Kategorier
barn & föräldraskap

Blir barn otacksamma av många julklappar?

Här följer nån slags julkavalkad iallafall. Jajaja jag vet att bildregn är astråkigt men här är det jag som bestämmer!

IMG_2607.JPG
IMG_2617.JPG
IMG_2624.JPG
IMG_2628.JPG
IMG_2630.JPG
Tomten kom som vanligt. Stapplade in på trötta ben. Spännande och lite läskigt. Bästa julklappen kom från mormor och inhandlades på Åsas Klädförmedling (loppis) i Nynäshamn som mycket andra klappar. Jag har en eh fetish för gulliga små plasthus och skrek rakt ut när jag såg det i affären. ”Föreslog” att mormor skulle köpa det till barnen.
Andra klappar blev pyssel, låtsas-bajskorvar, pippikläder (det finns Pippi-kalsonger nu!), pussel, tejp, böcker och varsin mylittlepony-människo-Barbie-docka. (??) Jag vet inte med er men jag vill gärna köpa mycket julklappar till barnen. Inte för att jag tycker att julen handlar om konsumtionen men för att det på nåt sätt alltid känts magiskt med massa paket under granen.
Jo visst sliter de upp paketen med iver och skyndar vidare till nästa som om de inte kan nöja sig, mycket vill ha mer mer och mer men vet ni, jag tror inte det beror på bortskämdhet eller att de är otacksamma. Jag tror det handlar om att detta överflöd bara är så omtumlande för dem, klart de tappar det totalt. Men barnen blir verkligen skitglada åt allt. ”Hurra! Titta Tamlin! Vi fick TEJP!!!” Och de kommande dagarna så upptäcker de sakerna på nytt.
Dock så vill jag ej fylla barnens lekrum med skit de knappt leker med eller sånt som kostar för mycket. Nån dyr klapp har vi ju råd med men annars köper vi mycket på loppis, mycket som går åt och är förbrukningsvaror som pyssel och pennor och pärlor och sånt. (Och så slår man in allt i separata paket så ser det mer ut)
Hur tänker ni?

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Blir barn otacksamma av många julklappar?”

Ja, alltså.. nu har ju inte jag barn, men jag läser till förskollärare och längtar efter barn, så tankar om ”barnuppfostran” har jag ju i överflöd – även om jag tar de med en nypa salt, tills jag verkligen står där med mina egna.. 😉
Med det sagt – så har jag två tankar kring detta. För det första kräks jag på barnrum som svämmar över i leksaker. Jag tror inte på det, what so ever. Det dödar kreativiteten och fantasin. Jag är övertygad om att det påverkar barnens lek negativt, på så vis att de inte går in i lekar lika djupt utan virrar runt från det ena till det andra och ”har tråååååkigt mammaaaa!”. En tror att en tillför något när det i själva verket blir tvärtom. Samtidigt kräks jag också en smula, nej okej ganska mycket, på presenthetsen som senare blir att räkna presenter, jämföra osv. Det där när barnen sliter upp det ena efter det andra utan att ens riktigt titta på vad de får. Det kan mycket väl vara som du skriver Natashja, och problemet är väl snarare i så fall hur konsumtionen ser ut resten av året. Barn som sällan får något extra kan man väl slå på stort för, bara för en magisk dag, no harm in that. Men jag hade nog gjort som du skriver, tror jag. Fylla ut med smågrejer eller kanske lite nödvändigheter (typ kläder) och/eller hållt mig till någon enstaka leksak som faktiskt kan tillföra något till sådant de redan har. T.ex. om de INTE har en docka eller ett kök – köp det. Om de har detta – köp dockplagg, en grönsakskorg till köket osv.
Så. Så tänker jag.

För oss är julklappar inget tillfälle för stora och dyra saker. Eftersom vi har en ytterst begränsad ekonomi blir det att barnen får nya, dyrare saker som inte finns att hitta begagnat när vi råkar hitta dem på halva-reapriset. Julafton blir i stället ett tillfälle för det oväntade. Vi köper det mesta på loppis vilket kräver mer ansträngning och närvaro men eliminerar möjligheten till att köpa saker bara för att en råkar passera dem i affären.
I år åkte vi också tillsammans på en loppisrunda och vi fick peka själva vilket blev en succé – vem kunde ha räknat ut att nioåringen ville ha en kaffekvarn?!
Det är roligt med julklappar (så länge hela grejen med jul inte kretsar kring dem) och jag tycker det är skittrist med inställningen att bara barnen ska få många. Det vill jag också ha! UTAN att det tär på den personliga ekonomin, naturresurser eller höjer Kinas BNP!
Har också noterat att den fördjävliga-könsindelningen-av-fan-allting låter sig mycket lättare undvikas när en handlar på loppis. Win-Win!

Jag älskar loppis! Bor 20 min promenad från Täby galopp loppis som har öppet maj-oktober. Sonen går med sin fina loppishandväska, med sina veckopengar i och köper alla möjliga roliga och konstiga saker.

Helt orelaterat till inlägget men jag har blivit inbjuden till ett event som heter New years Kirtan (finns en grupp på fb)
Lång historia kort så är det ett firande som härstammar från Indien och b.la handlar om frigörelsen från det Brittiska empiret. Om jag har fattat det rätt.
Jag har inte någon lust alls att vara med. Tycker det är jätte konstigt att ett gäng vita svenskar (som har döpt om sig till namn som Nataraj) firar något som handlar om frigörelsen från västvärlden.
När jag sa att jag inte ville så frågade hen varför. Vad ska man ens säga? Att det är hur jävla konstigt som helst? Culturally inappropriate? Vet liksom inte vad jag ska säga 🙁

Bildregn är inte tråkigt ju! (Men så är jag också en sån där konstig typ som uppskattar att titta på andras semesterbilder)
Jag tror på att få längta efter saker, att lära sig skjuta upp behovstillfredsställelse, att önska och drömma. Samtidigt tycker jag inte allt alltid måste vara så hysteriskt pedagogiskt.

Jag tycker att det fanns nått magiskt i att ha en hög med paket att öppna som liten, även om det mesta var mindre saker. Vi fick främst en grej från högt på önskelistan och sen mer mindre saker som pennor, block, roliga strumpor och böcker. Har svårt att tänka mig att paket ett par gånger om året (julafton och födelsedag) kan göra någon bortskämd. Det är väl snarare om en lär sig att förvänta sig att få så fort en pekar på nåt.

Håller med. Jag och mina syskon fick alltid massa julklappar (inte direkt dyra saker utan nån dyrare grej och sedan småsaker), vilket utåt sett säkert såg bortskämt ut. Men då har vi aldrig fått någonting under resten av året heller. Utan det vi ville ha fick önskas till jul eller födelsedag.
Bortskämdhet handlar om så mycket mer än mycket saker, tycker jag. Det handlar också om attityd, förväntningar, tacksamhet osv…

Jag har fått hålla tankarna i styr för att inte känna att vi lagt ner för lite pengar på barnens julklappar (i jämförelse med vad vi tror att andra lägger ner). Vi köpte några av de saker de uttryckligen önskat sig och så förbrukningsvaror som limstift, tejp och papper.
Igår hade barnen födelsedag och de fick många presenter då med. Mest presenter i min smak (som pysselgrejor och pussel) men också en del annat (barnen var glada för allt). Idag har jag panik över alla saker som ligger överallt och som ska hållas ordning på. Och då har de inte ens haft barnkalaset än. Måste skaffa några rejäla lådor.

När jag var liten skämde mina föräldrar bort mig rejält två ggr om året. Födelsedagen och julafton, det var då du fick önska dig det du ville ha (inom rimliga gränser). Exempelvis en ny dator, spelkonsol eller liknande, sen fick man obligatoriska strumporna, pysselgrejor och små saker som är bra och roliga. Resten av året höll de igen på konsumtionen till mig och syster.
Kläder handlade vi på rea eller halva reapriset för det är roligare att kunna välja mellan 10 tröjor i garderoben istället för 2 tröjor. Billigare för päronen med.
Jag tycker det var fantastiskt gjort av dem, då fick man mer koll på värdet av saker, att allting kostar och ingen kan få det man pekar på bara för att man vill Just Nu. Att man ska/får spara ihop till det man önskar sig/vill handla och ha tålamod.
Och att allt som handlas i oktober fram till december måste du vänta på till julafton xD Så den där tröjan eller spelet du köper/mamma köper måste du bannemig vänta på!

Jag köpte filmen walking with dinosaurs, plast dinosarier, en pippi-väska och barnkläder i strl 44 till dockorna till min tvååring.
Frångick principen om inget plast i och med dinosaurierna men tänkte köra dinovember nästa år vilket verkat vara helt underbart för barn. Tänk att fundera på vad dinosarna ska hitta på för bus under natten.. Snacka om att sätta igång fantasin!
Nät tomten kom tog barnet honom i handen å hjälpte honom dela ut.

Har haft turen att många vill ge mina barn både kärlek och klappar på jul. Som du säger har de kastat sig över presenthögen och sedan varit glada över dom när de återupptäckt dom. Men förra året blev den äldsta (7) faktiskt otacksam, det dög inte riktigt med det han fick vilket han också uttryckte högt. Jag tror dels att det beror på nya influenser från skolan där de inte bara pratar om mobiler och spel, utan om vilka modeller och märken som är bäst, ganska mycket materiell statusjakt alltså så han lärt sig att saker kan delas upp i bra och dåligt, och dels att han får ganska mycket under året av vissa släktingar. Den där presenthögen under granen var inte så häftig längre, vilket är lite sorgligt.
Så i år har vi tänkt om lite. Satt p för massa presenter från andra under året, även om det är ”småsaker”. Pratade om känslor kring att få saker, om att man kan visa uppskattning utan att tvinga sig till att känna tacksamhet. Det blev lite mindre klappar i år, de från oss var mest second hand (fattar inte varför vi inte alltid har köpt det!! Och det blev bra! Bra samtal med sjuåringen och bra känsla kring julklapparna, även om vi nog vill konsumera ännu miljö- och människovänligt nästa år…

Jag tror att vissa barn blir lätt bortskämda, speciellt om de är ensambarn, men inte alla.
Jag har en kusin på 10+ år som fick drösvis med julklappar (typ nya playstation, legogrejer för säkert närmare 1000 kr osv) och såg inte ens glad ut. Han bara öppnade och noterade vad han fick. Sen gick han iväg och lät mormor plocka upp allt skräp på golvet som han slängt dit.
Missförstå mig inte, ungen är jättesnäll och lugn men det känns som att han verkligen får allt serverat. Jag vet inte om det är bra eller dåligt, han kanske känner sig jättetrygg och älskad men jag undrar om det kan påverka honom när han blir vuxen?
Han kanske kommer hem till mamma och pappa med tvätten och ber föräldrarna komma hem till honom med lagad mat. Jag vet inte.
Det är svårt med det där.

Har också tänkt mycket på detta med julklappar i år! Fast inte så mycket relaterat till barn, mer relaterat till sociala medier. Om detta med att inte hålla på och showa off sina fina julklappar pga alla firar inte jul och alla har inte råd med allt det där fina. Lite svårt ändå, tycker jag! Gött att ryckas ur medelklassbubblan, men också störigt när en inser att jag faktiskt inte har ett enda bra argument för att fota alla julklappar jag fått på ett gulligt underlag och paradera på bloggen (menar alltså EJ att du gör detta, skildringar av julaftnar över lag är något annat tycker jag). Så jag lät bli till slut. Inte för att jag tror nån skulle bry sig, utan mer som en principsak!

Det har med julklapparnas vara eller icke vara ar lite knepigt. Jag tycker det blir lite fel nar familjer med gott om pengar och som koper saker om ar stolta over att de minsann inte skammer bort sina barn med en massa julklappar. Jag ar ensamstaende mamma och har inte ”mycket” pengar, aven om vi klarar oss. I ar ar min dotter nastan tre och jag hade lite extra pangar nu innan jul och slog pa stort. Forra julen hade jag typ INGA pengar och lyckades skrapa ihop till en billig gran som jag kladde i dekorationer jag gjorde sjalv av gammalt inslagningspapper och dubbelhaftande tejp. var lite svart da jag inte hade rad att kopa lim och pappret var lite for mjukt. Men det blev ok och vi hade i af en gran vilket jag tyckte min barn kunde fa. Hittade en jattebillig barnvagn med en liten docka for sammanlagt 130kronor och det blev hennes julklappar. Sen fick hon av andra slaktingar ocksa. Det var helt ok men anda lite kampigt. I ar hade jag som sagt lite mer pengar och kopte en sparkcykel (som dels var av praktiska skal, da vi kommer anvanda den istallet for vagnen till dagis) men den var ju en ratt stor present. Sen fick hon 4 bocker, vattenfarger och en ny pyjamas av mig. Hon fick aven lite grejer (mest bocker och klader) av andra i familj och slakt. Vanner till mig som har man och hus och gott om pengar sager stolt att ”vi kopte ingenting till vara barn, det racker gott med vad de far av alla andra pa julen” som om de ar sa himla smarta och inte skammer bort sina barn. Men skillnaden ar att deras barn har ju redan sparkcykel. De har en massa nya, fina bocker. De har ipads och dvder. Det ingar liksom i basics for dem. De har mammorna koper ju sakert nya pyjamaser till barnen sa fort de gamla borjar bli for sma. Sa da ar det val latt att saga att man inte koper en massa julklappar. Jag tycker man ser detta mycket pa medelklassbloggar. ”Mina barn ar sa duktiga, MIN 8-ARING SPARADE IHOP TILL EN NY DATOR ALLEDELES SJALV” Man ba ja, men hur mycket pengar har din 8-aring tillgang till om den kan spara ihop till en dator alldeles sjalv???? och antagligen far den da serietidningar och leksaker UTOVER sin veckopeng och en massa stalar av mormor och morfar varje jul och fodelsedag?? Eller har den ett jobb? Ba, nej ni har inte battre moral eller vett an fattiga trash familjer, bara mer pengar fran forsta borjan, liksom.

hela vårt hem kryllar av religiös paraphernalia! Jag har flera statyetter av Madonnan (maria), hinduiska gudar och gudinnor, voodoo-symboler, tavlor på kristna helgon och andra slags gudar, massa jesus, radband säkert över tio som hänger här och där, en lampa fylld med buddistiska träradband, en klase buddistiska radband i ben, new age-grejer, kristaller, trollstavar (i kristall), kinesiska lyckoamuletter mm mm. Och jag letar alltid efter mer. Just kristendomen/katolicismen har en speciell plats i mitt konstnärliga hjärta för jag fullkomligen älskar att omge mig med tavlor och prydnader som är katolska.
Finns säkert nån psykoanalytisk freudiansk förklaring, men jag har ingen aning om varför detta tilltalar mig så mkt. Kanske en längtan efter andlighet?

Jag ger mina barn massor med julklappar! De är snudd på vuxna, men de får ändå julklappar. Mycket nyttogrejer, strumpor, trosor, tandborstar, ett fint shampo, böcker, men även något jag vet de önskar sig. Och något flärdfullt onödigt. Jag fick själv rätt många julklappar som barn, men inte presenter övriga året – jo, till födelsedagen fick jag paket, men då var det mer begränsat -så är det även för mina barn. De kan få presenter övriga året också, men det är isåfall av en särskild anledning, rätt eller fel vet jag inte. Jag köper mycket begagnat, och hittar jag på rea kan jag köpa och lägga undan.

Åh kommer ihåg på högstadiet när alla fick flera tusen i både fickpengar och presentkort, märkeskläder och skor och det ena med det tredje. Då var man inte så kaxig när man kom från en familj med begränsad ekonomi och den bästa julklappen var ett The Sims spel eller någon DVD….
Just i äldre ålder blir det nästan någon tävling i vem som får mest, och även bland föräldrarna märker man någon slags tävling i att visa upp hur mycket pengar man har. Blir äcklad faktiskt …
(Detta är inte superrelevant till inlägget för dina barn är ju små och kan uppskatta en inslagen tejp, men ville ändå uttrycka mina tankar kring julklappar och äldre barn.)

Mitt barn var så otroligt glad för alla julklappar, även när det var något litet ”billigt” 🙂 Fast nu är han ”bara” 4 år. Jag tror det blir svårare med äldre barn som kanske önskar sig dyrare grejer i linje med tv-spel, datorgrejer etc. Fast då kan man gå ihop hela släkten och lägga ihop till en enda present istället iofs. Mitt barn är enda barnet på min sida av släkten så det kan bli en hel del. Ser ingen brist på kreativitet och leklust även fast han får många leksaker. Han går helt in för lekandet och är väldigt inne på rollspelslekar just nu. Efter några veckor eller en månad så går han vidare till nästa lek. Vi köper dock mycket på loppis och second hand och jag bävar för den dagen då han kommer möta alla dessa barn med ”märkesgrejer” som vi inte har råd med.

I vår släkt har vi alltid öppnat julklapparna en och en, alltså, i tur och ordning. Vi läser vem klappen är ifrån, öppnar, o så kan man ju passa på att tacka direkt. Det kan bli vääääldigt långdraget, själva öppningen, men spännande o roligt att alla som är med får se vad alla får, o det blir inte så hysteriskt slitande 🙂 Har fortsatt på samma sätt med mina barn. För äldsta ungen med diagnos har det varit en enorm tålamodsprövning att hela tiden vänta på sin tur, men nu som 17-åring är han den som tar det lugnast.
Tycker det har varit ett bra sätt att slippa riv och slit 🙂

Jag vet ett barn (är 11 tror jag) som jag irriterar mig lite på pga bortskämd. Själva honom är det inget fel på, snäll och go, fina föräldrar. Men förra julen fick han mammans gamla iPhone 4 (har ingen koll dock på hur föräldrar gör nu för tiden med egna smartphones till barnen, men själv har jag inga egna barn och jag är emot det – det är en helt annan diskussion). Han är en ”gamer”, lägger ut massa bilder på sin instagram om att gamea och jag vet att han ofta sitter och spelar, alla möjliga dataspel, men han har även massa playstationspel. På julaftonsmorgon i år fick han ett nytt ps-spel. På morgonen! När jag var liten (10-13 år sen) så fick jag kanske en strumpa på morgonen som liten försmak…. Han säljer även jultidningar, eller rättare sagt hans mamma säljer åt honom. Han hör inte själv av sig till mig att han säljer, utan hans mamma frågar om jag vill ha nåt. Så får han premien och pengar sen för att han har ”sålt”. När jag sålde jultidningar för 15 år sen cyklade jag flera mil sammanlagt till alla grannar på landet för att sälja.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *