Kategorier
barn & föräldraskap

När du säger till andras barn, vill du uppfostra eller undvika skada?

Jag minns när jag jobbade på förskola. Vi hade en vikarie vid ett tillfälle och den här dagen så åt vi soppa. Lilla Clara sätter sopptallriken vid munnen och sörplar i sig varpå vikarien reagerar häftigt. ”Så äter man INTE soppa” säger hon högt och lilla Clara blir full av skam. För Clara brukar ju äta misosoppa på fredagarna med mamma och pappa och då gör man ju precis så. Det har hon ju lärt sig. Men så kommer det en vuxen och säger att det är fel, att hon gör fel och vi andra kunde se hur Clara blev förödmjukad.

Klart jag säger till när barn slåss eller på andra sätt skadar sig själv eller sin omgivning. Jag håller med Elaine att det är viktigt. Jag säger även till om ett barn kladdar glass i min soffa eller kladdar snorkusar på min tapet. Jag säger ifrån när jag ser barn utsätta andra för obehag eller är elaka. Men jag undviker att applicera min egen privata moral på barnet, jag undviker att läxa upp och jag kör aldrig över en närvarande förälder även om jag tycker att hen är totalt dum i huvudet.

Barn är individuella och tillsägningar från okända människor kan väcka otroligt mycket obehag. Känner man sig dum eller skamsen så lär man sig inte speciellt mycket mer än så; att känna sig dum och skamsen. Jag försöker fundera på vad min eventuella tillsägelse har för syfte. Vill jag uppfostra barnet? Vill jag förhindra skada? Är det det förstnämnda så är det bättre att hålla klaffen. Att kliva in och säga ifrån när någon riskerar skada är en sak, men att kliva in och ta över föräldraskap ett helt annat. Jag kanske ogillar att barn svär eller ljuger eller vad det nu må vara men den biten lämnar jag till de som känner och kan hantera barnet bättre; föräldrarna. De kanske har en annan syn på moral och etik och vem är jag att säga att de har fel?

Mina barn är som barn är mest. Snälla och omtänksamma men också busiga och bråkiga emellanåt. De slåss sällan och nästan bara när det är befogat. Tamlin har lite svårare än Ninja att fatta detta men vi jobbar på den biten. Tamlin är också fruktansvärt lättkränkt och kan reagera häftigt och ibland våldsamt om man säger till honom på fel sätt. Det slutar aldrig bra då. Jag som förälder vet hur jag ska hantera detta och hur jag ska gå tillväga för att säga ifrån när det behövs. En främling vet inte detta. Och många vuxna, ofta barnlösa, har svårt att veta hur man tillrättavisar barn bäst generellt och är oftare hårdare och mer opedagogiska än de om har egna barn.

Mina barn har friheter som andra barn inte har. De får t.ex svära, gå utan skor och jacka om de vill och slå tillbaka när nån slår först. Dessa tre saker har andra föräldrar och vuxna ofta ovälkomna åsikter om och det vill de gärna berätta för mina barn (och då indirekt till mig för många vuxna använder barnen som verktyg för att läxa upp en förälder de tycker är dålig eller dum). Och det här är jag inte ok med för jag lär mina barn det jag tror r bäst och vill inte att nån annan ska ta sig friheten att lära emot. Jag är ok med att folk säger ifrån när mina barn är elaka. (dock inte ok med hur alla säger ifrån) Men jag är inte ok när andra kliver in och över mitt föräldraskap. Många har verkligen svårt att fatta skillnaden.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”När du säger till andras barn, vill du uppfostra eller undvika skada?”

Jag säger bara till om något barn (eller vuxen för den delen) gör någonting direkt mot mig, som exempel satt ett barn mittemot mig på tåget en gång och roade sig med att sparka på mina knän, då sa jag ifrån eftersom det gjorde ont i mina knän. I ett sånt läge tycker jag att det vore kränkande mot barnet att säga till dess förälder istället och prata över dess huvud. Jag tycker i många lägen att man ska behandla barn på samma sätt som vuxna det är inte så stor skillnad.

Jag vet vad du menar, och jag håller med! Om någon skulle säga till mina barn att de på något sätt stör eller gör fel skulle jag nog faktiskt ta det som ett personligt påhopp. Jag skulle ta illa upp. För det är ju inget fel på mitt barn, inte enligt mig.
Men samtidigt kan jag tycka att jag ibland måste få säga till andras barn. Sjukt, jag vet. Men kanske har det att göra med att det är just…andras barn?
Jag kan ta ett tillfälle. Jultrafiken med SJ. 3 timmars tågresa slutade med 8,5 timmar och klockan började närma sig ”skitmycket” och en social och glädjespridande flicka sjunger och leker i tåget. När hon märker att min son, 8 månader, är trött och gråter för att han vill sova, sjunger hon högre för att såklart söva honom. Min son är dessvärre inte den som somnar av ljud, än mindre sång, så det fick liksom motsatt effekt.
Till slut fick jag nog (efter långa ramsor för mitt inre) och sa att hon väl snälla kunde sluta sjunga för min son försökte sova, och det går inte så länge hon sjunger. Klockan var som sagt ganska mycket, efter 23 om jag inte missminner mig, och jag hörde fler resenärer sucka lättat för att jag öppnade min käft och sa att hon måste vara tyst. Hennes mamma satt lugnt kvar på sin plats under hela sångnumret, som hållit på ganska länge. Kanske hon sov, vad vet jag.
Efteråt tycker jag nog att jag kunde ha knipit käft en stund till, för hon menade ju bara väl!
Men var går gränsen för när man kan säga till ett barn att hen stör?

Men snälla! Allvarligt, det måste ju vara nåt fel på er allesammans som kommenterar! Nog måste ni väl förstå att era små änglar kan störa omgivningen ibland? Vill ni inte lära dem att visa respekt för andra och vett o etikett så de funkar socialt när de blir vuxna? Klart som fan att det går att säga till en femåring att inte störa andra. Och nej, jag skiter totalt i om de rapar o svär o tuggar med öppen mun, tycker det bara är konstigt att ni inte bryr er. Om ungen däremot skriker, grinar, springer runt och stör, är uppkäftiga och respektlösa mot andra i socialt sammanhang (restaurang, middagsbjudnin etc) så har man definitivt rätt att säga till. Och tror ni på allvar att ni blivit kränkta för att en vuxen sagt till er när ni var små? 1. Det verkar ju funka om man ser t kommentarerna här. 2. Livet är hårt och orättvist, lika bra att de lär sig på en gång innan de blir söndercirlade odrägliga tonåringar som aldrig mött en motgång i sitt liv. Hur ska de klara vuxenlivet? 3. En kränkning är inte en tillrättavisning. En kränkning är ett slag, mobbning, sexuellt ofredande. Det är en jävla skymf mot de som utsatts för sådant att ni hävdar att ni blitt kränkta för att moster Agda sa åt er att tugga med stängd mun när ni var sju. Och, nej, jag är inte ett barnhatande troll, ja, jag har en liten dotter och ja, hon kommer bli uppfostrad och åthutad när hon gör fel och hon kommer sopa banan med era barn ute i arbetslivet.

Jag säger bara till om barnet beter sig illa mot sin omgivning eller om jag ser för mig okända ungar slåss m.m. Som vuxen har man det ansvaret tycker jag. Jag uppfostrar dock inte andras ungar men har inget emot om någon säger åt mitt barn att hålla för munnen när hon nyser osv.

Hur gör du om andra barn beter sig illa mot dina barn i närvaro av dig och det andra barnets föräldrar. Tänkte typ ett större barn som försöker utesluta ett av de mindre barnen från lek, säger elaka saker eller annat som kan få ett av dina barn att bli ledsen. Markerar du gentemot det barnet eller låter du det barnets föräldrar ta hela den uppgiften även när din barn kommer och säger att xx var dum..osv ?

Jag minns otroligt väl när jag en gång blev tillsagd på skarpen att ”Näe! Så gör man inte!”.
Jag var kanske 4-5 år och hade gått på bio med en kompis och hennes mamma. Jag minns alltså inte ens vilken film vi såg men jag minns att vi gick över ett övergångsställe när jag råkade rapa högt kan ha berott på att jag just tuggade mitt första Toy) och fick direkt denna tillsägelse. Med effekten att jag nästan blev lite rädd för föräldern och väldigt på min vakt.
Jag tror det är viktigt hur man säger till, tex som exemplet ovan med att nysa på folk. Jag skulle sagt ungefär: Vet du vad, när man nyser så flyger det små droppar som kan smitta folk, så nästa gång du nyser är det bra om du kommer ihåg att hålla för armen, så ingen annan också blir sjuk.
Den approachen brukar funka bra, eftersom det egentligen inte är en uppfostrande tillsägelse, utan mer kan väcka nyfikenhet på tex vad nysningar är och vad det är som smittar, bakterier, virus etc.

Jag minns när man var liten hur jobbigt det kändes om någon vuxen som inte var ens förälder sa åt en hur man t.ex. fick eller inte fick äta, speciellt inför andra. Så obehagligt och man blev jätteledsen och skamsen. Fyyy vad jag hatade det.

Vad gäller din historia med soppan kan jag förstå saken; det handlar ju att lära barn bordsskick. Finns ju värre än att hamna bredvid en person som sörplar, smackar eller tuggar med öppen mun. Om inte barn lär sig att sånt låter hemskt och ser ofräscht ut så växer dem ju upp , blir vuxna och fortsätter göra det. Däremot kunde den vikarien kanske uttryckt sig bättre.

Fast alltså du säger ”lära barn bordskick” som om det bara fanns ett sätt? Och sen skriver du ”I Sverige ser man sörplande som mkt ofint och ouppfostrat”
I dina kretsar kanske alla har samma bordskick, men i min familj (och bland mina vänner och deras familjer också för den delen) har det aldrig varit några problem att äta soppan direkt från skålen. Vi tycker inte alls att det är ofint.
Vad du gör är inte RÄTT, det är bara ditt sätt. Mitt sätt är precis lika rätt.

Jag tror fortfarande på att blanda sig i, ibland blir det lite fel, ibland helfel. Men finns det inte en poäng i att barnen möter olika sorters människor? Min pappa kommer säkert lufta sina underliga idéer om när barn ska vara lugna. Jag föreställer mig att både jag och min man säger till barnen: ”Morfar är som han är, han tycker det är jobbigt när barn springer omkring. Men det kan vara svårt för barn att vara stilla, eller vad tycker ni?” (just nu är det väl på gränsen om min äldste son skulle förstå ett sånt resonemang). Jag har föresten sagt det till min pappa eftersom mina syrror har andra uppfattningar, att han får säga till om precis vad han vill, när han är med oss. Om han inte förutsätter att vi håller med. Hellre det än att han sitter tyst och surna till.
Har man den relationen med barnen att man förstår/misstänker att de blir ledsna och känner sig dumma kan man ju prata om det. Om man sedan som vuxen kan förstå att olika människor har olika krav på en, men helt själv ha styrkan att välja vad man har lust att rätta sig efter och varför, då har man väl fått bra vägledning i livet?
Sörpeltanten var skitfånig, men förmodligen inte den sista fåniga tanten den flickan stöter på.

Intressanta tankar tycker jag. Jag är nyfiken på en sak bara: resonerar du annorlunda om det är under ditt eget tak? Ditt exempel med soppan var ju på din arbetsplats – hade du agerat annorlunda om det var på en middag hemma hos dig?

nej det hade jag inte eftersom att det handlade om ett barn som fått lära sig (och med rätt) att det är ok att dricka soppa så. Jag lägger inga krav på eventuellt bordskick hos mina gäster. Så länge de inte kastar mat omkring sig.

Håller med om att många vuxna verkligen inte kan säga till barn på ett pedagogiskt, respektfullt sätt! Vet inte om icke-föräldrar är värre eller inte, men har många i min närhet som gärna tar sig friheten att med en otroligt tråkig mästrande ton huta åt mina barn. Mina ungar brukar inte bry sig nämnvärt, men kommer ihåg själv (var ett väldigt mesigt barn ;)) vad illa det tog när någon främmande vuxen sa till en på det sättet.
Vad någon annan kan säga till om är ju mycket beroende på situation också tänker jag. Om barnen är hemma hos någon annan, så är det ju inte mina regler som gäller där, utan då tycker jag det kan vara okej om den vuxne säger till om uppförande, tex om svordomar. Om det görs på ett respektfullt sätt och att hen betonar att det är en regel som gäller just där och då – alltså säger ”här vill jag inte att ni svär” istället för ”det är fult att svära”.

Jag sa till en annans unge senast i tisdags när vi var på badhuset. För det första märkte man redan nere i badet att det var ouppfostrade ungar som härjade. När vi sedan är upp i duschen så kommer denna mamma med två pojkar in i omklädningsrummet. Pojkarna kanske 3,5 och 7 år. När jag och min dotter på 5 år sedan står och torkar oss och klär på oss hör jag den lilla ungen sitta och nynna ” hon med tatuering på ryggen är en tjockis” ett flertal ggr utan att hans mamma säger ett ord om det. Ska väl tilläggas att det är jag som har en tatuering på ryggen och väger ca 64 kg till mina 170 cm så verkligen ingen tjockis. Jag blir tokig och går fram och säger den här pojken Ett par väl valda ord eftersom hans inkompetenta mamma inte brydde sig alls. Pojken blev väldigt snopen och mamman vågade inte ens titta på mig och än mindre be om ursäkt för sin sons beteende! Min dotter frågade mig varför jag gjorde så och då förklarade jag att jag blev ledsen när pojken sa så. Kan säga att jag var duktigt uppretad när jag gick där ifrån, mest på att man som förälder kan vara så nonchalant som denna mamman var!

Här vill jag flika in att det är inte fel av denna mamma att avstå tillsägningen där och då. Hennes barn visste kanske mycket väl vad hen gjorde för att jävlas skiten ur sin mamma. Istället för att kränkningen att bli tillsagd inför andra ska uppta all energi hos barnet, så kan en tillsägelse här ha betydligt bättre effekt när den sker separat hemma i lugn och ro.
Det kan finnas så många fler orsaker bakom din tråkiga upplevelse än dålig uppfostran.
Gå en mil i en annans skor innan man dömmer.

Bara en nyfiken fråga.. Hur gör du till exempel i de situationer när t.ex. Tamlin har slagits först och Ninja svarar med ett slag för att inte bråket ska eskalera till fullskaligt ”krig”? Alltså om man tillåter barnen att slå tillbaka? Tack för en bra blogg!
Med vänlig hälsning, Johanna

Jag bryter, men tillrättarvisar inte Ninja. Om Tamlin grinar så säger jag åt honom att han får skylla sig själv som slog först. (Detta händer ofta här.lol) Sen pratar vi om att använda ord och säga ifrån och ta hand om varandra osv.

Alltså få saker retar mig så mycket som idioter som säger åt ANDRAS barn vad de får och inte får göra, tex svära. Vad fan vet de om det? De kanske visst får svära. Morsan hade aldrig nåt problem med att vi sa fan, jävlar, helvete etc som kraftuttryck, däremot fick vi inte säga kuk och fitta. Men främligar som hörde oss säga ”den här glassem var jävligt god!” tog sig rätten att säga åt oss. Irriterar mig till döds på såna där.

Du gav mig precis en ordentlig tankeställare och det tackar jag för!
Nu undrar jag om du kan få mig att tänka ut hur jag ska agera i en situation som ofta händer när vi umgås med min vän och hennes barn.
Mina barn är 2 och 4 år och hennes är 2,5 och 5 år och situationen om uppstår gör det nästan endast när vi umgås med dom.
Min äldsta brukar sällan bry sig om åldern på den/dom hon leker med, utan det har alltid fallit sig naturligt för henne att alla får vara med, oavsett ålder, och leka efter sin egen bästa förmåga. Men just när vi umgås med dessa är det ofta att min äldsta hakar på hennes äldsta om att dom ska leka själva och att dom inte vill ha småbarn med. Det är mer regel än undantag att dom två stora blir arga, står och skriker på dom små att dom inte får vara med och dom små blir så klart ledsna. Hur ska man agera i en sådan här situation? Å ena sidan kan jag på sättovis förstå dom stora men även dom små. Hur gör man på bästa sätt? Jag vet ju att min äldsta ser upp till hennes äldsta och ofta hakar på både det ena och det andra som är varken snällt eller kul, fastän hon normalt sett inte alls brukar göra dessa saker. Vad gör man liksom? Jag vill inte höja mitt barn till skyarna och säga att hon aldrig gör saker som jag inte gillar alldeles på egen hand, men ofta ser jag att detta barn har ett mindre bra inflytande på mitt. Hur ska jag göra? Tänker jag helt tokigt? Finns det ens dåligt inflytande? Jag hoppas du förstår min flummiga undran.

Det är just det där jag kan tycka är obehagligt med hela den här ”säga till andras barn grejen”, när en på något vis anser att det är andra barn som får ens eget barn att göra dåliga saker. Mentaliteten ”mina barn är bättre än dina” for jag nog lite illa av som barn. Men du uttrycker ju själv just problematiken i detta å andra sidan. Finns det dåligt inflytande…bra fråga!

Åh, jag kommer verkligen ihåg som om det var igår när jag var liten, kanske 7 år, och min moster skällde ut mig för att jag blev hungrig. Vi var på en båt, vi åt vid 5-6 tiden och jag blev såklart hungrig igen vid 10-tiden. Har fortfarande en metabolism som gör mig hungrig jämt. Och hon skällde på mig och sa att det var för att jag drack för mycket vid maten, så att jaginte fick i mig tillräckligt med mat. Gissa vad som hände? Vågade aldrig igen säga att jag var hungrig och jag slutade i princip dricka till maten, vilket har hängt i. TACK MOSTER.

Tycker inte detta är så enkelt, särskilt när det kommer till ”orsaka obehag”. Jag tänker att barnen (både mina barn och andras ungar) behöver hjälp att lära sig att anpassa sig till olika situationer och att ta hänsyn. Mindre viktigt med normer, mer viktigt att kunna samspela med olika människor på ett flexibelt sätt, vilket även barn i de allra flesta fall klarar att hantera. Jag ser inget egenvärde i att MIN uppfattning eller MINA regler alltid ska drivas igenom. För den/de är ju kanske inte heller den enda rätta…
Då tycker jag det är viktigare att informera viktiga personer i barnets närhet om sådant som jag inte vill att vuxna ska göra mot barnet, t.ex. att begära kroppskontakt av barnet ”Kom och ge farmor en kram/sitt i morfars knä!” eller prata över barnets huvud.

Jag skulle heller inte säga till om beteendet inte skadar någon. Att få en tillsägelse av okända vuxna var det värsta jag visste som barn. Jag minns speciellt när jag (5 år) och min kompis stod vid kassorna och väntade medan min mamma handlade på Konsum. De hade en V75-plansch och jag och min kompis började prata om vilka hästar vi skulle satsa på om vi fick spela. Då kom en kvinna fram och sa riktigt argt: ”Nej, ni får INTE spela på några hästar!”. Jag visste ju egentligen att vi inte hade gjort något fel, men jag minns att jag inte sa ett ord när vi befann oss på liknande platser i flera månader efteråt av rädsla för att bli tillsagd igen. Här skulle nog många säga att bara riktigt osäkra barn skulle reagera som jag gjorde, vilket kanske är sant, men samtidigt har ju den osäkerheten uppstått av en anledning. I mitt fall var den anledningen definitivt onödiga uppläxningar från andra vuxna.

Jag brukar fundera på varför jag säger till något barn, men också hur jag säger till. För det mesta brukar det fungera om jag ber dem att inte göra det de gör för att de riskerar att träffa mig eller mina barn i huvudet med en sten eller få gungan i huvudet.
Men jag undviker att lägga mina värderingar på andras barn eller säga att man inte gör si eller så.
Det gäller även mina egna barn, framför allt har jag börjat fundera på hur jag säger till dem och vad det är jag vill uppnå.
På samma sätt som jag inte rättar min man hur han gör saker så gör jag det inte med barn heller även om vi har vissa regler som man ska följa, men dessa regler gäller alla, både barn och vuxna. Det gäller tex bordsskick, språk och huruvida man får gå in med skorna eller inte.

Jag blev lite nyfiken på hur du tänker när du skriver att dina barn får svära? Får de använda alla svordomar eller drar du en gräns någonstans? Och hur kommer det sig att du låter de svära? Nyfiken!

Jag avskyr när andra föräldrar går in i mitt föräldraskap och tillrättavisar mitt barn, oavsett anledning, och med vissa människor händer det oftare än andra.
Min unge blir först kränkt av att få en tillsägelse av en annan vuxen, i min närhet, för något jag anser är ok för henne, typ klättra och hålla i en gren samtidigt. Fattar absolut inte varför andra människor får för sig att säga åt henne att hon inte får göra saker när jag står bredvid.
Om hon gör något som hon inte får, som att ta ifrån någon något eller bete sig osjyst, då räcker det med att jag säger till, men plötsligt så kan det komma en annan jäkla vuxen pappskalle och ska också tillrättavisa MITT barn, så är vi TVÅ vuxna mot ett barn helt plötsligt. Fattar jag inte heller och jag blir rasande när det händer.
Jag kan inte se någon som helst anledning för en annan vuxen att tillrättavisa mitt barn när jag är där! Om de har något emot mitt föräldraskap så är det väl MIG de ska säga till? Då är det ju bara av ren feghet att gå på barnet som inte har makt att säga emot. Och jag tycker det är het fel att ge barn signaler om att vi i vuxenvärlden är något slags överlägset team som står enade emot dem, jag är hellre i team med ungarna i så fall.

Fast, som någon var inne på i en tidigare kommentar, om det var här eller under det förra inlägget, att inte prata direkt till barnet tycker jag blir oerhört förminskande och dessutom konstigt. En förälder har inte alltid ögon i nacken, ett barn kan stå och sparka på min väska utan att föräldern noterar det. Eller så kanske föräldern inte bryr sig. Det händer också. Att då över huvudet på barnet säga ”Ursäkta, vill du säga till ditt barn att sluta sparka på min väska” – det blir i min värld väldigt konstigt.
Och ser jag ett barn stå och kasta sten mot en svan går jag ju inte och letar reda på föräldern och säger ”ursäkta, ditt barn kastar sten på en svan, vill du gå dit och säga åt hen att sluta?”

Jag säger till när barn slåss eller säger taskiga saker, jag säger till oroväckande ofta. Tycker egentligen föräldrar och lärare skulle vara mycket mindre toleranta kring pojkars våld (har hittills aldrig sett en tjej slå ett annat barn på skolgården). Om
ett barn är ute på skolgården i för tunna kläder, då säger jag också till.. Står
inte ut med att se nån stå och huttra.

Svårt.
Jag säger till. Första gången gjorde jag inte det, när ett annat barn betedde sig illa mot mitt lilla. Sen kände jag Nä! Känns inte OK! Jag vill att mitt barn ska lära sig att
1 – säga ifrån om nån annan blir illa behandlad
2 – du själv ska inte heller bli illa behandlad
om JAG inte säger ifrån, vad ger jag för signaler?
Jag gör det inte för att uppfostra eller tillrättavisa andras barn, och bara om föräldern inte själv ser/hör oförätten – eller inte säger nåt.

Tycker att det är en jävligt oroväckande utveckling där föräldrar ser sina barn som sin privata egendom. Alla barn är samhällets barn och vi måste gemensamt ta hand om den. Med ditt argument så tvingas ju ett barn till idioti om hen har en idiot till förälder, om ingen utomstående får ingripa. Dagis- och skolpersonal har ju uppfostran som yrke!

Nej förskolepersonal har inte uppfostran som yrke. De är pedagoger.
Och idioti är inte olagligt. Varje familj har sin kultur och detta bör respekteras så länge ingen far illa. (Detta är nåt som dessutom ingår i pedagogers roll.)

Jag håller med dig ld. Jag tycker också det är helt märkligt hur många människor är helt blinda
inför att barn har olika personligheter och inte nån sorts universell barnpersonlighet. Ja och även att vuxna är olika. Man har ju olika toleransnivå för andras sätt.att tilltala en liksom.VIsst vissa barn kanske tål en tillsägelse, kanske är mer vana eller bara inte tar åt sig medan andra blir skiträdda och ledsna. Det kan ju skada ens tillit till vuxna. Själv var jag jättekänslig som liten och fick typ svår ångest av länka sura vuxna. Minns väl det du beskriver med att man tror nåt är ok som man lärt sig hemifrån o så får man skäll. Hu. Tycker man ska tänka en extra gång på att alla är olika, man kan inte alltid bara utgå från hur man själv eller ens egna barn funkar.
alltså angående såna överflödiga uppfostrande tillsägelser, det finns väl gånger man måste. Men msn kan ju försöka vara uppmärksam och lite försiktig så man inte sårar eller skrämmer.

Jo:
nu på senare tid (mitt barn är snart fyra år) har jag börjat med att säga typ
”alla här vet ju att man inte puttas”
istället för att säga åt (och peka ut) ett särskilt barn.
Jag tror att det känns bättre…

Alltså, hjälp. Du låter dina barn slå tillbaka. Mitt barn blir mobbad i skolan (hen började sitt första år i höstas) och blir ibland slagen. Jag har haft kontakt med skolan, försökt ta kontakt med de andra barnens föräldrar, men det slutade med att jag hade henom hemma för att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Jag vill inte att mitt barn ska slåss, men just nu funderar jag på om en inte bara ska säga just det – att hen får slå tillbaka. Hur tänker du när du låter dina barn slå tillbaka? Förlåt för ett rörigt inlägg och kanske irrelevant fråga, men börjar känna mig lite maktlös.

Du som föräldrar får ge lärare/rektorer en rejäl utskällning och hot om anmälningar till skolnämnden eller i värsta fall polis om skolan och föräldrar väljer att ignorera mobbingen. Det var det som fick rektor och lärare att ta tag i situationen i mitt fall(då var jag iofs 13 år).
Föräldrar som inte har ett utsatt barn vill gärna tro att de barnen kommer växa ifrån det men många barn fortsätter vara utanför och utstötta långt efter.

En fråga natascha: jag hade hatat om andra barn svor hemma hos mig eller runt mina barn. Är det ok att säga ifrån till dina barn om det sker? Verkar svårt hur man ska hantera vissa situationer. Likadant på förskolan, vad säger pedagogerna?
Sen är ju barn smarta, de vet ju ofta när och hur saker är ok el inte. Har inte egna barn, så frågan är inte aktuell i mitt fall, men intressant ändå 🙂

Då har jag en råga för du säger att man som pedagog på en förskola inte ska bryta föräldrarnas uppfostran osv och det är jag helt med på, absolut.
Nu är det dock så att jag jobbar just på förskola och vi har ett barn som ofta är överallt oc ingenstans, trotsar, är rastlös och allmänt svår att behaga. Just vid maten så är han ofta just eastlösoch leker med maten, han kan tex dega ihop riset i handen och liksom leka med det oc jag tycker inte det är en jättestor deal, hen är 2 bast och jag tror på det att så små barn kan väll få kladda litta likom. Problemet är att när hen gör det hemma så flyger han från bordet för att han inteinteinte får kladda med maten. Hur gör man då på förskolan? Ska jag då bli förbannad när han leker och skälla riktigt på denna 2 åring fast det inte känns bra, eller inte säga till och hen sen blir utskälld efter notor hemma? (Hen har lärt sig leka med maten på dagis) det jag brukar göra är att säga åt henom sakligt osv och sluta med ”du vet ju hur arg pappa blir!”
Hur hade du (och andra pedagoger) gjort?

Jag skulle aldrig tillåta att någon drack soppa direkt ur skålen varken hemma hos mig eller på min förskola. Hur andra familjer gör hemma hos sig bryr jag mig inte om. Jag skulle heller inte tillåta att man smaskar, tuggar med öppen mun, jag säger till men tänker på hur jag säger. Hemma hos oss gäller våra regler och förskolan är ”offentliga rummet”, ska det inte vara trevligt för alla att äta?

Intressant ämne.
Jag undrar ju direkt varför dina barn får putas om någon annan börjar? Du har säkert någon logiskt förklaring men jag tycker det låter skevt.
Jag tycker barn ska lära sig att vara verbala istället.
När jag jobbade på förskola tidigare sa jag alltid åt barnen att sätta upp handen och säga stopp när någon, puttade, kom för nära eller tog något ur handen på dem.
Problemet tror jag kan bli att om det är okej att putas om andra gör det.
Vart är då gränsen? Hur hårt får man puttas? Hur mycket får man puttas? Får man spottas om andra gör det?
Tycker det är tydligare för ett barn att dra linjen rakt. – Bara för att andra gör saker betyder det inte att det är så man beter sig.
Vill man inte, säger man stopp. Tycker det är viktigt att lära barn att kommunicera med varandra och kunna tillrättavisa varandra om vad som känns bra på någon annan. T.ex. genom att säga ”stopp”, ”jag vill inte” ”sluta” osv. Jag tycker att om ett barn1 ser ett annat barn2 putta ett tredje barn, är det bättre att barnet1 går fram och säger stopp än går fram och puttar.
Så hur resonerar du i frågan? För som sagt tror säkert att du har någon teori kring detta.

Jag har sagt till någon annans barn. Ett exempel är när vi var på gympa och det var kö till ett redskap. Mitt barn försökte gå före en gång och då sa jag till och berättade hur en kö fungerar. Att det är rättvist om alla får vänta på sin tur. Sedan försökte ett annat barn smita före. Övriga vuxna var vid andra ”redskapsstationer” i salen så då sa jag till barnet precis som jag sagt till mitt. Jag märkte även att mitt eget barn verkligen observerade mig och hur jag reagerade när ett annat barn gjorde samma sak som jag sagt till honom för tidigare. Just det där tycker jag egentligen är en förälders sak att lära sitt barn, men hade jag inte sagt till då så hade det drabbat mitt eget barn då han i så fall märkt att jag tillät något som jag inte tillät för honom. Absolut en svår situation det där och helst säger jag inte till någons barn om det inte gäller bråk, mobbing eller liknande, men man får avväga varje situation och då jag gör det så sätter jag mitt barn först. Hade inte mitt barn observerat mig då jag sade till barnet så hade jag nog aldrig gjort det eftersom jag tyckt att det varit någon annans uppgift.

Jag minns två ggr då jag själv blev tillrättavisad av kompisars föräldrar när jag var barn och jag blev helt jävla tillintetgjord. tänker på det ibland än idag liksom, hur otroligt illa till mods det gjorde mig.Det var rena skitsaker (angående att jag tuggade med öppen mun bl.a) som man lätt hade kunnat låta passera istället för att göra en 7-åring totalt mortified. Tror till och med att det kan ha satt spår i hur otroligt osäker och nervös jag blev när jag blev äldre då jag alltid oroade mig för om jag betedde mig rätt eller fel, hur jag åt och uppträdde. Alltså SKIT som barn inte ska behöva bekymra sig med!! Jag tänker aldrig tillrättavisa mina barns kompisar när de är hos oss, om de inte är elaka, slåss eller dylikt. De kan sitta under bordet och äta med händerna om det är vad de brukar höra hemma.

Jag hade blivit galen om någon annan försökte uppfostra mitt barn med vad de tycker är bordsskick eller vett och etikett. Min son har nog det ”friare” vad gäller regler än en del andra och jag vet att många andra stör sig på det. Men min uppfattning är att jag bara har regler om det är något jag kan motivera bra och inte bara för att det SKA vara så.
Bordsskick är tex sådant som det sällan finns bra motivering för utan någon har bara bestämt att så skall det vara, samma med många svordomar etc.

Håller helt med dig Lady D.. Skulle själv bara säga till för att undvika skada som du säger. Och det klart att det skulle kunna gå ut över föräldern ibland om jag tror att ett barn inte kan klättra själv men föräldern vet att den kan det. Men jag skulle aldrig förlåta mig själv om hen ramlade så då kanske jag ingriper ändå.
Exemplet med soppan så tänker jag att det kanske är opraktiskt i förskolan då barn lätt tar efter varandra och alla kanske inte är lika bra på att hålla skålen och soppa är varmt etc… Men att säga till på det sättet som vikarien gjorde är INTE ok!
När det gäller förskolan anser jag att personalen där får uppfostra på så vis att de förmedlar vilka regler som gäller DÄR och försöka få barnen på pedagogiskt vis att leva efter detta. Hur vi gör HEMMA är en helt annan sak och barn brukar vara duktiga på att veta skillnaden…

Jag tror att många vuxna inte tänker på hur oerhört kränkta en del barn kan bli av tillrättavisningar, de kanske har glömt hur det känns att vara ett barn. Har själv starka minnen från min barndom om hur okända vuxna gav mig skäll, ibland helt obefogat. Barn är så maktlösa i samhället.
En annan sak som jag reagerar starkt på är föräldrar som inte ger sina barn några gränser alls, stöter ibland på detta som pedagog. T ex ett tillfälle när två föräldrar låter sina barn (4-5 år) leka med en rullstolshiss obevakade, först får de tillsägelse att inte göra det men när de ändå gör det vänder föräldrarna ryggen till. Jag sa till barnen (allvarligt men pedagogiskt) att sluta eftersom det dels är förbjudet, framförallt väldigt farligt. En av föräldrarna kommenterade då detta med ”tur att någon uppfostrar dem, de lyssnar aldrig på mig”. Utan ironi. Jag blev så sjukt ledsen och arg. Det är föräldrarnas ansvar att uppfostra sina barn, lära dem rätt och fel och sätta gränser. Barn som inte får gränser blir otrygga tror jag. Sen kan de gränserna skilja sig mellan olika familjer. Ett barn måste få känna att det finns en nära vuxen som hjälper dem att orientera sig i livet.

Och bordsskick?? Barn spiller och kladdar och har dålig motorik… Bara de ÄTER så är jag nöjd. Sen klart man inte kastar mat med vilje. Men att tappa mat, rapa, tugga med öppen mun etc. Herregud! De är BARN! Själv tuggar jag också med öppen mun på skoj med min dotter hemma och hon härmar så jag är väl en ytterst dålig förälder där… 😉

Jag blir lite mörkrädd när jag läser kommentarerna…typ som att bordskick skulle va så förbannat viktigt? själv äter jag med fel bestick, smaskar, rapar, fiser o.s.v.(är snart 27) Jag anser mig själv inte vara ouppfostrad – tvärtom jag var ett underbart barn att ha att göra med på andra sätt. Bordskick är inte viktigt för fem j*vla krutöre och om folk stör sig på hur jag låter eller gör vid middag o.s.v är det deras problem. Shit allså…

Så du gör så när du är bortbjuden till folk också? Du tycker inte alls det är konstigt att lägga världens brakare när man blivit bortbjuden på middag och samtidigt rapa så det dånar?
Okej……

Verkar väldigt konstigt om du, Dahmer, är ute med dina barn på kafé och de sitter och smackar, sörplar, rapar eller pruttar och sedan blir du fly förbannad om en kafégäst råkar tycka deras beteende är otrevligt att lyssna till. Du säger alltså aldrig till andra om de gör något riktigt obehagligt/otrevligt i samband med att du ska äta någonstans?
Det handlar inte om att du sysslar dålig uppfostran, det handlar om respekt mot andra.

För det första så beter sig inte mina barn otrevligt. De beter sig som barn. Att en intolerant omgivning tolkar barns normala beteende som respektlöshet får stå för dem, men jag kommer inte bli glad om de försöker pracka på sina vanföreställningar på mina barn.
Jag säger till mina barn om de kastar mat eller beter sig illa. Inte pga bristande bordskick. Min son är fan tre bast och min dotter fem, vad fan tror du man kan förvänta sig av dem?

Jag förstår hur du tänker men blir inte det lite dubbelmoral att andra inte ska tycka att de har rätt att säga till hur de vill till dina och andras barn men du har rätt att tycka att de inte får säga till dina barn.
Du säger att man ska ta hänsyn till olika kulturer och att man inte kan veta vad som just det barnet har rätt att göra när deras föräldrar är närvarande men det är väl samma med de som säger till, att det är en del av deras kultur och hur de blev uppfostrade. Dom får inte säga till andras barn hur de (inte) ska bete sig men samma person får säga till dom hur dom (inte) ska bete sig.

Borde ju skrivit min kommentar här i stället märker jag nu men visst varför komentera om en sådan sak? Vide är väldigt känslig för kritik från andra vuxna och jag börjar fundera på om det inte kan vara kritiken på han sätt att äta som gjort att han börjat ”krångla” vid matsituationerna.
Nu blev minak ommentarer lite röriga men hoppas du hänger med. Ville inte skriva samma kommentar två gånger.

Jag tycker att det är jättebra att du tar upp det här. När jag var liten så smackade jag när jag åt mat. Jag kunde liksom inte låta bli. Och svalde högljutt när jag drack. Och blev tillsagd, ofta. Både på dagis, hemma och hos släktingar och vänner till mina föräldrar.
Vilket ledde till att jag knappt åt något alls under en period när jag var 5-6 år. För jag visste inte hur jag skulle äta utan att det lät och direkt det lät lite när jag åt så blev jag orolig och kunde inte äta mer. Har än idag problem med att äta äpplen och hårdbröd bland folk, inte så att jag inte kan äta det, men så att jag sitter och reagerar på vartenda hårdbrödsknaster som bildas och försöker få det att låta tystare. Kan ta typ en kvart för mig att äta ett äpple för att jag utstuderat försöker göra det så lågt som möjligt.

Jobbar i en stor second hand butik och står många gånger i caféet när vi har öppet. Leksaksavdelningen finns precis framför och det är inte en lekstuga. Men många föräldrar verkar inte förstå detta och dumpar av sina barn där när de själva går runt i butiken och tittar. Flertalet gånger måste man säga till barnen. Senast i onsdags behövde jag säga till en liten flicka som hade rivit ner ett spel från en hylla och började ploppa ut tärningar mm på golvet. När jag inte hade några kunder gick jag bort till henne och satte mig ner och sade till henne att man inte får lov att göra sådär och att hon måste lägga tillbaka allt hon tagit ut från spelet. Flickan bara tittade på mig med sur min och fortsatte sedan med att slänga runt med spelsakerna så de hamnade överallt. Jag tog spelet ifrån henne och började plocka upp sakerna och flickan börjar stortjuta och hennes mamma kommer dit och skäller ut mig samtidigt som jag försöker förklara att hennes barn suttit och slängt runt med saker som tillhörde spelet jag höll i handen. ”Låt henne göra det då!” skrek mamman på mig då.
Min fråga är då, gör barnen såhär i vanliga leksaksbutiker också då? Där leksakerna är nya och förpackade? Undrar om mamman skulle sagt till personalen i en vanlig leksaksbutik att de borde låta hennes dotter riva upp ett spel… Jag blev iaf förbannad men hon tog sitt barn och gick till slut och jag fick såklart städa upp allt. Det händer ofta det här. Men även om man säger till så får vi skit för att vi tillrättavisar deras barn, men de kan ju inte sitta och förstöra leksakerna heller.

Varje förälder har givetvis rätt att uppfostra sitt barn på det sätt som de tycker är bäst men det finns gränser för vad som är acceptabelt, tycker jag. Vi ska alla röra oss i de offentliga rummen såsom skola, utemiljöer, restauranger osv och för att detta ska fungera krävs ett visst mått av samarbete och respekt. Om jag hemma väljer att låta mina barn prutta, rapa och skrika vid matbordet så kommer detta att bli ett problem i ett gemensamt sammanhang. Även de människor som inte har valt att anamma samma synsätt har rätt att kunna vistas i samma utrymme. Vad ger den ene rätt att ta mer plats i det offentliga rummet än andra? Vad man som förälder anser vara ok hemma är inte det per automatik i andra miljöer. Om man nu har barn/vuxna som av olika anledningar inte klarar av att sitta vid ett bord utan att rapa, fisa och störa omgivningen så är de inte redo för ett sådant sammanhang. Då får man öva hemma på att visa hänsyn till andra.
Det är möjligt att ett barn känner obehag av att bli tillsagd av en okänd vuxen. Hur tror du ett barn känner i ett socialt sammanhang när de rapar och fisar? Vad tror du blickarna de får innebär? Att sitta i skolmatsalen och inse att ingen har visat hur man äter soppa. I Sverige. Att fisen som det fnissades åt hemma möts av blickar? När barnets språk är kryddat med svordomar och könsord som garanterat inte kommer att uppskattas av lärarna? Vi föräldrar har rätt att göra det vi tror är bäst för våra barn men någonstans måste man inse att barnen ska ingå i ett större sammanhang och då krävs en förmåga att förstå och tolka sociala koder.

Jag har svårt för det här med att barn får slå tillbaka. Hur ska en treåring kunna avgöra NÄR man ska slå tillbaka. Om nån råkar knuffa dig bakifrån av misstag. Du känner en knuff och det gör ont, ska du då vända dig om och slå tillbaka? Om någon tar din leksak, du blir jättearbete och kränkt, får du då slå? På förskolor råder ofta inte slåss alls-policy, vilket krockar med att man får slå tillbaka. Ska pedagogen säga till barn, oj slog hem dig? Gå och slå tillbaka!
Jag tror inte ett litet barn kan avgöra när man ska slå tillbaka och när man inte ska göra det. Jag tycker att man ska lära barn att aldrig slåss. Om alla lärde sina barn att ALDRIG slåss tror jag att det skulle bli färre slag utdelade. Självklart vill man skydda sitt barn, man vill inte att någon ska sätta sig på dem och att de ska försvara sig. Det är ju mitt barn och andras ungar. Jag tror att de flesta människor när de blir tillräckligt arga slår tillbaka och försvarar sig. Jag tror inte det är något man behöver lära ut.
Jag har haft den här diskussionen med många av mina vänner för de flesta lär sina barn att slå tillbaka. De flesta blir arga på mig och tycker att jag ska skylla mig själv om mina barn blir mobbade för att de inte får stå upp för sig själva. Och jag blir bara trött. Lär era ungar att aldrig slåss, nerver ever, så slipper vi en jävla massa slagsmål. Inget det är ok att slå tillbaka, om nån gör si och nån gör så. Ungar kan inte hålla reda på när det är läge att slå tillbaka. Det är vad jag tycker.

Jag tror ni alla är lite galna.. Va fan om din unge inte kan ta att en annan vuxen säger åt dom att ”ne du det är inte okej att ta sönder spelen” eller ”Du får inte säga så” så kommer ju ungen få andra problem. Det är sånt som leder till att man nu har problem i skolor eftersom lärarna inte vågar säga till barnen nånting alls för att föräldrarna flippar. Vilket i sin tur leder till att ungarna inte har nån respekt för sina lärare och lär sig inget.

Det är skillnad på att en random vuxen lägger sig i och tillrättavisar ett barn utefter sina värdingar framför föräldern och en lärare som ber barnet sitta ner och vara tyst. Det är inte enbart pga föräldrarna vi har plojskolor, vi har slappa skollagar, även i gymnasiet.
Är väldigt nyfiken på vad Lady Dahmer tycker om det, personligen tycker jag att skolan bör bli strängare, speciellt på högstadiet.

Jag jobbar som nanny. Ibland om jag har fyra barn med mig till lekparken, och jag kanske missar något som händer, t.ex. ett att av ”mina” slog ett annat barn, då tycker jag att det är okej att en vuxen säger till, i en saklig, pedagogisk ton. Däremot har jag problem med vuxna som lägger sig i och säger till ”mina” barn när jag försöker kontrollera situationen. Alla barn är olika, jag har sett efter barn där man måste vara väldigt mild för att de ska förstå, och barn som man måste vara mer strikt med. Och jag (i samförstånd med föräldrarna till barnen) vet hur barnen ska tas.
I de flesta hushåll som jag har jobbat har de inte tolererat svordomar, så om barn har varit över som har sagt hela galna saker (då pratar jag inte om att säga ”jävlar”) har jag sagt milt att vi pratar inte så i det här huset. Inte att man inte får säga så, eller att det är fel. Annars så försöker jag själv alltid få tag på föräldrarna till barnet när det blir t.ex. blir slagsmål i lekparken, så får de deala med sitt barn, och jag tar hand om ”mitt”.

Jobbar ju på ridskola med egna provapå-barngrupper och nybörjargrupper. dessa barn är i åldrarna 2-8 ungefär. Det är ju lite mitt jobb där att ”tillrättavisa” när de gör helt olämpliga grejer (som kan leda till skada, oftast) och det gör man ju på ett så.. upplysande-men-inte-dömande sätt man kan, men som vuxen på ridskolor som är lite av en fritidsgård känns det lite som mitt jobb också att se och lyssna om någon hamnar utanför, blir ledsen eller är elak. Försöker att inte anta en skällande ”arg tant”-roll, utan mer vara kompisen som påminner om hur man är mot folk, MEN som du säger, vissa kan ta jätteilla vid sig. Men hur ska man annars gå tillväga där föräldrar ofta dumpar sina barn och åker hem? Ringa upp föräldern och ”hej hörrö din unge var ett drygas mot sina kompisar i stallet idag, ni kanske skulle snacka om d??” mmnjäh. Det är jättesvårt.

Ojoj, det här tåls att tänkas på. Svordomar bland annat. Helst vill jag ju att barnen inte ska svära, mina alltså. Men jag svär själv. Och deras pappa svär. Om vi båda svär, vilken rätt har vi då överhuvudtaget att säga till barnen att inte svära? Ingen.
Med andra ord borde jag sluta upp med mitt ”sluta svära, använd andra ord”?
Är svära egentligen fult eller bara en nyansering av mitt egna spårk. Uscha, måste tänka klart tanken helt och hållet först.
Vilka tankesnurror du drar igång!

När du ser ett barn med förälder där barnet beter sig illa/oönskat i DINA ögon så tänk på det du ser är en kort stund av deras liv. Du vet inte hur det är annars. Kan vara så att ju denna dag/tillfälle så orkar/vill inte föräldern säga till på det sätt som du tycker, för den kanske under dagen har haft mycket större och värre konflikter att tampas med och då är just denna sak kanske inte så himla stor så som du ser den som åskådare kan tycka. har du ett ”bråkigt” barn så väljer du till slut dina strider av ren och skär överlevnadstrategi, men det är inget som du som åskådare vet något om.Så jag tycker att man ska tänka efter innan man tänker nått om att den föräldern borde säga till hen. Kan va så att förälder inte vill ryta till med högsta volym bland folk utan en mildare form av tillsägning, men som i åskådarens ögon är för mesig.

jag har en son under 4 som är väldigt aktiv/adhd variant och såklart är jobbig att ha med sig då han inte sitter still osv osv och det hela bara blir ett enda tillsägelsepredikan, man tröttnar så klart. Det har blivit så illa att man drar sig från att besöka vänner mm eller andra sociala sammanhang för man vet att folk bara sitter och letar efter felbeteenden på sonen för att kunna tycka nått om att han inte är uppfostrad .Eller att höra från främligar i tid och otid. Du vet själv redan att ditt barn är stökigt, atktivt , jobbigt och gör allt men son sagt en neurodiagnos går inte att uppfostra bort. så klart har man gränser för saker och ting och utan dessa gränser skulle barnet vara än mer utåtagerande än det är.

Jag vill så gärna höra dina åsikter om detta, då det ofta får mig att vidga mitt tänkande. Den senaste situationen jag var med om var i somras när en unge på ca 3-4 år kastade grus på änder vid badstranden – och inga föräldrar var i sikte. Jag klarade inte av att se detta, så jag joggade lugnt fram, satte mig ner och sa (med min snällaste röst såklart) ”Hej. Vet du vad jag tror? Jag tror fåglarna får lite ont när du kastar grus, tänk om dom blir ledsna?”
Varpå ungen började gråta och tultade iväg. Och jag kände mig som jordens hemskaste människa.
Hur skulle du gjort?
Jag är själv uppfostrad som en vuxen i ett barns kropp och börjar snart närma mig tiden för att få ett eget barn, vilket gjort att jag börjat tänka på hur jag vill vara som förälder. Jag har alltid trott att det sätt jag vuxit upp på varit det enda rätta, tanken har aldrig slagit mig att det kanske funnits barn som fått en annan typ av bra uppfostran – har tänkt att det är ”sämre” hemma hos de familjer som haft det mindre strängt än vi. Det förändrades när min halvbror fick barn och nu tänker jag mer och mer på vad jag säger till andras barn – tidigare har jag varit just den där personen som du säger att du inte förstår eller tycker om.

Hur tycker ni som är föräldrar att man ska säga ifrån när barn beter sig på ett sätt som är väldigt störigt och skapar stress och obehag hos en själv och andra. Exempel kan vara barn som rycker eller sparkar i stolsryggen på ens stol (ex.vis på tåg, bussar och flyg), barn som högljutt far runt och/eller förstör på offentliga platser (som skriker i högan sky i affären, rycker ned varor, rycker upp eller trampar på blommor i parken, far runt i tågvagnarna eller hoppar på säten, skrikandes såklart, får tokspel så fort de inte får som de vill och ställer till ett djävulskt liv på tåg, i affärer osv. Tja, ni förstår förhoppningsvis vad jag menar. Och sedan har vi mina värsta peevs med barn/deras föräldrar, nämligen barn som är hårdhänta eller direkt elaka mot djur eller mot andra barn. Att hålla truten och stå ut är inte ett alternativ. Det är det verkligen inte, inte varje gång iallafall. Så hur tycker ni bäst att man ska gripa in för att få stopp på det hela. Grejen är nämligen den att vänder man sig om på planet, stirrar ungen stint i ögonen och säger LÄGG AV med skarp röst så blir det ofta tvärstopp på sparkandet och tryckandet i stolen. Och jag bryr mig faktiskt inte om ifall barnet känner sig illa till mods för att jag är en främling som säger ifrån (när föräldrarna antingen inte gör det, eller inte får gehör när de gör det). Ingen är befriad från att visa hänsyn inför sin omgivning. Ingen. Inte ens ett barn. Så hur föredrar ni att jag, som främling, tar tag i detta när dylika situationer uppstår?

Jag kan börja med att säga; jag har inga barn. Jag har småbröder som är 13 resp. 19 år yngre än mig. När jag bodde hemma och grabbarna hade lekkompisar så hade vi samma regler för alla under det taket. Dvs om inte mina småbröder fick gå från bordet innan alla ätit klart, så fick inte deras kompisar det heller. Om kompisarna höll på att tex svära så fick dom samma tillsägelse som mina bröder. Det hände naturligtvis att någon av kompisarna blev ledsen/rädd/kränkt osv och gick hem och berättade för sina föräldrar vad som hänt. Men 9 gånger av 10 så har föräldrarna ringt till oss och bett om ursäkt för deras barns beteende och tyckt att det är bra att någon vuxen sagt ifrån när föräldern själv inte kunde. Mina bröder får samma bemötande hos deras kompisar om dom inte kan bete sig. Jag har vuxit upp på samma sätt och jag har blivit uppfostrad av den vuxen som funnits närmast. Jag tycker att det har lärt mig att respektera de som är äldre och som i det flesta fall också har mer livserfarenhet och därmed oftast vet bättre. Och när jag får barn så kommer samma sak gälla! Mitt hus, mina regler. Sen att en vuxen går in och uppfostrar när föräldern är där, det är inte okej. För som ni de flesta säger: jag uppfostrar mitt barn på mitt sätt, och ingen har rätten att gå in att underminera mig framför mitt barn och därmed göra barnet både förvirrat och kränkt. Har föräldern agerat/inte agerat så får man respektera det, så länge det inte är någon fara för livet. Tack och hej!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *