Kategorier
barn & föräldraskap

Kan det vara så att vi som inte har körkort ibland är bättre på att köra bil än de som har körkort?

Detta är ju en konstant återkommande klassiker: Folk utan barn som ska berätta för mig hur jag ska hantera mina eller som vet exakt hur de kommer att vara, tänka, känna, göra när de blir föräldrar. (Och då samtidigt skuldbelägger och dömer andra föräldrar) Just föräldraskap verkar nämligen vara en sån där grej som alla vet precis hur det är och går till utan att ha en gnutta erfarenhet. (nej att sitta barnvakt nån gång räknas ej)

Jag vill vara en fluga på väggen när alla dessa barnlösa experter äntligen blir föräldrar.

Åh fatta den chockerande insikten de kommer att få då, när de är på andra sidan av kritiken, alla tvärsäkra, självgoda ”jag skulle aaaaaaldrig.” och ”de goda råden”. Och SKAMMEN de kommer känna när de kommer ihåg allt skit de sa innan de fick barn. Och fatta den enorma otillräckligheten och skulden de äntligen kommer att få känna när bebisen skriker utan anledning, vägrar ta patten, inte går upp som hen ska. Och otillräckligheten när deras tvååring får utbrott, inte lyssnar, vägrar äta maten du serverar (och ångesten du kommer känna då) eller tar sönder den där saken du sagt tusen gånger att hen ska låta bli för vet ni, man kan inte lära tvååringar att lyda eller vara skötsam. Du kan inte lära en två-, tre-, fyra-, femåring att leka på egen hand när du vill ha lite vuxentid såvida barnet inte själv är lagd åt det hållet.

Åh hå hå hå they’re in for a treat. (jag har varit en av dem, jag fick äta upp mina ord – wow vilken käftsmäll det var att bli morsa egentligen. HEJ ÖDMJUKHET liksom.) Åh skadeglädjen. Jo jag kommer njuta, jag kommer faktiskt det.

”Kan det vara så att vi barnlösa ibland har bättre perspektiv på barn och föräldraskap än de som är mitt i det?”

nonono

Hahahaha. Nej.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Kan det vara så att vi som inte har körkort ibland är bättre på att köra bil än de som har körkort?”

Haha, igenkänningsfaktorn! Min son är ca 14mån nu och fram till för några månader sen har det väl gått hyffsat som jag föreställde mig innan (bortsett från den lilla detaljen att man typ helt byter personlighet när man inte fått sova på sådär ett halvår vilket jag kanske inte var med på). Sen kom den där grejen med sonens EGEN vilja in i bilden. WHAT?! Ska han inte alltid bara vilja göra allt precis så som jag planerat det? Crap!

Haha samma här! Fattade inte vad som tagit åt min då 14-månaders dotter som tidigare varit så ”snäll”. Idag är det mesta en mindre kamp 😉 Har tidigare sneglat på föräldrar vars barn skrikit argt, fäktat och sprattlat vilt i diverse situationer. Nu har det hänt mig också flertalet gånger (barnet är 1,5år nu) och jag är numer mer förstående och ödmjuk, och vet att det inte handlar om att föräldrarna gör fel, utan barn är såna där, ibland. …Ofta.

Jag har inga barn men kan ibland fråga ”funkar det inte att göra si eller så?” Förälder svarar nio gånger av tio ”nej”. Okej, fine. Tionde gången ”vetintevikantesta”…
Och som barnfri kan jag irritera mig järnet på ouppfostrade eller gnälliga ungar vissa dagar. Håller oftast tyst men ibland säger jag till.
Jo, jag förstår att en ibland har lust att strypa ungen för att hen sätter sig på tvären och trotsar, och då blir det inte bättre av att en ”mindre vetande” tycker en ska ha koll på sin avkomma. Tycker det är lättare att acceptera trots-ungar om en ser att föräldern håller på att göra just det. Lite sådär som ”här sitter vi och lider tillsammans”-känsla över det hela 🙂

Det är en sak att tro sig veta (det gör nog alla) och en annan att tro sig veta OCH fördöma folk som faktiskt är föräldrar, vilket onekligen skedde i gårdagens mysiga twitter”debatt”.
Jag hade definitivt ett försprång som nybliven förälder i och med fyra småsyskon och ett år som au pair och självklart hade det gett mig viss färdighet när det kom till exempelvis blöjbyten och hur man håller en bebis – MEN, det som aldrig hade gått att förutspå var känslorna, oron och sömnbristen och vad dessa företeelser gör med en…

Är fullständigt LIVRÄDD för att bli mamma. Ska ha första i februari. För några år sedan skulle jag ha sagt allt det där.. Jag ska aaaldrig, jag ska bara osv men nu vet jag bättre. Jag har inte en jävla aning om hur det kommer bli eller hur jag kommer bli.
Dessutom, även om jag fortfarande kommer vara jag kommer jag också vara mamma och det är fan ascoolt. Och det är självklart något jag kommer stoltsera med.

Ja det är jävligt irriterande när ”barnlösa” kritiserar hur och vad jag gör/ska göra med mitt barn. Talar om för mig vad jag gör fel och vad som är bäst. Alltså jag är helt kapabel att avgöra det själv och precis som du (LD) skriver så ”visste” jag preciiiis hur och vad jag inte skulle göra när barnet var fött. Aldrig sätta ungen framför tv:n av egen bekvämlighet (Ungen älskar svampbob btw), inte springa dit så fort ungen skriker (det höll inte ens 5 minuter), och ungen skulle sova i sin egen säng (Joråsåatteh).
Ni som inte har barn och tror er veta hur det är…glöm det. Går inte att jämföra med att ha suttit barnvakt osv osv.
Ni kommer få en riktig surprise den dagen ni blir föräldrar, trust me 🙂

Klart att man kan tycka, tänka och känna (vilket du inte säger emot) men man kan aldrig VETA. När vi hade ett barn visste jag hur det var att ha DET barnet. Jag hade en bild av hur det skulle vara med barn nr 2. Men då ändrades spelreglerna enligt följande:
1) jag var inte en enbarnsmamma till min första (som är på sitt sätt) jag blev en tvåbarnsmamma, dvs jag hade två individer som båda var prio över mig själv. Inte ett.
2) Barn nr 2 var en helt egen individ, som inte var en klon av nr 1. Utan en helt egen person som jag relaterade till utifrån att han var han. (man gör skillnad, utan att göra skillnad, därför att alla barn är olika)
3) Barn nr 1 ändrade sig också ioma hon blev storasyster. Hon fick också en till individ i familjen att relatera till, anpassa sig till osv.
Jag hade en bild av hur jag skulle vara som tvåbarnsförälder just för att jag ju ”var redan förälder”. Sen blev vi gravida med nr 3. Och jag tänkte att ”så här är jag ju som tvåbarnsförälder, hur stor skillnad kan det vara med tre?”
Behöver jag säga att ovan scenario inträffade en gång till x 3? Alla fick en ny ”position” i familjen, alla var vi nya personer, en ny familj, trots att vi var samma.
Och jag, när jag var 20 år var inte samma som när jag var 30. Jag kan ha en bild av hur jag vill vara som 40-åring, men jag VET inte. För livet kommer emellan. Och livserfarenheterna färgar oss. Jag tror att det är viktigt att tänka på att ”bara för att du gör så här, tänker så här eller känner så här, så är det inte permanent”. Vi utvecklas alla och färgas av vad vi är med om.
Jag vet inget alls om min morgondag. Jag utvecklas varje dag. Jag kan ha en vilja och stävan, och jag kan tycka och tänka om andra. Men bara för att jag vet hur jag har det som mamma till mina tre barn vet jag inget om hur någon annan har det till SINA tre barn. Alla förutsättningar är unika.

Du har så rätt. Framför allt det som inte verkar finnas en tanke på är att barn är individer med en egen vilja (eller vad man ska kalla det i början eftersom det inte säkert är en medveten vilja).
Dessutom den förvåningen det var när 2:an kom och man trodde att man hade lite koll. Nehej, då kom ett barn med helt andra behov och annat sätt att vara som vände upp och ner på allt.
Jag har dock två saker som jag sa innan jag fick barn och som jag sedan har hållit mig till:
1. Barnen ska få sova i vår säng om de vill det, dock justerat till att sova tillsammans med åtminstone en förälder.
2. Jag ska inte tvinga mina barn att äta mat de inte vill ha. Tack vare att jag har fått barn som äter något för det mesta kan jag hålla mig till det.
Annars är det mycket som jag har fått omvärdera. Framför allt har jag börjat omvärdera mina ordval. Hos oss finns inte längre ordet trots, utan vi pratar om utveckling och viljestyrka. Det är positivare och faktiskt lite lättare att hantera när jag tänker på det så istället för trots.

Och detta nedvärderande av rollen som mamma. Som om den inte är mångfacetterad. Herregud, du är ju ALLT som mamma. Det finns inget bara någonstans. Inte nog med att du tar hand om ett nytt liv, du totalt utvärderar hela din egna existens och frågar dig vem du är och vem du vill vara för ditt barn.
En inser inte hur stort det är att bli mamma/pappa. En är ju för fasen ingen barnafödarmaskin som bara ploppar ut en unge, tar fram en fucking handbok till ungen och sen ”sköt dig själv, jag har ju för tusan ett eget liv”

Jag var naturligtvis lite osäker, och lyssnade en del på männsikors prat som jag ångrar idag. Självklart hade jag även tankar om hur ”det ska gå till”. Att få barn har helt klart gjort mig mer ödmjuk och förstående för andra människors situation överlag. ”Det är väl bara att göra” har blivit ”det blir som det blir”. Snart 3 år som förälder. Jag ser det lite som att den där dagen hen föddes så föddes jag med, eller en ny version jag. Jag 2.0 liksom.

Jag har inga barn, men längtar efter barn och skulle klassa mig som rätt påläst. Den viktigaste läxan jag har lärt mig är att det är omöjligt att bestämma hur saker kommer att gå till innan barnet är fött, så det skulle aldrig falla mig in att säga att mina barn minsann ska sova i egen säng från början, att all offentlig amning ska ske under filt, att jag ska amma i två år etc. Jag förstår att det är någonting som barnet och omständigheterna styr och att det måste vara väldigt enerverande för föräldrar att icke-föräldrar tror sig veta vad som fungerar och inte fungerar.
Däremot kan jag ju som icke-förälder läsa mig till kunskap om barns behov och vad som är skadligt och jag kan ha en grundsyn på vad barn är och vilka rättigheter de har. Därför tycker jag att det är synd att vissa föräldrar inte ens tycker sig behöva ta sig till av högst relevant kritik eftersom det minsann är deras barn och de bestämmer. Den attityden är kanske inte så jättestark i Sverige, men här i UK uppfattar jag att den är dominerande. Då syftar jag på saker som aga, lämna bebisar att skrika och ge 3 månaders bebisar ”riktig” mat för att de ska sova hela natten. Att de barnlösa som säger att de sakerna är skadliga och hänvisar till vårdens riktlinjer möts av: ”Vänta bara tills du får barn. Då kommer du också göra de sakerna!” gör mig riktigt förbannad. Nej, jag kan faktiskt veta redan nu att jag inte kommer att göra de sakerna, och om jag trots allt skulle börja göra det hoppas jag att jag söker hjälp så mina barn slipper bli misshandlade.
Huvudproblemet på båda sidor verkar vara folk som inte tänker på att barn är människor med personligheter och känslor. Klart att det då är lätt att säga att det bara är att gömma barnet under en filt när man ammar eller att man minsann måste klappa till barnet som strular när det är stressigt på morgonen. Jag hoppas att de som inte har den insikten är i minoritet och att de icke-föräldrar som inte har kommit så långt lär sig att hålla käften.

Vi är beräknade att få smått om ca 6 veckor. Jag försöker hålla mig ko-lugn inför detta och när folk frågar hur det känns rycker jag lite på axlarna för att inte brista ut i total panik. Mitt liv kommer att förändras för alltid men jag vet inte hur…
Dock har jag önskemål kring mitt barn och min uppfostran: ”Hoppas att mitt barn kommer att känna sig tryggt och älskat.” Kommer hen att växa upp till en bra människa?” O.s.v. man lägger nog alltid ner lite önskade förväntningar på sina barn och sin uppfostran. Jag erkänner också att vi i af sneglat lite på våra egna föräldrar och tänkt ”Detta ska vi försöka göra annorlunda” Då vi vet att vissa saker som dom har gjort har påverkat oss negativt på något sätt.
Men jag skulle aldrig aldrig gå fram till en förälder och ge tips och råd om hur de ska uppfostra sina egna barn – det är helt skandal…(!)

Sedan handlar det ju mycket om att vissa faktiskt besitter större och fler teoretiska/vetenskapliga kunskaper om exempelvis barns sätt att kommunicera (för nej, barn skriker aldrig utan anledning. Vore absurt att tro det), pedagogik, kost- och näringslära, barns utveckling och typ allt som har med barn att göra – oavsett om en själv är förälder? Om man har vissa kunskaper som det finns vetenskapliga belägg för och som man i sin tur grundar sina åsikter och beteendemönster på (och som ens världsbild i sin tur grundas i) så känns det rätt irrationellt att agera på ett helt annat sätt dagen en blir förälder. Åtminstone jag är rätt säker på att många föräldrar faktiskt inte reflekterat över sitt beteende gentemot barn utan mycket är sånt som bara görs för de ”hört att det är bra” eller helt enkelt för att det är så pass normaliserat att göra på ett visst sätt att man inte ser att man kunde gjort annorlunda.
Blir bara väldigt trött på folk som skaffar barn ”hur som helst” utan att ägna en sekund åt att faktiskt lära sig hur barn fungerar utan enbart läsa några ”blivande förälder?”-böcker som är totalt hjärndöda och ibland helt missvisande och faktamässigt inkorrekta. (Samma sak gällande många av BVC’s ”såhär ska du göra med barnet”-råd som de ger föräldrar trots att det är vetenskapligt bevisat att det inte är bra att göra på det sättet, utan ibland rent av skadligt för barnet. Folk som arbetar med barn borde helt enkelt uppgradera sin stenålderssyn på barn som några slags omänniskor som ”bara gör” saker utan anledning och som man måste bossa över för att få dem att lyda och samtidigt totalt köra över både barnen och deras behov.)

Jag hade absolut massvis med kunskap o insikt i barns behov, utveckling osv innan jag fick barn. Men det är bara teori som inte tar hänsyn till levande människor, relationer och den mänskliga faktorn.
Dock så har jag märkt att många av dessa självutnämnda experter inte bara saknar erfarenhet utan också kunskap om hur barn funkar. De bara tycker en massa utan belägg.

Jag kunde allt om barn. Jajamensan, jag var så lugn innan ettan kom att omgivningen var undrande. Inga problem, menade jag. Jag hade nämligen läst ALLA böcker som fanns. Tyvärr, var ingen av dessa skrivna av min dotter som envisades med att ha en alldeles egen syn på livet. Förvånande, eller hur? När tvåan kom var jag betydligt mer ödmjuk 😉

Utan att definitivt säga ”Jag kommer ALDRIG …” så skulle jag nog hellre säga att det finns saker jag gärna vill försöka undvika när jag väl blir mor. Men ja, nej. Handen på hjärtat finns det saker föräldrar gör som jag känner att jag instinktivt ryggar undan från. Vi får se hur det blir när jag själv spawnar i framtiden 🙂

Jag har inga barn, men vill ha!
Jag ger aldrig föräldrar ”tips” eller ”råd” eller vad det nu är ni föräldrar tycker är så jobbigt. Men jag tycker mycket och det har jag rätt att göra, sen om man väljer att dela med sig av sina åsikter är ju upp till var och en… men man kan ju tycka att man inte ska lägga sig i något man inte vet någonting om. Jag vet inte hur det är att vara astronaut t.ex så jag kommer inte att ge en astronaut ”tips” på hur hen ska sköta sitt jobb!
Men sen tycker jag att det är bra att barnlösa planerar vilken slags förälder dom vill vara! Bara för att dom säger att dom inte vill att barnet ska sova i föräldrarnas säng eller vad det nu är så behöver inte det vara en pik till föräldrar som låter sina barn sova i deras säng och det spelar väl inte så stor roll om det inte blir så sen? Man sätter ju upp sina mål överallt, i arbetslivet, i en relation och även som förälder men alla vet ju att det inte alltid blir som man har planerat!
Jag tycker både barnlösa och föräldrar kan ta åt sig av din ”kritik”,
– har ni föräldrar glömt bort hur ni var innan ni skaffade barn?
– bara för att man skaffar barn så betyder inte det att man blir allvetande!
– Vi barnlösa borde/måste bli lite mer ödmjuka, vi vet faktiskt inte hur det är att ha barn så varför lägga sig i?

Så tänker jag också. Jag kan säga vad jag tycker om ämnet diskuteras, men jag skulle inte läxa upp en förälder för att hen gör fel eftersom jag anser att annat sätt är bättre. Jag vet ju uppenbarligen inte lika mycket om det som de som har barn gör. Nog kan jag tycka att bekanta, vänner, släkt osv. som har barn gör konstiga val ibland och undrar varför inte de gör på annat sätt, men låter bli att säga.
Men som du säger är det ju bra att man planerar någorlunda hur man vill vara som förälder, men man måste ju förstå att det kanske inte blir så. Jag tänker mig exempelvis att jag vill göra egen barnmat och köpa färdig så lite som möjligt. Samt att inte laga så himla mycket halvfabrikat, det gör jag inte speciellt mycket nu heller. Men jag fattar ju att det kan bli helt annorlunda sen när det väl gäller.

Jag kan tycka att det är positivt att fundera över sitt föräldraskap innan man får barn. Det är nog oundvikligt att tänka att ”jag ska minsann aldrig…” innan de där barnen väl kommer in i ens liv. Sen får man omvärdera en hel del.
Själv var jag en alldeles utmärkt förälder innan jag fick barn. Inte på så sätt att jag hoppade på föräldrar över deras föräldraskap, men jag hade många tankar på vad jag skulle och inte skulle göra. Och ja, sen kom barnen.

Prova att renovera ett hus. Alla dessa j-kla hobbyhantverkare som minsann sett Ernst på tv och det gick sååå snabbt och lätt att bara fixa köket/badrummet/flytta väggar. Förresten, jag hatar Martin Timell också.

Min äldre bror var väldigt kritisk och fördömande mot mig som förälder. Ensamstående och arbetslös var också ett misslyckande enligt honom) Mina barn var enligt honom bråkiga och ej uppfostrade.
Sedan fick han o hans tjej barn. Och sen ett till. Efter nån månad när vi pratade så bad han om ursäkt för allt han sagt. Han förstod inte hur jag hade klarat av det, han var tydligen väldigt imponerad i efterhand, för han höll på att bryta ihop på sina två små trotsmonster 😉

Jag har inte barn själv, men säkert stämmer det du säger. Men fast man inte har barn behöver man ju inte vara helt bakom flötet när det gäller barn? Nu menar jag inte att man ska döma eller tillrättavisa föräldrar och säga hur de borde göra istället. Men jag har mer än gärna åsikter i diskussioner om barn/uppfostran, på den nivån jag ”klarar av”, jag skriver ibland om genus och barn på min blogg exempelvis. Eller i forum om det är diskussion om något deltar jag ibland, men då sitter jag givetvis inte och tror jag vet bättre än de som har barn men kommer gärna med egna tankar och hur jag tror är bra/bäst för det är ett bra sätt att lära sig på tror jag.
Men nu kanske du främst syftade på barnlösa som dömer föräldrar för att de gör fel hela tiden osv. Men det är ju inte så kul att höra sånt från andra föräldrar heller.

man behöver absolut inte vara okunnig, men det handlar ju då bara om teorier. Har man inte erfarenheten av att vara förälder så är det nästintill omöjligt att sätta sig in i hur situationer ska hanteras. Och detta är en insikt som tyvärr oftast kommer när man väl får barn. Då fattar man varför det inte ”bara är att….”. Man kan veta mer om barns utveckling och behov som barnlös, men man vet inte hur det är att vara förälder.

Det finns många saker som jag vill säga ”jag skulle aaaaldrig” om. Men jag inser att jag kommer göra just de sakerna, förmodligen. Därför tror inte jag att jag är lämpad att bli mamma överhuvudtaget, tyvärr. Det gör lite ont.

Jag skulle vilja påstå att den värsta kategorin är föräldrar till barn som antingen äter allt man ställer fram och / eller av naturen uppför sig exemplariskt på så vis att de kan följa med sina föräldrar var som helst. Då har ju dessa föräldrar även den praktiska erfarenheten. De är de ultimata barnuppfostrarna.
Dessa finns överallt, på arbetsplatsen när du beklagar dig att ditt barn inte äter allt du ställer fram, eller att de springer ifrån dig i mataffären. För du har givetvis inte ansträngt dig tillräckligt bra. Låt barnet vara delaktiga mer i matlagningen, duka snyggare etc etc.
Sen är de dagisföräldrarna som inte har någon som helst förståelse att barn ibland slåss. Deras barn skulle aldrig drömma om att göra en sån otäck sak, samma sak vad gäller barn som bits. Då är du världens sämsta förälder i deras ögon.

Nu är det väl just jag som inte ska uttala mig i frågan då jag inte har några egna barn.
Men har jobbat ett flertal år på förskola, varit ”barnvakt” till flera barn familjer och är dessutom äldst utav 4 syskon som är många många år yngre än mig.
Vad jag vill komma till är att jag är väldigt van vid barn och har alltid brytt mig mycket om barnuppfostran. Älskar hur man kommunicerar med barn och läste senast i dag en bok om giraffspråket.
Jag kan därför anse att mina råd därför inte behöver vara mindre värda, för att jag inte har egna barn och således inte lidit av samma oro, trötthet och känslor som föräldrar gör.
Jag skulle däremot ALDRIG tillträta visa någon genom att säga att någon gör fel. Men det är nog många saker jag kan skriva upp som jag tänker sträva efter som föräldrar och även om det kommer att vara svårt att leva upp till dom kommer jag aldrig (tror jag) titta tillbaka på dom tankarna med SKAMM.
Därför håller jag inte helt med dig och andra som kommenterat i den här frågan. Däremot att som vare sig erfaren eller oerfaren föräldrar kritisera, döma eller tillrätta visa andra föräldrar är någon man borde skämmas över då man aldrig att rätt att nedvärdera en annan människa.

SOM jag debatterat detta med bland annat barnlösa förskolepersonal på respektive bloggar och forum… Jag tycker absolut att även de som inte har egna barn ska få ha åsikter om uppfostran, de har trots allt varit med om en själv och kan ju ha aspekter i minnet av vad de själva blivit stärkta eller hunsade av – MEN när somliga menar att en förskoleutbildning är att likställa eller till och med skulle vara överlägset ”vanligt föräldraskap” blir jag trött. Det är INTE samma sak. Faktum är att det är lika irriterande som när hundägare applicerar lydnadsträning på barn.

En ”vännina” och jag satt och fika när vi båda var gravida. Vi kom att prata om att barnsäkra hemmet sen när det är dags.
Jag -ja, och så måste man ju barnsäkra eluttagen när dem lär sig krypa
Hon – NEJ, jag ska inte barnsäkra hos oss, jag ska LÄRA mitt barn att man inte rör! Föräldrar som barnsäkrar sina hdm är lata.
Ooookey tänkte jag, lycka till med det!

En ”vännina” och jag satt och fika när vi båda var gravida. Vi kom att prata om att barnsäkra hemmet sen när det är dags.
Jag -ja, och så måste man ju barnsäkra eluttagen när dem lär sig krypa
Hon – NEJ, jag ska inte barnsäkra hos oss, jag ska LÄRA mitt barn att man inte rör! Föräldrar som barnsäkrar sina hem är lata.
Ooookey tänkte jag, lycka till med det!

Vill bara kommentera på att jag fick en tråkig vibb av din formulering ovan, ”när alla dessa barnlösa idioter äntligen blir föräldrar”. Jag skulle mycket hellre se att du skrev OM istället för NÄR, att folk utgår från att alla (de flesta) någon gång kommer skaffa barn är så drygt (mitt icke-akademiska och generella sätt att säga problematiskt, begränsande, osv). Du kan formulera dig med OM istället för NÄR även om du råkar syfta på några specifika idioter som själva sagt att de kommer skaffa barn i framtiden, det du skriver här når ju ut till så många fler än dem.
På så sätt skulle du kunna undvika att spä på stressen jag (och många med mig) känner över att jag ställer mig mycket tveksam till om jag någonsin kommer skaffa några barn.

Jag trodde också att det var sådär enkelt att bara säga åt barnen vad de skulle göra och ”vara lite bestämd” så löste sig allt, men sen jobbade jag på dagis i ett år och insåg att det inte är riktigt så enkelt.

När jag var gravid sa både jag och min sambo att ungen kunde få ha sin spjälsäng i vårt datarum så kunde vi va uppe o spela medan ungen sov (som alla sa att bebisar gör jämt – sover och äter) och sen sa vi att han bara skulle få begagnat för nytt är onödigt och varför köpa leksaker när de inte fattar ett skit.
Sen kom ungen. Han hade ett eget rum redan efter två veckor i livet. Han sov ALDRIG mer än max två timmar i streck hela första året. Vi köpte massa nytt o massa leksaker. Fast han inte fatta ett skit. Framför tvn var han ofta för då fick man äntligen lite dricka-en-kaffe-för-sig-själv-tid.
Den största chocken var ”åh vad skönt ett år ledigt, ska bara ha gosbebis i knät o kolla star trek” som blev ”herregud döda mig jag får aldrig sova och har aldrig varit så trött i mitt liv”.

Enda jag retar mig på är de föräldrar som på riktigt skiter i hur deras barn beter sig i affärer, cafeer etc. För jo, såna föräldrar finns vars näsor är djupt in i mobilen eller pratar med varandra samtidigt som ungen/ungarna löper amok , skriker etc.

men det är här jag saknar den där berömda förståelsen. För det första så vet du ju inte hur deras dag sett ut. Jag har också gjort så, stått där och ”skitit” i ungarna. När man inte fått sova på fem år, stressat som en idiot och kanske haft en jobbig dag med många motgångar så pallar man inte alltid i alla situationer. Dessutom kan det vara så att just de barnen du ser också reagerar ännu värre på att man tar konflikten där och då och så väljer man att bara försöka ta sig ut fortast möjligast. Innan jag fick egna barn så var jag den där som gav onda blickar till just den typen av förälder som du tar upp. Idag ger jag blickar av förståelse. Sen så finns det givetvis rövhattar med barn också, men ofta som jag upplever att folk blir irriterade så blir det de på situationer de borde ha lite mer förståelse för.

Har inte barn och har alltid varit tveksam till det, nu när jag läser dina inlägg och många andras så kan jag lugnt inse att jag definitivt inte kommer att skaffa några!
Jag tror aldrig att jag kan säga åt hur mammor/pappor ska uppfostra sina barn för jag vet inte hur man gör när ungar bara vägrar sluta jävlas men jag kommer ju heller aldrig sluta bli irriterad på gapiga ungar på restauranger eller caféer osv, när föräldrarna inte ens försöker. Jag har överseende och empati när jag ser att de gör allt de kan men de där med näsorna i mobilen osv som någon nämnde här ovan de är precis den sortens människor som gör mig förbannad. De är lattemorsor/farsor som glider omkring och känner sig märkvärdiga för att de tryckt ut ungar vid 30-års åldern och måste visa upp sina nya accessoarer men skiter fullständigt i uppfostran. De flesta vet exakt vilken typ det är och jag har även haft vänner som varit så som medvetet skitit i att försöka göra nåt när ungen var skitjobbig – de är inte mina vänner idag för det går ju inte att umgås med dom. Att det skulle handla om att de är stressade osv nej det gör det inte, den sorten finns med men det är inte dom.

Haha, det är som om att läsa mina egna tankar. Blev mamma till en liten Lowe för en månad sen. Oj oj vad jag har fått ändra uppfattning om i princip allting. Skulden och ansvarstyngden ramlade totalt över mig och hela min världsbild har förändrats. Antar att jag kommer få kämpa med detta hela livet. Tänk vad klok jag var innan jag fick barn, som du skrev, jag skäms för all skit jag tänkte och sa kring föräldraskapet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *