Kategorier
barn & föräldraskap

Skitmamman

Apropå föräldraskap. I morse var jag den elakaste mamman på jorden. Ninja fick ingen frukost och sen fick hon gå till sitt rum. Varför spelar egentligen ingen roll, men efteråt kändes det bara så jävla onödigt och tråkigt och ledsamt. Jag vill inte bråka med mina ungar och jag vill fan inte ta till skitmetoder och bestraffningar i ren panik för att jag just då är så jävla värdelös som morsa att jag inte fattar hur jag ska hantera barnen.

Hur gör man? Hur gör ni? Är ni pedagogiska och tålmodiga precis hela tiden? Hur gör ni när ungarna slåss vid matbordet? Hur gör ni när de skriker och vrålar och det inte går att prata dem tillrätta? Man bara står där med Jesper Juuls alla jävla verktyg förlåt ATTITYYYYYYD upptryckta i röven i bakfickan och undrar varför de inte funkar på just mina barn. Sen undrar man kanske om Jesper Juul ens uppfostrat några egna barn ever och om de isåfall var vid medvetande överhuvudtaget under tiden.

Undrar vilket råd de barnlösa experterna skulle ge? Kanske nåt i stil med ’’det är ju bara att säga till barnet att sitta still och sluta bråka” eller kanske nåt skuldbeläggande i stil med: ’’Uppfostrar man sitt barn från början så uppstår inte sådana situationer.” samt ”Är måste vara konsekvent så lär de sig vad som gäller”.

Jo just ja.

väluppfostrade
Om det är fler än jag som behöver lite föräldraskapspepp så kan man alltid kolla lite här och avsluta med att klappa sig själv på axeln.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Skitmamman”

Ha! Han är åtta månader och jag är redan opedagogisk titt som tätt men vet du, jag tror att det är okej för även våra barn tål att se att både mamma och pappa inte alltid orkar. Jag har planer på att senare i mitt föräldraskap inte alls vara perfekt utan vara jag och sen prata med mitt barn om varför det blev som det blev och blir som det blir ibland… Även barn har samma känslor som oss vuxna, allt från ilska till kärlek. Vi ska lära dem hantera sånt och det gör man inte genom att altid vara på topp! Hur vet dem då vad dalar är?

Åh, vad jag känner igen mig i det du skriver! Man vill vara den där perfekt modern, men blir istället nåt jäkla monster när man tappar tålamodet och tar till metoder som man VET är så opedagogiska att man storknar. Därför känns det skönt att höra att ”alla andra” har det likadant.
Det roliga var för ett tag sen när kompisen var på gympa med sin son. I omklädningsrummet var det ett barn som absolut INTE ville ta på sig sina skor och mamman försökte lite pedagogiskt förklara att ”skor det måste du ju minsann ha, lyssna på mamma nu!” i en glad ton. Sen blev alla insläppta i gympasalen och min kompis behövde springa på toa. Kvar i omklädningsrummet sitter mamman med barnet som inte ville ta på sig dojorna och hon ser inte att min kompis är där. Mamman väser till barnet ”Nu tar du på dig skorna, annars lämnar ci aldrig huset igen och så skippar vi Liseberg nästa helg”. Haha!

Tyckte inte det var särskilt pedagogiskt att säga ”du måste ha skor på dig, lyssna på mig nu”. Pedagogiskt hade det varit att ge en förklaring VARFÖR barnet skulle ha skor på sig (t.ex. om det är regel på det i gympasalen för att folk inte ska ramla och slå sig eller liknande). ”Gör som jag säger” är aldrig en förklaring eller ett bra argument. Att föräldern sedan hotade med att aldrig lämna huset eller åka till Liseberg är ju bara än mer korkat. Ge en bra förklaring från början och lyssna på vad barnet säger; kanske fanns det en anledning till att hen inte ville ha skor på sig? T.ex. ont i fötterna, skoskav, whatever. Tycker det är skrämmande att folk vill att barn lyder hellre än ifrågasätter.

Å sende ungen sin på rommet når de har gått helt i vranglås, er vel ok. Som straff? Nei. Men som en pause for å roe seg ned. Og ikke minst for at resten av familien kan få spise i fred. Jesper Juul skriver jo mye om at det er bedre å gå fra barnet enn å sende barnet bort, men ærlig talt, sånt er flisespikkeri, synes jeg. Vi har fire unger. Da er det faktisk sånn at noen blir sendt på rommet av og til under middagen eller får spise på kjøkkenet. 5 personer flytter seg ikke fra spisebordet fordi 6.temann er i dritthumør og oppfører seg deretter.
Det går dessuten an å si unnskyld, men det går ikke an å oppføre seg slik at man aldri trenger å si unnskyld. 🙂

Åååh, känner igen!!! Oftast, än så länge (han är bara två), så brukar det inte bli några superkonflikter eftersom det brukar fungera att avleda med något annat alternativt faktiskt böja sig för barnets önskan (ibland inser man ju att det är smartast, av flera skäl…), eventuellt med en liten kompromiss. Men, ibland smäller helvetet lös, naturligtvis. Det har hänt mig också att jag, som en tjurig barnunge, ropat ”men jag ORKAR INTE A…!!!!” när han vägrar ta på sig jackan på morgonen och bestämmer sig för att köra runt med trampbilen nere i barnvagnsförrådet och… sedan har jag helt enkelt gått ut ur barnvagnsförrådet och stängt igen dörren. Då har det räckt (de två ggr det hänt) att vänta ca 2,5 sekunder innan han ångrar sig, gråter och då tröstar jag, säger förlåt, kramar och vi är kompisar igen. Meeen, den fördömande icke-föräldern alternativt föräldern till onaturligt lugna/följsamma barn skulle säkert tycka att det där var FASANSFULLT av mig, jag vet inte.
För övrigt händer det ganska ofta att vår unge lägger sig på golvet eller slår sig för pannan och säger ”ooorkaa nuuuu!” när han inte får som han vill. Hmm, varifrån kommer detta? Eventuellt från de två mammorna som minst xx ggr per dygn utmattade/frustrerade/irriterade utbrister i just denna fras…

Jesper Juul har väl en vuxen son och säger själv att han brast helt i sin föräldraroll när sonen var liten. I iaf en av böckerna tar han dessutom upp flera exempel på dåliga val han gjorde som förälder.
Så, du är verkligen inte ensam.

Jag och mannen tar skydd i ett rum som titt som tätt förvandlas till bunker. Där kommer vi på någon strategisk krigsföring och sedan går vi som enad front likt riddare Kato’s lakejer. Det händer att vi kör sten,sax och påse om vem som får vara den elakare av oss, vissa gånger kör jag över honom totalt och bestämmer enfaldigt att han får vara Dr.Grym.
I krig och kärlek är allt tillåtet så jag visualiserar målbilden av att vi lägger dem på kvällen, vi säger att vi älskar dem – sen tröstäter jag och sambon glass framför tv’n innan vi lägger oss.
Har det varit en riktigt jobbig dag så skriver jag upp en påminnelse på telefonen (ja, på riktigt) där det står:
”MEMO: vid nästa fri-från-man-och-barn-kväll med vänner och vin så spärrar du upp ögonen och väser ur dig att både barn och man kan vara hemska, och att det är okej att tycka så i goda vänners lag.”
och det verkar bli bra barn utav den här flocken ändå. Mycket kanske för att vi kör vårt eget race och uteslutande ber icke-föräldrar med en jävla massa åsikter att fara åt helvete. They know NOTHING.

Nänä, jag är då inte pedagogisk och tålmodig hela tiden. Känner inte så många som är heller 🙂 Inte för att ursäkta mitt beteende mot min lilla tvååring. Jag har märkt att när hon härjar runt och inte lyssnar och typ förstör saker så går det inte att förklara lugnt eller dalta utan det enda som gör att hon slutar upp är att jag höjer rösten. Då blir hon ledsen och sen kramas vi och sen kanske det blir bra. Suck…

Usch vad jag känner mig som en usel mamma emellanåt.
Jag vill ju inte hota barnen, men när de jävlas som mest är det hopplöst.
Vi kör dock mycket med konsekvenser. Alltså inga meningslösa hot som inte har nån logik ”klär du inte på dig får du inget lördagsgodis”, utan mer ”om du inte kan uppföra dig vid matbordet (läs sluta kasta mat..) så vill vi inte att du sitter med oss då vi vill ha en trevlig matstund” eller ”du vet att man måste borsta tänderna varje kväll. Nu har vi krånlat så länge att vi skulle sovit för länge sen. Om vi inte är klara med tandborstningen nu så hinner vi inte med en godnattsaga”
Men visst, ibland kommer ju de där hemska grodorna ”KLÄ PÅ DIG NU ANNARS KOMMER NOG INTE TOMTEN” *skäms*…

OT – http://blogg.dn.se/etikettfragan/2013/09/30/brostbetittad/#comments
Utdrag ur Ribbings svar:
”Naturligtvis ska en karl fatta att om han stirrar på en kvinnas bröst är det obehagligt för henne. Undantaget om hon markerar önskan att bli beskådad genom att ha trånga kläder och påtagligt djup urringning till vardags.
Man har förstås rätt att klä sig efter sin egen smak men vill man inte bli sedd som främst ett sexobjekt behöver man välja kläder därefter.”
Stör mig mest på det hon påstår om att man MARKERAR EN ÖNSKAN om att bli behandlad på ett visst sätt om man som kvinna visar bysthud.
Dom mest kvinnohatande sexistiska godbitarna hittar man givetvis i kommentarsfältet.
Exempel: ” (…) Kritiken att även kvinnor ska bemötas med 0-tolerans och med mäns tolkningsföreträde? Kritiken att män faktiskt kan fara illa av provoceringen/exponeringen? (…)”

Det kan inte hjälpas, men det bara är SÅ HIMLA SKÖNT att läsa om att fler blir skitmammor ibland. Och vittnar om hur fel det blir och hur ledsen man blir. Den senaste veckan ha det blivit ett antal tomma hot, barnagråt och bestraffningar genom Bolibompaförbud hos oss. Alla blir ledsna. Men ibland bara orkar man inte ta att någon ignorerar en/slåss/förstör saker och skrattar en rakt upp i ansiktet när man försöker Tala Om Det, även fast det är ett barn.
Jag tillrättavisar mig med att jag får ett kortare tålamod för att jag är stressad över andra saker och att jag faktiskt borde göra något åt det.
Jag tröstar mig med att jag en gång läste att en barnpsykolog menade att det var bra för barn att någon gång se sina föräldrar förlora tålamodet och humöret, så länge det inte gick för långt. Ibland är det det de behöver se för att få en känsla av vart gränsen finns, vilket kan vara en trygghet de söker. Inte vet jag, men det var väldigt befriande att läsa!

Alltså jag gillar Jesper Juuls idéer. Främst tanken om att gott föräldraskap går ut på att göra så lite skada som möjligt, eller nåt i den stilen 🙂
Det går ju inte att vara förälder utan att bete sig illa ibland. Vissa situationer kan man inte lösa på nåt annat sätt. Men det betyder ju inte att man tycker det är bra. Att skicka iväg sitt barn utan frukost för att det betett sig illa, för att sedan skämmas lite efteråt och be om ursäkt, är ju nåt helt annat än att ha som princip att om barnen bråkar så blir det ingen frukost.
Jag har massvis av principer om hur jag vill vara mot mina barn. Och bryter mot dem titt som tätt, sen mår jag dåligt och säger förlåt. Men det är ändå viktigt att ha de principerna tror jag.

Alltså, jag har märkt att det går bättre att få barnen att lyssna om man är lugn och inte hetsar upp sig, sådär som man ”ska” enligt bokens alla regler.
MEN det GÅR inte alltid att vara lugn och harmonisk hur mycket man än vill. Jag menar, alla har ju ett tålamod och förr eller senare tar det slut. Så, jag brukar slita mitt hår, skrika lite och sedan ångra mig. 🙁

Nix, ibland skriker jag åt mitt barn och ibland är jag hård med henne och helt ärligt så vill jag inte ens vara helt genompedagogisk. Mina föräldrar var inte perfekta och definitivt inte alltid pedagogiska men något jag ALDRIG upplevt att de förställt sig eller spelat några spel. Jag tror jag hellre ger mina barn lärdomen att mamma och pappa är riktiga människor som ibland gör misstag än att alltid vara pedagogisk. Jag är förresten lärare själv och inte är jag alltid perfekt där men även i mitt yrke försöker jag vara autentisk och riktig före jag försöker säga de ’rätta’ sakerna.

Det händer då och då att jag inte orkar vara pedagogisk, speciellt när det är tidspressat och vi har bråttom. Vi har haft en period med lite mer slitningar nu när vi har varit tvungna att göra om morgonrutinerna pga skolstart. Efter ett par månader så är vi nu på banan igen och jag hoppas att vi är tillbaka i våra harmoniska morgnar som vi hade i våras.
Dock är det så att när barnen bråkar så delar jag på dem, de får vara i olika rum helt enkelt om inte konflikten går att lösa relativt enkelt. Dock har det inte hänt vid matbordet ännu, kanske har att göra med barnens genuina matintresse, speciellt på morgonen.
Det har hänt några gånger att jag har tagit bort tallriken, men nu var det länge sedan. Mina barn är för intresserade av att äta sin mat för att riskera att bli av med den. Jag tror att det har hänt en eller två gånger med varje barn och det var i den åldern när de hade tendensen att testa oss genom att slänga maten på golvet.

Känner igen det här med bråka på morgonen när man redan är stressad. Talar bara utifrån mig själv; en sådan start på dagen förstör hela min jävla dag sen, dåligt samvete, ångest, ledsamhet m.m. Brukar verkligen klå upp mig själv och undviker konflikter till tusan på morgonen, kanske lättare att göra det för mig i överlag tänker jag då jag är enbarnsmamma. Men stor igenkännande faktor på inlägget i alla fall.

Såklart tålamodet tryter när man har barn. Jag beter mig ibland som ett rent psyko och skriker rakt ut, då fattar såklart ungarna ingenting. Ber om ursäkt efteråt och försöker förklara varför jag skrek rakt ut. Är det någon som känner sig upp till halsen rastlös och frustrerad utan att barnen gjort nåt? Typ att man bara vill släppa allt och dra för att man gått runt i morgonrocken hela dagen, lagat mat, bytt blöjor, svarat på tusen ”varför då”-frågor, stinker kräks och bajs och försökt hitta en enda dvd-film (barnfilm) som inte har repor på sig samtidigt som man måste bygga den där legobilen som gått sönder för elfte gången. Allt samtidigt förstås. Då kan jag bara känna att jag vill dra dra dra dra dra! Men biter ihop full av obekvämt spring och pirr i ben och kropp pga av rastlöshet och tristess. Nån som känner samma??? Måste lägga till att känslan jag får (dvs rastlöshet, frustration och tristess) kommer fram av allt man ska göra och gör blandat med att man ändå inte är tillräcklig. Rolig, tid för lek, tid för ut i friska luften osv. Jaja, over and out…

Jag kan också bli trött på självhjälpslitteratur i olika former, eller personer som bara har erfarenhet av att hantera barn inom institutioner – som på ett så självklart sätt förespråkar SAMTAL och DISKUSSIONER (ofta med medföljande exempel där det verkar som att om föräldern bara ställer rätt frågor så kan barnet redogöra för vad hen vill eller varför situationen blev som den blev)
Tanken är ju fin men att få ett barn att redogöra för känslor och viljor tar enligt min erfarenhet ett tag, för att inte tala om att utveckla känslan för kausala följder av saker och ting. Sådana diskussioner kan jag ha med mitt barn nu när han närmar sig fem, men som tvååring vore det omöjligt.
Och det var just i två,treårsåldern det var som värst. Ett barn i den åldern vet ju knappt vad det vill och det är väl det som är själva processen. Fruktansvärt påfrestande var han dock. Tycker inte heller det funkar att säga nej och sluta till ett barn som biter sin lillasyster upprepade gånger utan då har jag lyft ungen därifrån – och hör och häpna satt honom i time out. För att avbryta hela situationen, få andas, göra markerandet konkret för en unge som struntar eller inte förstår en när man är verbal. Sen har det aldrig varit tal om några särskilda minuter eller att skämmas (har pratat med ungen när han lugnat sig) och jag blir trött när somliga helt dömer ut ett sätt av ren princip och noll hänsyn till situationen man är i, den stressen, och ilskan som uppstår när man på andra tänkbara sätt misslyckas att nå fram till sitt barn…

Det finns ingen förälder, någonsin, som inte har tappat tålamodet med sina barn. Jag ser inga problem med att Ninja får gå ifrån bordet och gå in på sitt rum om hennes beteende tydligt bryter mot de regler ni har vid frukost.
Jag läser att du i ditt föräldraskap vill undvika konflikter och min erfarenhet är att det ofta skapar förvirring om barn inte har tydliga regler. Efter att ha haft KAOS med tårar och utbrott med mina barn varje vaken sekund (kändes det som) så bytte vi taktik. Jag säger inte att det funkar på alla barn men våra liv har förändrats och blivit mycket bättre. Jag fantiserar inte längre om att sälja dom på Blocket och det är ju en klar förbättring.
Hursomhelst, vi satte oss ner och bestämde vilka regler som måste gälla hos oss för att det ska funka och att alla kan må bra. Barnen fick vara med och argumentera för sin åsikter. Om man inte följde dessa reglerna i de rum som är till alla så får man gå in på sitt eget rum istället. Alltså, om vi äter frukost och ett barn bråkar och retas oavbrutet med ett annat, så snackar vi om det, påminner om att vi inte är dumma mot varandra, hjälper till att lösa eventuella konflikter och om det bara är retande för retandets skull så får man gå in på sitt eget rum. I vår familj älskar vi varandra och är snälla mot varandra och alla är lika mycket värda men visst beteende accepteras inte. På sina egna rum får man skrika eller slänga sina grejor hur man vill men i våra gemensamma utrymme måste man följa vissa regler. Man får inte slåss, retas, vara dum mot hunden osv. Regler som barnen själv har varit med att ta fram. I början skulle de testa om jag verkligen skulle skicka in dom på sina rum och jag gjorde verkligen det. Gud, vilket dåligt samvete jag hade. Men, när reglerna och dess konsekvenser väl hade satt sig så förändrades hela stämingen i huset. Vi har fortfarande högljudda diskussioner men jag märker hur de anstränger sig för att inte hamna i fällan att övergå till att vråla ”du är dum” och ”du är en pissråtta” till varandra utan faktiskt försöka lyssna på vad den andra säger. Nu kan de själva gå in på sina rum när de känner att de behöver vara ifred. Det är dom som bestämmer vilka som får vara i deras rum dvs man måste alltid knacka innan och det gäller både föräldrar och syskon. Vill de att man ska gå så måste man gå. Deras utrymme och deras regler och det ska alltid accepteras. Jag lägger mig inte heller i hur det ser ut på deras rum även om det kliar i fingrarna ibland. Om de vill ha pärlor på golvet eller i sängen så är det helt ok. I deras säng bestämmer dom MEN i soffan eller i min säng ska det inte vara pärlor för där är det andra regler.
Denna metoden funkar för oss. Jag säger absolut inte att den är lösningen för alla men för oss har den skapat ett lugnare hem med mindre konflikter.

Det verkar som att morgonen 1 oktober 2013 var en dålig morgon för morsor. Jag hade också en dålig morgon med bråk och stök och det som stör mig mest är när barnen inte förstår när man menar allvar! Allvar – att nu slutar du slå lillasyster och din mamma…
Åhh vad det är prövande att vara förälder…

Asså för det första så är jag innerligt trött på skuldbeläggande föräldraförståsigpåare och denna ständiga strävan efter det så kallade ”perfekta” föräldraskapet där man hela tiden har tid och förstår och ser sitt barns behov. detta är jätteviktigt ja, jag håller absolut med men någonstans känns det som att denna strävan efter perfektion är ett tidstypiskt fenomen då vi i mångt och mycket strävar efter perfektion i stort sett jämt och i alla situationer. ilska och ”trots” är ju en naturlig del av livet och MÅSTE få finnas för just utveckling. LIVET ÄR SÅ!
jag tror ungarna behöver föräldrar som tjafsar emot och stänger in på rummet emellanåt när de betett sig illa utan att förgås av skuld. inom rimliga gränser givetvis.
ungar behöver operfekta människor som förebilder för det är så livet ser ut, det är operfekt i många fall. jag tror att ungar behöver både förståelse och någon att stångas med när livet är jobbigt. det är det jag vill iaf, är jag ilsk och vrång och trotsig vill jag ha det tillbaka för att kunna komma ut på andra sidan. jag vill få utlopp för känslora inte ngn som klappar mig på kinden och ”förstår” mig och mina känslor.

Det händer någon gång om året och det känns som skit efteråt. Men jag tänker så här: Världen kommer inte att vara pedagogisk och tålmodig alla gånger sen, så det är lika bra att de får vänja sig som små.
Sen är det ju en himla skillnad på att tappa tålamodet någon enstaka gång och kanske flera gånger i veckan.

Nej jag har inga barn och tänker inte skaffa några heller, så det är väl ett gränsfall att jag vågar uttala mig i den här diskussionen, men som den naiva barnlösa stackare jag är så undrar jag i mitt stilla sinne om man verkligen måste förklara och diskutera så mycket med små barn? Varför ska det hela tiden resoneras om allting och framföras på ett pedagogiskt sätt, kan det inte bara räcka med ”jag är vuxen, du är barn, jag bestämmer” emellanåt? Det kanske faktiskt finns vissa beslut som man inte behöver vara delaktig i när man är tre år gammal och då man istället bara ska göra som mamma eller pappa säger? Men vad vet jag?!

”Det kanske faktiskt finns vissa beslut som man inte behöver vara delaktig i när man är tre år gammal och då man istället bara ska göra som mamma eller pappa säger?”
Ha ha ha! Jaaaa så kan man ju absolut känna! Det är ju bara det att även om JAG som förälder tycker att min treåring inte behöver vara delaktig i alla beslut så har ju min treåring oftast en annan uppfattning! Så man liksom tycka tills man blir blå, men en treåring är en högst egentyckande och oftast högljudd individ som är beredd att ta till våld med tillhyggen för att få gehör för sin sak…

Nej jag har inga barn och tänker inte skaffa några heller, så det är väl ett gränsfall att jag vågar uttala mig i den här diskussionen, men som den naiva barnlösa stackare jag är så undrar jag i mitt stilla sinne om man verkligen måste förklara och diskutera så mycket med små barn? Varför ska det hela tiden resoneras om allting och framföras på ett pedagogiskt sätt, kan det inte bara räcka med ”jag är vuxen, du är barn, jag bestämmer” emellanåt? Det kanske faktiskt finns vissa beslut som man inte behöver vara delaktig i när man är tre år gammal och då man istället bara ska göra som mamma eller pappa säger? Men vad vet jag?!

Jag tror inte det finns en enda förälder som aldrig tappat humöret på sitt barn. Jag tror också att det är mer ”skadligt” för barn att man som vuxen ständigt biter ihop om sina känslor och låtsas som om allt är finfint fast man kokar inombords. Självklart är det bra att försöka resonera så långt det går, men ibland orkar man bara inte längre. Det viktigaste tror jag är att förklara efteråt, när alla lugnat ner sig, varför man blev arg.
Jag har två principer som jag försöker att alltid följa med vårt barn:
1. Inga tomma hot, dvs säg inte att en handling/brist på handling kommer att få en viss konsekvens om man inte är beredd att genomföra den (t.ex. ”om du inte slutar nu går vi hem”). Hot av typen ”om du inte gör si får du inget godis på lördag” är också rätt värdelösa, för små barn kan inte se sådana konsekvenser.
2. Om jag inte har ett bra argument för att jag vill ha det på ett visst sätt måste jag kunna överväga att ändra mig, och inte stå på mig för sakens skull.
Om det känns bättre kan du alltid läsa om en rolig dag vi hade hemma förra veckan, som jag skrev om för några dagar sedan 😉 http://etttigerliv.wordpress.com/2013/09/26/bekannelser-fran-hon-som-inte-ar-arets-mamma/

att stå för sina hot och löften är inte ett dugg svårt. Det är precis som är med sina nära och kära vuxna. Man håller sitt ord. Och om man av någon anledning inte KAN göra det förklarar man varför. (gäller löften)
Annars kan lika gärna sluta prata med barnen i dylika situationer om orden ändå inte betyder något i praktiken.
Upprepade tomma hot är bästa sättet att förlora kontrollen. Vet barnet när man säger : ”nu säger jag bara till EN gång till.” Så betyder det konsekvenser så funkar det alltid. Och den enstaka gången det inte gör det så blir det utlovad konsekvens (kan inte minnas sist) så funkar det. varje gång. Sjukt skönt när man umgås med folk vars barn bestämmer att känna att just konsekvens-hållandet betalar sig så sjukt bra och minskar bråkandet och argumenterandet med c;a 85%
Att låta barnet bli utan frukost är ett bra sätt att blanda in måltider i konflikter. Inte så lyckat.

Tack, tack, tack, från en annan skitmorsa som får psykbryt ibland.
Det är kanske inte så jäkla bra att bli helt galen och hota med ologiska saker eller gråta så tårarna sprutar för att ungen inte lyssnar. Men jag brukar tänka på allt bra jag gör, varje dag, typ lyssnar, skrattar, leker, sätter gränser (utan att vråla), borstar deras tänder, jobbar för att kunna göda dom, läser varje kväll etc. Det måste ju vara helheten som räknas.
(och att man faktiskt känner sig som en bov efter utbrottet och funderar på om man kan göra nått annorlunda nästa gång..)

När du använder straff för att du har panik så tycker jag att du istället ska ringa din man och säga just nu oprkar jag inte, du får komma hem och hjälpa till för jag har tappat kontrollen. Jag tycker det är sjukt att flräldrar förväntas palla allt hela tiden. Om du inte kan låta bli att skrämma ditt barn (straff = skrämsel) så betyder ju det att du inte kan hantera just den situationen. Det ska ingen döma dig för, det finns ingen förälder som klarar allt. Men det är INTE duktigare att göra fel mot ett barn än att be sina anhäriga om avlastning med barnet.

nu såg jag ditt andra svar och ser att du förstått vad jag skrev, men vill bara svara på det här ändå. I en situation där panik uppstår så måste man ju ändå hantera den där och då. Jag kan ju ringa min man men det dröjer säkert två timmar innan han kan komma då, om inget kommer mellan.

Ok, nu läste jag igenom kommentarerna och texten igen och jag hade nog missuppfattat. Jag trodde du på allvar kände att du hade gjort superfel mot ditt barn och varit i en paniksituation på riktigt. Därav mitt råd om att be om avlastning den dagen. Har tyvärr inga råd att ge då det verkar som alla här tycker att det är helt i sin ordning att straffa kids, och det tycker inte jag som själv for illa av det som barn. Men du straffar ju inte dina barn, det var ju en engångsgrej. Så det är bara att köra på och släppa det och tänka framåt och vara stolt över allt bra du är som morsa, tycker jag.

Har inga barn men har ju varit (är) barn själv, och jag minns den dagen jag insåg att mina föräldrar faktiskt är människor också. Som kan göra fel. Och det var så otroligt befriande. Det var väl en del i hela ”bryta sig loss”-processen,så jag var ju äldre än dina barn såklart. Men det här att föräldrarna faktiskt KAN ha fel, och att jag faktisk KAN ha mer rätt än de var befriande, empowering och något jag än idag går och påminner mig själv om. Som några skriver ovan tror jag det kan vara mer utvecklande att vara sig själv, mänsklig, och att sen försöka diskutera med barnen så gott det går om varför det blev som det blev, istället för att fejka sig till nått.
Sen, jag tycker barnuppfostran m.m. är jätteintressant och viktigt, men hey, det blev människor av oss som växte med föräldrar utan alla de här funderingarna med, ellerhur?

När en unge skriker och vrålar så att det inte går att prata med den lyfter jag upp den och går iväg  till sovrummet eller nåt annat lugnt hörn och säger att ”jag hör att du är arg, men det är inte ok att skrika och vråla vid matbordet”. Och så sitter jag där med ungen tills hen lugnar ner sig. Brukar ta allt emellan 5 minuter till en halvtimme-40 minuter. Öronproppar är ett tips… Håller om hen om hen vill (brukar hen vilja efter en stund) annars sitter jag bara lugnt så nära jag får och hindrar hen från att sparka mig eller springa iväg. Säger kanske något mer om varför hen är så arg och att ”det är man ibland, då kan det vara skönt att skrika, men då får man gå iväg lite”.
Funkar såklart bäst om man bara har ett barn att ta hand om, alternativt är två föräldrar hemma. Eller om den andra ungen inte var inblandad utan är hyfsat lugn, då kan jag köra en förkortad variant, kanske bara sätta mig i rummet bredvid med skrikhalsen. Fast det har väl hänt nån enstaka gång att jag lyft in skrikhalsen på sitt rum och lämnat hen där själv också, om den andra ungen behövt tröstas samtidigt. Men det känns aldrig speciellt bra.
Alltså jag gillar Jesper Juul jättemycket, och håller med om det mesta han skriver, men det jag har svårt för är att jag inte tycker han erbjuder några verktyg. Det han skriver är liksom inte användbart i en krissituation, även om man håller med och VILL göra rätt och HAR tålamodet. Jag fattar att han inte vill erbjuda några patentlösningar utan att man ska känna efter själv vad som känns rätt för en själv och så där, men jag skulle önska att han kunde ge fler exempel så att man kunde fundera igenom dem i lugn och ro när man läser hans böcker, och inte när man står med två vrålande ungar framför sig.
Och svar nej, jag är inte pedagogisk och tålmodig precis hela tiden. Även om jag vill och verkligen försöker. Jag tror inte barnen tar skada av att föräldrarna får utbrott ibland, men jag tror definitivt inte det är ”nyttigt” heller. Det blir ALLTID bäst resultat när jag inte tappar tålamodet och skriker.

Tre fantastiska böcker om hur man uppfostrar barn kärleksfullt, med samma respekt för barnen som Jesper Juul men mycket mer användbara:
http://www.adlibris.com/se/bok/tears-and-tantrums-what-to-do-when-babies-and-children-cry-9780961307363
(Denna är lite speciell, hon trycker mycket på att det är viktigt för barn att gråta. Jag håller inte med om allt, men den har varit en ögonöppnare för mig; det behöver inte vara ett misslyckande att barnet bryter ihop!)
http://www.adlibris.com/se/bok/how-to-talk-so-kids-will-listen-listen-so-kids-will-talk-9781451663884
http://www.adlibris.com/se/bok/kids-parents-and-power-struggles-winning-for-a-lifetime-9780060930431
Bloggen ”En annan du” är också fantastisk, jag hoppas hon gör allvar av sina löften att skriva en bok, för det hade varit bra att ha en bok på svenska att rekommendera, jag tycker inte det finns någon som faktiskt är till någon hjälp.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *