iväg vid påklädning av ytterkläder och vill busa genom att inte klä på sig.

Samtidigt står 5-åringen och frågar en massa saker… då tiltar min hjärna fullständigt.

Numera har jag dock börjat vänja mig av vid att skrika eftersom jag ber 5-åringen att sluta skrika. Så jag tänker mig för väldigt mycket även de gånger jag blir riktigt arg.

Jag har insett att mina förmaningar inte går in när jag skriker för barnen blir bara ledsna och lyssnar inte alls.

Men det är svårt, speciellt när två barn gör olyckliga saker samtidigt. Fast jag har insett att egentligen har de ett gott hjärta och vill inte göra något elakt med mening, men det blir lite tokigt ibland. Typ som för Emil i Lönneberga.

Dean – hur upplevde du det när din mamma bad om ursäkt? Vore intressant att höra.

Jag ber om ursäkt i efterhand ibland, när man liksom tappat koncepten över en skitgrej (inser man i efterhand). Min kära avkomma är allt utom långsint så han brukar mest se förvirrad ut, lilla hjärtat.

"Imorgon är en ny dag, och då går det bättre", är ett mantra jag upprepar i huvudet när jag känner mig som mest misslyckad som mamma. Men det är ju sant, och oftast blir nästa dag faktiskt mycket bättre.

När min syrra var liten och mamma en gång skällde på henne och sa "varför kan du inte bara göra som jag säger?!?!?!" svarade syster sonika "du har sagt att man ska lyda sig själv".

Moahahahha

S::-) Vilken otroligt välformulerad unge du har!

Jag kan också bli rätt så arg snabbt, men eftersom jag vuxit upp med en likadan mamma har jag bestämt att jag helt enkelt MÅSTE lägga band på mig. När jag var liten tyckte jag nämligen inte att det var så kul att mamma blev så arg så jag blev rädd, och bad om ursäkt efteråt – för att snart göra likadant igen.

Som ett led i min strävan att bli en bättre mamma hjälper min mans ex till genom att anmäla till soc om hon hör att jag någon gång inte lyckats leva upp till min ambition. Inte så att jag kastar saker och slåss, utan mer varit rätt så snäsig mot hennes son någon gång när jag varit stressad och han råkat säga fel sak vid fel tillfälle. Exet är en rätt så bra sporre i mitt bättre-mamma-projekt, kan man säga. Det får man väl ändå ge henne cred för.

Varje beteende vi har fyller en funktion, det går inte att bara ta bort ett beteende, det måste ersättas med ett annat. Att bara sluta skälla är ett ganska tufft uppdrag, du har höga förväntningar på dig själv (vilket vi såklart ska för att bli så bra människor vi vill och kan). Fundera på vad du kan göra istället så att du har en plan i situationer när du normalt skulle skälla. Annars kommer du stå där utan verktyg plötsligt, det måste vara något som funkar lika bra för att uppfylla vilket behov det nu än må vara – få ungarna att reagera/lyssna, få ut din egen frustration…

Har ingen formell kunskap men har jobbat länge med beteendeproblematik och samma metoder går ju att applicera på allt.

"Peaceful Parents, Happy Kids" av Laura Markham – Läs den!! Hon har även en hemsida, typ ahaparenting.com. Har ej varit inne där själv, men med tanke på boken så borde den vara bra…

Hej Lady Dahmer!

Jag är en nytillkommen läsare här och uppskattar dina åsikter som får mig att omvärdera min verklighet. Det är verkligen nyttigt att få andra perspektiv!

Det är också skönt att höra att det finns andra som också vrålar , skriker och tar sönder saker när man blir arg på sina barn. Men jag borde verkligen också bli bättre på att INTE skrika på mina barn.

Tack för en bra blogg!

Skönt att höra att det inte bara är jag. Skriker och gapar så jag är trött på min egna röst men han struntar ju totalt i mig när jag pratar inordnar samtalston. Frustrerande.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *