Kategorier
barn & föräldraskap

Hur gör ni när barnen slåss?

Jag är så jävla trött på barnen som slåss. Hur gör ni när era slåss? Jag går emellan femhundrafemtioelva gånger om dagen (dock inte i alla konflikter pga de behöver lära sig hantera dem såklart) men idag lackade jag fan ur när Tamlin återigen sparkade Ninja (för tionde gången idag)(och hon ropar alltid på mig ”maaaammaaaaa Tamlin sparkaaaaas!”) så jag sa helt enkelt åt Ninja att sparka tillbaka. Så. Mycket gråt och tandagnisslan från Tamlins håll men han är fan stor nog att lära sig att han inte kan bete sig hur fan som helst bara för att han är liten och söt. Och Ninja ska lära sig att klappa på ordentligt när nån slår henne.

Det ska bli min nya taktik. Ba lämna rummet när de börjar bråka och slåss och låta dem go all flugornas herre på varandra för jag pallar inte mer hörselskador eller den kroniska migränen de gett mig eller att vara mamma överhuvudtaget aaaaaaaaah.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Hur gör ni när barnen slåss?”

Nu slåss mina barn inte så mycket. Det händer ett par gånger i veckan, kanske. Först avvaktar jag för att se om de kan lösa sin konflikt själva. Det är en metod jag främst använder när de munhuggs. Går det till handgripligheter brukar det behövas att jag går emellan även om det inte handlar om utdragna slagsmål. En av dem slår den andre som slår tillbaks och sedan är båda ledsna.
Här är det inte okej att slå tillbaka. Konflikter ska lösas på andra sätt än med slag.
Mina barn är 4 år och 7 år.

Vi har sagt åt storebror att slå tillbaka. Småsyskon kan inte få bete sig hur som helst och man kan inte alltid stå och ta emot sparkar och slag. Det spelar ingen roll att det är lekslag och låtsasbråk, det gör ju ändå ont och är inte ett ok sätt att umgås på. När storebror väl slagit tillbaka blir det ett jävla hallå på lillebror som inte någonsin kan se sin del när han får igen.
Jag går ofta därifrån om de börjar slåss och säger att jag inte vill vara med dem när de slåss. Det brukar ta skruv.
Tack och lov slåss inget av barnen annat än hemma. Är också glad att se att de oftare än slåss kan mysa tillsammans. Slagsmålen var mer frekventa när de var lite yngre.
Min lillasyster och jag slogs också en massa när vi var små och det gick ju också över, så det finns väl hopp.

Vill lägga till en sak efter att ha funderat lite:
Om en förälder säger ”slå tillbaks” är det ju samma sak som att säga att barnet som började förtjänat stryk. Man kan ju som förälder aldrig nånsin okeja att ett barn blir slaget?
”A slog mig”
”Då ska A bli slagen själv. Slå A.”
Då har man ju som förälder tagit initiativ till att A ska bli slagen? Inte ok!

Jag har inte barn själv, men jag tyckte att mina föräldrar hade en trevlig apporach. (har en lillasyster, med två år mellan oss)
De blev fly förbannade om någon av oss slog den andra, det var liksom, fullständigt oacceptabelt, etthundra procent. (Pappa är gammal pacifist.)
Dock var det han som senare i livet (vid tidiga tonår) förklarade för mig hur viktigt det är att undvika våld, men också lärde mig att om någon tar i mig, eller slår mig, så skall jag slå tillbaka, RIKTIGT ordentligt, så att jag kan ta mig därifrån.
Men, i småbarnsåldern, ja då var det liksom inte snack om saken. Om en av oss slog den andra, (liten eller stor) då var det någonting som verkligen var en RIKTIGT big deal. Förde också med sig att när någon var fysisk mot någon av oss, så blev vi också riktigt jävla förbannade. Tyckte det kändes både bra och sunt!

Tack! Den här metoden tänker jag köra på. Jag har också en tråkig uppväxt bakom mig där storebror lät all frustration gå ut över mig. Mamma och pappa gick inte emellan (utom när det blev riktigt grovt) utan körde på någon det-där-får-ni-lösa-själva-metod. Riktigt jäkla värdelöst! Hur lätt är det att lösa en konflikt när man är två barn där den ena sitter på all makt, styrka och slagsmålserfarenhet? Jag har jävligt mycket pondus, men inte så mycket.
Våld ska tamejfan vara tabu, framförallt hos barn. Det ska aldrig ignoreras eller uppmuntras. Hur ska de då förstå att våld mot dem själva är oacceptabelt när de blir äldre? Jag tror inte att det blir några som helst problem att införa våld i självförsvar som ok när de växt på sig lite. Ta med ungarna på självförsvarskurs i tonåren eller träna kampsport!

Viktigt att lära barnen säga ifrån, men inte att slå tillbaka. Tänk bara senare i livet, det är alltid den som håller sig lugnast (men säger ifrån tydligt) i en argumentation/bråk som går därifrån som en vinnare. Den som skriker och är aggressiv tas inte seriöst. Bättre att lära barnen att uttrycka sina åsikter ordentligt i ord istället.

Gör bara inte som mina föräldrar: Kräv att storasystrarna alltid ska vara kloka, förstående, förlåtande änglar eftersom flickor ”ska” vara såna men tillåt lillebror att bete sig som ett litet svin för pojkar ”är” bara så.
Mina föräldrar har inga syskon och levde med drömmen om en barnaskara där ”flickor får vara flickor” (alltså: snälla, lugna, kloka, empatiska) och ”pojkar får vara pojkar” (alltså: odrägliga, retsamma, vilda, busiga) och att vi som syskon alltid skulle leka snällt och älska varandra och aldrig bli osams. De förstod inte vad de gjort fel när vi alltid hamnade i slagsmål.
Sen kan man ju undra, om pojkar nu bara ”är” elaka och odrägliga av naturen och flickor är födda perfekta, borde man inte vara extra hård i sin uppfostran mot pojkar istället för att vifta bort det med ”pojkar är bara såna”?

Känner igen det där! Har en lillebror och vi kunde knappt vara i samma rum (hus?) utan att slåss ett tag… Det var framförallt mormor (men mor och far med till viss del) som automatiskt alltid gav mig skulden, även de ggr han börjat, pga jag var ju flicka samt äldre. ”Flickor gör inte så”, ”Du ska ta hand om din lillebror” och ”Du är äldre och måste vara förståndig” (äldre kanske men fortfarande ett jävla BARN ju…?). Minns att det redan då gjorde mig vansinnig och jag kunde för mitt liv inte förstå varför barn med snopp fick bete sig hur som helst, men inte jag som var utan.

Så svårt!! Har funderat en del på det där, nu när det då och då börjat hända att vår unge slåss/brottas med sina kompisar. Han har inget syskon än ju; och givetvis är bråk mellan syskon något annat, men just det där att förhålla sig till slagsmål och brottnings”lekar” mellan små barn… skitsvårt. Jag vill att han ska lära sig hitta och sätta egna gränser, att konflikter ska kunna lösas utan att vi vuxna gör allt åt barnen – men det får ju inte gå hur långt som helst.
När vårt barns kramar med kompisen numera allt oftare övergår i brottning och nån form av våldslek kan jag ju inte heller undgå att tänka på det faktum att han är pojke, och pojkar som slåss är liksom, ja, ni vet… det känns fel i magen. Boys will NOT be boys.
Skitsvårt. Jag vet inte.

Men gud, stackars barn att inte ens vara fredade i sitt hem utan istället blir påpucklade och inte får nån hjälp utan förväntas slå tillbaka bara. Blir genuint ledsen för deras skull, tycker hela inlägget och attityden är förskräcklig.

Skönt att du tar upp det här. Ingen i min bekantskapskrets som jag klagat över detta med har ens problem med bråkande syskon.
För jag känner precis som du, jag oooooorkar inteeee meeeer!!
Våra två slåss/nyps/brottas/sparkas/retas/provoceras/drar i hår varje vaken minut. Och ljudnivån som skapas av detta är helt olidlig. Det är alltid någon som grinar/skriker/gnäller/tjalla o.s.v. Alltså hur orkar en?!??
Vi har ingen som helst taktik utan maler bara på om att ”ni får inte slåss”, ibland blir vi riktigt arga beroende på kalibern av elakheterna och ibland bestraffar vi av typen ”ingen bokläsning vid läggdags”. Jag hatar egentligen bestraffning men känner mig totalt uppgiven, idéfattig, opedagogisk och trött i just den här frågan att jag liksom orkar inte anstränga mig mer. Jag antar att vi kommer fortsätta mala om att de inte får slåss. För jag kommer aldrig tillåta det. De är två pojkar med två års mellanrum.
Jag hade också varit grymt tacksam för tips, även min plånbok som inte hade behövt tömmas på inköp av treorör.

Jag minns när du skrev om att du ville lära Ninja (för Tamlin var bara miniliten då) att uttrycka sina känslor så verbalt som möjligt. Det är verkligen en enorm tillgång för både barn och vuxna! Men när de väl slåss… känns som något bloggen ”en annan du” skulle kunna ha tips på i sitt register?

Jag utgår ifrån att du som barnens förälder har läst av situationen rätt och bäst och att det kanske är nödvändigt att slå tillbaka. Men en tanke som väcks i mig är hur det påverkar Ninja (som dessutom är tjej) när hon får svaret att hon lixom får lösa sina egna problem.

Alltså känns de bra då? Nånting riktigt dåligt kan ju hända om man bara lämnar dom själva? Jag förstår principen om att slå tillbaka om nån slår en. Även om jag inte skulle hantera de så när de kommer till barn utan hade väl kört på nolltolerans. Men förstår ändå vad du menar. Men att lämna två små barn när dom slåss känns inte okey eftersom nånting riktigt allvarligt kan hända barn har ofta kass koll på konsekvenser så man vet inte riktigt vad dom kan hitta på när dom blir arga. Så jag hade inte lämnat dom själva.

När jag var liten slogs jag med min syrra hela tiden…jämt och ständigt. Sparkar, bett, slit, riv och knytnävar. Våra föräldrar orkade till slut inte bry sig (eftersom det skedde typ varje dag) och började köra med ”om ni ska bråka får ni göra det ute”. Det funkade utmärkt på oss, vi slogs tills vi inte orkade mer och sen var det bra.
När vi blev äldre så slutade vi ju att slåss och vi har båda känt genom hela vår skolgång och även i livet efter skolan en slags trygghet i att just ha slagits och att det inte är någonting att vara rädd för. Vi har aldrig känt oss rädda för att ta i med hårdhandskarna om det skulle köra ihop sig. Vi har tack och lov aldrig behövt använda våld, men jag kan säga att när jag går ensam ute i mörkret eller när det står nån skum typ bakom mig på tunnelbanan så har jag självförtroendet och vet att jag KAN göra motstånd och försvara mig själv.
Med andra ord så skulle jag dänga skiten ur den jäveln.
Tack för världens bästa blogg!

Jag tror inte på våld. Ja, om de blir slagna av någon annan vet de att de ”ska” slå tillbaka men hemma är det nolltolerans mot våld – av liten som stor. Ingen ska behöva bli slagen hemma oavsett anledning.
Jag hade funderat över i vilka situationer våldet börjar? Och sen prata prata prata. Våld föder våld – det tror jag stenhårt på. Precis som gap och skrik och negativ uppmärksamhet bara skapar en skrikig/bråkig/negativ spiral.
Asjobbigt dock. Ibland blir man ju heeelt knäpp galen och dum i huvet av allt bråk. Men jag försöker ta ett djupt andetag, förklara hur det känns när man blir slagen och ev konsekvens blir att barnet som slåss får gå därifrån. Försöka ge barnen verktyg hur man kan visa son frustration/ilska och att det är okej att vara arg/ledsen men aldrig okej att skrika. Sen tror jag också att starka barn som vet sitt värde och att det inte sitter i prestation/utseende oav inte blir utsatta för mobbing. Det biter helt enkelt bara på barn/vuxna med svag självkänsla. Dvs: ge ditt barn beröm, alltid mer cred än tillsägelser, vänd det mesta till en positiv uppmuntran snarare än förbud (”kan du lägga ner klossen i lådan istället?” Hellre än ”sluta kasta klossarna!”) Osv…
Det ÄR jobbigt att tänka om och tar mkt energi i början men är såååå mycket skönare när det väl är rutin… de dagar jag bara flippar är de värsta dagarna här, ilskan frustrationen tålamodet osv… allt skiter sej. Tar jag däremot någon extra energi och lugn från början brukar allt bara… ordna upp sej.
http://Www.sweet365.wordpress.com

… men jösses. Och med ”beröm” menade jag ex positiva meningar av typen ”vad glad jag blir att se dej”, ” jag ser att du har roligt när du målar, berätta vad du ritat?!” Osv. Dvs positivt engagemang och närvaro.

Alltså det här är så jävla svårt! Körde också med: ”slå tillbaka” men sen vid ett besök (där jag vet att de har slå tillbaka principen) så hände nått som fick mig att tänka om. Barnen var på väg ner för trappan och det var trångt och kruffigt varpå hen (inte en av mina )utbrast: – Sluta knuffa mig nästa gång knuffar jag tillbaka.
Då kände jag bara att ungen tänker alltså hantera att bli petad på av misstag med att knuffa tillbaka . Det känns inte rätt, för mig.
Så nu kör jag noll tolerans punkt. Funkar sådär. Arbetar just nu med att få tvååringarna att sluta slå (har iaf fått ena att sluta bitas, nästan)
Sen är det skitsvårt med de större. Hur fan ska de lära sig att ”ta ingen skit” utan att slå tillbaka eller springa till fröken, litar inte på att de vuxna på förskola/skola hanterar bråkiga barn på rätt sätt tyvärr, och ingen gillar en skvallerbytta.
Svårt som fa-an! Den som har lösningen let me know.
Funderar på att låta dom börja med kampsport alt brottning alt boxning så de k a n försvara sig men ändå får lära sig disciplin.
Jag har fem barn, 6, 4, 2, 2 och 1 år.

Min mamma gick aldrig emellan när jag och mina två syskon bråkade. Istället sa hon typ att vi bara förstörde och ”straffade” oss genom att ignorera oss resten av kvällen. Vi vågade inte bråka men var ibland så jävla arga på varandra. När jag själv är vuxen kan jag se att jag och mina syskon har svårt att komma nära varandra och jag tror att det beror på att vi stängde in oss på våra rum och hatade, istället för att få hjälp med att lösa konflikterna. Jag tror inte att man ska leka psykolog i varje vardagsbråk, men jag tror att det är viktigt att ge barnen rätt verktyg för att kunna lösa bråken själva (och inte bara kväva ilskan).

Lillasyster hoppar på storebror här hemma. Hon är starkare, mer aggressiv och slår stenhårt. Ofta blir han ganska hårt angripen eftersom hon är så lättprovocerad och därför hinner han inte alltid sätta emot och skydda sig.
Alltså har vi okejat självförsvar och försöker vara i närheten och se till att lillasysters utbrott inte skadar brorsan. Men visst sjutton är det svårt!
Pratat har vi gjort till leda.
Ofta brukar jag lyfta ner den skrikande, sparkande, rivandes, bitandes ungen på golvet, långt bort från brorsan, och sätta mig gränsle över henne (alltså inte direkt på) och säga ”Ger du dig?”
Då brukar oftast situationen bli så absurd så hon bryts ur aggressionen och börjar skratta och säger ”ja”. Ibland är hon fortfarande arg och svarar ”nej” och då brukar jag fråga om vi ska boxas. Då brukar hon få boxas med grillvantar på mot mig som sparringpartner.
Efter det är hon definitivt lugn.

Brukar också bekräfta känslorna och sätta ord på dem. ”Jag ser att du är arg. Det är ok att vara arg men inte att skada någon. Vill du slåss får du slåss mot mig, som kan försvara mig. Annars får du hitta något annat sätt.”
Tycker nämligen att det är helt ok med tjejer som visar ilska, i generationer har vi kvinnor fått lära oss att det inte är kvinnligt att bli arg, ta plats eller slåss.
Men ska en slåss får det gå till på ett bra sätt och inte genom att puckla på någon svagare bara för att det slinter i huvudet.

Vet du vad? Jag tycker du gör HELT rätt! Jag minns så väl när man var liten och kompisarnas småsyskon kunde provocera, reta, nypas slåss till förbannelse. När det äldre syskonet (som faktiskt ofta försökte komma undan på olika sätt) till slut lackade och gav tillbaka då blev det ett jävla liv på föräldrarna och det äldre syskonet fick alltid skäll för att han/hon inte skulle så sitt lillasyskon och minsann borde vetat bättre, även fast det yngre syskonet mycket väl var gammalt nog att förstå vad denne höll på med.
Och jag tycker som du, Ninja måste faktiskt få försvara sig, det vore galet att förespråka att hon bara ska ta all däng.

Det där är säkert jättesvårt (har ej egna barn) som med mycket annat vad gäller barnuppfostran. Men en bra regel är nog att en del ibland måste få känna på sin egen medicin.
Jag personligen, blev bannad ifrån ALLA sandlådor i grannskapet för jag bet varenda unge som kom i närheten. Högg tag i både ben och armar. Mamma försökte ju så klart få mig att sluta med ord tills jag bet henne också. Då bet hon faktiskt tillbaka! Haha. Jag blev väldigt paff, chockad och jätteledsen för det gjorde ju ont. Men efter det gjorde jag aldrig om det igen.
Så, ibland måste man få tillbaka för att lära sig veta hut.

Vaddå? Bara för att det fungerade på dig, EN SABLA PERSON, tycker du att det vore bra att förespråka samma synsätt och metod vid liknannde problem på alla de olika typerna av barn som existerar? Usch.

Skitsvårt. Lillebror här är hårdhänt, drar i håret på storasyster när han vill ha hennes uppmärksamhet eller inte får vara med.
Jag tycker storasyster är lite väl grinig mot lillebror. Vänder sig om när han sätter sig brevid, svarar inte när han pratar med henne osv. Mitt största problem är att få henne att förstå att om hon bara inkluderar honom lite kommer han inte att slåss, utan att det låter som det är ok att han gör som han gör. Viktigast är att hon förstår att han inte har rätt att göra så oavsett och det är inte hennes ansvar, men som storasyskon får man vara lite sjysst och inkluderande också.

”Lite väl grinig”? Du, om nån drog mig i håret skulle jag också vara bra grinig. Varför inte lära henne att sätta upp handen och säga ”stopp”. Om han inte lägger av får hon dra tillbaks i håret. Hon är större och starkare, låt henne fixa det själv om han inte ger sig så länge hon inte gör honom illa på riktigt. Att lära barn att anpassa sig till den som utövar våld är fel väg att gå, det har jag fått lära mig den hårda vägen.

Som lillasyster till en mkt verbal storasyster så slogs jag med. Jag var skitfrustrerad. Om mina päron hade frågat mig varför istället för att ba ”du måste sluuuuta slåss” så hade jag nog inte kunna utveckla det men hade iaf känt att någon lyssnade på mig. Du bekräftar säkert redan Tamlins känslor men annars är det nog det jag hade gjort.
”Du är arg.” Det hade varit förlösande om någon hade bekräftat mina känslor istället för att bara fördöma mina handlingar. Men jag tycker att nolltolerans mot allt våld inom en familj är bra.

Jag är mamma till två pojkar, 2 och 4,5 år gamla. Än så länge tycker jag att min äldste är så överlägsen både mognadsmässigt och fysiskt så att jag kan resonera mer med honom och rent av också kräva mer av honom. Jag tycker inte att det är fel att man lär att någon som är större och starkare aldrig får slå en mindre och svagare. Detta är ju varför killar får lära sig att de inte ska slå tjejer, de är oftast i överläge fysiskt. Jag antar att det blir annorlunda när de är mer jämbördiga. Jag anser att våld alltid är fel. Det gäller mellan barn, vuxna och mellan länder. Man måste ge barnen redskap för att reda ut sina konflikter verbalt eller fysiskt genom att gå därifrån. Jag lär min äldsta att om någon slår honom så ska han argt säga ifrån och sedan gå därifrån, om han slår tillbaka så har han ju sjunkit till samma nivå. Det finns andra sätt att försvara sig på 😉 Har lärt honom att han ska gå till en ”fröken” på förskolan och skaffa hjälp, likt vi vuxna söker upp polis eller dyl när vi blir utsatta för våld. Visst finns det situationer när det handlar om rent självförsvar och självklart måste man få försvara sig även fysiskt då. Ofta mår man ju inte bra efter att man slagit någon hur rätt det än känns just då. Jag hoppas kunna hjälpa mina söner att bygga upp ett vänskapsband emellan varandra som för att de inte väljer att slåss. Jag tror att man tar till knytnävarna där orden inte räcker till och att vi som vuxna måste finnas där och sätta ord på deras känslor. Våld är ett maktmedel. Ska inte finnas i några relationer! Att finnas där och bekräfta känslor före, under och efter våldsamheter tror jag lär barn att uttrycka sina känslor i ord istället för våld.
Som förälder måste man alltid markera att våld är fel oavsett om man kan tycka att det är rättfärdigat då och då.
Förstår att ni har det skitjobbigt och hoppas att det lugnar ner sig! <3 kram!

Har själv inga barn men har varit ett, tänker dock inte dra hela den historien…
Jag tycker du gör helt rätt. Ja, de är syskon, de är barn och Tamlin är mindre men Ninja måste ju få sätta sin gräns nånstans. Inte bara snällt försöka prata med lillebror (alltså, såna lyssnar inte, har en själv så…) Tjonga på bara så han fattar. Brukar ju liksom räcka med en gång (per bråk, lillebrorar glömmer så fort).
Du är skitbra ladyn!

I vårar hus slåss man inte punkt.
Jag hade aldrig accepterat att barnens pappa pucklade på mig och vice versa då tänker jag verkligen inte låta mina barn acceptera att de blir slagna på.
Inte hemma där man inte kan komma undan, man ska få känna sig trygg och inte behöva oroa sig för slagsmål…tycker jag.
Jag har själv två barn och det kan vara mycket ilska men här hemma slår man på kuddarna eller sparkar på soffan om man är sur.
Vi brukar ta ner våra stora soffkuddar och säga till barnen att go bananas och det har fungerat hemma hos oss med våra barn.

Pröva att försöka ta undan Ninja från situationen och ägna dig åt henne mest, prata med Tamlin om att det är fel att slåss osv kan du göra i andra situationer. Försök i alla fall på nåt sätt när det händer att ge Ninja så mycket uppmärksamhet som möjligt och försök ta bort möjligheten för Tamlin att slå hen samt ägna dig så lite som möjligt åt Tamlin just där och då tills hen lugnat ner sig. Prata med hen efteråt och lär hen sätta ord på känslorna hen har samtidigt som du bekräftar hens känslor, fråga t.ex Vad hände? Blev du arg/ledsen/rädd? Du verkade arg när du sparkade Ninja, det är jobbigt att vara arg men inte det är inte okej att sparka Ninja osv.

Det är så mycket enklare när han faktiskt slår för att han är just arg. Då kan jag stoppa, prata och hjälpa honom att få utlopp på andra sätt. Men han sparkas och slåss ibland för att det är kul helt enkelt. Och då spelar det ingen roll hur mycket jag säger till eller tar bort honom, det upprepas i oändlighet.

Är det något jag tycker att mina föräldrar gjort bra så är det att uppfostra mig och mina fyra bröder. En absolut regel var att aldrig skvallra på varandra, på detta sätt fick vi således lösa våra egna konflikter. Ibland slogs vi och ibland löstes grälen genom argumentation. Att lägga sig i andra syskons konflikter var inte heller tillåtet då en aldrig skulle känna att det var flera mot en. Resultatet blev en stark syskonsammanhållning, kanske speciellt under tonårstider där vi alltid täckte upp för varandra : )
Som mellanbarn och tjej med fyra bröder har jag OTALIGA gånger fått reaktioner som ”oj det måste vara/ha varit jobbigt” och liknande. Nej, är mitt ständiga svar. Inte alls. Jag visste inte ens om att det skulle finnas någon skillnad mellan pojkar och flickor förrän sent i barndomen då en indoktrinerades av skola och samhälle…
Om jag själv får barn så kommer jag försöka göra som mina föräldrar och främja konfliktoräddhet och argumentationsteknik.

Jag är helt övertygad om att du hanterar deras tjafs på ett bra sätt.
Hos oss tror jag att de värsta syskonbråken var just under den perioden när storasyster började ha egna kompisar och intressen men lillebror ännu inte hade hittat egna kompisar typ när dom var 3 och 5. Lillebror var liksom så grymt avundsjuk och kanske tom sörjde lite över att storasyster svikit. Jag körde dock stenhårt med att alla får vara med om det var kompisar hemma även om det tillfälligt ökade tjafset ännu mer. Nu har lillebror egna kompisar och syskonkärleken mer jämlik och slagsmålen har helt försvunnit.

Hehe flugornas herre. Ja det kan ju sluta som det gjorde i en familj, mellan brosan gick i min klass sen va hans systrar en klass under och en klass över oss. Dom blev aldrig tillsagda när dom slogs och det gjorde att bråken ofta slutade med blod och brutna ben, utslagna tänder och trasiga saker i lägenheten. Han som gick i min klass hade otaliga ärr, ett i pannan, efter slagsmål med sin storasyster. Knivar hade kastat nån gång och en hammare hade används. Kom ihåg en gång när en av dom hade bitit den andra och så fick dom åka upp till sjukan och få stelkrampsspruta. haha heeelt galna va dom!

Jag har två barn. Väldigt hetlevrade, starka viljor. Det är två år emellan dem, 4 och 2 år. Det kan gå hett till, det sabla slåssandet kan visst gå en på nerverna. Våra barn vet att det är helt okej att bråka, att vara arg. Det är alla. Men det är inte ok att slåss, att göra varandra illa med ord lr slag. För att få stopp på skiten har vi nu infört ett system (jag har själv mina dubier mot detta, jag vill inte vara tvungen att belöna empati och kärlek och muta fram det men I´m at the end of my rope here liksom) där barnen och jag tillsammans har ritat en stor teckning med saker man gör när man är snäll och tycker om. Sen har vi ritat en annan bild med slåss på som vi har gjort ett stort fetekryss över. Varje dag de tar sig igenom utan slagsmål får en stjärna i almanackan. Och det funkar faktiskt riktigt bra, trots deras ringa ålder. De håller koll på varandra, visar varandra (ännu) mer kärlek och det har blivit lättare och mer fokus på det braiga. Skönt. Så ändamålet helgar medlet I suppose. Och barn förstår skillnad på slagsmål och självförsvar (skrik och gapa, ropa sluta och hjälp och hjälper inte det så slåss man).

Jag tycker att mina föräldrar löste bråken mellan mig och min bror rätt bra. De brukade ta oss undan var för sig och säga att det absolut inte är okej att ta till våld mot någon annan bara för att man blir arg. Att det finns andra sätt att uttrycka sig på. Detta sa de självklart till den som började. Till den som fick ta emot slagen sa de att det är helt okej att försvara sig, helst inte med slag utan kanske genom att putta bort eller liknande. Men slag var också okej ifall det var nödvändigt. Ibland var det ju jag som började och ibland min bror, så vi båda fick ta del av båda lärdomarna. Det tycker jag var jättenyttigt och har hjälpt och följt mig än idag. När det gäller våld lever jag efter just principen ”Slå aldrig först”. Ett enkelt motto som var lätt att ta till sig som barn och som just säger att man inte ska ta till våld i första laget, men att det är helt okej att slå så länge man inte börjar (alltså i självförsvar).
Av betydelse kan ju vara att påpeka att mina föräldrar även var mycket noggranna med att påpeka att man inte får provocera fram våld hos andra för att själv kunna slå, men jag vet inte riktigt hur gammal jag var när de tog upp den aspekten av problemet. Tror inte det var från början i alla fall, var nog för liten för att förstå det då hehe…. Men det där får man nog läsa av sina barn lite, vilken nivå man kan problematisera problemet på. I början tror jag man får ta enkla grova principer och lägga till nyanser senare. Man får dock göra en avvägning vilka grova principer man vill börja med (kan ju som sagt vara ”Slå tillbaka” lika väl som ”Man får aldrig slåss”). Ojoj, svamligt. Nu tackar jag för mig!

Hmm måste vara jäkligt svårt. Har en jämnårig kusin och när vi var små brukade han slå och bita mig HELA TIDEN och jag bara grät och sprang till mamma eller pappa. Tills en gång när han bet mig och jag gav honom världens örfil. Efter det vågade han aldrig vara våldsam mot mig mer haha.

Jag är ganska trött på det stora ansvar som ganska ofta läggs på det äldsta syskonet. Man ska veta bättre, vara en förebild osv osv – men man är fortfarande ett barn! Man är INTE en förlängning av föräldrarna som ska hjälpa till med uppfostran av yngre syskon.
Jag har blivit så intalad att jag ska veta bäst och vara diplomatisk osv, att jag fortfarande nu i vuxen ålder håller flera av mina tankar för mig själv, i diskussioner med min yngre syster, för att vi inte ska bli osams.

Balans är ett sånt där smått uttjatat ord men som kanske ändå eftersträvas? Om en ser till ålders- och styrke/storleksdifferens mellan dina barn så har den yngre viss dispens men med hänsyn till genus och din dotters framtida position vid risk för att bli utsatt för våld har hon viss dispens.
jag tänker mig typ samtal om att värja och skydda sig mot en svagare person och att slå hårt och smart mot en jämstark/starkare person med dottern? Den yngre sonen är klurigare.. ”Retsticke-slagen” brukar väl oftast handla om uppmärksamhetslust och gränstest, så brist på uppmärksamhet och viss uteslutning kan hjälpa ibland. Typ ”vi vill inte umgås med dig när du slåss så vi går härifrån, kom och var med när du inte vill slåss mer”. Det brukar fungera i fsk-grupp men då är vi ju fler som markerar, vet inte vilken effekt det ger i hemmet. Tycker du verkar ha bra kontroll över situationen, ork är en förbruksvara helt klart!

Intressant diskussion! Jag har två döttrar som är 2 och 5 år och de slåss inte än men jag bara väntar på att det ska börja. Båda två har dock blivit slagna/bitna regelbundet av andra barn på dagis och jag har sagt att om någon håller fast en/slår en eller gör något fysiskt som man inte vill så säger man först STOPP, SLUTA och om den inte slutar så får man knuffa bort den och gå iväg och om den då följer efter så ska man ge hen en fet jävla smäll. Jag tycker självförsvar är nödvändigt och att man inte ska skammas för att man försvarar sig. Vi har pratat mycket om att man alltid ska lyssna om någon säger nej och att deras kroppar är deras egna och att man aldrig ska gå med på saker för att vara snäll eller låta någon göra nåt som känns fel eller obehagligt.
I nuläget är min yngsta extremt varsam av sig mot andra och när hon blir arg så går hon iväg och surar istället för att slåss. Men man märker ju att de båda testar lite var gränserna går i hur störiga de kan vara för det är ju lite kul att provoceras.
Brukar låta dem brottas när de inte är arga eller sura på varandra för att de få en känsla för hur hårt man kan knuffa/hålla/nypas/sparkas osv utan att det gör ont. Så länge lillasyster är glad och med på noterna (eftersom hon är mkt svagare fysiskt) så tycker jag att det fysiska stärker deras gemenskap. Men samma sekund någon säger stopp så är det nolltolerans för den som fortsätter.

Mina 2 har slagits lite, mest retats fysiskt och så urartningar av verbala bråk, och jo lite saker som farit i golvet. Den stora slutade slåss fysiskt vid ca 12 år- fast intensifierade verbalt tjafs och den yngre slutade vid 11 år, två år mellan dem. Nu är det tätt mellan skämtgräl, gräl, verbala bråkvariationer och annat härligt tonårsliv. Ofta hamnar skulden på mig, när/om jag säger till: ” du försvarar bara henom! Aldrig mig”. Säger bägge. Jaha. Men ibland lånar de tröjor av varann helt vänligt och spelar spel. Mysigt.

Min lillebror slogs och levde om rätt rejält när han var liten. När han var riktigt liten bet alla hela tiden, särskiljs mamma som ju hade hand om honom mest. Han bet helt oprovocerat och jättehårt. En dag bet han henne plötsligt i benet när hon stod vid spisen och lagade mat. Hon hade en millisekund innan ställt ned en kastrull med kokande vatten och blev livrädd när hon ryckte till av bettet. För hade han bitit henne bara en tiondels sekund tidigare hade hon spillt ut hela kastrullen med kokhett vatten över honom. Hon vart så skräckslagen av tanken att hennes spontana reaktion vart att genast bita tillbaka. Hon bet alltså honom i benet hårt som 17, så som han gjort mot henne så många gånger. Efter detta bet han aldrig någon mer.
Generellt är jag helt emot all form av aga men mycket små barn, som man inte kan prata med och förklara saker för ännu, behöver kanske få smaka på samma medicin som de själva delar ut för att förstå vad det är de faktiskt gör. Hur det känns och så. Jag vet inte säkert att det är så. Kan bara säga att det funkade i just detta fall.

Våra slåss inte. Så ofta. Det händer nån gång och då pratar vi om saken. Det är alltid den andra som börjat. Det är alltid den andras fel. Vi försöker hjälpa till och medla. Mina barn slåss aldrig med andra barn. Men jag har lärt dom att blir dem attackerade eller angripna så är det bara att slå tillbaka. Slåss, sparkas och skrika! Har även lärt dem att hellre säga till ngn vuxen så fort det är nått som känns fel. Vilket har resulaterat i 2 små skvallerbyttor :p

Jag har endast en unge än så länge så här är det inga slagsmål. När jag hör andra prata om detta så är det oftast (tycker jag) den yngre av syskonen som bråkar och är kaxig. Min egna utomordentligt professionella analys är därför att det därmed har något med att vara yngre att göra hehe. Vad vill Tamlin när han bråkar med henne? Vad vill han säga med det? Han får ev mer uppmärksamhet av dig då, mer uppmärksamhet av henne, om än negativ uppmärksamhet så är det uppmärksamhet. Jag har inga direkta råd, tror du gör det allra bästa redan, men som sagt, finurla på vad han egentligen vill med bråkandet så kanske du kan hitta nån pusselbit. Typ är det vissa situationer det händer oftare och fungerar det bättre ibland och i så fall vad är annorlunda osv ?
Jag gillar när du skriver denna typ av inlägg, tycker det är väldigt kul att läsa och gör att jag själv reflekterar väldigt mycket över hur jag själv är och tänker kring detta med föräldraskap.

Är själv storasyster och förstod inte allvaret i att man inte fick slåss förrän pappa informerade mig om att det är förbjudet och att man faktiskt kan hamna i fängelse om man gör det.

Nu skiljer det bara ett år på mig och min yngre bror, men han brukade slå mig när vi var små, varpå jag alltid sprang till mamma och bah ”Buuääh, han sloooog mig” osv. En dag (detta har hon berättat många gånger, aningen stolt) pallade hon inte mer och sa till mig att slå tillbaka. Och det gjorde jag. Inte för att det fick min bror att sluta slåss, men det gjorde att vi blev lite mer jämlika. Vi brottades som galningar fram tills vi var kanske elva-tolv, sen pallade vi nog inte mer, alternativt fick andra intressen än att slåss. Men det har lärt mig att tåla och inte vara så rädd för smärta, att det är okej att slå tillbaka och att inte vara så fasligt rädd om mig själv (det sista kanske gällde mer när jag växte upp och ”ville” delta i alla killars idiotiska, våldsamma lekar). Ja, long story short, det du gör är nog bra för alla inblandade 😉

Min son har blivit dödshotad i skolan av 3 klasskamrater. Dom är 7 år. Slagen och retat. Jag säger alltid att han skall slå tillbaka. Varför skall han bara stå och ta skit! När han blev hotat sa barna att han skulle dö innan påsk sen ändrade dom sig och sa att han skulle dö morgonen där på. Då hade dom brotta ner honom och legat på han. Han hade lekt med 2 andra barn så dom som hotade hade inget med hans lek att göra. Den natten va inte så rolig. Han ville inte gå till skolan, ont i magen och kunde inte somna tryggt. Jag pratat mycket med min son att man inte skall slås och vara dum! Men slår någon honom säger jag Alltid att han skall slå tillbaka.

så jävla bra! fick aldrig slåss, allt skulle allid bara redas ut pedagogiskt, ilska var en hemsk känsla man skulle skämmas över, alla barn har nu issues med konflikter och brister ut i intant gråt om vi blir arga, fan va jag önskar att vi hade fått slåss lite och reda ut saker själva.. 😛

Du vill ju inte att de ska slåss överhuvudtaget egentligen, det framgår i ditt inlägg. Sedan att det finns människor som väljer att läsa texten annorlunda, jaa men det får stå för dem! Jag har två små barn med 19 månaders mellanrum. Äldsta 3 år och minsta snart 17 månader. Det blir lite fighter här hemma varje dag kan man ju säga…. Började ge upp men så startade vi med den där metoden alla tv-nannys kör med.. Man väljer ut en plats där barnet får sitta och lugna ner sig osv.. Här har vi hallen som plats. Slåss de eller beter sig orimligt, då ska de säga förlåt. (Klappa på) Gör de inte det får de stå i hallen.. Trodde aldrig det skulle funka men nu gör det äntligen det! Behöver inte skälla och gorma utan det räcker OFTAST med att säga : ”Om du gör så en gång till så får du sitta i hallen, för lillasyster får ont när du gör så” , osv osv….. För att komma ifrån stället de sitter på måste de säga förlåt… Det tar lite tid att komma in i men det är bara att vara konsekvent och gå tillbaka med barnet. Det ger resultat och man slipper bråka och skälla!:)

Ursäkta! Men att säga åt sitt barn att SLÅ TILLBAKA? Ha, ja det är inte konstigt att samhället ser ut som det gör ifall det nu är så barn blir uppfostrade hemma. Hallå? Att slåss är väl för fan ALDRIG okej? Jag anser att det är förälderns uppgift att få stopp på bråket, inte gå därifrån & säga åt dom att fortsätta slåss.
När barnen kommer på dagis och barnet blir slaget av en kompis & barnet slår tillbaka. Antar att fröknarna säger till då. Ska barnet svara: Mamma säger åt mig hemma att jag ska slå tillbaka.
Ungen förstår ju inte att den gör fel, när man blir tillsagd hemma att slå tillbaka.
Jag blir helt paff när jag läser det här. Man ska lära sig rätt & fel och det ska man göra när man är barn annars är det försent.

Hahaha, du gjorde min dag med detta inlägg! PRECIS sådär har vi det hemma och JO, det är inte bara en gång jag bara lämnar det till sitt öde. Och jo, ibland rämnar föräldratålamodet så jag ber dem bara slåss klart så kan vi gå vidare med dagen.
Man är inte perfekt, tålamodet är inte alltid så tålmodigt som en ängels och även mammor och pappor har dåliga dagar. Tur jag inte är själv.
Och till de som säger ”meeen man kan ju inte lära barnen slåss” så förstår jag er synpunkt. Men man orkar fan inte alltid vara the perfect mom där man guidar och handleder sina barn med största försiktighet. De får som precis alla andra i min närhet också se att mammor och pappor inte orkar alltid, att man kan vara trött och slut och inte orkar reda upp allt jämt. Märkligt vad de lär sig av det också! 🙂

Jag fick just en aha-upplevelse. Blev slagen av min tre år äldre bror hela min uppväxt, jag fick skäll och rumsarrest för att jag skrek när han slog (hans slag hördes ju inte men det gjorde jag, det lät illa och jobbigt och föräldrarna orkade inte höra) Min första kille slog mig också och det tog TVÅ ÅR innan jag insåg att jag kunde slå tillbaka. Han blev så kränkt och det var så löjligt alltsammans att jag då äntligen insåg att han inte var nåt att ha och äntligen gjorde slut. Men alltså… TÄNK om jag fått lära mig att slå tillbaka när någon slog istället för att skuldbeläggas och få skäll för att jag reagerade högljutt på att bli slagen? HUR många kvinnor gäller detta för?

Hej och tack för att tråden finns. Jag har ett underbart litet barnbarn, en kille på drygt 4 år. Pappan (min son) är en riktig hurtbulle som styrketränar och hans son får gärna följa med på en del aktiviteter, bl.a. brottning. Även den lille sonen, var då tre år fick lära sig att brottas med tränare? Hemma är det som regel pappa som står för alla roligheter och den lille grabben gillar att bli kastad över parkettgolvet som ett bowlingklot flera meter vilket varvas med spring från hallen, kullerbytta i soffan och så landar man upp och ned på väggen för att till slut landa i en soffa och kasar till slut ned med huvudet i den samma! Det hela ser helt tokigt ut och den lille fine pågen blir helt förvildad. När han är i den moden får man ingen kommunikation med honom. Hans mamma kommer in emellanåt och lite lågmält säger sluta nu eller nu e de stopp! Grabben lyssnar inte och pappan myser och säger att så ska grabbar vara??? Han är mycket intresserad av ”Spiderman” och kollar på detta i Apple-TV och han har fått en fin Spiderman kostym som är vadderad så att man skall tro att det är muskler. Hans pappa är stor och stark och jonglerar ofta med den lille fine pågen upp och ned, från höger till vänster. Jag har aldrig sett andra barn bli roade på detta sätt! Det går riktigt vilt till. Problemet är att så fort han får syn på mig så rusar han fram och skall sparka mig (och det känns hårt) samt så fort tillfälle ges så skall han boxa mot mig och PGA. hans storlek blir det gärna i knä och underlivsnivå! Jag tycker att det är jobbigt och mamman reagerar bara lågmält och pappan skriker till emellanåt utan resultat. I helgen som gick fick jag avbryta hans sparkövningar med en kärleksfull spark i ändan så att han förstod att sluta samt när vi skulle gå hem kom ett nytt anfall med båda knytnävarna mot mina knä vilket också kändes obehagligt. Då knuffa jag undan honom lite småbryskt för att han skulle sluta. Nu har detta resulterat i att både mamman och pappan är vansinniga på mig och talar om att man får inte slå på barn vilket jag bestrider att jag gjort. Man anser vidare att barnet är mycket livligt och att det hör till grabbar i den åldern. Jag anser att jag endast har markerat ”kom inte hit och slå på mig”! Nu står valet i att helt sluta umgås med den delen av familjen eller att hitta en bra mellanväg. Jag tycker själv att jag är för gammal för att stå ut med beskriven situation. Jag och min fru har nio övriga barnbarn men aldrig varit utsatt för något liknande. Även klagomål över situationen har inkommit från övriga släkt och vänner men jag är den ände som reagerat. Min son är riktigt upprörd över mitt beteende! Hur skall jag göra? / förtvivlad!

Hej Jan, jag blir alldeles förtvivlad å dina vägnar för jag läser ju här hur förtvivlad du är. Jag tycker du har gjort helt rätt som sagt ifrån, barn behöver främst lära sig att andra människor har gränser som behöver respekteras. Jag tänker att du kanske inte behöver knuffa pojken, men att när han sparkar och slåss – ta tag i hans armar och fysiskt förhindra honom från att slåss samtidigt som du säger att ”aj det gör ont på mig, jag vill att du slutar!” (så gör vi ofta inom barnomsorgen).
Jag tror inte du kommer nå fram till din son eller hans fru, att kritisera föräldrars fostran är superkänsligt men prata iallafall med dem om att du inte är ok med att barnet sparkar och slår på dig och att du har rätten att värja dig från hans angrepp. Jag tror ditt barnbarn behöver dig här. Lycka till! kram

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *