Kategorier
barn & föräldraskap

En liten disclaimer ang. föräldrar och metoder

OBS! Jag tror inte att människor som kör metoder struntar i eller inte bryr sig om sina barn. Jag känner människor som slår sina barn (i länder där detta är lagligt) och vet att de älskar och bryr sig om sina barn precis lika mycket som jag eller nån annan. Jag vill att vi alla har detta i åtanke när vi diskuterar föräldraskap här.

Det handlar ju inte om att föräldrar som gör si eller så är onda, elaka eller vill sina barn illa. Tvärtom. Men det handlar om okunskap och ibland även rädsla att göra fel. Okunskap som i många fall rekommenderas och hejjas på av s.k experter och BVC. Jag är inte här för att kasta bajs på människor som gör så gott de kan (och gud vet att jag inte är i position att läxa upp någon) , jag skriver det här för att uppmuntra föräldrar att läsa på om barns behov och sömn och andra frågor som handlar om föräldraskap och barn.

Jag kan bara relatera till mig själv. När Ninja var 4 månader så insisterade BVC på att jag skulle börja med egen säng. När jag skrattade och sa nej så började de pressa på med bekymrade blickar och kommentarer om PSD och den fara jag utsatte henne för. Tack och lov att jag alltid tror att jag vet bäst annars vet jag inte vad jag hade valt att lyssna på då och där. Hur ska man veta egentligen? Även när magkänslan säger nej så vill man ju inte göra fel och då lyssnar man kanske hellre på de som faktiskt ”vet”. Och har man ingen magkänsla alls, hur gör man då?

Min mening är inte att någon ska känna sig skuldbelagd eller dålig, men jag tycker att de här frågorna är otroligt viktiga att prata om.

lära sig sova

Barn behöver inte lära sig sova. De vet redan hur man gör.
Lyssna på bebisen istället, den kan definitivt avgöra när den ska äta eller sova.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”En liten disclaimer ang. föräldrar och metoder”

Jag bara förstår inte resonemanget. Hur kan man på allvar tro att en annan människa inte vet när hen är hungrig eller trött. Man behöver ju inte lära sina barn att bajsa, andas, gäspa eller blinka med ögonlocken som, liksom sömn och hunger, är jävligt basic behov. Att barnen däremot behöver hjälp med att SOMNA, i ro i en famn eller tätt intill, är en Anna femma. Eller att värma flaskan, ta fram brösten eller barnmatsburken…
Folk blir rabiata när man byter ut barnet mot mamma/pappa/farmor/farfar osv osv. Nu ska vi hör på ålderdomshemmet minsann lära din mamma att mellan dessa klockslag så sover man, äter man eller bajsar vare sig hon vill det eller inte. För så är det minsann!! Din mamma kan inte veta sånt själv!
Idiotiskt är det ju på nåt sätt ändå. Men ändå förståeligt. Det är ju så vårt samhälle ser ut. Barn är barn, inte människor.

Kommer ihåg något min kloka mor sa till mig, att alla vill att deras barn ska bli såååå självständiga och göra sina egna val, så länge det är på förälderns villkor.
Hur ska en lära barn att lita på sin magkänsla när föräldern trycker ner den från allra första början??

Alltså, jag förespråkar absolut inte ”sovmetoder” (men har också förståelse för att det i vissa lägen kan vara bästa lösningen för utmattade föräldrar) och jag tror inte man varken kan eller ska ”lära barn sova”. Men däremot tror jag på rutiner och att som förälder ta ansvar för sovtider, mattider osv. En bebis kan säkert hitta sina egna rutiner, men ofta till priset av en helt ohållbar situation för övriga familjen, i alla fall för dem som måste ha tid och ork över för yrkesarbete och/eller fler barn i familjen. Tror inte det på något sätt är skadligt för bebisen att lära sig att anpassa sig efter övriga familjens vanor så gott det går (givetvis med lyhördhet och flexibilitet för det lilla barnets varierande behov).

Inte lätt alla gånger. Just sömn och mat och småbarn kan skapa stora problem. Men inte 17 tror jag att det kan vara bra att låta barnen ligga och skrika. Och inte kan jag för mitt liv tro att det på NÅGOT sätt skulle kunna vara skadligt för en baby att sova i samma säng som sina föräldrar. Hur skulle det kunna vara det??

Jag har inga egna barn, jag är bara 20 så kan nog inte direkt uttala mig särskilt mycket om detta område, men jag kan använda mig själv och det mamma har berättat. Sen vill jag gärna tillägga att BVC bör fungera som rådgivning, inte som rekommendationer med flera olika lösningar och förslag.
Jag hade egen säng, med kudde (detta skulle inte barn ha 1994) men jag sov mycket hos mamma och pappa, vilket var helt sjukt enligt ”experter”, jag skulle aldrig kunna sova själv. När jag var ca. 7 månader ville jag inte sova hos mamma och pappa längre, mamma tolkade hur jag betedde mig och provade sig fram och upptäckte då självklart vad jag ville säga. När jag blev äldre la jag mig (som många andra) hos mamma och pappa igen, men det gick över då jag ville vara stor och sova själv. Visserligen är det jobbigt att sova själv, men det beror nog mer på att pojkvännen och jag flyttat isär… nån psykolog kan säkert vrida ihop det till mina barndomsupplevelser, whatever.
Jag har ofta frågat mamma hur man uppfostrar barn. Och hon säger ”använd ditt eget sunda förnuft och behandla barnet som dig själv och din egen skatt”. Och om någon lät mig ligga och gråta i mörkret och stod utanför och svor åt mig, inte fan skulle jag vilja ha den personen nära efter det.

Men vad är detta för metod egentligen, usch.
Men jag är trots detta kluven. Jag och mina syskon är uppfostrade med att få somna i våra föräldrars säng eller bredvid om vi ville. Detta för att mamma och pappa tyckte det var enklast och mysigt så och inte lagt så stor vikt i det hela. Jag har aktivt fått jobba fram till 10-12 års ålder för att kunna somna tryggt själv utan att känna mig orolig. Min storebror (sover såklart själv idag) men är fortfarande mörkrädd samt sover om hon får välja- inte själv.
Vad tycker anser du om detta? Jag älskar mina föräldrar och är nöjd med hur de valt att uppfostra oss, förutom möjligtvis detta. Detta tror jag gynnade våra föräldrar betydligt mer än oss då det varit en vana som är jobbig att bli av med.
Självklart ska man lyssna på sina småbarn där och då på plats, men man borde väl ta hänsyn till produkten som bildas efter barnsben också, eller hur känner du?
KUL OM DU KUNDE SVARA!!!!!! kramis

Även om jag inte tror att föräldrar som slår sina barn inte älskar dem äcklar det mig något oerhört. Jag har ägnat timmar åt att prata omkull speciellt amerikaner på internet som tycker att barnmisshandel är det absolut bästa som finns. Det som faktiskt skrämmer mig är hur lite argument de har och hur fort de ger sig när man ställer dem mot väggen.
”Varför vill du slå dina barn?”
”Jag vill inte slå mina barn!”
”Om du inte hade velat slå barn skulle du ha funnit en annan lösning”
Det handlar aldrig om kärlek, det handlar om lathet. Att slå till ett barn får barnet att sluta, det ger ett snabbt resultat. Att prata, vänta ut och vara tålmodig kräver jobb från dig och då är det tydligen mer lockande att utsätta ett barn för smärta och förnedring.

Jag håller inte med. Alla föräldrar slår inte sina barn i länder det är tillåtet. Jag växte upp i ett sådant land och blev slagen och jag tycker inte att min mamma. Okunskap eller rädsla säger du. Nej, det är dåligt föräldraskap helt enkelt och misshandel även om den är laglig. Jag tycker inte man ska släta över dåliga val som föräldrar gör. Visst älskar och älskade min mor mig och jag henne, men hon gjorde fortfarande kassa val som förälder, svårare än så är det inte.

Tycker nog att resonemanget om föräldrar som slår sina barn eller utsätter dem för annat skadligt gör det av kärlek haltar lite.
Har jobbat med barn i USA och det ökade absolut inte min förståelse för varför folk slår sina barn utan håller med ovanstående att det många gånger handlade om ren lathet.
Sen tycker jag det förminskar barnens upplevelser att alltid hävda att föräldrarna gjorde vad de gjorde av kärlek. Det spelar ganska liten roll om de inte visade den kärleken, handlingar säger och betyder så otroligt mycket mer än ord. Lite på samma sätt som de gör i alla relationer, hur många gånger ursäktar inte män som misshandlar kvinnor sig med att det är för att dom älskar dom så mycket? Det ger en väldigt skev bild av kärlek som aldrig får något stopp om den inte ifrågasätts från början.

Det skrämmer mig hur du så lättvindigt kan prata om barnaga. Lagligt eller olagligt. Jag ifrågasätter inte att min s.k. mamma inte älskade mig, men jag VET att hon inte älskade mig tillräckligt för att inte lägga hand på mig. Alla har ett val – vill du inte slå ditt barn så är det ingen som tvingar dig. Du kan inte jämföra aga med föräldraskap för rädda/okunniga…

Om du lever i samt växer upp i en kultur där aga är norm o ok så kommer du ha ett helt annat perspektiv. Det var inte länge sen aga var lagligt i Sverige o då kan jag lova dig att det var på tapeten. Föräldrar sin slår sina barn gör det för att de inte kan eller vet bättre. Inte för att de inte älskar sina barn.

Jag är glad för att du skrivit om detta. Lars H Gustafsson-vilken pärla! Har träffat människan på konferens där han pratade om barn i trauma. Att läsa om SHN det är nästan omöjligt för mig. Det är så galet att jag vill gråta.
Jag får medge att innan barnet kom så hade jag sett folk som kört metoder på sina barn och som kunde lägga sina barn på några minuter och att jag då tyckte det var imponerande. Så jag trodde vad bra, då ska vi göra med! För som du säger, de älskar ju sina barn. Jag trodde -jävla vad jag har koll och jag ska minsann inte låta min bebis styra över min sömn-för sömnbrist är det värsta jag vet, blir deppig av det som fanken. I Tyskland fär jag är född och uppväxt är det helt vanligt, samsovning är det nästan ingen som hört talas om, det är nästan skamligt att inte ha bebisen i egen säng i eget rum.
Sedan kom barnet och jag blev översvämt av hormoner som gjorde mig deppig ändå och barnet, min älskade dotter alltså, sov inget på dan och ville amma hela nätter igenom.
Som nybliven förälder fick jag också bara 5 minuters metoden i handen när jag satte gråtfärdig av sömnbrist på BVC. Jag blev så ledsen och upprörd och började läsa på om hur bebisars sömn funkar osv. Kastade broschyren vi hade fått på BVC och sa aldrig mer nåt om sömn till dem.
Dottern slutade amma själv när hon var 10 månader från en till annan dag och sover hela nätter(2,5 år nu).
Hon har fått en lillebror som ammas fritt och vi samsover nu hela familjen. Sömnbristen har återkommit men nu vet vi att det är en kort period i ett långt liv som vi kanske till och med kommer sakna om 2 år

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *