Kategorier
barn & föräldraskap

Behöver bebisar stimuleras?

Jag erkänner att jag kan bli lite provocerad av föräldrar som påstår att deras bebisar behöver aktiveras och stimuleras. Men gud liksom det är ju en bebis, vad för stimulans mer än patte i munnen och ögonkontakt med föräldrarna behöver den egentligen? Att ens bebis blir lugn och tyst när man t.ex sätter hen framåtvänd i babybjörnen eller framför TV’n tolkar många som ett kvitto på att de har rätt men det behöver inte alls vara så att det som till synes får bebisen att lugna ner sig faktiskt är bra för barnet. (behöver ej nödvändigtvis vara dåligt heller, men hear me out nu)

Barn som är stressade eller otrygga kan tvärtom stänga ner och stänga av. (Tänker lite på de sömnmetoder som just går ut på att bryta ner barnet och där föräldrarna menar att barnet bara är ”trygg i sig själv” när hen äntligen slutat skrika sig till sömns och istället somnar snällt.)

Bebisar behöver tvärtom inte alls stimulans eller aktivering. De behöver knyta an och bli trygga. Bara att vara vaken och interagera med människor är aktivering nog. Fan jag tycker inte barn behöver stimuleras alls förrän de är typ…. sju? Åtta? Nio? Fler och fler förskolebarn visar tecken på stress liksom. Är vårt snabba samhälle där saker hela tiden ska hända verkligen bra för ungarna? 

Obs! Nu använder jag själv TV’n som barnvakt, satte min tremånaders i sittvagn och körde framåtvänd barnvagn med andra barnet so look who’s talking liksom. Och jag tror såklart inte barn får men av att man gör ”fel” emellanåt. Puh, överleva som förälder är tillräckligt och ibland får man ta till vad som helst för att det ska funka i vardagen. 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Behöver bebisar stimuleras?”

Är helt inne på din linje!Men. Jag fick en bebis som inte alls nöjde sig med att ammas och titta i ögonen, en som knappt sov och bara ville vara med… inte alls som våran förstfödda, och inte alls som mig

Jag håller med dig. Bäbisar behöver knyta an till sina föräldrar – som kan vara olika konstellationer. Men många säger om knattar som inte ens fyllt ett: ”Min unge blir helt odräglig om hen inte får träffa andra än oss.”
Tyvärr så tror jag att det är mest för att döva sin egen magkänsla och sitt samvete som folk försöker intala sig att små barn behöver så mycket stimulans.
Men samhället bygger på att vi ska ut och jobba och lämna bort våra barn. Den stora kvinnofrigörelsen var ett bra sätt för staten att få kontroll. Vi gjordes alla oberoende av varandra, men beroende av staten. Verklig frihet skulle vi ha om vi kunde försörja en familj på en genomsnittlig heltidslön eller två halvtidslöner.
Nu kan staten styra vårt beteende genom att skruva åt eller upp bidrags- och skattekranarna.

Staten består av politiker. Som man kan rösta på. Finns partier som förespråkar till exempel 6 h arbetsdag som skulle möjliggöra för mer tid åt familj. Fortfarande inte tillräckligt kanske men en start. Just sayin..

Jag tror inte heller att bäbisar behöver speciella aktiviteter som babysim eller småbarnsrytmik men min dotter var uppenbart som gladast när vi var någonstans med mycket folk och aktiviteter. Ja, hon blev överstimulerad av det också och då låg hon gärna nära mig och tankade närhet eller ammade men det var helt klart något hon gillade och gillar fortfarande. Hon hade sannolikt kunnat lämnas på förskolan efter en halvtimme första dagen om jag velat också samtidigt som också står både mig och pappan väldigt nära. Jag tror bara hon är av naturen en social människa som gillar liv och rörelse. Samtidigt hatar hon framåtvänd vagn (hon blir arg och skriker fortfarande nu när hon är två år), jag tror det är det sociala igen, hon vill ha kontakt med den som kör vagnen, andra kan hon ju oftast se ändå.

Så sant. Oj vad min kille blir tyst och ”snäll” när han får se och titta på massa med folk som går runt, när det är massa ljud osv. Men jag som känner han, och om någon bevare mig väl skulle gå närmre – då kommer panikgråten. Paniken och otryggheten han känner när han får för mkt intryck är inget jag självmant utsätter han för.

Själv blir jag illamående av metoder som går ut på att bebisar ska ligga och skrika lungorna ur sig för att annars ’lär de sig’ att någon kommer så fort de skriker. Tydligen glömmer man då att en bebis är totalt beroende av sin omgivning och när de skriker gör de det av ett behov, inte för att de är bortskämda vilket folk inbillar sig för att slippa ha dåligt samvete. Med detta menar jag absolut inte att föräldrar inte ska få bryta ihop eller bli trötta eller att man inte ska gå ut ur rummet när det känns som om man håller på att gå sönder (det är livsviktigt att ha det i huvudet) men tycker man att sådana här metoder är bra och på allvar tror att bebisar blir bortskämda så var nog barn en jävligt dålig idé från början.

åh jag tycker de är SÅ SKÖNT att få läsa sånt här. Har en dotter på 1,5 och har knappt ”gjort” något med henne. Här där vi bor (liten stad på kreta) finns liksom inga öppnaförskolor, olika museeum med barn temadagar, astridlindgrenvärldar osv osv osv. Blivit så stressad och känt mig så kass ibland när jag läser andra som flänger runt dagligen med sina barn från bara någon månads ålder. Stackars min lilla som aldrig får göra något alls…
Men hon verkar vara glad och nöjd med att bara hänga med mig och grannbarnen (7 och 12år) fram tills ca 15 månaders ålder
Och jag tycker de är extra härligt att läsa någon såpass välbesökt blogg som din som är kritisk mot olika skrik/Cry it out metoder. Mår illa av bara tanken (var ganska mycket diskussion på ”min” föräldragrupp på facebook i dagarna då pampers på sin sida förespråkar detta. Att lämna barnet att skrika själv i ”först fem sen tio sendan 20 sendan 35minuter. tills dom slutar gråta”.
Nej jag må göra en heldel fel i mitt föräldraskap men att jag aldrig låter min dotter gråta utan att direkt gå dit och trösta, och att vi samsover, trotts bvcs påtryckningar från 4månaders ålder att börja ”träna” henne är iaf något jag är stolt över.

Otajmat att annonsen överst säger ”glada färger och roliga ljud stimulerar barns utveckling”.
Men absolut jag håller verkligen med dig. Trygghet o att knyta an, sjuuuukt viktigt.

Jag tror att bebisar mår bra av att stimuleras, men att sätta en bebis framför tv är väl typ motsatsen till stimulans (men säkert inte dödligt farligt om det inte är varje dag hela tiden). Att stimulera en bebis är väl att prata med den, visa den grejer, titta och lyssna på saker tillsammans med den osv. Just det där med tillsammans tror jag är jätteviktigt – att barnet genom ögonkontakt och annat får respons från föräldern på vad som händer och hjälp att tolka intryck. Att lämna barnet ensamt med massa intryck hen inte förstår (i tex tv eller i utåtvänd sele eller vagn) tror jag inte på något sätt är stimulerande i betydelsen att det skulle vara bra eller utvecklande för barnet.
Aktiviteter som babysim osv är väl egentligen mest för att föräldern ska slippa bli galen av understimulans – och det är ju viktigt det också.

Jag blir alltid full i skratt när folk tar sin 1,5-åring och åker på semester till Astrid Lindgrens värld, Kålmården , Thailand och skara sommarland ”för barnets skull”!!!
Om det vore för barnets skull så tar man sin 1,5-åring och går till lekparken, hälsar på farmor, går ut och kastar stenar i något vatten, badar lite och kollar in djuren på närmaste 4H- gård. Man måste inte beta av flera års semestrar innan barnet fyllt två!

Jag tänker att positiva upplevelser där alla är glada och mår bra alltid påverkar barn positivt även om de inte minns det som händer. Nej såklart en ettåring inte har något behov av att åka till Kålmården eller thailand, men själva upplevelsen i sig kan vara väldigt välgörande.
Folk har skrattat åt mig när jag haft kalas för mina småbarn, men jag tror upplevelsen av kalaset hjälper barnet att känna sig älskad och trygg. Svårt att förklara för jag håller med dig samtidigt som jag kan tycka att det finns positiva effekter av vissa saker.
Men det viktiga här är ju att släppa kraven. Att veta som förälder att ditt barn mår bra och ”stimuleras” utan att ni hittar på aktiviteter eller aktiverar barnet med olika saker.

Bebisar kan framstå som en klump kött när de är små, men faktum är att forskningen visar att de är mycket mer intelligenta och förstår mer än vi tidigare har trott. Och bebisars kognitiva förmåga utvecklas genom att de utforskar världen, så det mesta tyder på att det är bra att stimulera bebisar. Så mn är lite fel ute om man tror att det är lika bra att sätta bebisen framför TVn som att aktivt leka.

Och ja, random föräldrar har säkert bäst koll på huruvida bebisar behöver stimuleras eller inte. Så tråkigt att vi lever i ett åsiktssamhälle där man ska spy ut åsikter om allt. Tänk om folk hade läst på istället, men det är ju så klart jobbigare än att bara tycka något. Värderingar är en sak, fakta är en annan.

Jag håller med (även om du kanske också borde länka till dina påståenden…?) sen när blev LD eller övriga här experter? De här inläggen skapar så sjukt mycket ångest hos mig och hånet mot föräldrar och hur jäkla svart eller vitt allt verkar vara. Tror ju mer på att åka till Astrid Lindgrens värld än o sätta ett litet barn framför en tv!

Vad glad jag blir när du kommer in på detta ämne. Jag fick barn för några månader sedan själv och tycker förstås det är jätte intressant med såna här diskussioner. Jag tycker att det diskuteras allt för lite hur vi 80-talit morsor hanterar barn.
Jag tycker att man ganska snabbt längtar efter ”egentid” och att kunna fortsätta livet som vanligt efter att man fått barn, särskilt om man som jag levt ett ganska ”fritt” liv länge. Samtidigt så känner jag ju att det innebär att barnet måste anpassas väldigt mycket, eller så kräver det att pappan kanske inte jobbar heltid utan kan fylla upp tiden.
Vet inte vad jag ville säga med detta, men jag tycker du verkar vara en grymt bra morsa som vågar ifrågasätta både dina egna och andras beslut när det fakiskt i hög grad påverkar barnen.

Åh jag har så många åsikter om detta så jag vet inte var jag ska börja…
En viktig sak dock som jag tycker är bra att diskutera är hur tusan så många kan tycka att vi gör barnet en otjänst som är hemma med henne så länge det går. Hon är just nu 16 månader och ska förmodligen börja föris när hon är 20månader. HUR kan detta vara en otjänst? Många menar att det är synd om henne som inte får leka med andra barn, men det gör hon ju flera dagar i veckan på öppna F. Andra vill verkligen fööörtyyydligaaa att deras barn minsann utvecklats så himla bra och snabbt sedan deras ungar börjat på föris vid 1års ålder. Jaha, men de utvecklas väl för f.n även utan att tryckas in på förskolan så tidigt? De befinner sig liksom inte i ett vacuum med sina föräldrar om de inte blir inskolade tidigt.
Vår unge ska dessutom få småsyskon om några månader och tänker då att jag såklart ska ha henne hemma med mig (jag vill verkligen orka det) men ” du måste ju tänka på vad som är bäst för henne…” (och då syftas det inte på att det vore bättre hemma med resten av familjen och typ föris och annan släkt/vänner med barn…)
Varför har vi så bråttom med att få dem ”självständiga”?

Det är irriterande. Vi var hemma med vår dotter tills hon var 19 månader och strax efter hon var ett så hade de flesta barn vi kände börjat på förskolan. Många hävdade att barnen lärt sig så många saker och utvecklats så mycket av att börja förskolan men min dotter som inte gick utvecklades på precis samma sätt så jag antar att man tror att det beror på förskolan när det i själva verket är något som skulle ha hänt ändå.

Jag finner skrika ut-metoder rentav sadistiska och tänker inte ens försöka mig på att respektera dem som använder sig av dem ”för barnets bästa”. METODER i sig borde stanna kvar på typ, KTH eller nåt sjukhus. Hemma är det kärlek och anpassning som bör gälla – främst från de klokas håll, barn är så illa tvungna att anpassa sig ändå.

Tror inte heller att bebisar behöver aktiveras speciellt mycket. Jag har en bebis på snart 11 månader och vi brukar vara på öppna förskolan några gånger i veckan, hänga i lekparken någon timme här och där, gå och handla. Övrig tid är vi hemma och ”leker”, lagar mat, viker tvätt etc. Verkar inte gå någon nöd på hen.

Någon liten aktivitet då och då tror jag kan vara bra om det märks att bebisen/barnet mår bra av det. Men många verkar köra på med flertalet aktiviteter och är själva stressade för att de ska hinna jobba, hinna hämta barnen på förskola och sedan skjutsa till diverse aktiviteter och detta tillsammans med att barnen blir stressade av för mycket att göra påverkar. Stressen kan ibland visa sig helt ”oskyldigt” som att barnet lätt blir uttråkat, inte kommer på vad hen ska göra om det någon gång är lite ”dötid”, blir rastlöst och inte vet riktigt vad hen ska göra med sig själv. Jag utvecklade själv min fantasi och hittade på egna saker att göra då jag inte hade aktiviteter. Dessa stunder som inte innebär någon stress eller press utifrån (som det kanske kan bli om man har flera aktiviteter man ska på där man ska passa tid, plats etc.) var riktigt rogivande. Man kan nog säga att jag väldigt sällan har tråkigt nu som vuxen eftersom jag lärde mig detta som barn 🙂

Vårt första barn var en katastrof för oss. Vi hade trott att bebisar ville gosa och mysa och bara hänga med i vardagen. Istället fick vi en självständig liten människa som inte alls nöjde sig med bara hemma och ville att det skulle hända något mest hela tiden. Det var skitjobbigt att hänga med, men vi hade inget val. Vi hängde med på hennes villkor.
Nästa var en riktig lite gosegris som bodde på mig hela tiden. Som nöjde sig med hemma och storasyster och tyckte det blev läskigt när det blev för mycket.
Ettan kroknade inte förrän hon kommit upp i sju timmars dagis om dagen vid knappa två år. Då kunde hon vila i vagnen på väg hem. Tvåan hämtade vi hellre lite tidigare och han var helt färdig.
Barn är olika. Att inte stimulera ett barn som behöver stimulans är lika elakt som att släpa iväg en unge som hellre tar allt i sin egen takt.
Barn är olika och ska få vara det.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *