Kategorier
barn & föräldraskap

Barnär barn men har ni sett flugornas herre?

Ninja var på sitt första disco i fredags. Skitkul trodde vi det skulle bli men redan efter bara en kvart fick jag ont i magen. Flera barn blev på denna korta stund omkullknuffade och gjorde sig illa. De få barn som faktiskt försökte dansa (bland annat Ninja) blev störda och knuffades runt av en stor skara barn som sprang runt och jagade varandra.
Det gick ganska våldsamt till med andra ord. Synd på ett bra initiativ och jag bara undrar vad fan föräldrar tänker när de släpper lös ungarna helt utan koll. Typ ”barn är barn” och därför ska dessa få bete sig som en flock apor på andra barns bekostnad? Nä fan skärpning alltså, en påse bajs vill jag skicka till de som resonerar så.
Det blir nog så att jag får arrangera nåt slags minidisco härhemma istället. Allt som krävs är en discokula, stor golvyta, musik och typ popcorn.
Har nån av er fixat nåt liknande nån gång?

IMG_2014.JPG
Och snälla pojkföräldrar: TYGLA ERA BARN TACK BÖRJAR BLI SJUKT LESS PÅ DETTA. För även om det var både pojkar och flickor som levde rövare (ganska jämt skägg faktiskt) så var det uteslutande pojkar som medvetet knuffades och ”skojbråkade”.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Barnär barn men har ni sett flugornas herre?”

Har haft disco i lånad lokal med mina ungar, och deras klasskompisar några gånger. Det jag tycker hjälper för att tygla barna är att hitta på lekar så de har nåt att göra hela tiden. Tex dansstopp, luftgitarrstävling, göra egen pizza, viskleken, popcornleken, danstävling osv osv. Har haft mycket nöjda barn (och föräldrar) efteråt.

Hej vad tycker du man kan säga/göra när ett annat barn tex puttar mitt barn bakifrån så hon flyger omkull. Mamman säger inte ifrån. Jag känner att jag snart inte kan träffa de mera för det går alltid på tok. Mamman är en god vän jag gärna vill behålla så därför känns det så svårt. Jag har sagt till på skarpen men det blir riktigt dålig stämning..

Vi kunde hyra matsalen när jag var liten, för att ha typ kalas och så, men då var man tvungen att bjuda hela klassen. Sen körde vi dans, lekar, fler lekar och ännu fler lekar, men jag minns kanske inte så bra egentligen. Minns dock att det var roligare när det bara var klassen än när det var många, som när femmorna anordnade disco och party, 0-2 på party och 3-5 på disco… Jobbigt med så mycket folk bara..

De har en salig blandning kläder, och LD har skrivit flera gånger att hon vill ha färgglada kläder till barnen och gärna lyfter fram mjuka egenskaper och attribut. Det är hårda, mörks ”killkläder” hon undviker.

Off topic men jag behöver verkligen ditt råd här! Ska om en månad ha mitt första barn och är inne på det här med samsovning, tycker nästan det känns bestialskt att lägga min lilla guldklimp ensam i en säng när hen är vad vid närhet, min andning och mina hjärtslag från graviditeten. Men överallt står det att samsovning ökar risken för PSD vilket såklart oroar mig sjukt mycket. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om det drabbade hen och vi samsov men samtidigt så känns det inte bra för mig att mitt barn ska behöva sova ensam hela nätterna. Hur resonerade du och vad har du för råd att ge? Du samsov länge med dina barn som jag förstått. Tacksam för svar eller tips på andra platser jag kan läsa om samsovning.

Hej, vi skaffade babynest som vi hade i vår säng med bebisen i. Vi fick en sådan redan på BB och barnmorskorna rekommenderade. Spädbarnsdöd behöver du nig inte oroa dig över om du inte röker, deicker elker tar tunga mediciner…

Helt sant.
Usch, minns speciellt ett kalas jag var på när jag var liten. Under en stor del av kalaset fick jag sitta bredvid en lite äldre kille. Han var kanske 10 och jag var 8. Hela den perioden så satt han och sa saker till mig så som att ”jag ska låsa in din mamma i min garderob och knulla henne varje natt”. Kan även tillägga att de andra barnen under tiden gick in i närliggande portar i närheten och slängde ner skräp och popcorn i deras brevlådor och att det hann bli slagsmål och diverse hot under det där kalasets gång… Fyfan alltså.

Fixade ett disco i fredags. Barn från 6 år till 12 typ. Allt var frid å fröjd tills det skulle brottas å bråkas. Sa till flera gånger att om det ska jagas å busas kan de åka hem för detta är ett disco man dansar pratar och leker. Inte en enda förälder (som va kvar) sa till sina barn. Även fast jag sa till föräldrarna. Tillslut fick min långa karl med bullrig röst säga till då blev det lugnare. Jäkla ungar å jäkla tag att inte ens lyssna på en vuxen. Nåde mina ungar om jag får höra på byn att de inte lyssnar eller har en taskig attityd.

Kommer ihåg när jag började skolan.. Fyfan vad många av pojkarna var jobbiga. Skulle alltid bråka, slåss, vara elaka. Så var de inte på dagis, där föredrog jag pojkar… men vad som händer med dem sen vet jag inte. I låg och mellanstadiet var de som värst… det är då skitbeteendet börjar.

Men det är ju precis samma sak som när barn springer omkring exempelvis på ett café eller restaurang och skriker, river ner saker och puttas? Men när man påpekar det och att man blir irriterad på föräldrar som låter barnen hållas så försvarar du dem alltid? Vad är skillnaden?
Senast igår så var det två barn på restaurangen jag var på som rusade omkring, bråkades, knuffades, skrek och rev ner inredningen samtidigt satt föräldrarna och sörplade kaffe och sket fullständigt i att barnen förstörde restaurangen och ALLAS upplevelse.

Jag har nog aldrig påstått att det är fel att bli irriterad på föräldrar vars barn tar sönder saker inne på cafeer. Men när det gäller cafeer och restauranger så blir folk irriterade på att barnen finns till. På att de inte sitter som knäpptysta möss. Sen tycker jag såklart, både där och här, att man ska ha förståelse för att föräldrar ibland inte orkar (tex när man åker tåg) eller ha ödmjukhet nog att förstå att man ej vet vad som hänt innan eller hur föräldraskapet ser ut annars. Men här är det andra barn som drabbas och det behöver man ta tag i på en gång oavsett hur trött man är eller hur situationen annars ser ut.

Jag blir lite ledsen när jag läser detta. Jag har en bonusson som har svårigheter. Han har haft det hela sitt liv och har utretts på korsen och tvärsen på BUP flera gånger. Alltid har resultatet blivit ”han har som en blandning av drag av autismspektrumstörning och drag av ADHD och lite andra drag men inte tydligt nog för en diagnos”. Och utan diagnos ingen förståelse från andra vuxna. Lik förbannat har han svårt att hejda sig när han får impulser, svårt att ta andra människors perspektiv, svårt att byta spår när han snöat in på ett osv. Hans föräldrar har gjort ALLT i sin makt för att uppfostra den pojken på alla tänkbara vis, öst kärlek över honom och samtidigt varit mycket tydliga med vad som är okej beteende och inte. De har balanserat skickligt mellan att sätta gränser och att kompromissa, de har hanterat hysteriska vredesutbrott och lagt ner tusentals timmar på att lära honom strategier för att hejda sig och förklara de konsekvenser hans beteenden får för andra. Min flickvän, som han har en mycket trygg anknytning till (som även är terapeut och har vigt sitt liv åt att förstå pojken) får dagligen ta emot oceaner av skuld från andra vuxna. Andra föräldrar, lärare mfl. Skuld klädd i ungefär de ord du använder i detta inlägg, att hon ska tygla honom, uppfostra honom, hålla koll på honom osv. Som om hon latat sig eller tycker att beteendet är okej för att han är pojke. Den skulden äter upp henne inifrån och det gör så ont att se med vetskap om hur mycket tid och kraft hon lagt ner dagligen i tio års tid på att fostra pojken till en fungerande och hänsynstagande individ. Så snälla, var försiktig med dömandet av andra föräldrar, du har ingen aning om hur hårt de kämpar med sina barn och vilka utmaningar som ligger bakom…

Homa sapiens sapiens:
Jag känner med dig och din familj. Jag vet hur det är att fullkomligen jobba arslet av sig för att stötta ett barn med denna typ av svårigheter. Att ALLTID finnas inom en halv meters räckhåll är OMÖJLIGT och inte hållbart, varken för barnet eller för den vuxna. En går sönder.
Att ha ett barn med svårigheter inom autismspektrumet är en utmaning som jag tror är svår (omöjlig) för utomstående att förstå. Det går knappast att förklara i ett kommentatorsfält. Ni får helt enkelt tro på oss.
Och NEJ, naturligtvis tycker vi inte att det är ok att knuffas ”bara” för att en har sociala svårigheter – men den tron är det väl ingen som har..?

En sak jag reagerade på lite längre upp bara: varför är det svårt att få sin tvååring att sluta skrika på bussen? (Jag har en son på 2, själv) Han är verkligen överallt, och som dom flesta tvååringar vill han inte gärna sitta stilla. Men han vet att man inte hoppar/skriker/leker på bussen eller på affären t.ex. Nu finns det ju undantagsfall då han kanske är övertrött/jättehungrig.. Men som sagt, då är det undantagsfall..

Mina föräldrar fixade disco åt mig när jag var yngre när jag bad om att få ha det. Discokulor i massor med färger, ett bord med snacks och godis, bra musik (roligt att få önska låtar!) och ett lagom stort rum som dansgolv. SÅ ENKELT och det blev SÅ BRA! Så vitt jag minns så dansade alla och hade skitkul! Så kör på det!
Tror faktiskt att det är mycket roligare med ”hemma-discon” för att det är mindre och det blir inte lika mycket spring på mindre utrymmen samt att de som är lite blyga av sig kanske vågar komma fram när det är hemma hos en kompis.

Min mor och hennes två vänner hade jämt discon när vi var små. De hade halloween varje år där de gjorde om en hel källare med kokande häxgrytor, maskerader och priser och ett disco samt ett klass-kalas när någon fyllde år. Mina systrar och hennes vänner som då gick i högstadiet hade discon på deras skola för oss. Om någon vågade vara taskig på dessa fester tolererades det inte. Det var aldrig något som var dåligt eller att vi barn skadades. Många föräldrar försökte efterapa discon, men det gick inte. Våra mammor blev lite berömda där, och tillslut fick de bjuda in tre klasser till 😉

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *