Kategorier
barn & föräldraskap

Men hur svårt kan det vara att få tyst på ungen?!

20140721-213308-77588705.jpg
Har ni någonsin träffat en förälder som ba ”innan jag fick barn så visste jag preciiiiis vad jag snackade om!”?
Nä precis vad jag trodde.
Och ni som har barn; vad tyckte/trodde ni innan ni fick barn, vilka nya insikter fick ni efteråt och hur många ord har ni fått äta upp i efterhand?
Personligen skäms jag regelbundet över allt jävla skit jag kläckte ur mig innan, alla fördomar jag hade och hur otroligt oförstående och dömande jag var. ”Jag kommer aaaaaaldrig…..”

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Men hur svårt kan det vara att få tyst på ungen?!”

Hehehe jag har ett tydligt och mycket, mycket pinsamt minne av hur jag bestämt deklarerade att mina barn inte skulle få sova i vår säng, för de vuxnas säng är till för de vuxna och för relatiooooonens skull är det viktigt att den får vara en frizon. LOL! Vår dotter är nu 15 månader och snusar belåtet tätt intill mig i dubbelsängen varje natt medan maken sover på soffan. And I love it.

Jag skulle aaaaldrig muta ungarna med glass i affären. Skulle heller aldrig skrika åt dem. Aldrig säga ”för att jag har bestämt det.” Aldrig sätta på tjejen hellokittykläder, aldrig tycka att folk väl för i helvete får tåla lite barnskrik/bajs/synliga pattar in public. Aja. Livet händer.

Chocken när man upptäckte att bebisar har egna viljor, att de skriker, sover, äter och skiter när det passar dem och att det inte går att styra. Jag trodde att jag skulle kunna leva på som vanligt fast med en gullig bebis med mig, men det gick inte. Mina bebisar sov inte på nätterna, så jag var ett vrak. Gå på stan eller promenad i smällkallavintern med en bebis som plötsligt blev superhungrig och hitta nånstans att amma. Jag trodde man kunde styra mer, men det kunde man inte. Samsovning, burkmat osv hade jag inga åsikter om, visste att jag skulle välja den lättaste vägen.
Det där med åsikter tar ju inte slut heller, man får nog alltid skämmas. Just nu har jag en vansinnes massa åsikter om egna mobiler, våldsspel, tid man ska vara inne när det gäller barn runt 10-18 år. Min äldsta är nu 8. Så allt det där jag tycker om vad en 13-åring ska få göra och inte göra kommer jag nog få äta upp.
Det är så lätt att tycka om sånt man inte själv har erfarit ännu. Never ending story.

Tankar och åsikter kan en ju ha om det mesta utan att ha direkt personlig erfarenhet av det.
Med den lilla brasklappen att teori är en sak, men praktik kan vara något annat…
Har själv inga barn, har avstått frivilligt (något av det mest provocerande en kvinna kan göra…) så naturligtvis vet jag inget om föräldraskap, egentligen. Gissar mest med utgångspunkt från det jag tycker verkar vettigt och har väl iakttagit bröder och senare vänner med barn.
Försöker i alla fall vara ödmjuk i det här eftersom jag av sakens naturliga skäl faktiskt aldrig kan veta hur det är att vara förälder.
Men jag vet i alla fall hur det är att ha varit barn till föräldrar. Om det nu alls kan ge någon insikt i föräldraskap…

Som tur var hann jag läsa din blogg innan jag började kläcka ur mig saker 😉 däremot trodde jag att jag skulle vara mer feministisk än jag varit när det gäller föräldraskapet. Jag var såå ego om ungen de första månaderna o gnällde över att pappan till vårt barn var en dålig förälder…det har lugnat ned sig o jag litar på min partner o är lugn när jag går till jobbet. Men i början var jag hemsk…

Lite som när jag blev sexuellt utnyttjad / våldtagen ( jag kallar det våldtäkt men en kvinna sa lätt ; äsch du blev ju bara lite sexuellt utnyttjad )
För jag hade tänkt att OM det skulle hända mig så skulle jag skrika , bita , slå , gapa , ropa .
Jag låg där som en död fisk och sa INGENTING .
Vågade inte anmäla för jag hade klänning , var onykter och hade festat med killen under kvällen som då verkade normal .
Jag hade låst in mig på toan för att spy , kräktes 5 ggr . Då går dörren upp . Killen kliver in ( jag hade inte låst tydligen) och han trycker ner mitt ansikte emot hans hjärna för tillfället , mm.
Skämdes som en hund . Speciellt efter att den där tjejen sa det hon sa , jag började be om ursäkt för min våldtäkt , började säga ; tack gode Gud att jag inte fick ett järnrör uppfört i röven eller blev slagen .
Jag fick ångest av att min våldtäkt inte var lika grov som andras .
Sjukt .
En annan gång var jag hundvakt och följde med en man som jobbade i en kvällsbutik , för att köpa köttbullar till hunden . Det va vinter och kallt . Han var utländsk och jag tänkte snabbt ; shit , vad jag e fördomsfull . Nu måste jag ge den här mannen en chans och lyssna på hans historia ” och han berättade om sin flykt , sina barn och sin fru – så kände mig trygg i att han följde mig till andra butiken eftersom hundmaten / köttbullarna inte fanns i första.
Vi går upp för en trappa , han hämtar maten , men ger mig ett glas whiskey för att värma mig ( vinter som sagt ) och jag – min idiot – tar emot det .
MINNS INGET MER – vaknar upp på en madrass – naken – ovanför butiken – och har hunden stirrandes emot mig .
Vågar inte anmäla – vet ju inte vad som hänt , och jag var ju dum nog att ta emot whiskey från en främling .
Ibland blir jag bara så ledsen när vi alla dömer andra . När vi säger saker som ” jag skulle aldrig glömma mitt barn i bilen / skulle aldrig köra dagen efter jag druckit / skulle aldrig skada någon / mm ” innan man är i en viss situation så kan man omöjligt veta hur man kommer reagera .
Jag har slutat skämmas .
Och börjat våga berätta <3

Det borde finnas en spansk inkvisition á la Monty Python som dök upp varenda gång nåt pucko försöker förminska våldtäkt eller skuldbelägga offer. De skulle liksom bara dyka upp och ge puckot en arg rant och avsluta med att beordra dem att hålla käft framöver tills de lärt sig veta hut.
Du bär ingen skuld – inte minsta lilla gnutta. Dina förövare bär hela skulden. Ta hand om dig <3

Jag har inga barn än själv (och lär vänta ett bra tag till =) ) men går omkring med inställningen att det är VÄLDIGT svårt och jobbigt att ta hand om och uppfostra ett barn eller flera. Föräldrar gör det bra.

Det som faktiskt irriterar mig mest är andra föräldrar som har åsikter om mina barn och inte verkar förstå att alla barn är olika och har olika behov.
Jag har inte alls försiktiga och tillbakadragna barn som behöver få tid på sig i nya situationer och när de träffar nya människor. Det verkar andra ha svårt att förstå för deras barn inte är likadana.
Jag lärde mig väldigt snabbt när jag fick barn nummer två att barn kan vara helt olika. Från att ha haft ett barn som var väldigt rutinbundet (det gick inte att försöka skjuta på måltider eller sömn för då blev det katastrof) till att få ett barn som gick att styra lite mer, men samtidigt åt och sov oftare (men kortare pass) var en verklig aha-upplevelse även om jag hade en uppfattning redan tidigare om att barn var olika.

Håller med! Jag hade förvisso vissa föreställningar innan jag fick barn om hur det skulle vara men försökte aldrig pracka på nån annan det. Nu när jag har barn är det så irriterande med andra föräldrar som skall tala om vad som är bäst för mitt barn. Det där med att barn är olika och har olika behov verkar har gått många förbi :/.

Nu har ju jag inte fått mitt barn ännu, 2 månader kvar… Men jag har redan fått äta upp en del av mina föreställningar om hur allt ska vara. Oj vad många gånger jag har skrattat åt nojiga föräldrar och blivande föräldrar. Jag blev visst nojigast av alla visade det sig! Så just nu är det som att alla mina föreställningar om hur det ska bli att bli förälder och hur jag ska uppfostra mina barn osv är grusade, jag är helt nollställd och har ingen aning om vad jag ska förvänta mig. Jag hoppas att mina, min partners och barnets instinkter tillsammans ska visa vägen, håll tummarna för mig!
Men till alla barnlösa besserwissrars försvar skulle jag vilja påstå att föräldrar också verkar veta precis allt om hur andra ska ta hand om sina barn, och de är verkligen inte rädda att dela med sig av sina åsikter (som verkligen går vitt isär!) Det jag har lärt mig hittills är att oavsett hur länge vi väljer att amma så kommer det att vara för kort och/eller för lång tid, oavsett hur länge vi är föräldralediga så kommer det att vara för kort och/eller för lång tid. Väljer vi vanliga blöjor är vi hemska miljöförstörare som dessutom förstör våra barn för all framtid och väljer vi tygblöjor så är vi Clueless hippies som tror att vi gör något bra när det i själva verket är lika dåligt både för ekonomin och miljön som plastblöjor. Vill jag ha smärtlindring på förlossningen är jag vek eftersom det minsann inte behövs och våra kroppar är byggda för att klara av det, vill jag inte ha smärtlindring är jag dum i huvudet och omodern. Går jag inte ner i vikt efter förlossningen är jag lat, försöker jag gå ner i vikt medvetet efter förlossningen är det farligt för mitt barn. Herrejisses, barnet är inte ens ute än och jag är redan alldeles matt av alla som ska tala om för mig vad som är den RÄTTA VÄGEN, vissa i omgivningen (både föräldrar och barnlösa) är värre än den mest inbitna urreligiösa sektmedlem när det gäller att värva en till deras ”sida”.

Kan man inte se dessa ”jag ska aldrig …” som en målsättning snarare än att tolka det bokstavligt? Alltså att man gärna undviker att äta på donken för ofta, men att det får gå an ibland (man är ju människa …).
Men vad vet jag, jag har inga barn 😀 Lite lagom påläst om föräldraskap (obs obs, säger inte att jag vet hur det är att vara förälder), så om en vän med barn har ett problem kan jag säga att jag har hört talas om si eller så, är det något vännen har funderat över? Säger inte tvärsäkert hur man ”ska” göra för jag fattar att jag inte fattar 🙂

Jag upplever att jag hållit mina föresatser. Det enda jag.är besviken över är att far o morföräldrar proppar ungen full i socker å tycker det är synd att jag undviker socker till barn…
Såå.. Jag visste inte precis vad jag pratade om, men jag visste hur jag tänkt.mig å det funkar bra. Iaf än. Har en snart tvååring.

Åh detta socker! Farmor har noll förståelse för att vi vill vänta med att ge vår (snart) ettåring socker så länge det går, och kommenterar hela tiden varför hen inte kan få något ”gott”, medan barnet i fråga älskar frukt och ser det som gott!

.Jag kommer aaaldrig låta min unge sitta framför tv:n massa. (Nu-Guuud vad skönt med lite egentid.tack barnkanalen!)
.Jag kommer aaaaaldrig ge min unge godis (Nu- Ehm, alltså, försöker smyga i skafferidörren,men ongen har fanimej parabolöron-där på en sekund! Då måste jag ju bjuda)
.Jag kommer inte vara såndär mamma som tjatar & tappar humöret och kommer alltid liksom gå ner på hennes nivå och förståååå henne o ha massa tålamod o vara så fin o blid o snäll(Nu; Bahahahaha… I love her to death, men jeez, hon driver mig till vansinne vissa stunder.)
Jag har helt enkelt släppt på kraven om vilken fantastisk mamma jag skulle vara, o vilken opersonlig kid min unge skulle bli.
Jag tappar humöret ibland, hon är skitjobbig ibland. Jag är tråkig ibland o hon får titta på tv. Men vi är också ute mycket i skogen, eller på landet o springer, vi läser böcker o pratar mycket o jag säger/visar Ofta hur mycket jag älskar henne. Hon är omtänksam o varm o otroligt snäll, o får mycket beröm över hur framåt o välutecklad hon är i tal o annat. Och hon är smart!
Nåt bra gör vi nog.Och jag saknar inte ett dugg den där mamman jag tänkte att jag skulle bli, hon verkar rätt tråkig faktiskt!
Brukar säga som du ”Jag var världens bästa mamma- sen fick jag barn!”

Jag var nog värst när första var bebis till runt året. Hon sov ju på nätterna, åt, skrek inte hela tiden osv. Vad var det alla klagade om, det var ju lätt som en plätt.. Bara dra ner tempot och njuta.. Nu är jag en sönderstressad, alldeles för lat tvåbarnsmamma som låter ungarna kolla på tv alldeles för mycket, äta fel saker osv i oändlighet.
Man kan inte fatta hur det är innan man är där, det gäller både den enorma påfrestning och den villkorslösa kärlek barn innebär.

Innan jag fick barn så skyllde jag alltid på barnen om de gjorde något som irriterade mig och om de var otrevliga. Nu skyller jag alltid på föräldarna…haha 😀 När det gäller egna insikter så är det att saker inte går att planera fullt ut. Man får ta saker allt eftersom.

På tal om något helt annat:
Är det bara jag som tycker att Vitae Pro-reklamen är gubbsjuk och sunkig? ”Alla flickor flirtar med mig” och så är det typ 15-åringar utanför dörren…
Det stör mig som fan varje gång jag ser den!

Men asså, den reklamen är väl tänkt att vara en parodi på hela casanova-grejen? Därav hur otroligt tramsig den är. Tydlig drift med gamla gubbar som vill känna sig unga igen. Faktum är att man är farligt nära att förolämpa delar av sin egen målgrupp (äldre män äter vitae pro pga är gubbsjuka). Jag tycker det är askul.

Intressant diskussion! Innan barn förstod jag inte riktigt hur lite tid det blir över för en själv, så jag tyckte nog att de med småbarn minsann också kunde ställa upp och hjälpa till på olika sätt i olika sammanhang (t ex i föreningen mm). Två barn senare förstår jag hur svårt det kan va att få tiden att räcka till. Jag hoppas de utan barn inte blir sura nu men det är faktiskt så att man hade egentid i överflöd tidigare och därför tycker jag ofta, när frågan dyker upp om att hjälpa till med ngt, att de utan barn eller med vuxna barn borde ställa upp i första hand 🙂 Nu skrev jag precis det jag störde mig så på förr…

Oj ja. Hade en bild av att bebisar var lätt (hallå, äta, sova, skita liksom) och att det var sen det svåra började (typ uppfostring). Blev tvärtom för mig. Hatar bebisstadiet, skrik o gap o vi förstår inte varandra alls utan för mig lossade det vid två år och har sen bara blivit roligare. Nu vid tre år älskar jag att vara förälder. Trots en mkt lättare tvåa (tar napp, åker vagn, skriker inte jämt och sover på natten) så tycker jag även denna gång att bebis är såååå tråkigt. Men vet nu att det blir en skojig tvååring av henne snart. Har verkligen blivit en mkt mer ödmjuk människa av att bli förälder och håller inte på att läxa upp andra föräldrar i tid och otid:)

Amen på den. Ettan var horribel, är idag 1,5 och bara lite odräglig 🙂 Tvåan säger inte halvsju och sover faktiskt på dagtid, i en vagn som står stilla!!! 🙂
Ödmjuk ja. Det är förnamnet!

Jag förstod ärligt talat inte hur föräldrar kunde ledsna på sina barn och behöva en paus. Jag trodde jag skulle vilja vara med mina barn HELA tiden och blev chockad när jag sedan kände att jag inte bara ville vara ensam en liten stund utan gärna en hel vecka! Jag trodde jag skulle uppskatta varenda sekund med mina små rosenknoppar men ibland är det så jävla skönt att vara bara ’jag’ och inte mamma…

Jag tror inte jag har någon föreställning om hur det är att ha barn eller hur jag ”ska” göra eftersom jag inte vet hur det är att ha barn, men ja.. jag har också varit den som muttrat ”men få tyst på ungen, försök i alla fall!”, när man har varit ute.
Det kommer jag alldeles säkert få äta upp när/om det blir min tur att få ungar.
Man ”vet” så mycket innan man har upplevt det själv!

Haha! ja det är ett kapitel för sig det där med bäbisar och ungar hade inte haft några åsikter *behövde inte äta upp något*innan födsel förutom att de skulle sova mycket å dåå skulle man passa på att få såååå mycket gjort jo tjena!
Förbaskat vad så små pluttisar tar upp plats i sängen var väl en annan överraskning men så mysigt!
Andra föräldrar har bett om råd ang. deras tre äpplen stora arvingar *okej då lite skryt ähum* men har gjort bort mig också och gett oombedda,ovälkomna råd till en nära släkting en par gånger som jag bett om ursäkt för och inte gjort om igen.

Jag tycker inte det är något fel alls med att tänka så innan man skaffar barn, man måste ju iallafall gå in i föräldrarollen med goda intentioner. Annars är ju loppet kört redan innan man startar. Sen att det inte blev som man tänkt sig och att man får anpassa sig efterhand är ju helt naturligt!

Jag tycker att barn är något av det jobbigaste som finns. Har alltid varit den där personen som bytt plats på tåget när det suttit barn i närheten, eller som surat på fiket för en förälder inte får tyst på sin unge. Aldrig tyckt att bebisar är söta, förstår liksom inte grejen.
Nu ligger jag här i sommarvärmen, 6dagar efter BF och väntar på att själv trycka ur mig en sån där liten sak. Ska bli spännande att se hur jag kommer bete mig som mamma…. 🙂

Jag tror inte att det är enkelt men varför ska vi som valt bort barn för att vi vet att vi inte orkar behöva stå ut med skrik och stök? Det finns en anledning till att vi valt bort…

Det är ju lite som att säja att ”jag har ju valt bort att ha huns så kan inte alla hålla sina hundar hemma för min skull”… eller ”jag gillar inte gamla mäniskor så varför ska jag behöva stå ut med långsamma rulatorer bara för att vissa blir gamla” … Tröttsamt.

Jag som inte har ett barn än, väntar dock mitt första, kan bli så trött på att höra ”vänta du bara”… Det är verkligen som att när man får barn då kommer alla ena värderingar att totalt försvinna, jag kommer att upplösas som den tänkande människa jag är idag med de åsikter och värderingar jag har. Är det fel att ha ambitioner? Är det fel att inte vilja ge sitt barn socker eller låta Ipaden ta över barnpassningen? Är det fel att inte vilja sätta hellokittykläder på barnet? Men ändå får jag ständigt höra ”vänta bara…” Jag blir nästan rädd när jag funderar på hur jag kommer att bli som människa när barnet kommer om allt jag står för kommer att upplösas.

Varför skriver du inget om det pågående folkmordet på palestinierna? Det är dina, våra medmänniskor som bokstavligen slaktas och det väcker inte alla några som helst frustrationer i dig att läsa om små barn, jämnåriga med Tamlin och Ninja, som dör som flugor dagligen? Var är din röst? Visa din solidaritet! Jag är besviken…

Jag trodde ALDRIG att jag skulle vara så känslomässigt beroende/sammankopplad med mitt barn. Kan inte slappna och koppla bort vilket försvårar mina chanser till verklig själslig vila. Trodde att jag skulle var coolare, att det bara skulle vara att sätta i sjal/sele, att de vet hur man somnar själva(haha) och massa annat. Jag räknade liksom bort hennes vilja/personlighet ur ekvationen innan typ: ja sen kan vi gå långa promenader med vagnen, sen kan vi åka och hälsa på släkten 50 mil bort osv som att de var passiva små paket som bara fann sig i vad som helst. Försöka går ju he he he

Jag tror inte jag kommer skaffa några barn, men jag är ändå intresserad av föräldraskapet som sådant med uppfostran etc och tycker barn generellt är ganska intressanta. Man måste väl inte ha barn för att vara mer eller mindre välinformerad om teorin i föräldraskap och hursomhelst så, eftersom man är en del av samhället, och barn också är det, så lär man interagera med barn en del och de barn som växer upp formar ju samhället osv osv.

teori och praktik är väldigt skilda saker när det handlar om föräldraskap!
väldigt, väldigt många saker går inte att förklara/läsa/lära om, man måste uppleva det för att förstå
och en del saker går inte heller att veta utan att man verkligen har hand om ett barn nästan 24/7 året runt, föder/göder/uppfostrar/ansvarar/oroar sig över/känner glädje över/och massa fler saker
det är svårt, hemskt, tröttande och alldeles underbart!

Jag var faktiskt väldigt ödmjuk inför föräldraskapet och har inte fått äta upp något alls. Men att jag skulle vara såhär nojig! Hjälp. Trodde jag skulle vara en ganska cool morsa, men vi snackar liksom ”åh nej hen kan inte vara naken på gräset, tänk om hen river sig på grässtråna!”.

jag har inte barn men det enda jag tror om att ha barn är att det verkar vara så sjukt jobbigt, ingen sömn, massa skrik, ingen egentid under de 18 första åren typ, sämre relation med din partner… är väl inte skitsugen på barn nu och det kanske märks.

Jag var en sån som störde ihjääääl mig på ungar som skrek på tåget. Kunde blänga o himla med ögonen. Fyfan vad jag skäms idag. Ryser när jag tänker på det.
En helt annan sak. Jag undrar vad du anser om barnvaccinationsprogrammet och hur du gjort med dina barn? Min son fick 3-månaders sprutan och allt i mig/oss skrek nej men gjorde det ändå… Nu tvekar vi om vi ska fortsätta. Känns som alla vaccinerar utan att blinka för det ”ska” man göra. Vi kunde inte stå emot trycket helt enkelt.
Hade varit intressant att veta vad du tycker i frågan. Du är en klok kvinna.
Kram

Är ju (obviously) ej LD men svarar ändå pga är vansinnigt intresserad av ämnet och funderade själv väldigt mycket fram och tillbaka innan vårt barn föddes.
Vi hade fortfarande inte bestämt oss för vad vi skulle välja när värkarna satte igång i vecka 31+0, trots snabba insatser från sjukvården gick förloppet inte att stoppa och vårt barn föddes två dagar senare. Att få ett så pass för tidigt fött barn är en helt annan resa än de flesta föreställt sig med intensivsjukvård, kuvös, sondmatning, täta provtagningar och i vårt fall ca 1,5 månads sjukhusvård. Under den tiden funderade jag utöver allt annat på vaccineringen och kom fram till att mitt jobb som förälder är att i varje möjlig mån undvika att mitt barn slipper lida, de vaccin som ingår i nationella vaccinationsprogrammet är noga beprövade och kontrollerade. När jag satt på sjukhuset med vårt barns pyttelilla hand i min var det väldigt tydligt att mina tankar och principer kring vaccination vägde fjäderlätt mot tyngden av ett eventuellt sjukt och kanske döende barn (flera av de sjukdomar man vaccinerat mot såsom kikhosta och mässlingen kan vara dödliga för ett litet barn). Vi vaccinerade.
Vi erbjöds även vaccin mot hepatit A o B men då det inte ingår i nationella vaccinationsprogrammet tackade vi nej, vi är fortsatt lätt tveksamma och skulle inte ge vårt barn exv. Vaccin mot svininfluensa eller dyl om ett liknande ”larm” skulle dyka upp igen. De som ingår i vaccinationsprogrammet har vi dock bestämt oss för att lita på (förutsatt att nya rön inte dyker upp inför nästa barn).
Vill jättegärna höra hur du/ni tänker kring detta, vad talade emot för er?
Hälsningar
J

Just det. Minns tydligt att jag innan barn undrade varför man tog med barnen till IKEA, köpcentrum etc (om man inte var ensamstående såklart och var tvungen). Verkade mycket enklare att en stannade hemma med ungarna och att den andra gjorde ärenden. Har nu, två barn senare, förstått att det handlar om att få dagen att gå, att man måste sysselsätta sig och barnen och att det inte funkar att bara kolla en film eller läsa en bok (snackar småbarn nu). Det var ett läskigt uppvaknande. Detta att få dagarna att gå…

Fast det är väl det en undrar över – vem som kommer på idén att det är ett bra sätt att få dagen att gå med barn på IKEA/köpcentrum. Barnen blir ju oftast extremt uttråkade av den sortens aktivitet och föräldrarna blir stressade och trötta (särskilt om de faktiskt behöver få nåt speciellt uträttat). En vanlig lekpark är ju ett mycket bättre ställe att få tiden att gå på.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *