Kategorier
barn & föräldraskap

Jag behandlar mina barn olika

Behandlar ni era barn exakt lika? Ni vet som många brukar påstå när man diskuterar huruvida det är någon skillnad på pojkar och flickor. Det gör iallafall inte jag. Det har jag aldrig gjort. Inte ens om jag hade velat hade det funkat. Dels för att jag vuxit i mitt föräldraskap men också för att förutsättningarna är helt olika.

Att vara någons lillebror är ju inte detsamma som att vara någons storasyster. Att vara ett syskon är inte detsamma som att vara ett ensambarn; Ninja fick över två år med sina föräldrar. Två år i centrum. Två år utan konkurrans. När Tamlin kom fick hon lära sig att ta mer ansvar, hjälpa till och att någon annans behov kan vara viktigare.

Och Tamlin? Han fick lära sig att vänta. Han fick gnälla lite mer. Han fick aldrig vara 100% i centrum för han föddes som någons bror och har alltid fått dela.

Storasyskon får oftast ta mycket ansvar. De får ofta bli stora i förtid även om de är små och det fick Ninja också har jag iallafall fattat i efterhand. Då var hon ju så stor liksom. Småsyskon å andra sidan får ofta allt serverat, blir uppassade och slipper ansvar. Det större syskonet kan ju redan rutinerna och det är oftast enklare att låta denne ta mest ansvar än att lära upp ett barn på nytt. Jag får påminna mig om att inte låta Tamlin komma undan men Ninja är ju grym på städning, komma ihåg saker, ta ansvar så det är tamefan skitsvårt.

Hur hanterar ni det här? Hur undviker ni att ungarna hamnar i olika roller där den ena får mer krav på sig än den andre?

syskon

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Jag behandlar mina barn olika”

Åh, det här har jag funderat på massor, och tagit väldigt tydliga beslut i. Vi har fyra flickor hemma, var av ett har en autism + ångest diagnos. Skit svårt, så klart, att räcka till till alla vara en bra mamma till alla och se alla utifrån dennes behov varje dag. MEN, det jag landat i, efter massor av kritik, frågor och åsikter av andra, är att det är inte orättvis när det blir olika. Det viktiga är att vara tydlig med detta inför barnen. Vi talar mycket om en tårta som skall delas i fyra lika stora delar. Men när vårt npf barn, behöver mer, eller när minsta barnet behöver mer, eller något av de andra två av olika orsaker så blir det andra fördelningar än precis lika mycket. Givetvis får man prata utifrån barns ålder om detta, men att prata är det viktiga. Att när 12 åringen tycker att hon får får lite tid med oss, förklara varför, att vi ser, vi vet och skall så fort det är möjligt ge. Men ibland är det omöjligt, för vi som föräldar måste alltid ta hand om barnen oavsett. Hon kan idag säga själv…e det den där tårtan nu igen? Ja, kan jag då sucka uppgivet, få en tår i ögat och sedan lova att kompensera. Många i vår omgivning har kommenterat att det är synd om de andra syskonen som får för lite tid på grund av npf, att de borde få vara mer med vanliga barn, att det skulle skada deras utveckling (ja, dessa människor finns, på riktigt, 2014) men vi tänker så här. Ingen kan påverka att deras verklighet är att växa upp med detta, på gott och ont. De kommer lära sig massor, förståelser för allas (rätt) att vara olika, behov hos olika personer som kan finnas utan att synas, handikapp, medmänsklighet osv. Men att de behandlas olika, självklart! Men olika är inte samma sak som orättvist!

Jag tror det är omöjligt att behandla sina barn lika. Själv är jag storasyster och känner igen det där med ansvar, man växer upp och förväntas vara ”stor”. Jag valde därför att ha ett barn och hon är 5 nu. Om hon ska få syskon i framtiden vet jag inte, vet ju inte ens om jag kan få fler (tar det inte för givet). Men om hon ska få det så ska hon vilja ha det på riktigt. Jag hade en fin barndom och jag älskar mitt syskon, vi är bästa vänner i vuxen ålder men man kan inte heller förutsätta att bara för att man är syskon så ska man vara tighta. Det har funnits perioder i mitt liv då jag önskat att jag varit ensam på grund av all oro (ansvar) man som storasyster känner ofta för sina småsyskon. Jag vill ha min unge i centrum men å andra sidan har hon kusiner nära och många kompisar att leka med varje dag om hon så önskar. 🙂 Det är mitt val och än så länge har hon inte nämnt syskon en enda gång, skönt det tycker jag 🙂

Jag är storasyster till en 2 år yngre bror.
Jag känner igen mig i din beskrivning utav barnen, jag är mer ordningssam och städar efter mig osv, det gör inte lillebror.
Känner också att mina föräldrar har olika krav på oss och jag har funderat på om det beror på att jag är tjej.
Men efter att ha läst det här inlägget så tänker jag att det kanske beror på att jag är storasyster. Men det här är något som jag brukar fundera över nu när jag är ”stor” (är 19.)
Mina föräldrar ”gnäller” mer på min lillebror på grund utav att han inte är så ordningsam osv och det tror jag att han märker, har hört honom säga till pappa ”ni älskar (mitt namn) mer än mig!!!” självklart blev pappa ledsen.
Det här är kanske något att tänka på för er som föräldrar det är iallafall något som jag kommer att fundera på när det blir aktuellt för mig.

det är ju både ock. både kön och plats i syskonskaran spelar roll! Lillebrorsor är mer bortskämda än lillesyrror men lillesyrror är ju mer bortskämda än storebrorsor som i sin tur inte krävs vara lika mycket ansvarsfulla som storasyrror.

Jag är en yngre syster, fyra år yngre än min äldre syster. Jag tror inte att barnen behandlas olika behöver ha någon speciell betydelse för framtida egenskaper. Det klart inte en tvååring behandlas likadant som en fyraåring. Jag var själv ganska bortskämd som liten och min storasyster tog ofta ansvar för mig men nu är det tvärtom, jag är den spm har ordning och koll nedan hon flänger och är slarvig. Tror det snarare handlar om personligheten.

Fast om man redan som liten tvingas ta ansvar samtidigt som ett yngre syskon skäms bort är det ju inte särskilt konstigt man som vuxen vill släppa den rollen och få fara slarvig och flänga runt?

Som storasyster till en 1,5 år yngre syrra så vet jag hur jobbigt det är från barnens perspektiv. Jag har dessutom en helt annorlunda personlighet än henne, jag är rättfram, envis och var nog mer än en handfull för mina föräldrar som barn. Jag krävde logiska argument för allt och svarade saker som ”min hjärna” när folk frågade vad jag fick alla dumheter ifrån.
Min syster däremot är lugn, ordningsam, alltid glad och charmade alla. Det är liksom överflödigt att påpeka att hon blev favoriten, och jag straffades ännu hårdare för att jag inte tog den ansvarsfulla beskyddarrollen jag förväntades göra. Jag har många gånger upplevt att hon fått saker och förmåner för att hon ”beter sig så bra trots att hon är så liten” som jag fått avstå från eftersom jag ”borde veta bättre”, och så även i det vuxna livet när hon har familj och bostadsrätt medan jag, som ju borde vara den äldre och klokare, fortfarande lever ”ungkarsliv” på universitetet och vägrar ”ta tag i mitt liv” (!).
Med detta sagt så erkänner jag villigt att min syster också är min absolut bästa vän och jag älskar henne över allt annat i den här världen. Men någon rättvisa, det kan man tyvärr inte räkna med. Ibland är det okej, men ibland slår det hårt. Att få förväntningarna på sig att vara den mognare trots att man är totala motpoler personlighetsmässigt och sedan inte kunna uppfylla dessa, och utöver skammen och självförakatet bli straffad och utskälld av sina föräldrar är jobbigt ibland.

Precis den rollfördelning som bilden speglar kan jag känna igen hos mina barn. Stora barnet som tålmodigt väntar medan lilla barnet har ett utbrott och till exempel vill ha lördagsgodis en tisdag eller vill bada när det är läggdags för länge sedan.

Jag har inga egna barn men jag är storasyster. Jag är 2.5 år äldre än mina syskon (som är tvillingar) och mamma säger alltid att jag blev stor fort. Jag lärde mig att knyta skorna, klä på mig själv, och framför allt – att leka själv. Mitt syskon blev två på en gång, och jag var 2,5 år. Min mamma tyckte att det var gulligt när folk kom fram ute på promenader och de sa ”åh en pojke och en flicka” och jag sa ”jag oskå flicka”, men jag ser hur sorgligt det måste varit. Ja, jag blev självständig. Men också väldigt ensam. Och nu, vid 20 år är jag likadan, men samtidigt väldigt hungrig på uppmärksamhet. Jag är 20, mina syskon är 18 och vi alla bor hemma, men jag är den stora och systern som föddes några minuter efter brodern är familjens minsting. Jag är stor och har alltid varit stor.

Trots ambitionen att min stora tjej (eh. 3,5 år) inte ska behöva vara STOR bara för att hon har en lillebror (snart 2 år) så inser jag att jag ofta låter henne ”ta hand” om honom. typ ”kan inte du läsa för lillebror tills maten är klar?” osv. osv. Hon är förstås lillebrorsans stora idol och ALLT hon gör ska han göra. Om han inte vill äta maten/ta på mössan/ lägga sej/whatever, så kan jag typ ”locka” med att storasyster för så, för att han ska vilja kopiera henne. Kanske är detta att ”befästa” deras roller i syskonskaran(och kanske extra problematiskt eftersom stora är flicka och lilla pojke – duktig ansvarstagande flicka respektive busig pojke som ”är så liten, han förstår inte bättre”) och det kanske är fel? Men samtidigt tänker jag att jag VILL att den stora ska ta hand om den lilla (och vice versa) och att det faktiskt är orimligt att behandla dem helt lika – både pga. deras olika ålder, men också eftersom de ju är helt olika personligheter. vet fan inte vad som är rätt sätt.

Absolut behandlar jag mina barn olika, för att de ÄR olika.. De må vara syskon men de är varandras motsatser i nästan allt och har helt olika behov. Den ena är 6 år och den andra 2 år. Båda har väldigt stort behov av närhet och sover tillsammans med oss i vår 270 cm breda säng..
Vi utgår från deras olika kärleksspråk
-Komplimanger (inte ”å vad du är duktig” osv utan mer kreativa komplimanger såsom ”vad glad jag blir glad när du hjälper mig att plocka i diskmaskinen”.. Osv..)
-Tid för varandra (centralt och något jag tror alla behöver!!!)
-Ta emot gåvor
-Göra varandra tjänster
-Fysisk beröring
Att ha hittat deras språk gör det lättare för oss att se deras specielle behov.. Det är såklart inget vi alltid går och tänker på, men det ligger i bakhuvudet och är med oss i vardagen..
Att se behandlas olika har dock INGENTING med att de har olika kön att göra.. De behandlas utifrån deras personligheter..

Jag behandlar mina barn olika eftersom de är olika individer med olika behov. Storebror är känslig och vill vara till lags, att säga till honom med skarp röst förstör hans dag. Lillasyster är viljestark och egensinnig, att försöka vara mjuk med henne gör att hon ignorerar mig. Rättvisa handlar om att ge varje individ vad den behöver, inte att ge alla samma. sen är det ju den där grejen med att inte kräva mer av storasyskonet bara för att det är äldst och att inte låta småsyskonet komma undan bara för att det är babyn, det jobbar jag ständigt med och misslyckas säkerligen lika ofta som jag lyckas…

Jag tycker inte det är konstigt att man behandlar sina barn olika då man är mer ansvarstagande ju äldre man blir. Däremot får man ju inte behandla det ena barnet bättre än det andra och de äldre barnen kan ju ibland behöva få leka av sig och inte känna att de hela tiden måste hålla efter sina yngre syskon.
Det är aldrig fel att hjälpa till hemma och lära sig att livet inte alltid är kul hela tiden men som sagt, det får ju inte gå till överdrift. Dessutom är ju alla barn olika, vissa VILL vara med och göra sysslor medan vissa bara hatar alla måsten.

Åh har inga egna bra svar. Minns bara hur frustrerad jag var under uppväxten, när jag alltid var den som fick hjälpa till med disken, plocka undan, ta ansvar. På den frågan svarade mamma ”du är äldst”. Jo tack, jag kommer alltid vara äldst. Just den kommentaren fick mina småbröder att gotta sig! Orättvist! Ett misstag jag inte kommer göra om med mina barn, försöka iaf.

Försöker verkligen att inte placera mina barn i olika fack och roller, men det är svårt. Det blir lätt så att man omedvetet förstärker drag som barnen redan har genom att påpeka/bekräfta/uppmuntra dem och vips bidrar man också till att de känner förväntan att vara på ett visst sätt, de blir ”den ordentlige”, ”den slarvige”, ”den kreativa” osvosv. Jag har också ett ”duktigt” barn och det blir lätt så (särskilt när det är viktigt eller bråttom)att jag ber just det barnet göra något eller ta ansvar för saker, eftersom jag då vet att det blir ordentligt gjort. Med resultat att han känner ännu mer press att vara duktig och syskonen kan svansa med som vanligt och slippa vara det.
Även om jag själv försöker tänka på detta (utan att alltid lyckas) så är många i barnens omgivning helt omedvetna om att det skulle kunna vara jobbigt och tråkigt att om och om få höra samma omdömen och få uppmärksamhet för samma saker, så det är inte lätt att komma ifrån det. Men mina barn är stora och då kan man ju prata med dem om det och de kan själva säga ifrån vilka förväntningar de upplever som jobbiga. Har bett ”duktiga” barnet att säga till mig när han känner sig pressad och likadant med de andra barnen om andra saker.

Barn är individer redan från början. Att behandla alla barn lika blir ju en smula konstigt när barnen inte ÄR lika.
Det som fungerar på en liten individ fungerar inte nödvändigtvis på en annan.
Själv är jag yngst och dessutom enda flickan. Har både blivit bortskämd men också haft vissa krav på mig som jag tvivlar att mina bröder hade. Som att vara ordningsam (är den största bohem som går i ett par 37:or) och se nätt och prydlig ut – är en periodare som växlar vilt från att vara groomad och fin som attan och att sunka runt i okammat hår och trivs kanon i bägge så länge jag får välja själv.
Glömmer aldrig när mamma sa ”jag förstår inte hur du som är flicka kan vara så slarvig och inte hålla ordning i ditt rum.” Det gjorde mig inte mer benägen att städa om jag säger så…
Hade en bror som tyvärr gick bort i unga år som var raka motsatsen mot mig – ändå var det jag som hade förväntningarna om att vara den ”duktiga.”
Det är väl som det mesta i den typen av samhälle vi växer upp i och präglas av, förväntningar på hur kvinnor ska bete sig och förväntningar på hur pojkar ska bete sig spiller troligen över på hur barn väntas bete sig.
Omedvetna förväntningar och föreställningar smyger sig in där man minst kan ana…

Vi har tvåäggstvillingar o de är väldigt olika o behandlas således olika. Ändå roligt att se två barn som växer upp under samma förutsättningar o ändå vara så olika. Pojken är känslig o brytee ihop vid motgångar m stor sorg. Dottern är mer viljestark o bryter oxå ihop vid motgångar men då m mkt ilska. Om de hade fötts vid olika tillfällen hade vi kanske trott att några av deras egenskaper berott på deras plats i syskonskaran men d kan vi ju utesluta. D är häftigt att se hur stor del av våra personligheter vi föds med o att miljön har mindre betydelse än va jag trodde innan tvillingarna kom.

Två tjejer med tre års mellanrum. Den äldsta en envis sak med mkt vilja och väldigt få egenskaper att hjälpa till. Den yngsta en känslig sak som hjärna gör det vi gör; plockar iordning och hjälper till i köket. Storasyrran kollar hellre en film vid dom tillfällena. Så jag tror mkt på personlighet, våran storasyster tar alltså inte ansvar!

Hej LD,
En helt annan sak – såg just Skavlan där
Margot Wallström och Uma Thurman blev intervjuade. Skedde det inte något i den intervjun när de två satt ensamma med Skavlan? Fick en sekunds känsla av att vi hamnade in i ett matriarkat. Vet inte, men tänkte på dig.

Jag har bara ett barn, men lärde mig från min uppväxt hur viktigt det är med olika behandling utifrån vilken individ man är. Det ska vara rättvist och likadant, men ändå anpassat efter individen. Det är verkligen inte det lättaste.

Exakt alla jag känner som har konstellationen storasyster-lillebror pratar om sina duktiga, kompetenta tjejer som kan så mycket och tar så mycket ansvar, och sina gosiga, roliga killar, som mest bara är charmiga och kramas.
Flickor som får en lillebror verkar tvingas bli stora snabbare än några andra barn, och barn som föds som bröder till storasystrar verkar komma undan med rätt mycket mer än andra barn. På något vis.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *