Kategorier
barn & föräldraskap

Bästa sättet att lära sin barn hyfs är att föregå med exempel

lyckolina

Det här med hur olika familjer gör och resonerar kan man ha många åsikter om. Nån menar kanske att alla barn är allas ansvar och det kan jag hålla med om när vi talar om barns välmående och säkerhet, men inte när det handlar om uppfostran. Hur skulle det funka liksom? Ska vi införa en statsgodkänd uppfostringsskola så att vi försäkrar oss om att alla barn växer upp med Den Rätta Fostran? För inte kan vi väl låta idioter, korkade, lågutbildade och ohyfsade få fostra sina barn själva? Eller?

Varje familj har sin egen kultur. Man behöver inte gilla det men man behöver respektera det. Man kan inte bara klampa in och ogiltigförklara andras föräldraskap för att man inte håller med.

Jag upplever att många (barnlösa?) har orimliga krav på vad barn sa kunna, klara av och hur de ska bete sig. Herregud, låt barn få vara barn liksom. De är mitt uppe i lärandet och minsta kritik kan få dem att ta tio steg tillbaka. Barn ska lära sig upptäcka matglädje, inte bekymra sig om vilket bordskick de har eller oroa sig för att de gör fel när de tuggar. Bara som ett exempel. Barn petar näsan, torkar kladd på byxorna, kladdar med maten, smaskar med öppen mun, rapar, pruttar ogenerat osv. Inte för att de är ouppfostrade utan för att de helt enkelt utvecklas fortfarande. Och de behöver få den tid de behöver.

Bästa sättet att lära sin barn hyfs är att föregå med exempel. Då kommer det av sig självt.

ohyfsad

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Bästa sättet att lära sin barn hyfs är att föregå med exempel”

Fast jag måste säga att den här debatten känns lite onyanserad. Det verkar som du och Lyckolina inte verkar tycka att det finns något riktigt mellanting mellan att kliva in och underkänna någon annans föräldraskap och att inte säga något. Jag tycker de flesta barn går att resonera med, för mig behöver det här med att tillrättavisa inte vara så dramatiskt. Eller jag kallar det nog inte ens tillrättavisa, det låter lite hårt.
Jag har till exempel bett flera barn som sitter och spelar högljudda spel på tåget utan hörlurar att sänka volymen och har förklarat att jag fått lite ont i öronen. (Obs! Bett, inte skällt.)Inga problem, ingen har blivit sur och föräldern har ofta bara sagt ”oj, jag tänkte inte på det” och jag har bara svarat att ”det är lätt hänt”. Och när det blivit tex knuffande och puttande kring en rutschkana har jag avvaktat ett tag och sedan kanske gått in och hjälpt barnen att komma överens och kanske åka varannan gång. Inte heller där något dramatiskt, men eftersom barnen behövde lite hjälp så har jag hjälpt både mitt eget och det andra barnen att komma överens. Då har den andra föräldern kanske gjort ungefär samma sak någon minut innan och så ”uppfostrar” vi lite tillsammans.
Jag tänker också att man på ett sätt gör barnen en tjänst om man lär dem att det är olika regler som gäller i olika familjer och att man faktiskt kan anpassa sig efter det. Inte så att den som har ”hårdast” regler alltid ska få sätta standarden, men om man är hemma hos en familj som har som praxis att inget barn får gå från bordet förrän alla barn har ätit färdigt så får min barn anpassa sig efter det. Jag tror på att lära barnen att det inte bara finns ett rätt sätt att vara, utan att man kan ta hänsyn och vara lyhörd inför andras behov.

Jag tycker personligen att det är stor skillnad på om det andra barnets föräldrar är närvarande eller inte, är dom inte det tycker jag det kan vara okej då det gäller sådant som mobbing/våld eller dylikt. Är föräldrarna närvarande finns det ingen anledning att ”tillrättavisa” deras barn, då är det bättre att trösta det drabbade barnet och berätta att det inte är ok att behandla någon som barnet i fråga just blivit behandlad.
Däremot kan man inte ”säga till” barnet på vilket sätt som helst, är man för tillrättavisande eller låter arg på rösten kan det nog snarare göra mer skada än om man inte lägger sig i alls. Det ska vara konstruktivt och informerande, snarare. Jag vill gärna att andra säger till mitt barn också, såklart, när det behövs.
Det är min åsikt i frågan.

(vill förtydliga att det är till det utsatta barnet man skall tala om att beteendet inte var ok, så det vet till framtiden att de inte skall acceptera sådant beteende, eller själv behandla någon annan så.)

Håller väl i princip med. Men kan komma på massor av tillfällen där jag faktiskt helt ogenerat ”ogiltigförklarat” andra föräldrars normer. Tex alla gånger jag haft genusdiskussioner med främmande barn på lekplatsen, bussen eller liknande. Har hänt flera gånger att barn kommit fram och ifrågasatt varför något av mina barn haft ”fel” typ av kläder på sig och jag har då sagt att det inte finns fel kläder utan alla kan ha vad som helst. Men givetvis har ett sånt barn säkert föräldrar som lärt hen att pojkar ska ha pojkkläder och flickor flickkläder, och jag har därmed underminerat deras föräldraauktoritet. Jag skulle göra samma sak om ett barn uttryckte tex rasistiska eller homofoba åsikter.
Så, tja. Det är en ganska svår fråga egentligen. Å ena sidan tycker jag det är skitviktigt att barn till idioter möter vuxna som vågar visa dem att det finns andra normsystem och andra sätt att se på världen, å andra sidan sitter ju inte jag inne med den stora Sanningen, utan det finns förstås föräldrar som skulle säga att det är jag som är idioten.

Jag tror absolut på att man framför allt ska föregå med gott exempel själv, så lär sig barnen så småningom vilka sociala (ofta oskrivna) regler som gäller i umgänget med andra människor. Vi tillrättavisar t ex inte vårt barn om hon svär, vi låtsas i stället som ingenting. Om man börjar försöka förbjuda vissa ord tror jag risken är stor att de blir ännu mer spännande och därför används ännu mer, medan om man inte reagerar alls blir det ingen grej. Dessutom skulle det kännas som dubbelmoral att säga åt vårt barn att inte svära när vi gör det själva. Däremot kan man prata om att vissa ord eller beteenden (t ex rapa, peta näsan) kan uppfattas som otrevliga av andra.

Åh, blev så ledsen igår efter att ha fått höra en grej av min åttaåring! När jag hämtade min grabb i skolan verkade han lite fundersam och sa efter ett tag att han ville prata om en sak. Han berättade då att när han kom till skolan på morgonen, hade en klasskompis och dennes pappa kommit in i kapprummet samtidigt. Pappan sa då att han ville prata med min son och sa något i stil med att han visste att min grabb fällt hans son under en fotbollsmatch dagen innan, han verkade tydligen lite sur över det.
Så ensam min lille kille måste känt sig när en vuxen, som han i det här fallet inte känner mer än som X:s pappa, ska tillrättavisa honom för något han gjort! Jag blev så ledsen när jag hörde det och ARG. Så gör man väl ändå inte? Jag vet givetvis om att konflikter uppstår i skolan och tycker oftast att de löser det bra på plats tillsammans med skolpersonalen. Men om föräldrar ska ge sig in i något borde de ju kommunicera med det andra barnets föräldrar, inte med hen ensam….

Så har min systers farmor gjort men när syrran var sex, inför hennes vänner. Min mor ringde direkt upp farmor och meddelade henne att om hon har nåt att tala om ang barnens beteende så ska det INTE tas med barnet utan med föräldern och absolut inte inför dennes vänner. Min syster, 8 idag, är ogärna hos farmor numer sedan det där så ja…. Kränkta blir dem.
Jag hade ringt upp denna pappa och ifrågasatt ett: Om det inte ingår lite i fotboll att man ibland blir fälld och två: Hur det kan komma sig att han ansåg det lämpligt att ta en sådan monolog med din son och inte med en vuxen. Sedan hade jag meddelat att det enda han gjort är att förbrylla ditt barn och inte lärt honom nåt, så att han vet hur hans metoder inte fungerar.
Usch för såna vuxna!

Jag håller på att utbilda mig till förskollärare och GUD VAD JAG HADE VELAT HA DIG SOM KOLLEGA NATAJSHA! Du är så klok och jag hade utvecklats något otroligt genom att ha dig i min direkta närhet!

Jag tänker att det någonstans måste finnas en lägsta möjliga standard för hur man får bete sig och i vilka sammanhang.
En del föräldrar är väldigt slappa och rent av ignoranta när det kommer till hur deras barn beter sig.
I en affär ser jag ibland barn stå och gräva med händerna bland plockgodis, äta ogenerat, klämma sönder bröd i påsar och riva upp förpackningar. Deras föräldrar är sällan långt ifrån. Och visst säger jag till då. Tänker att någon måste göra det om inte föräldrarna gör det.
För det handlar om saker som inte är okej. Men det finns ju olika sätt att säga till på.
Eller som en barnfamilj som hälsar på här ibland. Föräldrarna är inte korkade eller ignoranta, men de är tankspridda och tänker väl inte på att andra inte vill ha färgsträck på tapeterna, kladdiga fingeravtryck på tapeterna osv. Så ja, då påminner jag barnen om att tvätta händerna efter mat och fika samt att en målar med kritor på papper istället för på väggarna.
Samma sak på lekplatser. Det är inte okej att slåss eller använda fult språk mot varandra. Står en förälder och ser på utan att ta tag i situationen har jag inte några problem med att styra upp.

Jag håller med dig. Tror det i grund och botten handlar om HUR man säger till.
Det klart att det inte är okej och dundra in och säga ”STOPP OCH NEJ SÅ FÅR DU INTE GÖRA!!” medan om man istället säga typ ”Brödet går sönder när du klämmer på det och då är det inte som vill köpa brödet sen” oavsett om det är till ens eget barn eller någon annan.

Jag håller med dig helt och fullt. Jag säger inte till andras barn när föräldrarna är i närheten, hell, jag säger inte till andras barn över huvud taget så länge de inte gör något som är direkt fel/elakt.
Jag har lärt mitt barn att slå tillbaka om någon slår först, främst för att jag vet att han aldrig skulle göra det om jag inte sa åt honom att det faktiskt är okej om någon annan slår först. Han har alltid varit verbal och sagt ifrån med ord, men det funkar ju inte alla gånger och då liksom ”tar han det bara”. Att han inte slår tillbaka fungerar olika på olika barn, vissa knuffar en gång och tröttnar när dom inte får någon reaktion, andra försöker igen och då vill jag att han ska visa att det inte är okej, och det funkar inte alltid med att bara säga ”nej”. Han är väldigt lugn och har alltid varit, det ligger i hans natur, och även om jag anser att det är en positiv egenskap så vill jag inte att det lugnet ska gå över till att han tycker att det är okej att ta skit. Han ska lära sig att respektera andra och stå upp för sig själv, om det innebär att slå tillbaka är det okej med mig, även om det säkert finns andra som tycker att det är fel, men det är mitt barn och därmed Jag och hans pappa som sätter gränserna, ingen annan.
Ett litet tillägg också.. Förutom att jag avskyr när andra vuxna säger till mitt barn när jag är i närheten så finns det nästan inget värre än bebisföräldrar som tar med sina tremånaders till lekparken och sen tittar snett på de större barnen för att de kivas, kastar sand, skriker osv. Jag har hört bebisföräldrar sucka och döma ut föräldrarna totalt pga barn som tex skriker, ”det där skulle jag aldrig tillåta, sådär kommer inte mitt barn att bli”, jag önskar att jag kunde vara på plats när de där föräldrarna tre år senare är på lekplatsen med sina barn som skriker, kivas och stökar exakt lika mycket som de andra barnen. Barn är barn och låt dem vara det, jag tycker att det är jätteviktigt att barn får lära sig att lösa sina egna konflikter så gott det går, de utvecklas(!) och majoriteten av dem kommer att bli precis lika ”bra människor” som du och jag.

Kanske bör tillägga att de flesta föräldrar faktiskt säger till sina barn om de slåss eller retas med andra, och då behövs det inga moralpoliser som sitter sidan av och tittar snett eller säger till för att de, av någon anledning, ser det som sin uppgift att tillrättavisa andras barn.

Tycker det låter mycket underligt att kritisera pedagogerna för att de sätter upp vissa regler för barnen på förskolan. Där kan det ju vara typ tio barn per vuxen i dåliga fall (att detta inte är bra hindrar ju inte verkligheten från att vara så) och då MÅSTE det tyvärr funka annorlunda än hemma, varav jag tänker att det ingår att sätta upp vissa normer osv. (Vissa barn spenderar dessutom mer vaken tid på förskolan än med sina föräldrar, så det blir rätt underligt om bara föräldrarna ska kunna uppfostra barnen.) Barn är inte dumma, de vet att det finns olika regler hemma och på förskolan/skolan. Jag tänker att detta är väldigt viktigt att lära sig, att kunna anpassa sig efter olika sociala sammanhang och olika förväntningar.
Att pedagogerna för den sakens skulle inte ska skrika på barnen eller ta i för hårt är förstås givet.
Sedan tycker jag också att det är jättekonstigt om en inte ska få säga till främmande barn precis som en säger till främmande vuxna om de gör något som en inte tycker är okej. Alla har rätt till att bli respekterade – jag har rätt till respekt från barnen, och då måste jag åtminstone få lov att be om det, och barnen har rätt till respekt från mig i sättet jag säger åt dem.

men vad är det som inte är ok? Och vem bestämmer det? Du eller barnets förälder? Varför ska DU bestämma hur andras barn ska fostras? Respekt? Vad betyder det? Att anpassa sig för andras förväntningar eller att acceptera olikheter? How about respekt för föräldern och hens föräldraskap?

Alltså, jag försöker vara en tålmodig medborgare och det är klart barn ska få vara barn – men fan vilka skitungar det finns. Och fan vad jag avskyr ungarna på gården och deras föräldrar som tycks anse att ”gallskrik” är en sorts allmän kommunikation, både mellan barn och föräldrar till barn. Det är det inte och det är inte rimligt att jag, fyra våningar upp, ibland inte ens kan ha en konversation i mitt eget kök pga att man avbryts av skrik utifrån. Gissar att det är samma för alla andra som har oturen att ha fönster mot gården. Och nä, jag har inga egna barn, men jag har småsyskon och har vickat på förskola och det lät INTE sådär. Det såg nämligen de vuxna till. (Obs, ledsna och arga barn skriker givetvis, men det är som sagt inte ett sätt att kommunicera allmänt på och om barnen blir ledsna/arga gång på gång på gång kanske man ska se över hur de leker… Alternativt inte ockupera samma gräsmatta varje dag hela dagen hela semestern.).
Så att. Klart man ska få säga till andras barn när föräldrarna själva inte tar ansvar och det drabbar en. Min sambo och jag försöker vara någorlunda trevliga när vi säger ifrån och så vitt vi vet brukar föräldrarna ta det okej.

Dom barn som jag har haft kontakt med vet mycket väl att olika regler gäller på t.ex. dagis eller hos farmor mot vad som gäller hemma och dom tycker inte det är det minsta konstigt utan har anpassat sig efter det och tycker inte att det är nån big deal. Det är ju upp till föräldrarna att förklara för barnen varför det är på det viset. T.ex på dagis skulle det ju inte funka om alla föräldrar krävde att deras regler alltid skulle gälla, hur skulle personalen rimligtvis kunna upprätthålla ett gott samarbete i barngruppen om uppfostringsmetoderna spretade åt alla håll. ”Jo Kalle får kladda med maten men det får inte Lisa, Pelle får leva rövare hur han vill men Stina ska uppföra sig snyggt”. Det skulle ju aldrig fungera. Även inom släkten och bland goda vänner har man ju olika uppfattning om hur man beter sig.Är man gäst hos någon så måste man anpassa sig till deras uppfattning. Återigen är det föräldrarnas ansvar att förklara för barn hur det funkar. Men många föräldrar verkar inte vilja ta sitt föräldraskap på allvar och skyller på att ”barn måste får vara barn”. Det är att göra det väldigt enkelt för sig.

Det är väldigt lätt att ha tankar och åsikter om andras barn och hur de är. Är själv mamma till 4, förskollärare och ett av våra barn har diagnosen autism. Så klart möter vi massor av personer som anser sig ha rätten att förklara för oss eller vår lilla tös HUR man skall uppföra sig. Men när man har ett handikapp som inte syns på utsidan och där handikappet dessutom handlar om sociala förmågor, blir detta väldigt konstigt. Respekt för olikheter och ödmjukhet kommer man långt med. Många skulle behöva tänka tanken lite oftare att just det där barnet som skriker så ohämmat kanske inte kan hantera situationen på annat sätt. Och den där mamman som aldrig säger till, som ”daltar” eller skämmer bort sitt barn genom att inte sätta gränser kanske gör så jäkla gott hon kan? Jag säger inte att alla barn som uppför sig illa har en diagnos, långt där ifrån. Men vem bestämmer vad som är rätt och fel? Vem har makten i dessa situationer? Det är alltid vi vuxna som är ansvariga för våra barn, men när övergår föräldraansvar till maktmissbruk?
Alla barn är fantastiska, men en inneboende vilja att göra rätt, att lyckas. Det är vår uppgift att hjälpa dem med det, oavsett förutsättningar.

Jag säger till när ett barn beteende drabbar mig eller mina barn på ett negativt sätt. T ex var jag förra helgen på bio med min femåring och den uppskattningsvis treårige pojken bakom oss under nästan hela föreställningen stod och höll kring min sons stolsrygg och lutade sig över hans huvud. Jag lät det bero till han körde fingrarna i håret på min pojke. Då sade jag till honom att sluta. Mamman reagerade inte alls utan lät pojken stå kvar. Den tid pojken inte stod upp och hängde över min son, satt han och sparkade honom i ryggen. Efter tio minuters sparkande vände jag mig om och tittade på mamman som då motvilligt sade till pojken att sluta. Jag kan verkligen inte förstå hur hon tänkte när hon lät sitt barn störa på det sättet.
Jag säger också till barn som gräver med fingrarna i plockgodiset, kastar sten på fåglarna i parken eller försöker leka kurragömma under mitt bord när jag äter på restaurang. Jag hoppas innerligt att någon säger till mina barn om de gör liknande saker.

Jag tycker oxå att det lätt blir lite onyanserat att få säga till eller inte alls. När det gäller rena åsiktsfrågor är det väl bättre att ta det med föräldrarna om jag nu måste säga något alls men när det gäller sånt som inte är okej, som att slåss, plåga djur eller förstöra andras saker så har jag inga skrupler mot att säga till barnet direkt när det händer om inte föräldern agerar eller är i närheten. Barn, precis som hundar och hästar, mår bättre av en tillsägelse direkt när det händer istället för senare. Det är min fast övertygelse.
Sen är det så klart en helt egen fråga om HUR jag säger till. Jag ska ju inte skrämma barnet. Jag ska markera att beteendet är oacceptabelt. Många gånger räcker det ju utmärkt med att säga att så där gör man inte så förstår ju barnet att det inte är okej.
Jag kommer aldrig att overksamt titta på när någon slår mitt barn eller rycker mina djur i svansen, bara för att barnets föräldrar inte är uppmärksamma, på samma sätt som jag förutsätter att någon säger till mina barn när de gör något i den stilen om jag inte är med/ser vad som händer.

Blev ni aldrig tillsagda/utskällda som barn? Av andra föräldrar? Nä ni pallade äpplen? När ni gjorde whatever man absolut inte får? Är ni skadade för livet? Inte? Dåså.
En vacker dag får era söndercurlade barn en chef, och DÅ kommer traumat. Jeeezus….

Sjalvklart ska barn kunna bli tillsagda av andra manniskor an foraldrarna. Dels for att foraldrar ofta sjalv ar blinda pa vad barnet har for sig och dessutom sa ar en hel del foraldrar utomordentligt slappa med uppfostran. Eller kor med ”fri uppfostran” dar allt ska ”diskuteras” fram. Meningen ar val att det ska bli artiga, omtanksamma och trevliga manniskor av barnen? Utan uppfostran kommer det knappast att ske.
Sedan har vi det faktum att foraldrar garna kor med just ”lat barn vara barn”. Och sa sitter resten av oss dar och ska ha lunch medan ungen graver i nasan och torkar av snoret pa allt mojligt, alternativt fjartar hogt, skrattar och tycker det ar helkul. Barn ska ju bara vara barn…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *