Kategorier
barn & föräldraskap

Barn som inte lyssnar eller respekterar andra har föräldrar som inte lyssnat eller respekterat dem.

Bloggkommentatorerna skriver om barn som saknar regler och de konsekvenser som detta medför. De menar att de barn som aldrig fått lära sig respektera regler också har svårare att respektera lärare, föräldrar och andra människor. Detta får negativa resultat i skolan bland annat och där håller jag med om att det finns en respektlöshet som går ut över inte bara barnets egna studieresultat utan även övriga elevers men jag tycker det är en grov förenkling att hävda att det beror på slappa föräldrar.

Barn som inte lyssnar eller respekterar andra är barn som har föräldrar som inte lyssnat eller respekterat dem. Om vi nu ska generalisera. Du kan ha hur många regler och förordningar som helst, barn är ganska enkla att kuva i sammanhanget och många barn är livrädda för auktoritära vuxna, (Inte att förväxla med respekt men det är ju precis det vi gör.) men det betyder inte att barnet växer upp med medkänsla och respekt för sin omgivning.

Om de däremot växer upp i en miljö där deras känslor och åsikter alltid tas på allvar, där de vuxna inte använder sin auktoritet att köra över och där de alltid blir bemötta med respekt och lyhördhet så kommer de ta efter. Regler eller ej.

Det känns ofta som att barn som lyssnar är målet, oavsett hur vi når dit. Bara barnet är fogligt och snällt så ses detta som ett kvitto på bra föräldraskap och om barnet opponerar sig, öppet trotsar eller vägrar lyssna bara ”för att jag säger det” så avfärdas detta som ouppfostrat, curlat och respektlöst.

Jag förstår faktiskt inte heller varför målet är barn som aldrig säger emot. Eller jo jag förstår att det är enklare för föräldrar och pedagoger, men att bara sträva efter en konfliktfri tillvaro för sakens skull tror jag är vanskligt.

(Med detta sagt så säger jag inte att jag är en sån jävla bra och pedagogisk morsa som aldrig maktmissbrukar, beter mig illa eller kör över mina barn. Man är ju bara människa och jag är inte ett av de bästa exemplaren om man säger så.)

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Barn som inte lyssnar eller respekterar andra har föräldrar som inte lyssnat eller respekterat dem.”

Men att vara auktoritär är inte detsamma som att ha regler. Att visa respekt anser jag naturligtvis är viktigt. I konceptet ’visa respekt’ ingår att lyssna på och bli lyssnad på.
Att ifrågasätta kan göras på flera sätt. Mina barn har blivit lyssnade på men de har också fått lära sig att lyssna. De har också fått lära sig att ifrågasätta, men inte gapa. Vi argumenterar och diskuterar med vettig ton och aldrig med skrik eller personliga påhopp.
Som mamma har jag nog (läs *säkert) gjort tusentals fel men attans vad jag är stolt över att ha lärt mina barn att argumentera, diskutera OCH göra det på snyggt sätt. Jag har skapat bas-regler här hemma. De har uppdaterats med jämna mellanrum, ibland av mig, ibland av någon av barnen.
Att ha ramar att förhålla sig till anser jag skapar trygghet och lugn. I en miljö där barnen är trygga vågar de mer och kan vara sig själva.

Regler för mig är meningar som börjar med ”Man får inte….” eller ”Man måste….”. Jag använder väldigt sällan sådana formuleringar. Om min tvååring skriker i affären så säger jag ”Jag vill inte att du skriker så, för jag får ont i öronen”. Om han slänger maten på golvet så säger jag ”låt maten ligga på tallriken är du snäll, jag vill inte ha den på golvet, för då kan man trampa på den och jag tycker så illa om att få mat under fötterna”. Så nej, jag formulerar inte min uppfostran i regler, men det betyder ju inte att ungen får göra vad han vill :-). Resultatet skulle jag tippa är ungefär samma (dvs ibland gör han som jag säger, ibland inte och så är det väl med barn som får ”regler” också, misstänker jag). Det jag ogillar med regler är att det på något vis lägger upp till att man inte behöver förklara VARFÖR. Utan bara kan nöjas med att säga ”detta är en regel!”. Jag har själv inga problem med att anpassa mig och följa regler, men jag tycker det är sjukt irriterande med regler jag inte förstår.

Mina föräldrar var väldigt auktoritära och var stränga/skällde ut en/dumförklarade osv. Lyssnade aldrig på en och detta påverkade mig nå jävulskt. Jag var visserligen foglig som ett lamm när mina päron var med eller andras föräldrar. Dock var jag uppkäftig som fan i skolan.

Under fliken Barn & Föräldaskap står det att ditt föräldraskap går ut på att undvika konflikt, vilket känns lite förvirrande med tanke på att du nu säger att det är vanskligt att sträva efter en konfliktfri tillvaro. Utveckla gärna!

”Jag förstår faktiskt inte heller varför målet är barn som aldrig säger emot. Eller jo jag förstår att det är enklare för föräldrar och pedagoger, men att bara sträva efter en konfliktfri tillvaro för sakens skull tror jag är vanskligt.” Som pedagog och precis som bloggkommentatorerna är jag trött på elever som inte kan föra sig i skolans sammanhang. Det handlar inte alls om att sträva efter elever som inte säger emot. Absolut inte. Jag tycker att det är en jätteviktig del i skolans uppdrag att fostra ifrågasättande och kritiska individer! Det jag är sanslöst trött på är barn som inte respekterar sina klasskamrater! Och på föräldrar som inte kan se att deras barn inte är ensamma i skolan och att de måste förhålla sig till andra barn oavsett om de vill eller ej. För första gången undervisar jag en åk 3 och jag måste säga att jag faktiskt är förfärad över barnens attityd och beteende. Jag har inga problem med att förklara för barnen varför de ska lyssna på mig eller varför vi gör vissa saker på det vis som vi gör- ger aldrig ett svar endast ”därför” eller liknande. Däremot tycker jag att barnen ska lära sig att vara tysta under genomgångar så att andra barn kan ta till sig den information som ges och få möjlighet att lära sig av det sägs. Jag kräver dessutom att eleverna följer instruktionen (inte göra volter när jag sagt att det är kullerbytta som gäller bl.a. p.g.a skaderisk) så gott de kan, inte ska kommentera varandra, knuffa varandra eller sparka på varandra. När jag bestämt gör klart för dessa elever att ett beteende absolut inte är okej (och varför det inte är det) så är det flera som inte kan ta till sig detta. De svarar tillbaka eller försöker nästa gång att göra det mer i smyg. När beteendet sedan tas upp med föräldrarna kan dessa inte se problemet och tycker att ”om ni inte kan göra något åt det, hur tänker ni då att jag ska kunna göra det?” Citat från förälder. Då känner jag att något måste förändras. Vissa grundläggande saker måste föräldrar lära sina barn. Vissa självklara saker som att deras barns känslor och vilja inte är det enda som räknas och att de måste visa andra både hänsyn och respekt. Inte att förväxla med att bara lyssna för att jag är vuxen och aldrig få säga emot.

Ja nu behöver inte att ha regler för barn vara samma sak som att inte ta barn på allvar eller att inte lyssna på dem. Det behöver inte ta ut varandra.
Jag skriver i mitt inlägg att de barn som har fått en bra uppfostran både följer regler och vågar ifrågasätta. Just för att de är trygga och ha fått lära sig vad de har för ramar att röra sig inom.

Det absolut värdefullaste man kan göra som vuxen för att få samarbetsvilliga barn (har jag upptäckt) är att våga be om ursäkt till barnet när man gör fel. Många vuxna vägrar be om ursäkt när de gjort eller sagt något dumt vilket ju beror på stolthet eller att man tror att barnet förlorar respekten, men det är precis tvärtom. Ett barn som får en ursäkt av en vuxen känner sig respekterad och helvete vad gärna de gör som man vill i si sådär en timme efteråt.

Jag har sett så många fler som farit illa av föräldraskap som kanske inte varit för hårt utan för välmenande släpphänt. Föräldrar som sällan eller aldrig sagt nej, överöst barnet med saker och som aldrig ställt för ålder och mognad rimliga krav på barnet. Jag är betydligt mer rädd för detta än att man är lite för sträng. Allt med måtta men hellre en sträng förälder som faktiskt gör sitt yttersta att fatta bra beslut för alla än en som inte erbjuder någon guidning alls.
Jag tror på frihet och bestämmande på den nivån ett barn klarar av och att stärka sitt barn till fria beslut och självständighet medan man gett barnet redskap att faktiskt kunna fatta så bra beslut som möjligt. Jag vill att mitt barn ska vara kapabelt och därmed så låter jag henne leka och utforska livet så mycket det går men samtidigt så gör denna frihet att jag faktiskt måste vara lite strängare med henne när hon faktiskt gör farliga saker.
Jag har fostrat henne att komma på egna lösningar och prova egna saker men att hon faktiskt ska söka vårt stöd och godkännande när hon är osäker på att något är OK. Hon är två år så det funkar förstås inte fullt ut men det är fantastiskt att se henne springa runt i lekparken och leka och när hon börjar närma sig utkanterna så stannar hon och tittar på mig och ropar jag att hon ska komma eller att hon ska stanna på gräset osv så gör hon oftast detta men visar jag med en nick eller säger ”gå och titta du” så gör hon det istället. När hon inte lyssnar så är jag rätt sträng och säger åt henne ordentligt.
Jag ser ingen anledning att tjafsa med barn i onödan men jag vill fostra mitt barn för den värld vi lever i och då finns det regler som man måste förhålla sig till. Man måste inte följa reglerna men då finns det konsekvenser och det får man också ta ställning till. Jag vill att mina barn ska se vad som är värt att kämpa för och hur man ska kämpa för detta (med argument och konstruktiv kritik) och lägga krutet på detta, inte kämpa emot allt i alla riktningar.

Wow, bra inlägg!
Jag har växt upp utan regler i hemmet. Det enda min pappa har gjort (uppväxt med honom) är att förklara och argumentera för sig, vilket tillslut har lett till min övertygelse.
Som de flesta barn har jag ofta sagt emot, men när det väl gäller så har jag gjort exakt som min pappa har sagt.
Jag var aldrig direkt rebellisk som barn, mer när jag blev äldre och självsäker (hemmet och skolan var olika miljöer som gav mig två olika personligheter).
Jag tror faktiskt inte alls på regler. Ska ett barn göra som du vill så ska du 1. föregå med gott exempel och/eller 2. kunna förklara dig och argumentera för din sak. Barn är smartare än folk verkar tro. Har du en kärleksfull relation till dina barn så kommer de lyssna och ta till sig – även när de påstår annat. Att bara ha regler kan (för vissa) väcka nyfikenhet och saknas dessutom respekt (du hotar med saker om barnet ej följer reglerna) kommer barnet att ta chansen att bryta mot reglerna när den kan.

Jag och mina syskon hade heller inga direkta regler hemma! Men ändå säger våra föräldrar efteråt att vi var väldigt snälla barn som de aldrig hade några stora problem med. Ingen av oss var bråkiga i skolan heller, snarare tvärtom.
Jag vet inte hur mina föräldrar gjorde men vi hade väldigt stor respekt för våra föräldrar, andra människor (särskilt vuxna) och djur.. Nu kan man ju inte se till bara ett enskilt fall men det är ju svårt att överlag se varför regler i sig skulle lära barn respekt. Och det är väl ändå grunden i att kunna sköta sig i skola och samhälle, att man respekterar andra människor, inte bara att man omotiverat respekterar regler.

Ja, håller helt med! Så viktigt att visa sina barn respekt. De är ingen ägodel, det är ingen hund du ska fostra, de är individer med egen integritet. Lär dem hur skönt det är att bli respekterad så kommer de att vilja respektera andra!

Nu får de som jobbar i skolan gärna opponera sig om jag har fel men är det inte så att de flesta klasser har en sorts genomgång tillsammans med klassen i början på läsåret, i alla fall i lågstadiet. Här brukar man gå igenom de viktigaste sakerna OCH här är alltså barnen ofta delaktiga, de skriver reglerna själva, diskuterar om något fattas eller om något kanske inte bör vara där och ritar bilder och allt möjligt. De här reglerna är de mest grundläggande: var snälla mot varandra, var tysta i klassen så att läraren inte behöver skrika hela tiden, lyssna och respektera andra elever och personal i skolan, gå ut och få lite luft på rasten, håll snyggt omkring den egna bänken, kom i tid, ring om ni inte kan komma till skolan. Det är brott mot de här reglerna som stör i skolan. Varför ska det diskuteras och förhandlas om det? Barnen ska lära sig att de regler som är en del av att vara en schysst medmänniska är de som gäller. De kommer få höra det hela sitt liv. Jag kan efter att ha vuxit upp med tre lärare runtomkring mig (båda föräldrarna och storasyrran) och själv ha arbetat med barn i 15 år som simlärare säga att det är brott mot och ifrågasättande av ovanstående regler som knäcker en lärare. Att acceptera regler som jag själv har varit en del av att stifta är en del av att vara en människa och barnen bör träna på det. Visst, jag kan ifrågasätta högerregeln men börjar jag och mina gelikar istället köra på vänster sida så blir det kaos. Sedan finns det forum för barnen att diskutera reglerna, elevråd och man kan såklart hela tiden ta upp saker med läraren. Men att som lärare för femte gången försöka få tyst på barnen och för femte gången svaras av: men duuu saa!; han staartaa!; inget svar alls…; varför då, pratade du?,sabbar lärare. Här ska det räcka för läraren att säga ”Nu är vi tysta så att alla hör, så behöver jag inte säga det en gång till”. Det ska aldrig behöva diskuteras och ältas.

Var barnvakt åt en unge med väldigt stränga föräldrar. Jag var inte så gammal och inte alls så bestämd, och när jag var hemma ensam med honom fann han absolut INGEN anledning att lyssna på mig utan spelade fotboll inomhus bland alla deras svindyra antikviteter och började välta möbler. Sen hörde han sin pappa i trapphuset, ställde ilsnabbt allt till rätta och tiggde mig om att inte säga någonting. Han var säkert jättelydig i sin överklasskola också, pedagogerna verkade ganska stränga när man hämtade honom där. Det tycker jag är ett exempel på misslyckad sträng uppfostran, när barnen blir ögontjänare. I skolan t ex vill man ju att ens barn ska respektera och lyssna på alla lärare, inte bara dem de är rädda för.
Sen tror jag iofs att man kan vara på sträng eller köra fri uppfsotran, och ändå uppfostra bra ungar så länge de lär sig respekt för medmänniskor. Men tror inte på varken straff eller belöningar. Och nej straff är inte som Meerkat påstår samma sak som konsekvenser. Straff är när man ser till att något jobbigt händer barnet, med egenvärdet att barnet ska lyda sen. En konsekvens är en följd som uppstår, som man ju iofs kan göra barnet uppmärksam på, typ om man beter sig taskigt så kommer andra barn inte vilja vara kompis med en längre.

alltså det är ingen större skillnad egentligen om jag jämför med när vi tjänade som minst och nu. Mer pengar = mer utgifter ofta. Idag har vi ett mycket dyrare boende med allt vad det innebär (hus har andra utgifter än bostadsrätt plus att lånet är tredubbelt) och andra utgifter som vi aldrig visste fanns typ. Skillnaden nu är att vi ej behöver titta på prislappar i mataffären och det, DET, är en stor ångest som släppt. Det både underlättar vardagen samt ger en trygghet som inte fanns innan. Men sen tio år tillbaka så har ju vi haft stadiga inkomster och det är en helt annan värld än att vara beroende av socbidrag och allmosor som innan. Jämför jag med det så är det en enorm skillnad. Och jag minns precis hur det var då.

Funderar på begreppet ”regler” – det är ingenting vi använder här hemma alls. Vi har t ex inte ”regler” om att man inte får slåss, men om min son slår mig så talar jag förstås om för honom att jag inte tycker om att han slår, att jag får ont, och så säger han själv ”mamma blir lessen!”. Så visst lär vi honom om hur det fungerar med empati och hänsyn till andra, men vi formulerar det inte i regler.
Det viktiga är ju att barnen lär sig förstå VARFÖR man inte ska göra vissa saker, inte att det finns en ”regel” som de bara ska lyda.

Jag fick utegångsförbud konstant när jag bodde hemma, oavsett om ”brottet” jag gjort var allvarligt eller inte. Jag fick sällan nån motivering till varför det var på det sättet heller.
Det slutade med att jag helt enkelt gjorde som jag ville och körde mitt eget race. Jag kände mig inte respekterad eller lyssnad på, så jag lyssnade inte på mina (skilda) föräldrar heller.
Mamma gjorde ett halvhjärtat försök att börja ”uppfostra” mig när jag var 16 år, men då var det redan försent.
Jag sket i att komma hem i tid (23.00 skulle jag vara hemma på helgerna) så stapplade in både nykter och onykter runt 3-4 på morgnarna. Till slut fick jag göra som jag ville och sen dess har vi inte haft några problem.
Men jag menar självfallet inte att barn ska få härja fritt hur som helst, utan att ta hänsyn till andra. Men jag ser ingen poäng med att vara respektlös och köra med härskartekniker utan att motivera och föra en diskussion. Det är så man lär barn att interagera med andra vid framtida problem. Är man lugn och sansad samt låter alla få säga sitt lägger man en bra grund för barnen att kunna lösa problem när de blir vuxna.

Jag blir så ledsen när jag läser detta. Jag växte upp med en autoritär pappa där han ord var lag. Vi hade massor med regler och hårda straff som följd och trots att jag försökte följa dessa så mycket det bara gick så misslyckades jag ofta. Min starkaste känsla från detta är att det absolut inte spelade någon roll vad jag tycket, tänkte, kände eller ville utan det var bara att ge upp och anpassa sig. I skolan var jag alltid väldigt snäll, lyssnade på läraren och sa aldrig ifrån. Jag gick sedan ut gymnasiet med 20.0 och har idag två högskoleexamen. Men på vägen så var jag sjukskriven i ett och ett halvt år för utmattningsdepression och har lidit av ångest och nedstämdhet sedan jag var mycket liten. Detta visade jag aldrig för någon och verkligen inte för mina föräldrar utan det var först efter gymnasiet när jag flyttat hemifrån som jag började anförtro mig till andra människor och dessutom söka professionell hjälp. Jag tycker att det är tråkigt att dessa diskussioner ofta handlar om att vi måste ha regler och krav på våra barn så att de anpassar sig och sköter sig i skolan och inte stör andra och likställer det med lyckade och lyckliga barn. Lady dahmer belyser detta bra i sitt inlägg med att respekt föder respekt. Är det viktigaste barn som lyder eller barn som respektera andra människor och i längden även sig själva?

Jag håller delvis med. När jag som förälder lyssnar på och respekterar mina barn är det större chans att de kommer att lyssna på och respektera andra. Och om jag som förälder inte lyssnar på barnen och bryr mig är det förstås stor risk att de tar efter och inte lyssnar eller bryr sig om andra.
Med min äldsta har det funkat ”enligt plan”, han är en inkännande och lyhörd individ. Med mellanbarnet stämmer detta inte. Han är väldigt dålig på att lyssna på andra och på att känna in sociala signaler. Det gör att många uppfattar honom som respektlös och som att han inte alls bryr sig om andras vilja och åsikter (och nej, han har ingen diagnos). Detta är förstås något som vi ständigt jobbar med och övar på, både i skolan och hemma.
Ja, jag skulle säkert ha kunnat vara en ännu mer respekterande och inkännande förälder. Men jag vill inte ta på mig att denna svårighet bara beror på bemötande och respekt hemma, utan påverkas också av hans egen personlighet. Han är kapitalt olik mig och därmed lite svår för mig att förstå. Men min uppfattning är att han visst bryr sig om andra och vill respektera andra, men att han är väldigt impulsstyrd, så att han i stunden inte reflekterar över sitt eget beteende.
Lätt är det inte att ha ett sådant barn, men vi gör så gott vi kan.
Så ja, jag håller med dig om att man som förälder behöver lyssna på och respektera sitt barn. Men det behöver inte innebära att barnet automatiskt och enkelt blir en lyhörd och inkännande individ.

När mamma separerade från min pappa och tog mig med sig så fanns inga fasta regler för mig. I mellanstadiet kunde jag cykla runt i centrum mitt på nätterna om helgerna utan att morsan sa något om det för att sedan i senare högstadiet och början på gymnasietiden kunde hon ringa mig vid 17:30 tiden efter skolan och kräva att jag skulle komma hem. Det var väldigt omkastat med andra ord. När jag var kring 20 kunde jag fara hem i från på en fredag och säga att jag kommer hem igen på söndag för att sen när söndagen kom, jag sitter på bussen hem, få sms om hot om polisringningar om jag inte kom hem bums ungefär.
Hon dök aldrig upp på ens hälften av alla mina skolavslutningar. Efter att ha växt upp helt kravlöst och utan regler blev jag helt förstummad över hennes plötsliga sinnesrubbade oro som var helt obefogad. Helt plötsligt var det dags att bry sig var jag höll hus? Ändå var jag oftast hemma före 9.
Jag var aldrig den ungen som ställde till med bråk och hyss jämt och ständigt. Jag var den som var mobbad och som ingen gjorde något åt. Försökte många gånger prata med mamma om alla möjliga problem men som jag till slut gav upp med eftersom att jag upplevde att hon inte lyssnade på mig samt att man aldrig fick en syl i vädret. Var jag hungrig så fick jag oftast fixa käk själv så curlad var man inte heller.
Hon bråkade ofta med sin dåvarande sambo sent på kvällarna och in på nätterna, när jag ropade åt dem att ”håll käften och sluta bråka” så fick man till svar att de ”bara diskuterade”, vilket resulterade i att jag ofta kom sent till skolan vilket i förlängningen ledde till mediokra betyg.
Som vuxen lider jag idag av DSPS (google har infon) och kan inte arbeta eller leva ett normalt liv. Efter att nyligt skymtat en artikel om att studier visat att barn som ständigt får störd och rubbad sömn senare i livet kan utveckla sjukdomar så börjar jag förstå hur det hänger ihop.
I gymnasiet försökte jag vänja mig vid att sova med öronproppar men det var obekvämt och besvärligt det med.
Mest av allt är jag ändå besviken över att socialen aldrig agerade när de visste mycket väl att ”stans största pundare” som dessutom var Schizofren som alltid var på ”fel mediciner” bodde under samma tak som en liten skolflicka. Samma pundare som hotade mig med kniv när jag var kring 8-9 år. Ändå fick det fortgå. Det enda som tillhandahölls var en stödfamilj (som faktiskt var den bästa man kunnat önska sig) och en Cypern resa med dem som plåster på såren eller något. Jag var tacksam över att jag kunde åka med på den resan men jag blev besviken efter att min morsa aldrig fick den hjälp hon faktiskt behövde när jag uttryckligen bett om det. Jag sa att min mamma behövde hjälp och att situationen hemma var ohållbar. Ändå hände inget. Hade hon fått hjälp så hade kanske saker och ting löst sig till det bättre. Jag fick visserligen stå i kö för en ”ungdomslägenhet” i flera månader innan jag fick se en av dem för att sen bara få veta att ingen hade råd med att låta mig bo där så det sket sig.
Min pappa har undrat många gånger varför jag inte bara kom och bodde med honom istället men jag har aldrig förklarat för honom att jag stannade med morsan för att jag innerst inne, fasten jag bara var liten, förstod att han var psykiskt utmattad efter separationen samt hade det tufft ekonomiskt med att helt själv betala igen lån för ett hus han inte ens hade råd att bo kvar i som ensamstående. Han behövde liksom inte mer grejer att handskas med. Min far är en hederlig man och jag vill inte att ha ska känna skuldkänslor över val jag tog för hans skull. Det dröjde över 20 år innan han blev en skuldfri man och ändå hade han sparat undan pengar på en fond åt mig sedan jag var 8.
Så nej även om det finns föräldrar som gör fel så är det inte ett legitimt påstående fullt ut, men det finns säkert undantag.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *