Kategorier
barn & föräldraskap

Barn ska väl inte få tro att de bestämmer?

Jag känner ett sånt obehag när folk talar om att barn ska lyda.

Jag har märkt ett stort auktoritetsbehov hos människor som sällan ifrågasätts, varken av omgivningen eller av en själv. Man liksom gör som ens egna föräldrar gjorde, upprepar samma gamla mantran och reflekterar aldrig över VARFÖR man gör som man gör. Barn ska lyda. Eller lyssna som man hellre kallar det. (vilket självbedrägeri) Man metodar och dresserar och håller liv i gamla mönster. Man faller in i en roll, föräldrarollen, där man ser sig själv som ett överhuvud som ska bestämma. Och glömmer bort att vara genuin och autentisk.

Oftast är jag en sån där låt gå-morsa, jag låter barnen bestämma det mesta själv. Men bland kan jag märka att det där obehagliga auktoritära bubblar upp inom mig i vissa situationer och jag kommer på mig själv med att vara rigid och gammalmodig, för sakens skull liksom och utan eftertanke. NÄ HÄR SKA BARNA INTE TRO ATT DE FÅR BESTÄMMA och så kör man på, och över – säger nej fast man egentligen inte vet varför man säger nej i första taget, vägrar kompromissa eller låta barnet få ett uns makt i sin annars så ganska maktlösa tillvaro.

Sen kommer man på sig själv ”men vänta lite vad håller jag på med? Varför är det här viktigt att hon lär sig eller gör just det här och just nu?”. Och jag får påminna mig själv om att ta ett steg tillbaka och hitta ett nytt tillvägagångssätt.

Fan vad svårt det är. Jag har ingen aning om hur man är en förälder. Hjälp!

barn har ingen makt

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Barn ska väl inte få tro att de bestämmer?”

Mina föräldrar var, precis som många andra säkert, såna att de bestämde sig för en sak och sen skulle vi barn lyda även om vi hade tio argument mot det och de inte hade ett enda bra argument för, utom ”därför”. De tyckte att barn ska lyda sina föräldrar, annars har de misslyckats med sin uppfostran. Jag kan inte räkna hur många totalt meningslösa bråk vi har haft genom min uppväxt bara för att vi alla var envisa. Vi barn ville veta VARFÖR vi skulle göra olika saker och fick bara till svar ”därför”. Om vi svarade ”därför” fick vi veta att det inte var ett riktigt svar, men om vi frågade varför föräldrarna alltid bara svarade ”därför” var vi uppkäftiga.
Nu har jag inga egna barn, men jag tycker ändå att barn ska ”lyda”, eller vad man ska säga, för att de litar på att de vuxna har rätt. Inte för att de vet att de kommer bli straffade om de inte gör exakt som alla vuxna vill.

Och hur får man barnen att lita på att föräldrarna har rätt?
Enligt mig dårå…
– Genom att behandla barnen med respekt (även i de fall då man tvingar barnen att göra något de inte vill).
– Genom att se till barnens behov
– Genom att utgå från att barn samarbetar om de kan, och om de inte samarbetar så finns det en orsak (och den orsaken är aldrig att barnen bara vill jävlas med föräldrarna).
Att bara gå in och ”kräva” lydnad av ett barn är sällan fruktbart.

Vi fick ett barn som inte lyder och försöker vi få honom att lyda får vi problem. Så han bestämmer ganska mycket här hos oss 🙂 Vi baserar uppfostran på respekt och tänker ofta på hur vi själva hade velat bli behandlade……….. Därefter behandlar vi våra barn. För oss är våra barn jämlikar med behov av lite guidning, inget annat.
Barn har noll makt och noll rättigheter i vårt samhälle. Vi gör saker mot barn som vi fått böter/fängelsestraff för om vi gjort mot vuxna. Men det folk häpnar över är att jag säger ”När du lekt klart kan du säga till så byter vi blöjan” till min son istället för att bara ta honom och bestämma att NU ska här bytas blöjor.
Lustig värld vi lever i.

Jag är en auktoritär person men när det kommer till mitt barn så uppmuntras hon allt som oftast till argumentation och jag lyssnar på hennes åsikter och kompromissar. Sen går jag å andra sidan inte runt och tror att barn är särskilt kompetenta; de har svårt att passa tider, struntar gärna i tandborstningen m.m. Så när det gäller vardagsbestyr som att komma i tid någonstans, vilka kläder som är lämpliga att ha på sig etc. så bestämmer jag utan kompromisser. Jag är ju vuxen trots allt 🙂

haha nä de är ganska kassa på mycket, men jag tänker mer att det kanske inte gör så mycket alla gånger? Mina barn borstar ju tänder osv men jag behöver inte bestämma det åt dem. Jag påminner dem. Ibland får de hoppa över om de är för trötta. Kläder styr de helt över själv osv.

Jag pluggar till psykolog och under utvecklingspsykologin fick vi lära oss att den stil på föräldrauppfostran som enligt forskning är den bästa är en auktoritativ uppfostran (ej att förväxla med auktoritär uppfostran). En auktoritativ uppfostran innebär högt engagemang, hög acceptans samt adaptiva krav på självständighet (ej för höga/låga).
Barn ska helt enkelt få möjlighet att vara självständiga inom vissa ramar. Det är samtidigt viktigt att ha vissa regler att förhålla sig till; barn behöver struktur och ordning (detta gäller alla barn, men särskilt de med autimspektrumproblematik och ADHD).
Jag tror att det är väldigt viktigt att barnen får möjlighet att välja och en chans till självständighet, samtidigt som man finns där och stöttar, tar hänsyn och finns där för barnet.

Jag är helt med på det här tåget och tycker inte heller att man ska vara auktoritär etc. Men jag undrar hur man gör när det blir en fråga om säkerhet.T.ex. barnet vill inte sitta bältad i bilen. Hur gör man med mycket små barn?

För mig är det självklart. När det gäller viktiga saker där barnet själv inte har förmåga att överblicka konsekvenserna så bestämmer jag. Hos oss är det t ex tandborstning som är en återkommande situation där jag måste tvinga ett skrikande barn att göra som jag vill.
Vi blir alla tvingade att göra saker vi inte vill ibland, så det är inget konstigt för mig. Däremot är det viktigt hur man bemöter barnet i en sån här situation. Man måste acceptera att barnet protesterar. Bekräfta att man vet att barnet inte vill, men att det är den vuxne som bestämmer. Förklara varför, även om barnet kanske inte förstår helt, så förstår barnet att man i alla fall bemödar sig om att förklara. Utöver detta behöver man förstås vara kreativ och försöka hitta lösningar på problemet så att situationen blir bättre för alla. (om vi nu tar tandborstningen som exempel så finns det ju massvis med saker man kan prova, t ex kolla på favoritfilmen medans man borstar, skaffa elektrisk tandborste med musik, köpa ny tandkräm, låta barnet borsta på föräldern eller gosedjuret… osv).
Felaktiga sätt att bemöta barnet är kritik och skuldbeläggande, t ex kommentarer i stil med ”men sluta gnäll nu, du vet ju att vi måste….” eller ”att du inte har lärt dig än att man MÅSTE borsta varje kväll…”.
Så tänker jag 🙂

Det beror på tror jag.
Jag är uppfostrad utan regler, jag fick gå ut som jag ville, och vara ute till 00 som 12 åring. Dock flyttade jag hemifrån när jag var 14. Mamma försökte då få hem mig men jag lyssnade ju knappast på henne då, varför börja följa regler som tonåring om jag inte gjort det innan liksom?.
Nu när jag själv är förälder så känner jag mycket mer behovet av regler och rutiner. Jag vill vara deras stötte pelare och ta dom flesta besluten åt dom.
Jag själv skämdes över att jag inte hade regler eller rutiner, att min mamma lät mig klä mig hur som helst.. Och att jag behövde inte ens ringa hem om jag skulle på fest och sova borta. Kändes aldrig som hon riktigt brydde sig så värst.. Medans jag såg hur andra föräldrar verkligen hämtade hem barnen från fester, var ute med föräldrar på gång, och hade strikta regler om ring rutiner, måltider och dylikt. Jag var nästan avundsjuk på deras vilja att ha deras barn trygga.
Så jag är nog mer hård i min uppfostran på mina barn. Dock får dom klä sig hur dom vill, men jag har alltid rätten att klä på dom mer. Tex tröja på t-shirt eller mössa när dom går ut. Tandborstning gör dom så bra själva. Läggnings rutiner har barnen haft sen dom var nyfödda. Så dom vet vad som gäller och jag behöver aldrig bråka med mina barn för att få dom att lyssna på mig, eller lägga sig och sova i tid.
Kanske är det för jag läst sjukt mycket föräldraböcker och verkligen försöker vara pedagogisk i varför jag vill dom gör saker.
Dom kan få godis och glass på vardagar, och ja dom kan få strunta i att äta maten om dom inte tycker den är god.
Dock lär jag dom väldigt mycket om att visa respekt när andra vuxna talar, att snarare observera vuxna än störa dom när dom pratar. Att alltid tacka och vara tacksam och vänta på sin tur!
Att man sköter sig i affären då det är en arbetsplats för människor. Därför gör man det man ska, betalar och går ut.
När man är hemma hos folk hoppar man inte i deras sängar eller i soffan och river i saker. Man respekterar deras hem och gör som dom som bor där, plus att jag lägger till regler borta om det är nåt jag inte tycker är okej. Tex om jag inte vill dom hoppar i deras sängar, medans dom som bor där tycker det är okej. Då är det fortfarande mina regler som gäller.
Sen får dom ju självklart mycket kärlek och tid då jag är hemmaförälder. Men rutiner och regler tycker jag är bra för det gör både mina barns och min vardag enklare. Min äldsta måste verkligen ha rutiner för att må bra, Hen blir ängslig om hen inte vet vad som ska hända osv. Medans den lilla är lite friare och behöver mindre rutiner men mer regler.

Men det som du skriver (och som S och A också är inne på) låter ju mer som total avsaknad av intresse och engagemang från föräldrarna. Jag är också uppfostrad med väldigt lite regler men har aldrig någonsin känt att det varit ett problem, tvärtom. Som tonåring var jag världens lugnaste för jag hade ju inget att revoltera mot. En gång (vad jag minns) sa mina föräldrar nej till något jag ville och då accepterade jag det utan problem, för jag visste ju att de inte sa nej om det inte var nödvändigt.
Tror att det omvända – för mycket regler – är en vanligare orsak till tonårsrevolter än för lite regler, för om föräldrarna är ansvarsfulla, intresserade och engagerade så behöver man inte regler för reglernas skull. Anser jag.

Jag känner igen mig själv otroligt mycket i det där med att komma på sig själv med att inte veta varför man göra någonting. Å ena sidan vill jag ha ett barn med integritet, vilja och envishet, och å andra sidan är det ju himla bekvämt om han sitter ned på bussen. Åh, jag tycker att du har rätt men jag tycker att det är svårt att praktisera det.

Haha! Jag har ofta tänkt att det som är bekvämt för en förälder är egenskaper som – när man tänker efter – inte nödvändigtvis är bra att ha som vuxen.
Så jag försöker härda ut. Använder min föräldramakt ibland, när jag tycker det är nödvändigt. Försöker vara noga med att inte kränka eller skuldbelägga mitt barn när han protesterar och reagerar. Tänker att det är en process och att det är min uppgift att visa vägen.
Men visst sjutton tänker man också att det måste vara lättare många gånger att vara en sån där superauktoritär förälder som drillar barnen i att bara lyda. 🙂

Jag känner igen lite det som skrivs i inlägget. Min uppväxt var lite av en askungesaga på ett sätt. Min styvmor lät mig inte göra nånting, utan jag skulle helst bara sitta och uggla på mitt rum på vinden (med hål i taket och spindlar överallt) medan min farsa var världens toffel som gärna lät mig göra saker, men bara om styvmor också höll med, annars blev det ett nej.
Jag fick aldrig förklarat varför jag aldrig fick ha ett liv utanför skolan, så jag tror hon jävlades med mig för att hon kunde. Hon har verkligen gjort allt för att få ut mig ur familjen. Det blev hus i helvete om jag fick en present av en släkting på mina halvsyskons kalas, men helt ok om de fick presenter när jag hade kalas.
Hennes barn skulle ha allt medan jag helst inte skulle ha nåt (hade inte ens ett ombyte kläder när jag bodde där…).
Jag hatade henne och tänker att om jag får barn ska jag alltid försöka ha en motivering till varför jag säger nej och det ska inte bara vara ”därför” eller ”för att jag säger det”, utan en riktig anledning och motivering. Det är viktigt att barn växer upp och känner att de kan påverka sin omgivning, annars blir de lätt frustrerade och tappar självförtroendet.

Jag håller med flera av ovanstående skribenter….. hade många tankar om hur jag inte ville vara som förälder. Jag har sällan sagt ”nej” till mina barn, mer försökt få dem att ta ett eget beslut utifrån mina olika argument. Vinsten/konsekvensen av det är att båda två vid 13 och 15 åå är bra på att argumentera! Och det är ju lite det jag ville! Jag vill att de ska tänka själva, reflektera och ta egna beslut. Att de kan stå för sina åsikter. Känns som att jag är i mål! Kanske låter präktigt- ja men då får det vara så…. har även haft stunder med tjatiga barn på ICA som vill ha godis mitt i veckan och då jag gladeligen hade kunnat tänka mig att bra lämna flocken och gå 😉 Det finns ju lixom inget facit hur man är en god förälder. Det är trial and error or success som gäller. Det är kul att kunna reflektera ihop med andra!

Känns som att diskussionen väldigt lätt blir allt eller inget. Man har ju ansvar för sitt barn och skiter ju inte i sitt barn, men man behöver ju inte sätta upp regler som är totalt onödiga bara för att barnet minsann skall lära sig vem som bestämmer. Barnet vet ju liksom det redan. Jag bestämmer att nu är det dags att sluta leka och klä på sig att gå till förskolan, nu är det dags att gå hem eftersom det snart är middag. Jag bestämmer när man får gå över vägen, när man faktiskt MÅSTE hålla handen för att det kan vara farligt och när man måste gå till doktorn. Sådant bestämmer jag och jag kan ge bra motiveringar på dessa regler.
Men alltså typ muggen: Det tar två sekunder för mig att byta mugg för mitt barn. Varför skall jag sätta mig på tvären om det, när ungen som har noll procent makt över ungefär allt i livet faktiskt vill bestämma över en sådan struntsak? Bara för att? Vi har ju regler och struktur som funkar för oss, men försöker att inte fastna i fällan att säga nej utan att fundera över varför, bara för att jag bestämmer över barnet och inte tvärtom. Det är ju totalt okonstruktivt och gör allt tusen gånger jobbigare utan anledning alls.

Ja, intressant detta med ”allt eller inget”. När man läser allas kommenterar blir det ju väldigt tydligt att de som förespråkar mycket regler och rutiner för barn själva vuxit upp med inget och upplevt avsaknaden som väldigt otrygg. Medan de kommentatorer som haft en väldigt auktoritär uppväxt ser det tvärtom. Ganska självklar slutsats att både för lite och för mycket får barn att må dåligt. Tänker att en massa regler bara för reglers egen skull faller under auktoritär uppfostran och ”för mycket”, men att det är viktigt med regler kring sådant som rör barns säkerhet (typ allt från tandborstning och tider, inte tillåta att barn beter sig elakt och göra det som krävs för att skydda barn från andras elakheter, till att se till att barnet har rätt kläder för skolutflykter osv – iaf med sig, om barnet inte vill ha de på sig från början) och att dessa regler gäller, oavsett vad det kräver av föräldern att se till det. Hade själv mycket tomma regler, men ingen som verkligen såg till att de följdes och upplevde det som lika otryggt som inga regler alls. Ser en trygg uppväxt framför mig som en tydlig och ovillkorlig yttre ram inom vilken barnet behöver få röra sig fritt 🙂

Har inte lyckats sabba ungarna, de är vuxna nu.
Fattar ni? Jag lyckades inte sabba ungarna. De talar om en lycklig uppväxt med många goa, glada minnen nej förskönar inget det fanns svårigheter också som vuxen förälder kunde jag se en del konsekvenser och försökte förebygga finnas där diskutera och lyssna och bry mig om visa att det jag sa det gjorde jag alltid, för jag vet att jag var orättvis ibland såg inte allt och kunde egentligen inte alla gånger göra rätt skällde och röt så porslinet hoppade och blev alldeles svart i ögonen när den där ilskan som kommer sig av trötthet/tidsbrist mm lika med snar att döma så det snabbt blir lugnt/tyst/ordning men de verkar inte ha fått några men av det och har någon av dem sagt och tagit upp någonting som de tyckt varit fel så har jag aldrig tagit ifrån dem deras uppfattning om hur det var även om jag har trott att det ligger till på annat vis utan erkänt och sagt förlåt för det är deras, deras minne av vad som hände och de verkar nöjda med det erkännandet och ursäkten från min sida.
Det är roligt att se vad de blev för sorts människor (jo, jag förstår att mycket kan hända i livet men de verkar kunna hantera mot- såväl som medgångar på ett sätt som är kraftfullt, balanserat och klokt) nu när de är vuxna och har egna liv med allt vad det innebär, jag
undrade och var nyfiken på det när de växte upp.

Just det där med att inte beröva barnen DERAS upplevelse tror jag är enormt viktigt. Man kan göra många fel som förälder, och säkerligen ofta utan att man riktigt är medveten om det själv, men att erkänna och kunna be om ursäkt för barnens upplevelse och verklighet, det är en viktig del i ett bra föräldraskap, och jag tror att man kan få förlåtelse för så gott som allt om man klarar just detta.

Jag HATAR ordet ”Uppfostra”. Som om barn är hundar! Det är klart att jag som förälder måste sätta upp gränser om vad som är tillåtet och inte tillåtet utifrån att mitt barn inte ska skada sig själv eller andra, men i övrigt förstår barn så mycket mer än vad vi ger dem cred för. Mina barn har från tidig ålder fått vara med och fatta beslut på sin egen nivå, och jag och min man har ständigt diskuterat med dem för att hjälpa dem att utveckla sin egen känsla för rätt och fel, vad de vill och hur de vill vara.
Sen påverkas de förstås av vad de ser och hör min man ich jag göra, precis som de påbverkas av sin övriga omgivning, där ser jag vår roll som att vara en motpol mot andra i omgivningen, hjälpa dem att ifrågasätta och granska det som händr runt dem och att hitta sig själva istället för att sträva efter att passa in i andras krav på dem.
Jag är långt ifrån en perfekt mamma, jag har skrikit, hotat och mutat när jag inte orkat, men grundinställningen har alltid varit att barnen har rätt att vara med och bestämma och påverka beslut som påverkar dem och deras liv. Jag ”fostrar” inte mina barn, jag hjälper dem växa upp…

Jag är resultat av en rätt auktoritär uppfostran. Jag var ett känsligt och lättuppfostrat (lättkrossat?) barn och resultatet var strålande. Jag sa aldrig mot eller störde de vuxna, presterade bra i skola och fick aldrig obehagliga känsloutbrott. Ja, så bra fungerade det att jag inte alls klarade av att höja rösten och säga nej. Inte ens när min pojkvän våldtog mig när jag var 15. Jag var inte ens kär i honom utan vi var helt enkelt ihop för att han ville ha mig och jag verkligen inte visste hur man sa ifrån. Min röst var tystad för längesedan. Självklart berättade jag aldrig för någon om våldtäkten utan vände allt inåt och skadade mig på olika sätt.
För mig är det otroligt viktigt att mitt barn får bestämma när det gäller dess egna kropp och på så vis utveckla en sund integritet. Lika viktigt är det för mig att hen får bli arg och ledsen och känna att det är ok. Men jag tror också att det är viktigt att jag visar att jag har en egen integritet och att jag sätter gränser kring mig själv. Hur ska hen annars veta att det är ok att säga nej, om jag och min man aldrig gör det? Mitt barn får alltså absolut välja vilken färg på koppen hen vill ha, men hen får inte bestämma vad jag ska dricka ur, typ…
Men inte är det lätt alltid. Det är ju en ständig kamp med sig själv att försöka vara den förälder man önskar sitt barn. Mitt barn är 2,5 år och jag tror aldrig jag reflekterat så mycket över mig själv och utvecklats så mycket som jag gjort de här åren.

Det där att föregå med gott exempel när det gäller personlig integritet tror jag är jätteviktigt! Ser så otroligt många mammor (ja, alltid mammor) som inte verkar ha några gränser när det gäller barnen – de får klättra och klänga på mamma, dra i kläder, pilla i ansikte och hår, säga taskiga saker och bestämma vad och hur hon ska göra saker osv. Jag tycker det är jättekonstigt att å ena sidan tillåta sådant och å andra sidan säga att man vill lära barnen att det är viktigt med personlig integritet. Att lära barn att respektera andra tycker jag börjar med att visa att man som förälder också har integritet och gränser.
Samma sak med känslor. Om vi nu vill lära barnen att alla känslor är okej, så är det knappast en dålig sak att också föräldrar kan vara arga, ledsna, sura och oresonliga emellanåt.

Relationen man har till sina barn borde funka som de flesta fungerande relationer i ens liv? Helt enkelt att man ”väljer sina strider”. Jag tror varken barnet eller föräldern mår bra i en relation där den vuxna hela tiden känner ett behov i att hävda sin auktoritet. För barnets del tror jag det är kraftigt hämmande. Men så finns det situationer där det både är befogat och för barnets bästa om föräldern sätter ner foten helt enkelt. Barnuppfostran behöver ju knappast bedrivas efter någon allt eller inget princip. Ett barn behöver svängrum att upptäcka saker och ting själv i kombination med vägledning.

Det att någon erkänner ens upplevelser och ber om ursäkt är nog viktigt både för barn och vuxna.Så du har rätt det är en stor del.
Både svårt och intressant ämne det här med barnuppfostran inte så enkelt som som vid första blicken när man läser inlägget kanske var det LD:s avsikt också att man måste tänka till/efter några varv extra innan man hamrar ner nånting.
Det är lite var,hur, varför, när, o.s.v.
Kan man svara lite allmänt?
Kan man svara rent generellt?
Gäller det ALLA?
På vilken nivå ska man svara grupp eller individ? o.s.v.
Det blir så här: Till alla:
* Gör det som funkar
* Lita till er själv
* Tveka inte för att be om hjälp
* Njut
* Andas
* Övrigt

En del jag pratat med verkar blanda ihop auktoritär uppfostran med uppfostran överlag. De tycker att man aldrig kan säga något till barnen för att man inte vill ”vara den”. Deras barn kan börja slåss utan att någon av föräldrarna pratar med barnen om vad de gjort. Håller med David här ovan. Att ibland behöver föräldern vara bestämd och säga ifrån MEN inte glömma att prata med barnet om vad hen gjort.

Vill tipsa om bloggen En annan du, som handlar om relationen till barn.
Petra Krantz Lindgren, som skriver bloggen, har även gett ut en bok som heter Med känsla för barns självkänsla. Jag har inte läst boken men hennes blogg är väldigt bra tycker jag – hon pratar mycket om att fundera på vad en faktiskt vill ha ut av sitt föräldrarskap och sin relation till sina barn. Hon pratar också ofta om hur barn inte är väsensskilda från vuxna och ber folk fundera på hur de skulle reagera om de blev behandlade som vi ibland kan råka behandla barn (utan att mena illa).

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *