Kategorier
barn & föräldraskap

Äpplet faller inte långt från trädet

20140316-033218.jpg
Asså mina barn är verkligen mina barn. På gott och ont. Fast det onda är ganska kickass och jag kommer ofta på mig själv med att liksom tyst heja på dem fast jag är arg. ”YOU GO!” liksom.
Som när Ninja, sent på kvällen vägrade gå och lägga sig och var så där trotsigt bråkig utan anledning. Hon stod och hyttade argt med fingret samtidigt som hon skrek till mig. Ungefär så här såg hon ut, fast arg (och pekandes med ett finger):

20140316-033521.jpg
”DU SÄGER ATT DU INTE SKREK ÅT MIG MEN DET GJORDE DU VISST!!” skrek hon när jag förnekade att jag höjt rösten. (Ok jag glömde faktiskt att jag gjort det just då, är helt övertygad om att man inte får ljuga för barn om deras upplevelser pga de ska lära sig lita på sig själva osv)
”JAG TÄNKER INTE VARA TYST!”
”JAG SKRIKER FÖR ATT DU HAR LÄRT MIG ATT SKRIKA!” skrek hon tillbaka när jag sa åt henne att sluta skrika.
Touché.
Fast sen precis innan hon somnade så sa hon:
”Mamma, när jag säger att jag inte tycker om dig så är det bara för att jag är arg. Jag tycker visst om dig.”
”Jag vet” svarade jag och försäkrade henne om detsamma.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Äpplet faller inte långt från trädet”

Åååh jag hatälskar den känslan. Nu har jag inga egna barn, men på förskolan där jag jobbar har det hänt några gånger att jag märkt så himla tydligt när barnen apar efter mig. En liten flicka fick nog av att jag (omedvetet) behandlade henne orättvist vid lunchen en gång och så utbrast hon plötsligt ”nu har jag fått NOG av ditt TRAMS. Du måste skärpa dig annars går jag HEM.” Jag brukar inte hota med att gå hem, men resten var verkligen som att träffa mig själv. 🙁

Ninja är så jäkla cool! (eller, jag känner ju inte henne men du framställer henne som sådan och jag tror dig på ditt ord, så att säga, för att nyansera det hela och samtidigt passa på att babbla sönder en kort och koncis kommentar)

Min egen mamma var noga med att erkänna våra, vi barns, upplevelser och känslor. Bad oss om ursäkt och förlåtelse (känslan som liten att bli bekräftad med ett förlåt!), förklarade saker lugnt och pedagogiskt, framhöll skillnader och olika förhållanden (typ – ja hen är dum som retas, men hen mår nog inte så bra själv för hens mamma är lite elak och orättvis mot henom. Eller – tänk dom barn/personer som INTE har/kan/får/är detta osv.) och vidgade våra synsätt och världar. Jag blev en normkritiserande, stark och självsäker person som vågar ryta ifrån och ta plats, men kan sätta mig in i andras situation och stå upp för dessa, och det tackar jag min mor för! MEN! Fy sjutton vilka bråk vi hade under tiden jag bodde hemma! Men jag tror att det (kan vara) sunt, för det visar ju att barnet övar på dom färdigheter och egenskaper som (du) vill ge det. Tänker jag.

Ohlord, jag jobbar på förskola och för höra detta huuuuur ofta som helst haha. Vet aldrig vad jag ska svara för man vill helst säga ”Oh noooooo” i situationen men det är ju inte ok att de säger det för om dom säger set tilll mig så säger den det till sina kompisar också och där blir det problematiskt jag brukar bara avdramatisera med ett neutralt ”nähä okej då” så får det vara och jag hoppas att det tillslut ska mynna ut i art de slutar säga det eftersom det inte blir klögon större effekt.

Ja. Skammen över att jag (enligt mitt tycke) just då presterar dåligt i mitt föräldraskap, mattas en del vid insikten att mina barn inte tar skit. Inte ens från mig. ”DU FÅR INTE SKRIKA!” ”SÄG INTE SÅ!” får jag kastat tillbaka när de speglar mitt beteende.

Omg gråter faktiskt, ”Mamma, när jag säger att jag inte tycker om dig så är det bara för att jag är arg. Jag tycker visst om dig.” fina, fina barn. gjorde abort i veckan, dina barn får mig att ångra mä lite grann

Fint. Så himla fint. Jag tror personligen så himla mycket på känslor och att verbalt kunna uttrycka dem. Och också förlåt. I min värld är det här drömmen. Arga barn som tycker och tänker för sig själva men som också kan komma till insikter om sina egna handlingar. Tack för att du är så bra förebild för oss och dina barn, fast på olika sätt förstås. 😉

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *