Kategorier
barn & föräldraskap

Nu börjar helvetet för ett av mina barn och jag kan bara stå bredvid och titta på

Usch. Idag är en stor dag för Ninjan och en jobbig dag för mamman. Ninja börjar nämligen skolan och jag hade gott sett att hon väntat minst ett år. Allra helst två. Barn ska bli stora så snabbt nu för tiden.Och nu är det dags för min unge att lära sig livets läxa.

Nu börjar helvetet. Det är i skolan själen börjar dö. Det är nu skiten börjar. Tafsandet. Kränkningarna. Retandet. Elaka kompisar som lär henne att det är dåligt att vara tjock och ful och att man måste ha rätt rosa på klänningen annars får man inte vara med. Pojkar som tar plats på hennes bekostnad, som tystar henne, som stökar och bråkar och stör och skrämmer. Och usla lärare som låter dem komma undan, som ursäktar och ignorerar. Hon kommer lära sig en massa värdelösa sanningar som kommer pressa in henne i en trång mall där hon, det som är hon, sakta kvävs.

Fy fan.

ninja stor

Har jag utrustat henne? Har hon svar på tal? Är hon trygg med sig själv och litar hon på sin förmåga?

Är det dags att lära henne att slåss ordentligt nu?

(Jag har ej ynglat av mig mer, bebisen är grannens)

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Nu börjar helvetet för ett av mina barn och jag kan bara stå bredvid och titta på”

eller så blir du oändligt tacksam för att din dotter kan utbilda sig, all skit som du nämner, till trots. och ang. slåss, klart. jag slogs en hel del med idiotpojkar i lågstadiet. fick iofs skit av det av lärarna men aldrig mina föräldrar. klart man ska slåss! obs: slog aldrig tjejer, ens de elaka, och det var tyvärr de som faktiskt var elaka, men det är en annan historia.

Jag förstår hur du känner. Jag har en stor klump i magen av att Zack ska börja skolan på onsdag. Han som är så tyst och försiktig och alltid gått på en liten förskola. Hur ska det gå?
Men förhoppningsvis så lär dom sig, utvecklas och upptäcker en massa saker. Men den där mallen och det där att alla helst ska vara på samma nivå gillar jag inte! Zack räknar redan lite division och jag VILL INTE att dom ska släcka hans kärlek till matematiken som han har. Så jag har köpt en massa extra matteböcker till honom, som jag hoppas att han kan (och får) jobba med på mattelektionerna.
Men man får väl helt enkelt bli en sån där jobbig förälder som hela tiden pratar med lärarna (och kanske tjatar).

Mallen, alltså vad som är önskvärt, är inte alla ska vara på samma nivå. Problemet är att politikerna inte anser att utbildningen av barn och ungdomar är tillräckligt viktig för att ge skolorna resurser att möta varje elev där hen befinner sig. Många med speciella behov får inte den hjälp de har rätt till, så de som är överkvalificerade kommer självklart inte få någon större stimulans. Det finns ingen möjlighet för det inom systemets ramar med en lärare på 25-30 elever. Det kommer alltså inte hjälpa att du tjatar på lärarna. Snarare kommer du bidra till stressen många lärare känner över att inte kunna tillgodose alla elevers behov. Ska du gå på någon ska du gå på politikerna.

Jag tror att så gott som alla föräldrar har ångest inför barnens skolstart men du, det behöver inte bli så fullskaligt och förhoppningsvis så älskar hon skolan och nya kompisarna och utvecklas. Min tjej börjar nästa år och går hos dagmamma nu, jag är redan skitnervös men det kommer säkert gå bra. Du har verktygen om inte annat och du kommer knappast stå och titta på om något skulle inträffa, du är ju Lady Dahmer liksom 🙂 Lycka till nu och hoppas ditt barn får en positiv upplevelse av skolan.

Eller så kommer hon ha en kanonbra lärare, älska att få lära sig läsa, skriva, räkna, tänka, utmanas. Det finns lärare med start genustänk, som inte låter varken pojkar ELLER flickor kränka, reta, stöka och bråka.
Förhoppningsvis så har du förberett hennes självförtroende så pass mycket att hon är en av de elever som säger NEJ MEN HALLÅ VAD HÅLLER NI PÅ MED till dom som är dumma mot någon. Att hon är en sån som inte tar nån skit. Kommer det bli tufft? Ja. Men från och med nu är hon inkastad i en värld som hon kommer leva i dom kommande 12 åren, och även om jag nödvändigtvis inte håller med om allt som skolan lär, så måste man leva med det. Anpassa sig samtidigt som man jobbar på att göra skolan till en bättre plats.
Vet inte om jag har haft tur, men jag växte upp med en handfull fantastiska lärare. Det kan bli kanon.

Åh stod igår och tittade på när min mjuka, försiktiga, blyga, känslosamma 1,5-åring gav sina dockor välling och sedan vaggade dem till sömns i dockvagnen…
Vad ska det bli av han när samhället får klorna i honom? Usch…
Tummar för att Ninja slår tillbaka både verbalt och fysiskt. Tummar för att du utrustat henne mer än väl!

Eller så kan du känna stolthet av att du bor i ett land där din dotter kan få utbildning. Där din dotter kan välja vad hon vill jobba med när hon är äldre. Att hon få gå i skolan och lära känna nya barn.
Tycker din syn på världen är tragisk.

Ella, världen ÄR ju ganska tragisk, det handlar inte om vilken inställning en har. Många går igenom skolan och mår skit, det måste en väl få klaga på, vara rädd för, och vilja förändra? Att möjligheten till utbildning är fantastisk och viktig håller nog alla med om, men det hör inte hit.
Med ditt resonemang kan vi ju bara sitta och vara tacksamma för allt. Varför förändra något, vi har det ju ändå så bra? Har du drabbats av dålig äldreomsorg, alkoholism, brister i vården, brottslighet, misshandlar, inbrott, fattigdom? Sluta gnäll och tänk på hur bra vi har det!
För övrigt är ”stolthet” ett väldigt konstigt ord att använda. Vi kan inte vara stolta över att ha råkat födas i rätt del av världen…

Eller så har hon tur och blir aldrig tafsad på. Det hände aldrig mig. Jag blev visserligen jättemobbad i femman sedan men då var det tur att jag var kaxig och alltid alltid sa ifrån (och till lärarna för de kunde faktiskt göra det bättre).

Jag var väldigt nervös när min empatiska och känsliga son skulle börja skolan för två år sedan. Särskilt med tanke på att jag själv var mobbad genom hela grundskolan. Samtidigt var han själv sugen på att börja. Han ville lära sig mer som han sa. Och vad bra det har gått! Fantastisk lärare och fritidspersonal. Extra resurser till klassen när det har behövts. Jag har pratat med läraren om mina egna skolerfarenheter och hennes respons var att då är det extra viktigt att din familj får uppleva hur mycket som har förändrats i skolan. Barnen får arbeta på sin nivå. De som behöver svårare utmaningar får det och de som behöver lättare saker har inte blivit utpekade utan en anda råder av att alla lär i sin takt och allt är okej. Det mest fantastiska är dock skolans värdegrundsarbete som genomsyrar allt som görs i skolan (och på fritids). Det pratas mobbing, genus och rasism på ett sätt som barnen kan ta till sig och använda i vardagen. Helt fantastiskt. Klassen har själva bestämt regler för hur de ska bete sig mot varandra. Tex har de ett ställe på skolgården dit den ska gå som är utan lekkamrat på en rast. Alla i klassen ska titta på det stället då och då och om någon står där ska den personen hämtas och bjudas in i leken. Funkar super. Jag har haft fördelen att kunna ta ledigt lite från jobbet för att vara med i skolan och på rasterna har jag observerat barnen och de är verkligen schyssta mot varandra. Min dotter börjar nästa år och för henne är jag inte ett dugg orolig. Hon är mycket tryggare i sig själv och har lättare att säga ifrån än sonen. Kanske bör jag tillägga att den här skolan har fått både priser och beröm för att den fungerar så bra så kanske är läget annorlunda på andra skolor?

För ett par år sedan efter att min blyga och mjuka lillebror började skolan höll en annan pojke en sax mot hans hals och hotade att döda honom. Lärarna och den vidriga ungens föräldrars respons? ’Han är ju ett barn, han skojade ju bara’. Jag önskar bara hårdare tag mot mobbning och att sociale kopplas in direkt när barn beter sig så mot andra.

Fyfan. Know the feeling. Hoppas allt går bra för Ninja.
Har en lillebror som är några år äldre än Ninja. En lugn, omtänksam men lite blyg och så otroligt fin människa. Han älskar rosa, nagellack och klänningar. Dom andra barnen drar honom i hans långa hår och kallar honom för tjej (inget som han tar illa upp utav dock) han har inga vänner och har aldrig haft. Han slutade ha nagellack o klänningar i skolan i hopp om att få vänner. Funkade dock inte och han är fortfarande ensam och utanför. Att gå till skolan är bara ångest och plåga för honom och jag vet inte vad jag ska göra. Om någon har koll på en skola i Stockholmsområdet där barn kan få vara barn och inte sitt kön tar jag tacksamt emot tips.

Men herregud detta låter ju alldeles fruktansvärt överjävligt! :O Fy fan vad det gör ont i mamma-hjärtat. Varför agerar inte skolan??? Han ska inte behöva byta skola, det är skolans förbannade skyldighet att ta tag i detta! Har ni kontaktat Beo (barn- och elevombudet)?

Jag tror Ninjan kommer fixa det fint, du och maken har gjort ett bra jobb att ge henne de verktyg hon behöver.
Har fått intrycket att Ninja är en sån där skön unge med skinn på näsan och jo, jag tror hon kommer palla trycket!
Se till att ha asmycket att göra under dagen så går tiden fortare 🙂

Känner väldigt mycket igen känslan från när mina ungar började skolan (och får en ny släng av den varje år skolan börjar). Det är så mycket ångest från ens egen skoltid som bubblar upp tillsammans med oron för de egna barnen.
Mina ungar ha klarat sig bra, trots att de är avvikare på olika sätt. Vår skola (montessori) har en lugn miljö och är ganska bra på att låta varje barn utveckla sina möjligheter och intressen, och de jobbar aktivt med gemenskap/mot mobbning. Men den där rädslan hänger med hela tiden.

Jag förstår ansolut din panik.  Själv är jag fortfarande i chock efter att jag nu varit med mitt barn på fritids/skolan inför hans skolstart i 1:a klass.
Detta är det värsta jag varit med om ang uppdelning av pojkarna och flickor – barnen är alltså mellan 6-10 år.  Pojkar leker bara med pojkar och flickor leker bara med flickor och ingen gör någonting åt det.  Och när  pedagogerna ska säga till barnen om ngt så ropar dem ”flickor!”… resp ”pojkar!”.
Alla toaletter är likadan men det sitter skyltar som talar om vilka toaletter som är bara för pojkar resp bara för flickor med en bild på vardera skylten – en flicka med kjol och långt hår och en pojke med byxor och kort hår!!! :O Mitt barn var kissnödig och tog första bästa toalett vilket råkade bli en toa med flick-skylt och det blev ramaskri på dem andra barnen ”DU FÅR INTE GÅ PÅ DEN TOALETTEN DET ÄR EN FLICK-TOALETT!” Han blev alldeles förtvivlad och fattade ingenting.
Och han har hur många frågor som helst om varför flickor o pojkar inte får leka med varandra eller varför han måste gå på en speciell toalett för det tror han ju nu när han ser denna uppdelning och han är helt förvirrad och även ledsen omvartannat när han paratar om detta.
Jag ska absolut ta tag i och frågasätta detta men måste hitta ngn bra strategi hur jag ska ta upp det. Det känns dock inget vidare att behöva inleda hans skolgång med att ”påpeka/kritisera” det första jag gör  ..men det står ju faktiskt i skollagen/läroplanen att just denna uppdelning ska motverkas.
Behöver både råd och pep..

Beyond: Nu tycker jag situationen med din son blev tråkig, men jag vill bestämt hävda att toaletter ska få vara en frizoon även som barn. Jag är inte för unisextoaletter såvida det inte är singeltoaletter med en dörr som stängs helt om dig. Om det är ett rum med flera toaletter så ska du få vara fredad där.
Skyltarna kan diskuteras, men det är en annan fråga.

Jag hemskolar min yngsta men det är ju förbjudet i fria landet Sverige.
Tyvärr så blir det otroligt långtråkigt för honom med mig nu när han är över 5år så jag bara måste placera honom i skolan och jag känner samma sak…, nu börjar det. In i systemet bara, 30 ”främlingar” i ett rum, varje dag, året om. De formas där, för resten av livet så man hoppas på någon slags ”tur” med klassen och lärarna och ledningen.
Mina äldre odågor har gett mig stresssymtom av deras skolgång, en av dem som är bufflig och drogs alltid till de stökiga killarna, och en som alltid blev påhoppad och retad men som nu lärt upp sig och blivit tuff.
Det har gjort deras far väldigt stolt iallafall. 🙁
Tänk om alla kunde skol-vägra, säga att barnen kommer inte till skolan tills det klassen är mindre och lärarna fler (och mer betalda) osv osv
Någon sa till mig att prova att se vad som händer om du inte ”lyder” staten och deras skolplikt. Då se hur fritt landet Sverige är.
Jag tog ut min då 11-åriga son (jag var mammaledig&hemma) och sedan väntade jag spänt på vad som skulle hända.
6 veckor senare kommer ett brev från socialen med en kallelse till möte ang. min son.
Jag förklarade att som det såg ut i skolan för honom så lärde han sig ingenting iallafall så då kunde han lika gärna plugga hemma. De höll med men sa att skolPLIKTEN står över allt.
Jag har gjort detta flera gånger även i u.k, det är ibland otroligt intressant att se hur provocerade människor blir.
Det är som att skolan är det absolut viktigaste i ett barns liv, som att om de inte går dit så kommer de bli efterblivna och förstöra föralltid.
Min erfarenhet är att barnen grundas rätt bra när de tas ur en stökig klass/skola.
De kan ”hitta sig själva” igen.
MINA barn, inte statens.
En son har fått problem-mage pga att han vägrar gå på toa i skolan. Ett ENORMT stort problem för barnen i skola, hålla inne och bli förstoppad.
Att tvingas duscha är en annan sak. Min son berättade om mobbing pga snopp-storlek redan runt 6-7 årsåldern. Ångestframkallande! Äckliga duschar fy.
STOLARNA barnen måste sitta på i 12 år, skadligt för ryggen.
LUFTEN i klassrummen är ofta ofta dålig så barnen får syrebrist och blir trötta.
Maten…, man ska inte klaga, men det ska man f-n när vi bor i världens rikaste land (ett av)
Människan är nedtryckt, kontrollerad och hjärntvättad.
Om man får ont i magen av att lämna bort sitt barn till statliga instutioner så kan skita i det. Tyvärr så har jag läst att staten faktiskt tagit barnen när föräldrar velat hemskola. De har flytt till Finland, även tyskar flyr dit.
Härliga kantiga korrekta robot Sverige. Hu.
Lycka till med din dotter, jag fattar hur det känns, det var jobbiga dagar i skolan, det kan bli helt okej också, jag vet själv om några månader – om min son mår dåligt så tar jag ut honom igen – precis som jag skulle behandla mig själv om jag mådde dåligt och blev mobbad på ett jobb – hej då bara.
Man kan strida också, om man kan se en möjlighet till förbättring genom action.
Svejs

Vad modig du är! Tänk om fler var det! Jag tig bort min inge från dagis då det framkallade ångest för ungen att bli ständig lämnad till en vikarie på morgonen på en gård med 60 ungar. Placerade om ungen och det har gått fantastiskt bra sen dess. Skola nästa år, har inga problem med omplacering av mitt barn men vissa tycker att man ska härda ut. För vems skull då liksom?

Det KAN också bli alldeles underbart. Vänner för livet, massa kalas, stoltheten i att inse att man KAN saker. Stöttande engagerade lärare och spännande stenar att utforska på skolgården.
Det är upp och ner i livet. I skolan, på arbetsplatsen. Man kan tycka att vissa saker är jävliga. Har underbara och hemska minnen från min skolgång. Men skulle inte varit den ascoola kvinna jag är idag om det inte vore för allt som hänt =)

Hoppas det går bra! Jag önskar jag kunde ge peppiga ord om hur jag älskade skolan och jag vill verkligen inte oroa någon i onödan men jag vet hur du känner dig. Blev själv systematiskt utsatt för sexuella övergrepp från en ”klasskompis” från det att jag var åtta år tills jag var elva. Detta har lämnat djupa spår och jag kommer framförallt ihåg omgivningens svek, ingen trodde på mig och folk sa att det var ”naturligt” för barn att upptäcka sin sexualitet på det sättet (detta + alla ”vanliga” sexuella trakasserier som pågick öppet som vanligtvis förklarades med ”äh, han är nog kär i dig”). Jag har inte börjar bearbeta det här förrän nu, femton år senare. Tänk på allt fantastiskt jag hade kunnat göra och bli om jag inte hade suttit och skamset gömt mig i ett hörn från det att jag var åtta år och rädd för att någon skulle märka hur smutsig jag var och vilka stora bröst jag hade.

Förlåt för att jag missade din kommentar tidigare idag Bella. Den gör mig både ledsen för din skull och arg på att skolan inte gjort vad den ska för att skydda dig.
Skickar dig stryka till att må bra idag och läka vad som skett.

Jag hade nog inte levt idag om inte skolan funnits eller jag hade varit en helt annan människa och inte en helt annan lycklig människa, detta är trots att jag blev mobbad och retad i omgångar från trean till nian (värst i femman). Det var i skolan jag hittade mig själv, där kunde jag leva ut min kunskapslust och lära mig mer och framförallt träffa förebilder som liksom mig gillat att lära sig och som läst på universitetet. Jag kommer från en familj där studier inte är så extremt prioriterat även om mina föräldrar också var stolta över min läslust och kunskapstörst och att jag ville läsa vidare. Mitt jag dödades inte, det utvecklades. Trots mobbingen så kände jag alltid att jag hade lärarna på min sida och de försökte ständigt förbättra tillvaron för mig och andra som blev mobbade och i sjuan blev vår klass till sist splittrad för de såg att det inte skulle gå att fortsätta med samma klassbildning och det blev bättre för alla tror jag och i synnerhet för oss som var mer utsatta.
Utan skolan och utan lärarna vet jag inte var jag varit idag faktiskt och jag blev till slut själv lärare just för att jag hoppades kunna ge samma sak tillbaka till någon annan person.

Jag förstår din oro, och känner något liknande inför min dotters skolstart, men jag tycker personligen att det är föräldrarnas ansvar att deras barn inte ska kränka, tafsa, förminska etc. Hur kan skolan, och en lärare, ens hållas ansvarig eller anklagas, på en _första skoldag_. Det är ju vi föräldrar som ska se till att våra barn inte beter sig som svin. Och sedan ska såklart skolan och lärarna backa upp oss, och vi dom, och ta ett gemensamt ansvar. Men en lärare är ingen ställföreträdande uppfostrare. Även om dom ofta går med på att vara det. Säger oftare ifrån än vad föräldrar till mobbare gör, är min upplevelse. Men att klaga på skolan och lägga allt fokus på dåliga lärare, är ett ganska lätt sätt att hantera detta. Hoppas allt går bra för er, och att både klassen och dess föräldrar gör gemensam sak med dig!

Usch, förstår din oro. Jag är så arg, ledsen och uppgiven över att skolan tagit så mycket från mig. Mitt självförtroende och min självkänsla är körda i botten efter elva år i systemet. Även om jag haft turen att passa in i inlärningssystemet, är vetgirig, har lätt för att lära mig och alltid fått toppbetyg spelar det ju ingen roll om man inte passar in bland människorna man måste umgås med. Visst har jag mött bra vänner, människor som bryr sig och enstaka bra pedagoger men det räckte inte till. Inte när jag gradvis brutits ner fram till högstadiet där det sedan blev dags att stampa på bitarna – det blev vardag att vara ensam, utfrusen och hatad av alla. Och även om jag nu på gymnasiet äntligen hamnat i en bättre miljö, med vänner som jag älskar och en linje jag trivs med, har den gamla mobbingen, prestationsångesten och stressen skapat så djupa sår att jag mår sämre än någonsin. Vill bara att skiten ska vara över.
Det blev inte direkt någon uppmuntrande kommentar, men kanske har Ninja tur och blir en av de få som inte får en dålig skoltid. Som visserligen får stöta på enstaka idiotiska lärare och känna lite stress och press, men som ändå hittar bra vänner och som sen om tolv år kan se tillbaka på skoltiden med ett skratt istället för ångest. Jag hoppas för er skull.

Med den inställningen till skolan och lärarna kan det ju inte gå annat än dåligt! Herregud, människa: Ha lite tilltro och kolla av hur det går för din dotter innan du dissar en hel yrkeskår… Snacka om fatshaming, fast inte fat- utan lärar-dito…

Jag är helt för att barn ska få försvara sig men att lära ett barn att sparka en annan sexåring på pungen vilket kan leda till sterilitet senare i livet? Är du helt dum i huvudet?

Åh, jag håller så med dig. Jag har dock turen att min får gå kvar på sitt Montessoridagis sitt förskoleår innan han börjar ettan i ”stan”. Men fy fan, ångesten över att veta att en lämnar dem till sitt öde, liksom minnen flimrar förbi i ens huvud. Över hur utlämnad en kunde vara, utanför, svårigheterna. Hoppashoppas att allt gör bra för ninja. Och för dig. Att hon får vänner, att hennes lärare är någon hon kommer se upp till och vilja lära av. Och hoppas du orkar, kram <3

Jag förstår din oro. Som förälder är det med obehag man släpper ut sina älskade små i en värld som man vet kommer ge dem stryk på olika sätt.
Jag är både förälder och lärare och skulle vilja säga så här: försök att trots din oro förmedla en positiv bild av skolan till din dotter. Det är så betydelsefullt för hennes egen inställning och kommer att påverka hela skolgången, alla tolv åren.
Sen vill jag också säga att vi är ca 180 000 lärare i Sverige. Bland oss finns det sämre exemplar, precis som i alla grupper människor. Men de allra flesta av oss är bra och medkännande människor som valt vårt yrke för att vi vill finnas till för barn och ungdomar och som kämpar på i en verksamhet som ofta ställer orimliga krav på oss, och betalar oss en pisslön. Men de allra flesta av oss kommer trots de förutsättningarna att göra allt vad vi kan för att din flicka, och andras, ska känna sig trygga i skolan och kunna växa. Vi skyddar, tröstar, plåstrar om, lyssnar, berättar och bekräftar varje dag. Och om det inte är en av just oss som din flicka möter i skolan,då ska du dra nytta av det fria skolvalet. Men innan dess, dra ett djupt andetag och ge skolan en chans. Det kan bli bajs av allt så klart, men det kan också bli väldigt väldigt bra.

Jag instämmer (som förälder och lärare). Jag ser fram emot att få träffa alla mina underbara högstadieelever imorgon och jag vet att vi är många riktigt bra lärare därute som faktiskt gör skillnad!

Eller så kommer det gå jättebra? 12 lärorika, roliga år kan lika gärna vänta. Jag är tjej, och har aldrig upplevt något negativt, från varken killar eller tjejer. Älskade att gå i skolan!! 🙂
Hoppas du inte för över din negativa energi till dina barn.

Sånt här är en sak som ger mig ångest inför framtida barn. Man vet att man inte kommer kunna skydda dem mot allt även om man skulle vilja. Min mamma har berättat att hon önskar att jag hade orkat med att stå upp för den jag var innan jag började skolan. Den där kaxiga lilla tjejen som inte var rädd för nåt. Skolan. Bara ordet ger mig ångest då min skolgång var kantad med skit helt enkelt. Redan från första klass. Jag hade sett fram emot att börja skolan. Kunde läsa och skriva sedan ganska länge tillbaka och läste och läste allt jag kunde få tag på. Men redan i första klass förstod jag att allt jag var var fel. Jag låg före alla i klassen men fick aldrig gå vidare bara för att jag var tvungen att ligga på samma nivå som de andra. Inte konstigt att jag blev frustrerad och utåtagerande.
Hemma var jag som alltid en glad tjej som inte kunde sitta still. Satt jag inte i ett träd så skrapade jag upp knäna efter fall med diverse saker med hjul. Var en pojkflicka enligt alla men jag var bara jag och förstod inte vad de menade. Jag lekte med alla och det var inte jättekonstigt på den tiden (mitten av 90-talet). Men minns att det var väldigt mycket försöka få killarna att gilla den och den på lågstadiet och allt sånt där som de vuxna kallade för ”gulligt”. Tror jag var nio när jag och en annan kille blev kallade ett par bara för att vi alltid lekte tillsammans. Lärarna höll också på och jag blev förbannad. Mamma ringde rektorn och skällde ut henne hahha.
Jag var stökig, bråkig, gapig och ifrågasättande (helt enkelt allt en flicka inte ska vara). Till slut fick jag skulden för allt dumt som hände och redan i tredje klass började jag ge upp för ingen brydde sig ändå. Resten av min skolgång kantades av vikarier i drivor, extremt stökig klass som lyckades få lärare att fly klassrum gråtandes, enbart trams och hela lektioner som förstördes p ga tjaffs. Min kunskapstörst dog inte ut men jag sökte den på andra ställen än i skolan för där var det bara hopplöst.
Jag hoppas hon får bra lärare som är bättre än alla jag någonsin har haft och som faktiskt bryr sig. Hoppas även hon hamnar i en bra klass.

Känner igen mig angående det att alla skulle vara lika långt i skolplanen.
Jag har alltid haft svårt för matte och i mellanstadiet var de flesta i mattebok 5 medan jag var kvar på 3an. Jag fick ingen extrahjälp eller liknande utan fick liksom sitta där med min bok, skitlångt efter alla andra och bara låtsas som att jag kunde nåt.
Jag klarade matte A precis i högstadiet och gymnasiet. I matte B siktade jag på ett IG bara för att få poäng, nån extrahjälp fick jag fortfarande inte.
Sedan känner jag igen lite av det andra du skriver. Jag var/är också en ”pojkflicka” och hade lite problem hemma, vilket gjorde att jag skolkade en hel del. I min nya klass i 8an fick JAG skiten för att ANDRA började skolka… precis som att jag tvingade dom!
En lärare sa t.o.m på ett föräldramöte (mina föräldrar var aldrig med på såna möten, men fick höra ifrån vänners föräldrar) att JAG var roten till alla problem i den klassen.
Jag var knäpptyst på lektionerna och gjorde mina läxor. Ibland orkade jag bara inte sitta still i 2 timmar och glo, så jag gick inte dit. Jag orkade inte sitta 20 min på morgonen och läsa en bok, jag läste minst 3 böcker i månaden hemma, jag behövde inte träna läsning (också samma sak där, ALLA ska lära sig SAMMA ämne, OAVSETT om man behöver det eller inte), men då fick jag ju en prick för skolk osv.
Skolsystemet bör behandla alla lika, men bör erbjuda alla en individuell läroplan. Det jag inte kan ska jag få lära mig/träna på och inte samma sak som alla andra.
Jag har jättelätt för språk och svårt för siffror, varför ska jag då plugga språk när jag inte behöver det medan mina mattekunskaper knappt ens når upp till en högstadienivå?
Varför ska ett mattesnille sitta och plugga matte när hen kanske behöver plugga språk? Det säger ju sig självt att det inte är logiskt.

Vi pratar om barn, om att utöka vår familj och jag ligger sömnlös om nätterna, jag våndas och grubblar mig själv sönder och samman över precis det du beskriver. Jag är så himla rädd att jag ska vara maktlös mot hordarna av föräldrar som så entusiastiskt placerar sina och andras barn i dessa föråldrade fack.
Det få gånger jag bara måste få dela med mig av min oro för det känns som om jag kommer att kvävas om jag inte säger det högt, får jag så ofta höra ”men va inte dum, så är det i skolan alla vill vara likadana, alla vill samma sak…”! Och då blir jag livrädd, arg, besviken och uppgiven. Samtidigt tickar och bultar den förbannade klockan i bröstkorgen för visst vill jag ha ett barn men jag är livrädd att detta liv jag skapar kommer att ätas upp av dessa löjiga förväntningar på kön och de normer det för med sig.

Fast jag känner samma oro för min son och tycker det är lite fel av dig att säga pojkar kommer tysta henne o störa o bråka o skrämma… Tycker tjejer kan vara minst lika elaka.
Min son är verkligen inte så.. Jag oroar mig hur han ska passa in som är lite mer den blyga o försiktiga typen..

Fast ett stort problem är faktiskt att föräldrar tror gott om sina barn. Sanningen är att samhället uppfostrar pojkar till att ställa sig över tjejer. Mitt barn skulle aldrig göra du eller så – tror de flesta om inte alla föräldrar tänker så om sina egna ungar.
Men ja, självklart är skolan oroande för alla, oavsett kön. Alla påverkas ju.

Ninja har tur som har dig som mamma, du om någon kommer inte bara stå bredvid och titta på! Ligger själv sömnlös nu då min 1-åring ska börja förskolan imorgon. Klumpen är stenhård i magen då jag hört att det dagiset är mest som förvaring. Bor på landet och det är byns förskola och skola så det är ju praktiskt. Har plan B med en friskola längre bort som man kanske kan söka till men måste ju testa detta först. Vill skicka styrkekramar och pepp, tror det kommer gå galant för Ninja. Fortsätt som du gör, prata med henne, peppa, bry dig, fajtas för henne och hitta på härliga saker med varandra på fritiden. Vill också säga att du är min idol och en räddande feministisk urkraft i min vardag!!

Jag hoppas och tror att det kommer att gå jättebra för Ninja, hon verkar vara en cool och stark tjej. Se bara till att göra allt för att finnas där så att hon känner att hon kan prata av sig om vad som händer. Och lär känna lärarna!

Jag förstår din oro fullständigt! Jag har inte barn, men vill en dag bli förälder, och när jag tänker på detta framtida föräldraskap tänker jag bland annat på skolan.
Jag tycker dock att det är värmande att du ändå är så pass engagerad och brydd om dina barn. För visst lär det finnas många föräldrar som oroar sig över sina barns skolgång men jag tror inte att alla har samma analyseringsförmåga som du har. Många vill ge sina barn en bra grund, uppmuntra barnen att utvecklas som barn istället för att begränsas av normer och könsroller, men jag tror faktiskt att få föräldrar AKTIVT i praktiken arbetar med att förbereda sina barn.
Det finns mycket jag vill ändra med skolan. Till exempel borde jämställdhetsfrågor vara en del av skolan från början – inte bara ett tillägg som ändå ingen pratar om. Empati och respekt inför andra människor bör också aktivt läras ut. Alla skolor är mot mobbning ändå har alla skolor problem med otrygghet och mobbning.
Jag önskar er ändå lycka till! <3

En uppriktig fråga:
Jag funderar över om jag kan skaffa barn på grund av det du beskriver i det här inlägget, på grund av vad som kan hända när de kommer i kontakt med okända människor på nätet, mobbning, sexuella trakasserier osv osv. Får man en pojk är jag rädd för att han trots god uppfostran ska hamna i en knepig stereotyp mansroll, får man en tjej är jag ännu mer livrädd att hon ska bli utsatt för allt jag blev som flicka, tjej och kvinna.
Är det värt det? Kan jag verkligen försvara mitt ego (att jag VILL ha ett barn) mot allt mitt barn kommer få utstå? Vad tänker du kring detta?

Känner med dig Lady Dahmer denna supersvåra dag! Det är ett år kvar till mitt barns skolstart och jag har lärt mig väldigt mycket av den här tråden. Så mycket kvar att lära bara för att välja en skola som passar honom så bra som möjligt. Tack alla ni som delar med er.

Alltså. Jag vet inte. Jag hoppas inte att du överför din ångest på Ninja på nåt vis. Har haft barn i skolan i sju år nu och det har alltid varit flickor som mobbats och utfryst mina barn. Alltid. Alltid varit snälla rara flickorna som gått före de jobbiga stökiga pojkarna.
”Tjejer kan aldrig leka treee fniss tihi tihi” när dottern blev utfrusen och ”Men hon är nog kääär i dig” när pojken blev slagen i magen av en klasskamrat. Min syn på skolan är numera att flickor kan komma undan med vilken skit som helst bara för att de är flickor.

Visst är det så att flickor på många sätt är lika elaka som pojkar, men LD kan väl ha ångest oavsett vilket kön de som eventuellt kommer utsätta har? Jag kommer ihåg både pojkar och flickor som elaka (på olika sätt definitivt) och att de ofta kom undan med det. Men det spelar väl ingen roll? Skolan var ändå en sexistisk miljö där pojkar ofta fick ta plats på flickors bekostnad (på min skola var det bland annat någon som fick den pedagigiska snilleblixten att sätta ”duktiga” tjejer vid samma bord som stökiga killar så de fick hålla koll på dem och jag VET att många andra skolor gör samma sak)Och oavsett så är det ingen säker plats för barn.

Hurså förresten? Vad har denna fråga med min oro att göra? Nåt slags försök att sätta åt mig som om jag aldrig reflekterar eller problematiserar mina egna barns beteenden? Mina barn har aldrig varit problemet hittills. Tvärtom så får de mkt beröm för sina sociala förmågor, sin omtänksamhet och sin förmåga att inkludera alla barn i leken. Och så Ida ingen lär dem motsatsen så tror jag inte jag behöver oroa mig. Jag är väldigt medveten.

usch ja håller helt med. Det värsta är ju att de vuxna alltid blundar och idioterna (lärarna eller heter de pedagoger gubevars) brukar för det mesta utse en av mobbledarna till friendsgruppen. kollade med mina kids som tack gode gud inte går i lågstadiet precis och yes alltid nåt riktigt as som läraren trodde var bäst lämpad för friendsgruppen.
Sonen fullständigt skrek av skratt när han kom ihåg att de utsett den absolut värsta gangstern till sån där ”skapa-trygghet-mellan-eleverna”-typ. Jo han och gangstern var kompisar men det var ju inte riiiiktigt rätt val. Det var i sjuan.
så håll ögonen på det där.
skolan ett riktigt skitplace. hatar det. mina barn har haft det bra men litar inte ett dugg på lärare, skolsyrror eller sånt. har inga bra erfarenheter. och är det något de kan så är det att blunda.

Jag kan verkligen förstå. När jag började lågstadiet på början av 90-talet så var jag jätteglad och pigg att få börja årskurs 1 och var så himla positiv och utåtriktad, de första månaderna pratade jag mycket i klassen och höjde alltid handen för att säga något, tyvärr efter ett tag så började ALLA killar i min klass mobba mig ända tills årskurs 6. Allt detta gjorde att jag blev blyg, höll mig undan och presterade väldigt dåligt i skolan.
I högstadiet gick det mycket bättre för mig men ändå var det jobbigt för vissa av dessa killar som mobba mig började sexuellt trakassera mig då istället. idag när jag är runt 30 så märker jag att jag är människoskygg och har haft många motgångar i mitt liv tack vare mina mobbare. Jag är arbetslös, deprimerad och går hos en psykolog nu.
Att vissa här förminskar Natashjas oro verkar inte ha koll på hur illa det kan bli när man blir mobbad i flera år. Jag som började med ett bra självförtroende har otroliga problem med min självkänsla idag och mår uruselt.

Ledsen att höra detta… Jag förstår verkligen detta för jag har gått igenom liknande saker. Har ej blivit allvarligt mobbad egentligen men efter lågstadiet var jag väldigt mycket utanför och fick skit av pojkar som inte gillade mitt högljudda jag. Var utåtriktad, kreativ, impulsiv men snäll i grunden som barn. Fick skit redan på lågsradiet av parallellklassens grabbar men på högstadiet började jag på allvar bygga murar kring mig som knappast ens min sambo klarar av att bryta ned idag. Idag är jag 21 och känner mig sällan tillhörig i grupper, har problem med kommunikation med andra människor samt social fobi som genomsyrar mitt liv. Mitt livvhar försämrats tack vare jävla skolsatan där min adhd och dåliga hemmaförhållanden aldrig togs på allvar.

Det är många barn och föräldrar som mår dåligt just nu. Av skolan och allt vad det innebär. Föräldrar som ska lämna sina barn i skolan för första gången med en oro att deras barn kanske kommer bli mobbade och inte får vara med. Jag kan förstå denna ångest! Men vems fel är det då egentligen att detta förekommer på skolorna? Det är ju föräldrarnas fel! De som trycker på barn sina åsikter om hur ”man ska vara och se ut” för att passa in dagens vidrigt könsstereotypa samhälle där flickor ska vara si och pojkar så för att passa in i en mall och ”slippa bli mobbade”. Barn är inte födda att veta vad som är ”samhällets normer”! Det växer fram vid middagsbordet där föräldrar och andra vuxna pratar om det. Varför inte försöka tänka lite utanför den där mallen och ge barnen förutsättningar att få vara precis som de vill? Förutsättningar att förändra den här skitmallen vi varit stöpta i under alla år! Jag har tidigare sagt att jag inte vill fortsätta jobba som lärare efter min föräldraledighet, men nu har jag ångrat mig. Jag ska ta mig fan in i skolorna igen med GENUS tatuerat i pannan! Tack för mig.

Ja fyfan. Själen dör lite. Jag är en tyst och analyserande person och har varit ända sedan barnsben. Har bara fått höra att jag måste ta plats, visa framfötterna, synas och höras. Stå på mig mot killarna. Aldrig enough. De enda som hördes och syntes i klassen var ett gäng killar, alltid samma gäng. Tjejer ska TA plats, men killar HAR redan den platsen från första start. Alla barn måste få tilldelas samma utrymme men också accepteras för den person de är. Hoppas hon får bra lärare, det finns ju ändå ett fåtal såna.
Skolan är verkligen överlevnad. Jag tror inte jag är ensam om att känna så, oavsett om man är tjej eller kille eller vad man ser sig som. På något sätt har man nog blivit lite härdad också, iaf när man kan reflektera i efterhand och så länge det inte handlar om (för en själv) traumatiserande upplevelser.
Men jag tror Ninja har de bästa förutsättningarna iaf med er som föräldrar! Hon verkar ha en del jävlar anamma, och det är awesome!

Min värsta mobbare var en enstaka pojke, som av något skäl började vara elak mot mig när jag började 5an. Hans kommentarer spred sig ju som en löpeld till andra också och deras hat och mobbning följde mig ända till 9an. För att jag var lite mullig, hade töntiga kläder, lekte med leksaker i stället för att sminka mig…
T.o.m. de i ”anti-mobbnings”-gruppen gjorde något (vissa var med och mobbade t.o.m.), ingen lärare, ingen, gjorde ett skit, trots att hela skolan visste. Men jag var ju ”en stor och stark tjej som inte ska ta åt sig om pojkarna är elaka ibland”- CITAT FRÅN MIN KLASSFÖRESTÅNDARE (en kvinna) när mamma ville prata om situationen.
Detta resulterade i att jag aldrig berättade för någon hur illa det var, jag tänkte att jag väl fick vara ”en stor stark tjej” åtminstone utåt…

Första skolveckan är gjord för förstfödda barnet & jag har ju sovit sämre nu än vad jag gjorde när hon va nyfödd med kolik för tusan. Jag är nog en skitjobbig mamma ”vem har du lekt med idag på rasten” ”va du själv på rasten” ”är de nån annan som är själv” ”vad va de bästa med idag” ”vad va de sämsta med idag” whha, frågorna är många. Och frågar man pedagogen har dagen varit bra?svarar hon”jaaajemen, inga problem alls” men som den galet känsliga människa jag är, så känner jag av hennes stress. Den syns utanpå, och de är bra första veckan. Vad gör man åt sig själv. Slutar tänka & hoppas att allt flyter på.

Hejsan!
Först av allt, hoppas att dina barn får en bra skolgång. Det borde vara en rättighet för alla.
Tänkte mest på din formulering om usla lärare som låter pojkar ta plats på flickors bekostnad. Nåja, till min fundering.
Lärarkåren består ju i dagsläget av en förkrossande majoritet kvinnor. Det kanske skulle bli bättre om vi satsade på att få in manliga lärare som inte läser genus på sin lärarutbildning, dvs motsatsen till idag? Det funkar ju uppenbarligen inte att ha genuspedagoger och kvinnliga lärare som gått kurser i genus och dylikt då detta leder till en skola där lärarna låter pojkarna ta för stor plats.
Då kanske pojkar dessutom klarar kunskapskraven lika bra som flickorna och skaffar sig en högre utbildning i samma utsträckning som kvinnor?
Låter det som en vettig idé?
Mvh/Mikael

tror inte att manliga lärare skulle lösa nåt faktiskt. Det handlar om grundläggande syn på pojkar och flickor.
Lärarna i skolorna har inte läst genus. De har gått igenom nåt kapitel nån lektion under sin lärarutbildning. Det finns inget genusperspektiv i skolorna idag. DET är problemet.

Hej!
Jag har precis sagt upp mig som lärare. Jag orkade inte kämpa för barnen mot skolinstitutionen längre. Jag avskyr att varje dag se barns förmågor och styrkor förminskas bara för att de är för stora för klassrummet. Jag avskyr hur barn ska pressas och klämmas ner i den där lilla kvadratiska formen. Det går inte när barnet i själva verket är en stjärna.
Däremot tror jag att du har gett ditt barn en god förutsättning! Att våga kritisera, diskutera och stå upp för vad som är rätt. Det är ditt barns framtid så kämpa för hen!

Min son ska snart börja skolan. Jag är så nervös, för jag var själv mobad/utanför hela min skolagång. Jag var egen. Han är egen. Idag är han stark. Han kräver att få vara sig själv. Jag har stöttat det. Han gick fyra dagar i fotbollskola där de elaka sexåringar valde ut honom som offer med ökenamnet tjejen. Ingen passade honom och de tpg alla chanser till mindre elakheter. Jag mådde så illa så jag kunde spy när jag fick veta det.
Jag förklarade för min son som inte förstod någonting. Att ibland finns det elaka barn och de väljer ut annorlunda barn att vara elaka mot. Min ångest fick mig att lägga fram ett förslag. Han skulle klippa sitt älskade långa hår till killfrisyr och gå i tuffa kläder utan ”tjejfärger” den försts tiden i skolan. Sen när de lärt känna honom kunde han vara som han ville igen
Han gav det ett noga övervägande och sexåringens svar gick inte att rubba på. ”jag vill vara mig själv”. Han är så stark nu. Har jag tur går allt bra. Har jag otur så krossas han långsamt men säkert av skolsystem och elaka barn. Då är det mitt fel. Som lät honom ta på sig tjejkläder och låts håret växa från första början. Då skulle jag vägrat och sagt: det är tjejgrejer. Det får du inte. Sen kanske han hade varit den som retat andra barn med långt hår och tjejkläder. Mamma hade ju sagt till honom att det var fel.
Ibland hatar jag vårt samhälle. Jag vill skydda mitt barn från allt och nu har han valt den hårda vägen. Starkt eller dum? Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *