Kategorier
barn & föräldraskap

När andras barn skriker så sänker det sig ett lugn över mig

Anitha Schulman och jag är ofta oense. Idag är vi helt ense, så pass att jag nästan skrekskrattade rakt ut av den träffsäkerhet hon beskriver människor på samt sina egna reaktioner och känslor med i slutet av detta inlägg.

”När du har barn och är barnfri på en flygning och hör annans en unge som skriker längre bak i kabinen. Då finns det ingen njutning som är större än den att veta att det inte är ens egen för en gångs skull. Den tillfredsställelsen får mig att somna direkt varje gång.”

HAHAHA!? Jag trodde jag var den enda som tänkte så! Brukar säga det till min stirriga man (som blir stressad av alla barn) när vi åker tåg och nån annans barn lever rövare: ”aaaaaah …. inte mitt barn” sen lutar jag mig tillbaka och njuter av det faktumet. Det blir liksom som ett fridfullt lugn som sänker sig över mig; ”inte mitt barn”. Så jävla stress-avkopplande att det finns inte.

Nu är jag tjatig men den här diskussionen har så många olika lager och nyanser att man aldrig blir klar. Och jag fattar behovet av barnfri tid. Jag gör verkligen det. Jag tycker inte heller om att umgås med barn alltid och går jag ut eller ska umgås med vuxna utan mina egna barn så vill jag inte ha en massa barn omkring mig heller, speciellt inte större flockar av dem. Speciellt inte om jag dricker (ett eller två brukar inte störa speciellt och jag accepterar såklart läget om barn dyker upp precis som jag accepterar läget när gubbflockar dyker upp) men har aldrig upplevt detta som ett problem.

Det finns massvis med ställen där barn inte befinner sig! Överallt!

Efter typ klockan 19 på kvällen så hittar du knappt en unge utanför hemmets trygga vrå. Alla kafeer, restauranger, krogar, parker är ju barnfria då. Och under dagtid så är de flesta på förskola, skola eller ÖF. Jag som ej har ett ”riktigt” jobb att gå till utan kan röra mig ute på dagtid har inga problem alls att välja och vraka bland fik och restauranger där inga barn befinner sig.

barn ute

Många miljöer är ju barnovänliga utan att det är uttalat. Medan andra ställen är rena paradiset för oss med barn (och då går vi ju helst dit) Förstår inte detta problem, eller snarare detta behov av att upprätta barnförbjudna platser när ändå en stor del av samhället är relativt barnfritt hela tiden ändå.

Var hänger ni egentligen, ni som översköljs av skrikande barn och slappa föräldrar i varje vrå? IKEA?

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”När andras barn skriker så sänker det sig ett lugn över mig”

Jag har varit med om detta hos veterinären och på vissa hundtävlingar, där barn i publiken stojat, samt en gång när jag åkte båt från Gotland, där ett litet barn sprang utanför djurkupén och började gå in där, men blev som tur var hindrad av ett äldre syskon.

Jag har varit med om detta hos veterinären och på vissa hundtävlingar, där barn i publiken stojat, samt en gång när jag åkte båt från Gotland, där ett litet barn sprang utanför djurkupén och började gå in där, men blev som tur var hindrad av ett äldre syskon.

När jag jobbade på ett café som var allra mest populärt hos barnfamiljer tyckte jag att dessa vidriga snorungar och slappa föräldrar var mer regel än undantag. Nu i efterhand börjar jag förstå att jag nog tänkte så för att jag hade upplevt ett par otrevliga människor som var sjukt oartiga, lät barnen leva rövare och verkade typ tycka att det var väl mitt eget problem om jag tyckte det var jobbigt, inte deras. Kanske träffade jag max 4 såna personer under de 3 åren jag jobbade på caféet, men det var som att jag blev mindre och mindre tolerant och tyckte att typ alla som inte satt som små ljus och betedde sig ”väluppfostrat” var sviniga och otrevliga. Jag har insett nu att problemet låg hos mig, jag är glad att jag slutade 🙂 Caféjobb är inget för mig, uppenbarligen.

Skulle resa från Norrköping till Norrbotten och allt jävlades. Spårvagnen var sen, tåget fick kontaktfel och blev stående och när jag äntligen var framme på Arlanda så var det bara att älga på i full fart mot gaten. Där planet natutligtvis var försenat, tre timmar (hade nu varit på resande fot sedan 13.00 och var tvungen att vänta på ett plan som i bästa fall skulle lyfta 22.10 på kvällen. Och visst. Jag borde kanske ha varit stressad/irriterad/förbannad. Men det enda jag kunde göra var att luta mig bakåt i den obekväma stolen med ett leende, nöjd över att min då tvååriga son hade åkt upp med min bror några dagar tidigare. Och den där övertrötta ungen som trotsade för fullt i väntan på planet bidrog bara till min njutning. Hjälpte till att påminna mig om hur mycket värre jag kunde ha haft det 🙂

Ha ha, jag stöter på dem just på de platser som du tar upp. 🙂
På fik, har sett trötta föräldrar som vill få en stund med sina kompisar etc och bara låtit deras barn springa vind för våg. Inte ens titta upp från deras kopp. Barnen har då sprungit fram och tillbak i 129 km/h x antal gånger glatt hojtande på toppen av sina lungor.
Alla möjliga transportmedel, gym inne i motionssalarna, museer, hemma hos folk när de har fest mm mm.
Jag dock den förste att säga att majoriteten fortfarande låter bli att kapitulera på offentliga platser. Så klart så är det dem som hörs mest som det läggs märke till.
Jag blir inte störd om barn låter, skriker eller what not. Alla ska igenom olika faser Vad som stör mig är en förälder som ger upp och låter någon annan ta konsekvensen av det. Gemensamt för dessa är också att de tar illa upp ifall jag skulle tillrättavisa deras barn åt dem. Tex om jag ber deras barn att låta bli att stoppa en bulle i min väska, hur snällt jag än säger det.
Jag ser faktiskt likheter med hur jag ser på detta och hur du ser på barnen som stör i busskön. Jag är helt på din sida där. 😉

Förresten, förutom att jag har en rad med exempel där jag råkat ut för slappa föräldrar som jag inte kan dela med mig av pga risken att röja vem jag är då detta är en stor blogg, så har jag ett så sent som idag. Inte höga ljud med ändock hänsynslöst agerande.
När jag var inne i en butik och handlade så var där en pappa, antar jag, med sitt ganska stora barn. Gissar på att hen var ca 8 år. Pappan stod och granskade och valde ut varor. Det tog ganska lång tid. Barnet som skötte vagnen stod och blockerad med denna hela gången. Pappan konstaterade detta och påpekade det lite lojt för barnet. Barnet stod bara kvar och pappan, som verkade allt annat än trött och stressad fortsatte att välja och läsa på sina varor i lugn och ro istället för att se till att gången blev fri där han faktiskt hade märkt att folk fick försöka tråckla sig förbi bäst de kunde.
Nu är detta naturligtvis ett beteende där vuxna i andra situationer skiter i hur de drabbar andra, och mest troligt så gissar jag på att pappan är en röv i trafiken också, men nu gällde fråga föräldrar och hur de inte bryr sig om hur deras barn drabbar andra.

Jag blir stressad av baby-skrik, äldre gå an. Om jag, mot förmodan, går barnfri på café eller restaurang så sätter jag mig så långt bort från barn som möjligt.
Har flugit till Turkiet med en 10 månaders som skrek mest hela tiden. Var en man som satt några platser bak som s

Det enda stället där jag har tänkt att det faktiskt vore lämpligt med barnfritt är kollektivtrafik. Självklart inte all, bussar t.ex. skulle bli väldigt knepigt. Men att åka 8h tåg och hamna i samma vagn som en skrikande bäbis, eller två syskon som slår ihjäl varandra tre gånger i kvarten, eller barn som springer omkring i vagnen. Har varit i många såna situationer och blivit lite halvt galen och tänkt att nästa gång åker jag bannemig bil istället. Så där hade det varit skönt med en barnfri vagn t.ex. I övrigt tycker jag inte att det är ett speciellt stort problem, somsagt handlar det ju mycket om vilka miljöer en söker sig till.

Det fanns särskilda vagnar för barn förut! I alla fall i början av nittiotalet. Har dom helt tagit bort det?
Det var inte bara en tyst avdelning, utan en vagn för barn komplett med lekhörna och allt. Man fick en liten resväska i papp med pysselgrejjer och till och med en specialdesignad biljett!
Jag gjorde många långa resor med tåg tillsammans med min mamma som barn, för att hälsa på hennes sida av släkten, och vi åkte alltid i den vagnen. Ifall dom inte finns kvar längre så är det ju jättesynd. En optimal lösning egentligen. Både nöjda barn och vuxna.

Lite problematiskt också kan jag tycka, att det är ju inte riktigt ok att vara den som öppet irriterar sig på barn… Tror alla kan irritera sig på någon och irritera någon ibland – ingen är emun. Om man har en dålig dag tex och verkligen surnar till när ett barn sparkar till ens ryggstöd för femte gången, så är man ju ”häxan surtant” om man säger eller gör något. Tänker att många hellre då rör sig i säkra zoner där man slipper utsättas för något som kan få en att reagera på ett sätt man kanske inte egentligen vill.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *