Kategorier
barn & föräldraskap

Att mammor ej vill släppa ifrån sig sin bebis handlar väldigt lite om äganderätt och mer om anknytning

Ibland menar man att det är mammorna som ”vägrar lämna ifrån sig bebisen” men det är inget annat än kvinnohat manifesterat. Varför frågar ingen varför pappa inte tar för sig? Varför utgår man från att pappor är kuvade undergivna slavar som kvinnan härskar över. ”Rör inte min bebis ditt manssvin!” ?? Och om det är så att kvinnor ej vill lämna ifrån sig sina bebisar, varför är det så? Och varför går pappor isåfall med på det?

Jag tycker resonemanget kring hur vi delar upp föräldraledigheten är jävligt förenklat. Det är ju så många faktorer som spelar in. Kvinnor och män fostras ju som sagt så olika och där har kvinnor ett försprång med de empatiska omvårdande egenskaperna de får mer tillgång till. Att män väljer bort sitt ansvar är en stor del av problemet. Män upplever ofta att de är oumbärliga på jobbet eller så tycker de helt enkelt att de inte behöver vara hemma med bebisen om de inte vill (Man kan ju inte tvinga honom! Nähä, men tvinga henne går ju jättebra…. nej just ja, nu kom jag ihåg. Kvinnor VILL ju såklart annars är de inga riktiga kvinnor och jättejättedåliga mammor) och många män vill helt enkelt inte.

Jag tror inte det är så enkelt ens om man vill dela lika för helt plötsligt så har man en till liten människa att ta hänsyn till. En MÄNNISKA. En levande liten varelse med en egen vilja och egna känslor. Inte ett paket av kött och blod som många verkar tro innan de själva fått barn. ”Det är väl bara att låta pappa ta bebisen? Han kan ju flaskmata!” Öh. Nej. 

Nu så ska man aldrig använda personliga anekdoter som argument men jag tror inte jag är ensam med min erfarenhet och det är ju lite det som är grejen: alla familjer funkar olika. Nu menar jag ej att det innebär att vi ska skrota jämställdheten men jag vill bara ge en bredare bild. Det handlar ju inte baa om lättja, girighet eller att man skiter i jämställdhet.
Jag helammade Ninja tills hon var över ett år. Alltså hon åt ingenting annat än patte. Och hon tyckte väldigt illa om att vara i andras famn. Att lämna henne med Oskar gick inte. Vi försökte när vi var tvungna men det funkade inte. Och att då tvinga henne hade inte fått nån att må bra. En mardröm för mig som blev väldigt låst  men för oss fanns inte nåt alternativ.

Jag litade såklart 100% på min man, men det handlade inte om bristande tillit eller hans eventuella oförmåga att ta hand om vårt barn utan om att bebisar har en egen vilja och kan föredra den ena föräldern över den andra. Oftast är detta mamman, inte för att mammor är så himla bättre utan för att mamma ammar och dels på grund av detta då anknyter starkare och snabbare. Och bebisar vet när de ej är i mammas famn. De känner det på lukten.

Ninja skrek som en stucken gris om jag lämnade henne till Oskar. Och då menar jag inte att hon blev lite ledsen och det gick att trösta. (Ni som har egna barn vet precis vad detta betyder)  Mår bebisen dåligt så mår alla dåligt. Då gör man valet efter det. Anknytning till pappa är viktigt såklart men jag tror anknytningen snarare skadas än främjas av att man tvingar sig på bebisen eller skiter i att lyssna på hens behov och signaler. Det finns andra sätt att anknyta på isåfall. Vi gjorde så att vi samsov. Att sova nära pappa under nattens timmar, känna hans doft, höra hans ljud och röst osv gav min bebis närhet utan krav. Idag har de en stark och trygg relation och hon älskar sin pappa över allt annat. Och är inte det minsta mammig.

Att mammor kan ha svårt att lämna ifrån sig sina bebisar handlar ganska ofta om anknytning och instinkter (OBS menar inte bara mammas instinkter nu utan samtliga föräldrars) samt hänsyn till barnets behov och känslor. Inte småaktighet eller äganderätt. Säger inte att det alltid är så eller att barnets behov alltid krockar med pappans heller, men vill nyansera debatten. När man slänger in fler faktorer i mixen blir valet mycket mer komplext.

ninja
Läs gärna Vilda Barns inlägg ”Närhet, inte separation”. Det handlar inte om just föräldraförsäkringen men om föräldraskap, anknytning och bebisars behov som ofta får komma på andra plats.
 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Att mammor ej vill släppa ifrån sig sin bebis handlar väldigt lite om äganderätt och mer om anknytning”

Bra skrivet LD. Det blir ofta så att föräldraförsäkringsdebatten blir så instrumentell och det här nyanserar upp det lite och sätter människan och barnet i fokus. Mer barnperspektiv för jag är inte emot jämställdhet för ekonomins bästa men för mig väger barnperspektivet och människopetspektivet tyngre. Mår människor inte bra i ett samhälle så kommer det kollapsa även om man har en välmående ekonomi.

Nja jag vet inte, det känns ju lite som samma retorik som används om kvinnor på arbetsmarknaden.. ”Det är ju inte upp till männen att backa undan och ge plats, det är upp till kvinnorna att ta för sig” etc. Just i hemmet så har ju kvinnorna ofta ”förtur” och ”mer makt” (dvs samhället ser på mammorna som förälder nr1 och papporna som barnvakter), så kan det inte ligga nåt i det, att mammorna ibland behöver backa undan för att papporna ska få en chans?

Men det går ju inte att jämföra strukturer med relationen mellan två individer. Att ”ta för sig” på arbetsmarknaden är ju inte jämförbart med att i sitt föräldrarelaterat steppa upp och ta ansvar. Det är nog ganska få kvinnor som inte vill dela det med sin partner men ändå lyfts detta fram som det stora problemet.

Hurra! Väldigt fin text, och just att du tar upp barnperspektivet, som också Bee nämner ovan, är för mig superviktigt. Väldigt glad att höra om närhet och samsovning då jag tror att just detta är typ viktigast förutom sjalvklarheten MAT. Tack!

Fast det är inte helt sant, eller snarare det varierar nog betydligt mer mellan olika familjer. I min egna familj till exempel ville både min mamma och pappa vara hemma med mina yngre syskon när dessa var små. Min mamma vägrade låta pappan vara hemma men slängde över bebisen i famnen på pappa så fort han kom hem för att hon helt enkelt blev så otroligt utmattad av att vara hemma. Ingen av barnen hade problem med att bli lämnade till honom (eller någon annan) däremot var det totalt kaos när min mamma var ensam med sina barn. Så med sista barnet lät hon äntligen honom ta hela föräldraledigheten och det var det absolut bästa som kunde ha hänt både bebisen och familjen.

Jag hatar ( hatar hatar hatar) när folk försöker skamma mig för att jag gör vad jag tror är bäst för mitt barn. Min sambo och jag har samma syn och vill bebisen bara vara hos mig, ”använda mig som napp” eller vad det nu må vara så får hon det. Men alla runt omkring, framförallt svärfamiljen, som ska tala om för mig att jag är överbeskyddande: barn ska vänja sig vid att vara hos andra, barn mår inte dåligt av att skrika, ni måste ge henne napp, mina barn har minsann inte dött av idominsalva så så farliga kan inte kemikalierna vara osv osv osv… På ett släktkalas när bebisen var tre veckor ville jag absolut inte att den skulle vandra från famn till famn då där var ca 40 pers. Svärfar tog bebisen ur famnen på mig och började skicka runt den, sa till lite försiktigt och fick höra att jag var ”skör” och att jag behövde vänja mig vid att vara ifrån henne och att hon minsann inte mådde dåligt av det. Nä visst, hon skrek inte alls men i tre dagar efteråt hade jag en jättekonstig och orolig bebis som jag inte kunde släppa för en sekund för då blev hon otröstlig, och jag är säker på att det finns ett tydligt samband! Jag säger inte att mitt sätt att vara mamma är det enda rätta eller att jag inte kan göra fel. Men alla mammor, eller eg alla föräldrar, måste få lov att följa sin egen magkänsla utan att ständigt bli ifrågasatta! Och jag förstår absolut inte hetsen med att barnen ska tränas i att vara självständiga från födseln, vad fan vinner ett spädbarn på att vara självständigt?!?!

Åh jag känner igen mig! Det hände mig med!
Mitt första barn var 2 veckor gammalt och jag var och hälsade på barnets farmor. Hon råkade ha sin syster där. Alltså då min dåvarande sambo och pappa till barnet hans moster.
Den där mostern hade jag aldrig träffat det var första gången jag träffade henne. Och som nybliven mamma efter en dramatisk och jobbig förlossning tordes jag aldrig säga ifrån.
Hon slet barnet ur min famn.. och jag har aldrig träffat henne. och min bebis skrek och var super ledsen… Och hon vägrade ge tillbaka den..??!! Pappan försvarade inte varken mig eller bebisen.. han gjorde ingenting, han tyckte barnet skulle lära känna hans moster.. Vid 2 veckors ålder?? undrar jag… Och sen började hon skicka runt mitt barn till hennes 10 åriga dotter och 12 åriga dotter som skulle få hålla min nyfödda bebis.. Jag trodde jag skulle dö inombords jag bara skaka.. Sen tog jag mod och skrek stop. Tog barnet och gick in i ett annat rum och amma och var ifred tills hon hade åkt.
Efter den händelsen fick ingen annan hålla i min bebis… Jag vart totalt avskräckt. Och jag har heller aldrig haft barnvakt ens idag och mitt Äldsta barn är 10 år. Den där mostern har jag aldrig träffat igen inte mitt barn heller. Så undrar varför det var så viktigt att hålla och gulla med mitt barn? Pappan är heller inte med i bilden alls..

Utifrån ett ”regnbågsperspektiv” OCH adoptionsperspektiv
Jag adopterades när jag var 2 månader och flaskmatates med ersättning. Det här var 30 år sedan och min mamma var den som stod för matningen för det mest, min pappa vid undantag.
Min poäng är att flaskmatning också skapar en STARK anknytning. Under min uppväxt var min mamma den person som var min trygghet i första hand, jag var extremt ”mammig” och har fortfarande en väldigt nära relation till henne än idag. Jag läser ditt inlägg som handlar om mammor som inte vill släppa iväg sina bebisar till ”pappan”.
Min fru och jag väntar barn, vi kommer alltså vara TVÅ mammor. Vår plan är att jag ska helamma och min fru ska flaskmata barnet då jag också planerar att pumpa. Detta är ganska vanligt i lesbiska förhållanden, att ena mamman ammar och pumpar, eller, eventuellt att den andra mamman ger ersättning.
Angående att flaskmatning kan störa amningen kan ju stämma i vissa fall, men det verkar ju tydligen ofta fungera i lesbiska relationer att både amma och flaskmata. Kanske beror det på hur viktigt man tycker att anknytning till BÅDA föräldrarna är.!!…
Enligt teoretiker som ägnar sin forskning kring anknytning så är anknytning jätte viktigt, men man kan ha fler än EN anknytningsperson.
I de familjer där både ammning oxh flaskmatning sker av båda föräldrarna är min erfarenhetet att barnet har en starkanknytning till båda föräldrarna (mammorna) ist för bara till hen som ammar. Så jag tror att många gånger används ammning som ”ursäkter” för att kvinnan i en hetro-relation inte ”ger ifrån sig” barnet till pappan, eller varför pappan inte tar mer ansvar för anknytningen.
Hur ser du på det?
/Emma

Men va?! Så bara för att jag helammar menar du att jag och min sambo inte tycker att anknytningen till barnets pappa är viktig? Menar du allvar?
I vår lilla familj tar vi iallafall såna beslut gemensamt, dvs amning o dyl, det är alltså inte en del av någon djävulsk plan från min sida för att jag ska få behålla vårt barn för mig själv…

Min erfarenhet är att det inte alls går jättebra att lämna på förskolan. Inte små barn iallafall. Men man har sällan ett val. Men det går ej att jämföra spädbarn med t.ex tvååringar. Äldre barn förstår att mamma inte försvunnit för gott, det för ej en bebis o således påverkas de olika.

Vi har valt att våra barn ska ammas. Deras pappa är och har varit delaktig sen första sekund. Han ville nästan ha barn mer än mig från början. Men amningen har gjort att jag varit hemma mest. Det har inget med pengar att göra och inget med med att jag känt mig tvingad. Våra barn har valt. Men vi är båda lika delaktiga och spenderar all tid vi kan tillsammans med varandra och barnen. Och innan man får barn är det lätt att tänka att livet blir si eller så, men när barnev är fött så får man ganska många nya perspektiv på livet. Det är konstigt egentligen. Folk utan barn är tvärsäkra experter på hur det är och hur det funkar. Men. Börjar man ett nytt jobb som man inte varit på förut är man ödmjuk och tror aldrig att man vet bäst innan man lärt sig och upplevt det själv. Men att uttala sig kring frågor om barn och föräldrar är inga problem även om man saknar erfarenhet. Mycket bra inlägg av dig.

Visst kan man använda sig av den argumentationen, ”du har inga barn” osv, men jag jag har vänner som HAR barn och som resonerar som jag gör angående vissa frågor , men eftersom dom HAR barn så kanske deras åsikt tas mer på allvar, även om den är den samma som min (utan barn). Sen fattar jag också att vissa saker ändrar man säkert på när man väl har barn, men, behöver ju verkligen intw vara så.
Trevlig kväll !

Tänkvärt för oss som inte har barn, men kanske vill ha i framtiden. Vi vet ju inte vad som väntar och tror ofta att vi vet precis hur vi ska göra när nånting dyker upp.
Man lär sig så länge man lever!

all kroppskontakt frigör oxytocin, men amningen i sig dvs sugandet på tutten frigör större mängder i både mamma och barn. det är därför bland annat man blir så trött av att amma och inte av att flaska.

Jag valde delvis för anknytningens skull att inte börja amma A. Efter sondmatning på neo – då vi båda varit exakt lika delaktiga i matande och kängurumys- ville jag inte ta den anknytningen från pappan. Jag ville inte övergå till den med matansvar. Så vi flaskmatade och relationen dem två är på topp. Detta trots att pappan är hemifrån varannan månad.
Jag vet, personlig erfarenhet- men viktig för oss och andra att få del i fler ”vardagssituationer”

jag arbetar i en mansdominerad bransch, och brukar ofta fråga nyblivna pappor när de ska vara hemma. svaret är så gott som alltid ”så fort min fru säger att jag får”. de flesta fruar/mammor jag träffat ger dock svaret ”det bestämmer vi gemensamt” på samma fråga.
undrar om inte detta mönster är lätt att ovetandes falla in i, och skulle vi då inte alla bli hjälpta av att det fanns en lagstiftning? säg att man t ex i normalfallet antogs dela 50/50 men att det gick att ansöka om dispens vid särskilda omständigheter. även om dispensen så gott som alltid beviljades, så skulle det kanske ge en tankeställare till några föräldrar som då skulle få ett val..?
personligen känner jag rätt starkt att det hela handlar mycket om barns rättighet till bägge sina föräldrar, och önskar någon hade tvingat min pappa både att vara hemma samt att vabba ibland. min mamma var hemmafru tills min lillebror var 12 år, och ingen av oss är än idag glada över det. låter kanske hemskt, men det är sanningen. pappa har i efterhand berättat att han uppfostrades med sådana värderingar, och att han helt och fullt trodde att det bästa han kunde göra för sin familj var att tjäna så mycket pengar som möjligt, att det var en bra pappas roll i livet, och att det aldrig föll honom in att han kunde göra annorlunda. han ångrar sig nu, men upplever inte att han hade något val när det begav sig.
själv vill jag inte skaffa några barn av flera skäl, ett av dem är att jag är livrädd för att bli lämnad med hela ansvaret så som min mamma blev, trots att jag nu ser min bror vara en alldeles underbar pappa fullständigt olik vår uppväxt. jag ser också hur många försök till skuldbelägganden som hans fru drabbas av, och tänker att man måste nog vara väldigt stark som människa för att klara av omgivningens reaktioner på att ”låta” mannen ta ut halva föräldraledigheten. visserligen har saker förändrats sedan jag var barn, men undrar ändå, finns det verkligen ingen risk att man som kvinna omedvetet undviker att sätta sig upp mot traditionen?

Åh vad jag känner igen det där! Mitt barn ammade i två år, vägrade flaska, napp och vagn (och gudarna ska veta att vi försökte!). När jag skulle vara borta en natt så skrek ungen flera timmar i sträck! Det resulterade i att jag blev totalt låst i två år och enda anledningen till att ungen slutade var för att jag fick så starka mediciner att vi var tvungna, han skrek som fan men det gick ju tillslut (och då var liksom ungen två år, pratade nästintill flytande och fattade saker liksom men ändå kunde han inte sova utan mig). Jag tänkte att jag aldrig mer skulle skaffa barn, nu gjorde jag det och har en åttaveckors och hon är helt annorlunda, tillfreds, älskar vagn och ersättning och det är sååå skönt!:)

Jag får lite uppfattningen av att många som ammar verkar tro att det på nåt vis skulle ge bättre anknytning än något annat. Jag som flaskmatar får precis lika bra anknytning till min dotter som om jag skulle ammat henne, nåt annat är bara rent skitsnack. Oxytocin är en del av det som främjar anknytning, men det utsöndras även vid flaskmatning och är gott och väl tillräckligt för lika god anknytning som för ammande barn. Amma gärna, men tro inte att det är det enda som ger god anknytning till ditt barn.

Hej Lady,
Jag vill tipsa dig om en bok som är skriven av en kvinnlig professor och läkare, den heter ”Könet sitter i hjärnan”. Den handlar lite om det du är inne på, hur vi faktiskt är uppbyggda och att män och kvinnor har olika egenskaper. Tex att kvinnan har en annan hörsel än män för att kunna tolka sin egen bebis från andra och att kunna förstå de olika skrik och vad de betyder.
Boken går igenom mycket men är baserad på fakta och vetskap.
Tack för en bra blogg!
/Andrea

jag undrar vad tycker du om den nya föräldraförsäkringen som kommer? Själv tycker jag att den är bra eftersom pappan ”måste” engagera sig lite mer, men samtidig t tycker jag att det är upp till varje familj att göra det beslutet om hur mycket man vill vara hemma.

Alltså… Ja, nääe. Visst jag förstår att ni hade det tufft. Men det är ingen anledning att basera en hel lagstiftning på. Jag får mer känsla av att folk argumenterar efter sin egen situation snarare än ur ett samhällsperspektiv.

I just den här debatten, föräldraförsäkringens kvotering som det magiska svaret på jämställdetsproblemen, behöver alla personliga anekdoter, alla erfarenheter och alla jämförelser visst tas upp. Det är ju våra familjer det handlar om!! För många av oss, våra barns rätt att VÄLJA. Min etta hade gått att lämna sex månader gammal till pappa. Han ammade inte mer, vi hade dålig anknytning (jag förlossningsdeprimerad) och pappan var primära anknytningspersonen. Men jag var gravid igen och kunde inte återgå till jobb, sjukskrevs under första graviditeten (sjukskrevs även under andra men senare). Min tvåa går inte att lämna till pappan nu, snart nio månader. Han ammar, han vill bara vara hos mig och han visar det mer än extremt tydligt. Detta alltså trots att pappan varit hemma första halvåret med oss alla……
Så nej. Debatten är mer komplicerad än att ”det bara är att lämna över till pappan” eller ”kvinnor bör släppa sina barn”. Barn vill också saker och jag hoppas att det är fler än vi som lyssnar på våra barn… Familjer ser hu olika ut, barn har olika behov. En kvotering uppfyller verkligen inte möjligheten att vara flexibel i föräldraskapet eller att lyssna på sina barns behov. Det gör den knappt idag (dagarna är väldigt få ur barnets perspektiv) men skulle göra än sämre sen, för många barn.

Jag är glad att vi fick tvillingar o jag bestämde från start att jag inte ville helamma båda utan vi gav vartannat flaska o vartannat bröstet i stort sett. Barnen har växlat vem de föredragit mellan mig o pappan. Oftast har det hängt ihop med vem de sovit mest med. När d är tvillingar tror jag pappan automatiskt blir mer involverad, d blir ju lixom ett barn var :). Jag tycker att man ska lyssna på barnet. I perioder har det ena barnet bara velat bli tröstad av pappa o då har jag funnit mig i det. Vi märkte inte att de åt mer sällan när de fick flaska. De ville äta varannan eller var tredje timma oavsett bröst lr flaska. Men d är min erfarenhet.

Känner igen mig. Min äldsta var likadan, hon ville bara vara med mig. Det tog flera år innan hon ville vara med sin pappa. Nu, vid 13, håller hon på att göra sig fri från mig och knyta an till sin pappa. Guld värt att han har kunnat vänta. Syskonen är inte alls lika, där har deras pappa fått vara med från början.

Försiktigt, mycket försiktigt så vill jag inflika att barn känner av humöret på sina föräldrar med. Om en är mer på tå och känslig så kanske kanske barnet plockar upp den vibrationerna och blir själv orolig och blir sedan först lugn om denne förälder också är lugn.
*ej menat som att vara en allmängiltig förklaring*

LD, du har levererat mycket klokskap, men att säga att många kvinnor inte vill släppa in män när det gäller barn är ”manifesterat kvinnohat” tycker jag är riktigt dumt sagt.
Du frågar varför inte pappor bara tar för sig. Du säger att vidare att kvinnor uppfostras i den empatiska förmågan och sen vet jag inte om du kopplar detta även till papporna, kanske inte förstod dig där men uppfostran är ju svaret på varför ej papporna tar för sig.
Instinkter och anknytning till en ammande mamma tycker jag är ursäkter på en GENERELL nivå. Och pratar vi om jämställdhet och feminism i samhället så tror jag att man måste debattera från ett allmänperspektiv inte varje människas personliga erfarenhet. All väljer ju och måste få göra det utifrån sitt barn och sin familjesituation som du gjorde med Ninja. Men jag tror att vi har ett ojämnställt hemmaliv och arbetsliv mkt på grund av att kvinnor tar mest hand om barnen.
Vill vi ha fler fördelar i samhället så måste vi arbeta för att få dem. Det kan innebära att faktiskt propsa på delad föräldraansvar trots att man kanske hellre vill vara hemma själv.
Om man skulle göra en anonym enkät bland mammor och fråga dem om de hade önskat hela föräldraledigheten med barnet tror jag att de som vill det skulle bli i majoritet, så nej att påstå att många kvinnor har svårt att släppa in någon annan (det handlar inte om girighet eller lättja utan om ens livs kärlek – barnet) är INTE kvinnohat.
Vi i Sverige är ju välsignade med en lång föräldraledighet. I USA om mamman vill eller behöver jobba är det 6 veckor som gäller.

Hm nu kan ju jag bara gå på min erfarenhet.
Men jag har barn med två pappor.
1 Jag ammade tills barnet var 7 månader, pappan var arbetslös och var hemma dom första två åren barnet var litet. Pappan bytte aldrig blöjor, tog aldrig en natt, han lekte aldrig och var aldrig delaktig varken i matning eller vård…. Han skyllde mycket av det på mig…? Trots att jag bad han flera gånger ta nätter,matning eller blöjbyten men han vägrade! Han gick inte ens en enda gång med barnet till affären… I dagens läge har han ingen kontakt alls med sitt barn och har inte haft det på 4-5 år. Självvalt…
2 Pappa nummer 2. Jag hel ammade barnet tills det var 1 år, Pappan bytte blöjor dagligen, lekte, myste, vi samsover, han sjöng, han vagga mm med detta barn. Vi samsover än med barnet som är över 4 år. Och pappan och barnet har en extremt fin kontakt och eftersom han jobbar 50% hemifrån missar han inget heller när det gäller föräldraskapet eller barnen. Och jag är hemma på heltid. Samt är han med på alla bvc möten, tandläkarmöten eller sjukhusbesök. Och han har tagit det första barnet som sitt egna barn och är hens nuvarande och enda pappa.
Jag säger att det beror på pappan, inte på mamman. Vissa pappor vill inte ta hand om sina barn. Jag kan säkert räkna 10 till i min umgängeskrets som skyller på mamman, men absolut inte själv vill ta något ansvar över sina barn.

Det blir ingen vettig diskussion om vi inte utgår från den enorma belastningen som ett barn utgör, för båda föräldrarna. Att få ett barn är ett totalt undantagstillstånd. När jag hängde där, övertrött och med en hungrig liten, liten varelse vid mina blödande bröst struntade jag fullständigt i huruvida det var särskilt jämställt som vi sysslade med. Och att lyssna på mitt lilla barns behov slukade all min uppmärksamhet. Jag blev PROFFS på det under det där första halvåret, med ett ganska enormt försprång skulle jag vilja påstå (här spelar ju socialisationen dessutom in), och därför är det fortfarande jag som nattar treåringen. Då tar det 20 minuter istället för 2 timmar. Och när ska vi orka ändra på det? Att ha ett småbarn hemma är också ett undantagstillstånd. Och pappan ÄR inte lika lyhörd och pappan ÄR bättre på andra saker och vi hinner inte ändra på det just nu och därför gör jag det, fastän jag är trött och fastän jag mycket väl också kan njuta av att släppa det ständiga ansvarstänkandet och vara den där ANDRA föräldern ett tag och inte tänka på 100 saker utan bara på 10.

För mig hade det varit fruktansvärt om jag varit tvungen att lämna mina barn som små till pappan och gå och jobba.Att vara från min bebis hade varit så fel och hela mitt väsen skrek jag vill vara nära mitt barn!! Min yngsta på 2,5 år fortfarande hemma med mig och det gör oss båda så lyckliga!!

Jag har stor respekt för att det gör dig och ert barn lyckliga att vara hemma tillsammans så lång tid.
Men jag undrar hur du ställer dig till att barnets pappas kanske också hade fått uppleva den lyckan av att vara hemma med ert barn?

Amning boostar absolut oxytcinutsöndringen men det gör även hud mot hud-kontakt. Föräldrar som har sitt barn nära och ofta uppvisar samma oxytocinnivåer oavsett vad de har mellan benen.
Jag är en stark förespråkare av barnens rättigheter. Däremot undrar varför moderns behov av att vara nära sitt barn anmärkningsvärt ofta ställs före faderns? Detta ses ju i ganska många familjer oavsett om kvinnan själv fött barnet och/eller ammar.

Jaja, var ni hemma så länge ni vill. Men kom inte och gnäll senare om ojämlik arbetsmarknad eller låga kvinnolöner. Det går inte ihop liksom. Här hemma har vi haft barnen hemma i två år, ett år för mamma och ett år för pappa. Så ajg får gnälla så mkt jag vill 🙂
Jag inser att det är superlyxigt att kunna vara hemma i två år med våra små, men så har vi sparat och gnetat också 🙂

Hej
Vill inte komma in och skriva på näsan, men vill förtydliga att det finns två riktningsbegrepp inom anknytningsteorin:
1. Anknytning/ Attachment: Går från barn till förälder. B –> F
2. Bonding: Går från förälder till barn. F –> B
Dessa begrepp underlättar kanske för att klargöra vilka relationer en faktiskt pratar om, alltså i beskrivning hur det varit för förälder resp barn. Föräldern bondar till barnet, barnet knyter an till föräldern.

Jag och min pojkvän flaskmatade. Fördelen vi fick var en flicka med lika stark anknytning till båda föräldrar redan vid sex månaders ålder. Närhetsbehovet fick hon tillfredställt genom att helt enkelt spendera all sin tid på våra respektive bröstkorgar (antingen i sele eller utan sele). Jag har svårt att se hur min lilla dotter skulle ha fått en bättre första tid i livet genom att jag ammade och min pojkvän tog mindre plats.
Det som jag tyckte var jobbigt under min första tid som förälder var den totala amninghysterin och bristen på konkreta råd till föräldrar som flaskmatar. Jag lovar att man kan vara intresserad av anknytningsteorier och samtidigt flaskmata, men det finns nästan inga ställen man kan vända sig till och diskutera saken med likasinnade. Alla föräldraforum utgår från att mamman ammar eller också så är hon självisk. Information från BVC nämner flaskmatning som en bisak. Man blir liksom inte inkluderad i den offentliga mammarollen om man inte ammar och att en pappa skulle vilja delta på jämnlika villkor i bebisens första livsår ses som något ytterst suspekt. Jag har ytterst svårt att se att dessa förhållanden bidrar till någon jämnställdhet mellan könen överhuvudtaget och jag önskar att fler kunde se att det totalt ensidiga fokuset på amning faktiskt drabbar personer som både är intresserade av anknytningsteori och feminism på allvar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *