Kategorier
barn & föräldraskap

Hur ska man tänka inför skolvalet?

Det är svårt det där med skolor, vad ska man tänka på, hur ska man välja, finns det överhuvudtaget nån som är perfekt? Jag är faktiskt, tro’t eller ej, ganska nöjd med skolan och förskolan barnen går i. Jag är bara orolig eftersom att jag har många års negativa erfarenheter med skolor som varit skit med lärare och pedagoger som stått passiva inför mobbing och övergrepp. I vissa fall deltagit i det själv. Jag är inte paranoid men jag är jävligt uppmärksam på de där detaljerna som skvallrar om framtida maktstrukturer och underkastelse och jag blir rädd när jag tänker på allt det som mina barn står inför.

Men skolan och förskolan är bra. Miljön är fantastisk, maten är ganska ok, det är en liten skola utan stök som erbjuder mångfald och de jobbar mycket med att vara kompisar och hur man är då. De som jobbar där är snälla och kompetenta pedagoger och det är viktigt att komma ihåg att alla inte kan vara bra på allt. Den där konflikträdda pedagogen kan i andra situationer vara en jävla klippa eller en trygg famn att söka trygghet i liksom, den där stränga arga pedagogen kanske är grym på att lyssna och ta tag i situationer. Det är ju så människor funkar. Och så vidare. Alla har svagheter och styrkor och barnen älskar att vara på förskolan/skolan. 

waldorfskola delsbo

Waldorfskolan i Delsbo som barnens pappa Oskar gick i under sina nio år.
Om vi kunnat välja hade de gått här.

Men det är som sagt svårt med valet av skola. Vi valde faktiskt inte, vi tog det som erbjöds eftersom att 1. vi bor i en liten by och bussen kör bara till en skola, 2. Vi vill att barnen slipper pendla för långt samt 3. det är viktigt för oss med gemenskap och att barnen får gå ihop med sina vänner och grannar. Här i Segersäng så är det en fantastisk sammanhållning, både mellan vuxna och barn, och det springs mellan gårdarna och alla säger hej när man möts.

Ok nu lät det lite sektigt  (Hej Knutby!) (har jag berättat att vi har en facebookgrupp för byns invånare?) men det är det inte. Jag älskar att bo här och jag älskar att jag kan ge detta till barnen och därför är det också viktigt för mig att mina barn går i skola och förskola tillsammans med de människor de förhoppningsvis ska växa upp med. Få den där stabiliteten som jag själv aldrig fick (flyttade runt mycket, har gått i sammanlagt 4 grundskolor). Då kan man inte vara för kräsen med detaljerna.

Hur har ni tänkt inför skolval?

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Hur ska man tänka inför skolvalet?”

Nu har jag inga barn själv än men kan reflektera kring min egen skolgång. Jag kommer från ett väldigt litet samhälle och håller absolut med om att förstahandsvalet bör vara närmsta skola där alla andra går. Däremot måste man vara lyhörd för hur det faktiskt funkar på skolan, jag hade jätteotur som liten med många bästa kompisar som flyttade, gick hos dagmamma istället för dagis så hade mindre kontaktnät från början och hade långa perioder när jag var i princip helt ensam. I ett litet samhälle finns dels färre personer att faktiskt bli kompisar med, alla vet vilka alla är osv och i min erfarenhet är det kanske inte där den mest engagerade personalen finns. Såhär i efterhand kan både jag och mina föräldrar (vi har pratat om det) känna att vi borde flyttat när jag gick i mellanstadiet. Nu löste det sig ändå tillslut men det var många jobbiga år och jag har fortfarande kvar en osäkerhet som kommer fram ibland i sociala umgängen.

Själv gick jag Montessori och det kommer jag välja till mina framtida barn med, då det är bästa pedagogiken enligt mig men visst förekom det mobbning, övergrepp och andra hemska saker där med. 🙁
Min mardröm är att växa upp i en liten småstad och gå i skola med sina grannar, så hade jag det när jag var liten men jag var annorlunda, hängde mycket i den storstaden som låg nära för resten av släkt/familj bodde där, därför tyckte alla i småstaden att jag var märkvärdig. Jag blev utanför, ibland mobbad och jag kommer aldrig utsätta mina barn för samma inskränkta skit som jag gick igenom. Därmed inte sagt att det är likadant där ni bor, verkar ju mysigt även om det inte skulle passa mig. Men även om man inte vill att barnen ska pendla långt vill man inte vidga deras vyer lite mer?
Att välja skola, dagis osv är en ångest hos mig redan nu trots att barnen inte kommit än. Räcker att jag ser barn utanför en skola så får jag ont i magen av ångest.

Jag förstår din poäng men ett tips är ändå att akta dig för att sprida din negativa syn över skolvärlden på dina barn. Att gå i skolan är liksom inte = mobbning och övergrepp och jag tror att det är jätteviktigt att förmedla att skolan är en plats för vänskap och kunskap. Det är lätt hänt att vi vuxna projicerar våra fördomar och negativa tankar på våra barn.

Fast många har dåliga erfarenheter från skolan med sig i bagaget, både föräldrar men faktiskt en stor del av skolpersonalen också. Det är ju jätteviktigt att man får berätta om sina egna erfarenheter och rädslor. Får man inte göra det så är det nog väldigt lätt att man förutsätter att ens barn har det på samma sätt i skolan som man själv hade. Ser inget problem med att prata om det både med sina barn, andras barn, föräldrar och skolpersonal.
/L

Vi har valt den närmaste vanliga kommunala skolan. Både för att nära skola underlättar vardagen, och för att jag vill ha en miljö som speglar samhället för mina barn i skolan och det har den närmsta skolan. Jag vill inte att mina barn ska gå i en skola där alla barn har samma typ av bakgrund, dels tror jag att barnen har nytta av att gå i samma klass med barn som har olika bakgrund, både etniskt, ekonomiskt, socialt, dels tror jag att det kan vara mer hets och jämförelse och svårt att sticka ut i en homogen (medelklass-)miljö. Fast det är väl flera olika saker som spelar in. Men om det hade visat sig att det var mycket mobbning, eller att de mådde dåligt i sin skola hade jag självklart övervägt byte. Men de trivs.

Växte upp i en liten by utanför en mellanstor stad och gick i byskolan. Började lågstadiet 1990. Lågstadiet o fritids var ok problemen visades främst på mellanstadiet. Allt var ju inte kasst men det var så jävla mkt skit som påverkar mig än idag. Gjordes skillnad på killar o tjejer, olika bemötande osv. Tex på idrotten blev en behandlad som skit som tjej av killarna om en gjorde minsta misstag el inte var så bra på sport, de skrek typ ’gå av från planen’ ’du är så jävla dålig’, utan att nån lärare reagerade. De roade sig också med att ta sig in i tjejernas omklädningsrum utan att nån lärare gjorde nåt åt det fast vi sa till en massa gånger. Ledde till att vi bytte om inne på toan å ingen duschade.
Jag var väldigt frispråkig, känslig för orättvisor o sa vad jag tyckte fick så jävla mkt skit från både lärare o andra elever för det. Fick tex höra från lärare att jag var så pessimistisk att det inte skulle gå bra för mig i framtiden bara pga att jag ifrågasatte sånt de sa/gjorde som jag tyckte var orättvist/orimligt. Kallades till samtal med mina föräldrar för att jag varit otrevlig mot en lärare fast killarna kunde bete sig 10 ggr värre utan att det hände nåt.
Mitt förakt för auktoriteter grundlades där i 11-årsåldern när jag insåg hur fel o orättvist de flesta vuxna betedde sig. Jag började öppet trotsa lärare, komma försent, skita i att göra uppgifter jag tyckte var meningslösa o ignorera dom när de tilltalade mig när jag kände för det. De kunde stoppa hela lektionen för att jag satt å tittade ut genom fönstret o inte svarade när de frågade mig nåt. Blev lite som en uthållighetstävling där läraren alltid förlorade. Flera av de andra eleverna tyckte att jag var dum som förstörde lektionen o sa elaka saker till mig utan att läraren sa nåt. Tror att jag betedde mig så för att jag var understimulerad också, har alltid haft lätt för att lära mig å varit bra i skolan, men fick inga uppgifter som utmanade mig. Som tur var fanns iaf en jätteschysst lärare o jag hade kompisar så visst allt var inte misär.
Jag blev också retad för att vara ”ful” både på mellanstadiet o högstadiet tog länge innan jag började tycka att jag är fin efter det o kan ibland fortfarande tycka att jag är ful fast jag vet att jag inte är det.
När jag började högstadiet som låg i stan var jag såpass nedtryckt att jag inte klarade av att säga ifrån till nån som var taskig. Kände mig ful å hade svårt att anpassa mig till hur en ”skulle vara”. Ifrågasatte nån lärare o blev kallad pessimist igen (wtf!) På högstadiet var hur mkt sexism o mobbning som helst ofta i klassrummet mitt framför läraren utan reaktion. Var så jävla skrattretande när de hade temadagar mot mobbning o kamratstödjare som i princip bara hängde med mobbarna o de populära eleverna.
Som tur var hade jag bra stöd hemifrån o mina föräldrar tyckte inte att jag gjorde nåt fel på mellanstadiet. De har i efterhand sagt att de borde ha satt mig i andra skolor, fanns med bättre pedagogik i stan.
Jag tror inte att alla byskolor är dåliga, men som nån skrev tidigare i tråden tror jag inte att de bästa pedagogerna söker sig dit.
Jag har inte barn själv men om jag skaffar barn tänker jag leta upp förskola o skola med bra genus- o normkritisk pedagogik.

Det är svårt att välja rätt. Våra barn går i (icke vinstdrivande) friskola med montessoripedagogik. Den kommunala skolan kändes inte som ett alternativ – stor, sliten och mycket konflikter. Eftersom jag inte kör bil och inte ville att barnen skulle vara tvungna att åka buss, så kändes närhet viktigt när vi valde, men som tur var bor vi alldeles intill ”vår” skola. En annan bra sak är att skolan är från förskola ända t om åk 9, vilket känns tryggt och bra. Det är en liten skola som jobbar mycket med gemenskap och ”alla känner alla”, både personal och elever, vilket ju också ger trygghet. Men samtidigt blir ju urvalet mindre när det gäller att hitta kompisar, vilket särskilt drabbat ett av barnen + att man lätt blir fast i en roll (om man byter skola tex inför högstadiet får man ju också chans att utveckla nya sidor). Montessoripedagogiken fick vi lite på köpet, jag visste inget om den när barnen började, men kan nu i efterhand se att det passat våra barn bra. Men det är nog bra att tänka sig för innan man väljer skola med specialpedagogik eftersom alla typer av pedagogik inte passar alla barn. Friskolor har ju också ofta sämre resurser för tex stöd till barn med särskilda behov.
Största nackdelen med vårt skolval tycker jag har varit att barnen inte gått i samma skola som barnen som bor runt omkring, utan har haft kompisar som ofta bott långt bort (problem när man som jag då inte kan skjutsa och hämta med bil). Två av barnen har ändå genom aktiviteter hittat kompisar i närområdet, men det blir inte riktigt samma sak när man inte umgås i skolan.
En annan nackdel, som jag i alla fall tänker är ett större problem på en friskola än en kommunal, är att det är ganska stor omsättning på elever. I stort sett varje termin börjar och slutar det barn – många ungar går bara någon termin och försvinner igen – vilket skapar oro i klasserna. Det verkar finnas en rastlöshet hos många familjer som väljer friskola – fungerar inte allt perfekt direkt så flyttar man snabbt barnet vidare någon annanstans.

Men alltså. Jag är verkligen allergisk mot dessa skolval. Blir så provocerad! Så jävla många över och medelklass ungar som kan välja bort ”dåliga” skolor medan arbetar/underklass ungar snällt får stanna kvar i ”skiten”. VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ SYSTEMET?! Jag vet att livet inte är rättvist och jag vet att alla inte kan få det exakt lika bra men varför kan vi inte jobba för att försöka få dom kommunala skolorna att fungera och satsa pengarna på dom skolorna som redan finns istället för att lyfta över skattepengar till nå jävla friskolor där bara barn med medvetna och engagerade föräldrar kommer få gå? Barn väljer ju inte sina föräldrar så blir man född in i en alkoholist familj där mamma och pappa skiter i vilket kommer man ju ALDRIG få en chans att komma in på dom ”bra” skolorna eftersom det krävs att man sätter ungen i kö till dom ”bra skolorna” redan när dom föds. SÅ JÄVLA SJUKT OCH HJÄRNDÖTT ATT JAG SMÄLLER AAAAAAV! Är det så jävla mycket begärt att försöka ge alla barn ungefär samma chans till utbildning? Är det så jävla mycket begärt att försöka få nån ordning på befintliga kommunala skolor? Är det konstigt att samhället blir mer och mer segregerat när man börjar skilja på bra och dåliga skolor och därmed underförstått även barnen som går i skolorna redan när barnen är 7 år?!
Så. Nu har jag vräkt ut mig klart. Tack för ordet. Älskar din blogg!

Jag har gått i FEM olika grundskolor… samt i samma två gånger (kom tillbaks efter 2 år) + en gymnasieskola. Det har varit ett himla flyttande utan fasta punkter & jag vill ge mina barn annat. Vi bor lite utpå landet, här finns bara en skola (200 elever) & barnen har gått på dagis med flera av sina klasskompisar. I högstadiet blir det skolbuss till en annan skola.

Hej,
Jag har en hel del emot fria skolval rent ideologiskt.
Men det jag vill ta en liten stund att reflektera om är hur barn påverkas av att lärare anpassar sig efter att skolan är en marknadsekonomi.
Vissa insatser och saker som skolans personal gör faller inte alltid i god jord hos föräldrar. Det tar t.ex. tid för de flesta föräldrarna att processa information om att ens barn behöver extra stöd, eller att barnet t.ex. behöver utvärderas av en psykolog för att skolan ska kunna sätta in rätt hjälp och stöd. En del i den här processen är att bli arg på skolan för att vi bara ser en massa problem osv. och jag har inga problem med att många föräldrar måste gå igenom den här känslan för att vi till slut ska kunna mötas och bygga ett bra samarbete kring barnet och dess situation.
Men det går bara att hamna i samarbets-fasen så länge barnet är kvar på skolan! Men i och med det fria skolvalet blir barnen rättslösa och otroligt beroende av föräldrarnas goda vilja! Jag har både hört och upplevt situationer där barn flyttas från skola till skola för att föräldrarna hoppas att man på nästa skola ska säga att ”allt är bra, barnet behöver inget stöd ni behöver inte ta ert föräldraansvar och samarbeta med skolan”.
Nu kanske någon tycker att jag är hård och skuldbelägger föräldrar men det är inte alls det jag är ute efter. Jag förstår att det är en process och att den kan vara svår och plågsam när man har ett barn som har det svårt i skolan. Men när föräldrar blir konsumenter som byter utförare så fort skolan säger något som dom inte tycker stämmer helt och hållet med deras verklighetsuppfattning blir det problematiskt!
I egenskap av lärare/fritidspedagog är min uppgift att se till barnets bästa. Och jag tror inte att det är barnets bästa att barn har skolpersonal runt omkring sig som är rädda för att kommunicera med föräldrar den verklighet barnet befinner sig i när hen är i skolan av rädsla för att föräldrarna då kanske byter skola.

Jag har inte tänkt så långt än, men skulle bara flika in att jag hade kompisar i Delsbo när jag var yngre och ibland när vi hälsade på så fick jag följa med dom till den där skolan (vi åkte väl dit på vårt lov när dom inte fått lov än eller nåt, vet ej varför) och jag minns att det var liksom… roligt att vara där, till skillnad från på min egen skola. Så jag fattar hur du tänker.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *