Kategorier
barn & föräldraskap

Mer om sömnmetoder: SHN vs. femminutersmetoden

En psykolog skulle säkert ta fasta på det faktum att min familj plötsligt upplöstes en dag när jag var nio år. Hem och mor och bror och allt bara försvann åt olika håll. Och jag parkerades på internatskola. Där lärde jag mig snart att gråta under täcket, att vagga mig själv till ro. Jag blev stark tidigt, förstod att här gällde det att klara sig själv, inte visa hur rädd man var, att kunna slåss.

– Anna Wahlgren

(Nu när vi ändå pratar om sömn så kan jag inte låta bli att komma med lite pekpinnar. Ta det för vad det är, en generalisering kring metoder och dess effekter och en upplysning om hur barn påverkas. Hur just din bebis mått om du kört en metod vet ju bara du och jag är inte här för att döma enskilda föräldrar som tagit beslut de känt är bäst just då. Det hoppas jag att ni känner och vet här. Jag är alltid på er sida, men allra främst på barnens. )

Jag har själv aldrig kört metoder. (nähä vad präktig jag är då, men sanningen är att jag faktiskt nästan körde slut på mig att bära bära bära och det kan man ju också diskutera hur bra det är. Men jag upptäckte ändå att det i längden blev lättare att låta barnet styra.) Jag har låtit ungarna somna där vi sitter; i soffan, i famnen, i sängen. I perioder då det varit lite svårare har jag burit eller haft dem i knät tills de slocknar.

SHN och femminutersmetoden

(Ninja som liten plutt)

Men en del tar till femminutersmetoden och det är inte så konstigt med tanke på att metoden rekommenderas av BVC (Vilket vansinne! Snacka om att missbruka sin makt. Vad ska föräldrar tro när BVC som man litar på säger att det här funkar och inte är skadligt?).

Andra tycker att femminutersmetoden är tortyr men har inga problem att acceptera och ta till Anna Wahlgrens ”Sova Hela Natten”. Men tror man att den är skonsam och mjuk bör man tänka om. Metoden är inte ett dugg bättre, faktum är att jag till och med vågar påstå att femminutersmetoden är snäppet snällare. Där går man in i allafall var femte minut för att bekräfta att ”Jag finns här” medans man i SHN ibland använder våld för att tysta barnet samt reducerar barnets förtvivlan, gråt och skrik till ”frågor” som man sen resolut ignorerar och förminskar. I timmar om så behövs.

OBS! SHN är ju säkert fantastisk när barnet är nöjd med metoden; dvs de barn som inte blir ledsna av att vara ensamma och de barn som faktiskt vill sova själva. (Hur vet man detta? Ledtråd: de skriker ej när du lägger dem ner och går därifrån)

Tyvärr så är alla barn inte lika som Anna Wahlgren vill få det till och kuren går ut på att ignorera och bryta ner ungarna när de protesterar. Tysta med våldsamma tryck över ryggen, med arg röst och till slut genom att överrösta skriken med hög musik och ljud. Det uppmanas till att INTE byta blöja vid vissa tider. Inte torka om barnet kräks. Inte ens sluta om barnet dunkar huvudet i väggen eller får blödningar i huden.

Sova hela natten SHN
 

Barnläkaren Lars H Gustavsson har skrivit om SHN här och här. 

Att SHN funkar är inte konstigt. Man använder sig nämligen av klassisk prägling (googla ”Pavlovs hundar” för mer om det) (prägling är inte dåligt i sig, tvärtom!) samt konsekvent nedbrytning där barnet till slut ger upp och fogar sig. (ignoreringen som lär barnet att ingen kommer, ingen hör och det är ingen idé att gråta). Detta är ingenting annat än psykisk misshandel och vill man få koll på just hur grym kurandet är så ska man hänga en stund i Anna’s egna forum. Där berättar föräldrar om hur deras bebisar skriker tills de spyr medan de bli påhejjade av Anna och hennes kurare att hålla ut, vara fast, sluta jamsa osv.

SHN är en skrikmetod. Och att låta barn skrika sig till sömns utan närhet kan vara skadligt för utvecklingen och framförallt hjärnan. Små barn som är stressade uppnår väldigt snabbt höga halter av stresshormon (kortisol) som faktiskt kan påverka hjärnan negativt.

Men Anna Wahlgren tror att man gör barn trygga genom att man strunta i deras rop på hjälp. Hon tror även att barn blir trygga av att lämnas ensamma i mörkret med sin rädsla. Eller så kanske hon helt enkelt skiter i om de är trygga, bara de är tysta, vad vet jag?  Men detta har hon i flera år lärt ut till andra föräldrar och en ny generation barn växer upp med anknytningsstörningar och trygghetsproblem.

Så här går SHN till, ur en krönika som Anna skrev:

”2.46 Han får en gladare och mindre söt, hurtigare påminnelse x6 som säger att det INTE är särskilt synd om honom! Varpå han helt enligt skolboken försöker bli ARG (à la Missförstådd Man) men det är han för trött för. Försöker svära/klaga samtidigt. Be my guest. Olycklig är han inte.

2.50 Ylar och försöker ropa. Jag går nu till dörren efter att JAG fått nog och ger småarg ramsa, s k pangramsa x4, han halvtystnar och jag mjuknar som till bekräftelse på de sista 2, men då gapas det genast argt/trött. Sätter på musik och gör ljud.

2.55 Hurtig ramsa x4, han lyssnar men VILL inte lyssna, hostar och klagar, försöker tydligen kräkas eller låta så; VÄLDIGT synd om. Tycker inte jag. Och det är det han behöver förstå – att det är trevligare att ligga skönt och sova så gott. Ska kolla honom (gå in) nästa gång, men då blir det raskt, tyst och effektivt. Och då blev det tyst! (Typiskt.)

2.57 Bekräftelseramsa x4 – som han tar emot, helt tyst. Ska lägga rätt om 10 min.

3.05 Dit hann vi inte! Plötslig protest/fråga, ramsa x4 både hurtig, glad och bestämd. Han hojtar under den men tystnar efteråt… Smågnäller lite svagt nu.

3.06 Får en bekräftelse som han tar emot, helt tyst.

3.08 Ny sur fråga/protest. Nu får han vara i fred, han vet vad som gäller nu – att han INTE kommer upp och ingen kommer in (”på natten händer ingenting”). Åter väntar jag tills JAG fått nog, om han alltså envisas här.

Den här lille älsklingen är inte rädd och inte förtvivlad. Han är bara ”räddad” femtioelva gånger för mycket och tror att han inte KAN – någonting!

3.14 Får en ramsa i rätt likgiltig ton x4 medan jag är på väg till de andra 17 bebisarna, alltså inte i dörrspringan utan i förbifarten. Tystnar genast och är tyst hela ramsan, ungefär som om han tänkte: ”Jaja, bättre än inget.” Men nu är vi inte i underhållningsbranschen! Resten får han gnöla ur sig bäst han ids. Av och till försöker han ”prata” respektive är tyst respektive smågnölar, mycket svagt nu. Tystnar, han får ingen bekräftelse här, det fick han nyss. Väntar 10 min…”

2a natten:

”3.55 fick han den – och lyssnade med hoppfulla underhållningsöron! I tystnaden efteråt hördes tydligt hans besvikelse att det inte blev mer! Nu har jag dragit lite i lådor och satt på nyårkonserten (2001) som han gillar. Den får han sova till vare sig han vill eller ej… Dvs JAG är vaken men har mitt liv i gång (”bössan laddad”) men HANS morgon har inte kommit än. Vill han ligga vaken och ha tråkigt är det hans problem.

Ingen ”hör”, ingen räddar, ingen tycker synd om honom, han har det ju underbart! (Förmodligen sitter han upp. Jag aktar mig för att se efter så länge han är vaken.) Musiken är så hög att han verkligen ska fatta (tro!) att ingen ändå hör honom. Han klagar av och till men det är inget ledset över det, bara surt/trött yl. Här SKA han somna om själv, och det får ta den tid det tar. Han växlar mellan yl och tystnad.

Under andra låten, en wienerpolka, är han tyst längre och längre mellan de små ylandena som jag tjuvlyssnar till utifrån verandan, vid hans öppna fönster… Han är mycket trött och svag i sina protester som mest låter som för sakens skull. Förmodligen står han upp nu, så länge han orkar. Men han kan sätta och lägga sig själv. Han behöver lösa denna sin lilla livskris själv. Så jag ska verkligen sluta koncentrera mig på honom och återgå till datorn i stället! Behöver han verkligen hjälp lär jag höra det! ”

Det är alltså ett litet barn hon pratar om här. Inte en vuxen man som ”svär” och ”gormar argt”. Ett litet barn med behov av trygghet. Ett litet barn som skriker försöker kommunicera på det enda sätt han kan. Han ”ylar”, ”protesterar” och ”frågar” inte, han gråter. Han ”gnölar” och ”klagar” inte, han gråter. Han ropar på sin förälder. På den som ska få honom att känna sig trygg.

En bebis kan inte tänka manipulativt och långsiktigt och kan därför inte ”lära sig att skrika för att få som den vill”. Visar bebisen med tydlighet att hen inte trivs med situationen så tar man upp hen och hittar en lösning som hen trivs med.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

64 svar på ”Mer om sömnmetoder: SHN vs. femminutersmetoden”

Jag sitter med tårar i ögonen och hoppas innerligt att ingen någonsin går på Anna Wahlgrens idiotiska nattningsrutin. Hon har tydligen missat det där med empati, barns värde och mänsklighet.
Jag tycker att det är bra att du skriver om metoden, samt tar tydliga exempel. Även om BVC ibland förespråkar denna metod så vill jag tro att föräldrar tänker själva och resonerar logiskt. Barn vill ha närhet, ömhet, kärlek.
Vi har haft barnen bredvid i sängen, när de sedan fick egna rum och sängar så har vi en tydlig rutin. Saga, nattsånger, samtal om dagen, kramar och god natt. Det tar ett tag, men det ger trygghet och barn som nästan alltid är bekväma med att gå och lägga sig.
Ibland vill de ha oss bredvid tills de somnar, då gör vi det, ibland vill de ligga själva, då gör vi det.
Jag skulle ALDRIG någonsin komma på tanken att låta de ligga och gråta tills de kräks. Barnmisshandel! så tycker jag om det.
Ge barnen kärlek, massvis med kärlek, för de är det finaste ni har!

Jag är gravid med mitt första barn och blev så illa berörd av denna läsning att jag började gråta! Fy fan!! Vad är det för vidriga människor som frivilligt utsätter sina barn för det där? Fullständigt idiotiskt.

Jag förstår dina känslor men SNÄLLA skriv inte att de är vidriga människor som utsätter sina barn. Det är föräldrar som vill sina barn sitt bästa. Kan bara relatera till mig själv. När Ninja var 4 månader så insisterade BVC på att jag skulle börja med egen säng. När jag skrattade och sa nej så började de pressa på med bekymrade blickar och kommentarer om PSD och den fara jag utsatte henne för. Tack och lov att jag alltid tror att jag vet bäst annars vet jag inte vad jag hade valt att lyssna på då och där.

jag pallar inte ens läsa texter om hur folk misshandlat sina barn psykiskt utan att vara medvetna om sin terror. Det är så himla tragiskt. Man ser bara till resultat rent uttrycksmässigt och inte resultatet hos barnet känslomässigt. Typ ”är barnet tyst så har jag lyckats med min uppfostran”.
Det värsta är nästan när föräldrar uppmuntras att gå emot sina instinkter i de här metoderna. Många föräldrar mår ju skitdåligt av sånna här metoder eftersom hela deras kropp vill krama det ledsna barnet.
Så vad jag upplevde i många såna här trådar (förr hängde jag på FL) var att föräldrarna behövde stöd för att klara metoderna känslomässigt.

jag får exakt samma tankar och intryck. det är så jävla sorgligt och jag blir så förbannad på det här samhället som lär oss att lyssna mer på andra än på oss själva. Och många av oss har ju ingen magkänsla alls så vem ska man lyssna på då?
En vän till mig som samsov med sitt barn i flera år blev totalt nedbruten av dels vänner som menade att hon skadade barnet och dels bvc som menade att det var både farligt och osunt. Själv fick jag mkt påtryckningar av BVC när Ninja var 4 månader. Då var det dags med egen säng och när jag sa att nähä så skuldbelagde de mig med att hon kunde dö osv.

Jag har själv inga barn och vet inte om jag någonsin vill ha det, men när jag läser Whalgrens beskrivning så gör det nästan ont i hjärtat. Det finns säkert många skäl till att man väljer den metoden för sitt eget barn och det finns säkert barn som är nöjda med den. Men att bestraffa sitt barn bara för att bevisa att det minsann är den vuxna som bestämmer (min upplevelse av texten) känns väldigt brutalt och elakt. Tror inte att jag själv skulle klara av det ens. Tänker att metoden säkert är väldigt ångestframkallande även för föräldrarna. En skaffar väl inte barn för att sedan ignorera hens behov, om än för ”endast” en del av dygnet? Men vad vet jag? Har ju som sagt inte några barn själv.

Fy fan vad ledsen jag blev av att läsa det här! Jag har ingen koll på olika ”sömnmetoder” eftersom vi tillhör de lyckligt lottade föräldrarna som fått en unge som sover hela nätterna så jag har sluppit hamna på forum som förespråkar den här sortens övergrepp. Jag fattar att man som förälder ibland bara kan känna att JAJA MEN SKRIK DÅ SÅ GÅR JAG UT HÄRIFRÅN OM INGET JAG GÖR ÄNDÅ HJÄLPER men att gå från känsla till handling? Aldrig. Har ont i magen nu.

Alltså jag FÖRSTÅR varför man tar till såna här metoder: jag tror att till slut är man så desperat för att sova att man provar precis vad som helst, hur dumt det än kan låta, för att bebisen aldrig slutar skrika oavsett vad man gör.
Jag HOPPAS att jag inte kommer göra det när jag väl får barn (mår illa av att läsa beskrivningen), men jag inser att man till slut inte vet vad man ska göra. Det är inte så lätt.

Jag tycker det är märkligt att BVC och etablissemanget tillåter sådana metoder i ett land där aga är förbjudet enligt lag. Hoppas på ändring på detta. Och nej, litar inte ett smack på att det innerst inne handlar om ”barnets bästa”. Handlar om att päronen ska få ett lätt barn à la agilitydresserad hundvalp för att ”hundar och småbarn mår bra av att dresseras”, typ.

Tror inte det finns några riktiga ”guidelines” när det kommer till just känslomässig misshandel. Det är lättare om en förälder o.d. aktivt mobbar sitt barn med glåpord och gliringar, en annan när de nekar barnet närhet. Det jag funderar på är om barnen själva kommer använda liknande metoder om de själva får barn senare i livet. Typ, cirkeln är sluten. Usch.

Hur narcissistisk och sjuk i huvudet är man om man skriver en bok om hur man misshandlar sitt barn och övertygar nyblivna föräldrar att göra samma sak? Detta låter hårt men jag kan inte tro att en förälder som gör så (och inte mår dåligt av det, vilket hon uppenbarligen inte gör) inte har en grav empatistörning.

Jag är tacksam att jag har haft barn som sovit hyfsat bra och vi har kunnat hitta lösningar som fungerar utan att någon är missnöjd.
Vi har mycket gått på minsta motståndets lag när det gäller sömn och nätter. Det som fungerar för att hela familjen ska få så mycket sömn som möjligt. Det gäller både hur barnen sover och var samt när de åt på nätterna.
Å andra sidan har det fungerat bra för oss, barnen sover bra och visst finns det nätter när det känns som jag har bytt sovplats 10 gånger (i verkligheten har det säkert bara varit 2 ggr), men på det stora hela har vi haft väldigt problemfria nätter.
Jag förstår att det finns föräldrar som blir desperata och tar till olika metoder för att de mår väldigt dåligt psykiskt pga sömnbrist. Det jag dock tycker är synd är att man väldigt okritiskt rekommenderar de här metoderna till alla oavsett om man upplever problem eller inte.
Jag läste boken ”Somna utan gråt” och det som slog mig var att författaren skriver i början att om man som förälder inte upplever detta som ett problem så är det inte problem och då låter man saker vara som de är.
Men jag upplever att väldigt många rekommenderar SHN (framför allt) även till blivande föräldrar (man har ingen aning om man själv eller barnet kommer att sova) eller till föräldrar som inte upplever ett problem med sömnen.

Arg! Tycker at Anna Wahlgren låter som en klassisk narcissist. Bebisar är inte manipulativa, de har behov av närhet. Mina barn var också små ”devil-spawns”, men jag älskade dem högt hela tiden, nära, kramandes och vyssjandes. Jag har ammat och tröstat, och det har lönat sig. Mina barn vet att mamma och pappa kommer, så paniken sätter inte in. Att en bebis skulle låtsaskräkas? Vansinne! En bekant försökte prångla på mig henens bok (Wahlgrens) men efter lite bläddrande åkte den i soporna. Mina barn ska veta att jag finns där, det jobbiga får man hjälp med. Riktigt riktigt vidrig läsning.

Ojojoj, ska inte tala om hur gammal sonen är då och hans systrar (20 och 22) har ofta sovit med oss. Tjejerna hade ju varandra när de blev lite större men den yngre har alltid kommit in till oss…..även fortfarande. Det är enda tiden som vi kan prata igenom dagen och livet, inget som stör och vi har(sonen och jag)löst många problem där i sängen eller så har vi läst en bok eller lyssnat på cd. Nu i december ska han flytta in i äldsta systerns rum tillsammans med två kattungar. Kan säga att han var en liten luring när han föreslog det när de var nyfödda (20-åringens katt är mamman)……det tar ju 12 veckor innan de kan lämna mamman, hmmmmmm det blir liksom i mitten på december det och jag hade tänkt mig när han började skolan igen. Tiden går så jäkla fort och den kommer inte tillbaka, varför inte lyssna på barnet. Alla barn är olika, de som har fler än ett vet ju att det kan skilja stor på kvällsrutinerna för dem. Har försökt halvhjärtat med bvc-metoden men jösses, det kändes inte alls bra. Hur kan Annas bok vara så populär, är det ingen som har reagerat tidigare????
(Sonen är en sladdis så det är några år mellan dem 😉 )

Åh, får svårt att andas bara jag läser om det här. Känner liksom hur det skulle vara att utsätta min tiomånaders för det och får tokångest. Näe, här kommer vi bära och samsova tills han meddelar att det är dags att sova själv.
Såg för ett tag sedan att Underbara Clara kurat sin första och planerade att göra det med sin andra också. Blev så himla ledsen eftersom hon har så himla stor genomslagskraft.

Så fint att du tar upp detta, det är en sån ledsamt med barn som ska kuvas. Bra också att du påpekar att barn som inte skriker när man lägger sig ifrån dem troligtvis är ok. Ibland gör vi saker mer komplicerade än de är.
Helt annan sak, Katrin Z har varit på någon förskola utanför Östermalm där det tydligen fanns lite genustänk. Det är väldigt rolig läsning. På ett bra sätt, hon verkar mest paff och chockad över kulturkrocken..:)
http://katrinz.se/katrins-snapshots-1232

Jag håller på att utbilda mig till barnmorska och jag kan inte för mitt liv förstå varför bvc pressar på denna metod så hårt. Att pressa en förälder att gå emot sina instinkter känns bara riktigt fel! Jag ska absolut inte bli en sån barnmorska som skuldbelägger, manipulerar och försöker tvinga!

Min förstfödda var skrikbarn, nattning gav ångest i bland, sen gav min farmor mig rådet att bära i sjal tills hen somnade.
Det funkade, la hen i sängen när hen somnat, vaknade hen tog jag upp och bar igen.
Körde samma metod på resten av kullen, funkade.
Inom ett år hade jag trygga, lugna avkomlingar som sov i sina egna sängar.
Trygghet före misshandel…så är det bara.
Yngsta är fem och äldsta är tonåring…nu får jag sovmorgon på helgerna, den äldsta tar hand om de yngre, frivilligt.
Givetvis vet hela kullen att det är ok att komma in och väcka mig och hanen om det skulle behövas.
Jag tror inte på att rena tortyr metoder ger självständiga, starka och trygga barn.

Det finns studier på barn som inte minns att de blivit övergivna men som ändå har den känslan när de växer upp, vilket härleds till att de som nyfödda fick skrika mycket utan att någon kom för att trösta. Känslominnen kan man kalla det.
Jag blir lite rädd över hur folk liksom redan från födseln försöker forma sina barn efter ett visst mönster istället för att själva anpassa sig efter det nya lilla livet. Vad vi i samhället gör hänger sällan ihop med vad som är naturligt och vad vi faktiskt behöver.

Jag sitter nu med tårar i ögonen, en blir så orolig när en är ängslig för att ens barn far illa. Speciellt då man läser att det kan skada utvecklingen på olika sätt. Jag har väl mer eller mindre aktivt undvikit att läsa hjälp för hur man nattar och diverse annan hjälp om barnuppfostran för att inte stressa ihjäl mig. Jag har dock läst på grundligt om maten och vet där igenom att det finns så oändligt mycket du ska tänka på för att inte skada barnets utveckling, vilket bara det halvt ger mig magont. Det är så fruktansvärt komplicerat. Men det som nu gnager hål i hjärtat på mig är att jag måste ha kört på femminuters-metoden utan att ha vetat om det. Vi lägger honom när han börjar visa symptom på att vara trött i det mörka sovrummet, bäddar ner, ger napp och sätter på en speldosa som spelar en liten stund. Om han gråter efter en stund går vi in och bäddar ner igen, allt lugnt och inte våldsamt såklart, och kanske sitter en liten stund så att han vet att vi är där. Ofta efter 2-3 gånger somnar han, och sover hela natten. Efter dina senaste inlägg ifrågasätter jag också vad som är ’normal’ sömn för ett barn och det är bara för att vi vill sova hela nätterna som vi vill att han gör det med. Han visar symptom på oro på dagarna genom att skrika så fort vi går ut ur rummet, men jag trodde det bara var en åldersgrej, alltså att de utvecklas i stadier. Det kanske istället är en generell otrygghet? Jag känner att jag inte vill fortsätta så här om det gör honom stressad och orolig. Hur ska jag gå till väga om någon har ett råd, kan jag bryta det här? Ska jag börja natta honom i min famn?
Förlåt för långt och babbligt, men jag tar gärna mot råd.

sitter du med honom så vet han att han ej är ensam. det är huvudsaken. att barnet gråter är ej farligt bara den vet att den ej är övergiven. Hur känns det när du nattar? Känns det som att han känner sig övergiven eller känns det som att han mår bra? Känn efter!
Barn har ett enormt behov av närhet och kan känna separationsångest om man lämnar dem, det betyder definitivt ej att de är otrygga men är viktigt att ta hänsyn till. Hur gammal är han?

hej,
Texten här ovan berörde mig, och tyvärr inte till det positiva.
Det är fruktansvärt att Anna Wahlgren faktiskt rekommenderar detta till föräldrar som (jag hoppas) faktiskt bara vill att deras barn ska sova.
Jag har 4 barn, ingen av mina 4 har någonsin behövt gråta sig till söms, de har sovit hos mig tills de blivit runt 3 år och då har de själva börjat tycka att det är trångt i sängen, då har vi skaffat en liten växa säng och ställt bredvid våran säng, och minsta gråt eller undran på natten så har jag sträckt ut min hand och funnits där direkt, och barne har oftast somnat om igen eller så klättrat över till mig och gosat ner sig under mitt täcke, och detta har varit okej.
Nu är mina barn 2,4,6 och 9, och både 4,6 och 9 åringen går och lägger sig i sina sängar självmant på kvällen, ibland läser vi en saga ibland inte.
Poängen är att jag tror inte att barn (finns undantag såklart som redan från början vill sova själva) blir gladare eller tryggare om de får skrika sig till söms.
Jag tror också att man som föräldrer gör sig en otjänst om man tvingar sina barn att skrika sig till söms, för blir verkligen barnet tryggare av det? eller lär hen sig endast att det spelar ingen roll hur mycket hen skriker eller är ledsen eller ropar på hjälp, det finns ingen hjälp/tröst att få.
Hur blir de barnen som vuxna?
Har de empati för andra människor? eller tänker de då att jag fick minsann klara mig själv och då kan hen det också?

Jag skulle inte ens klara av att låsa in mina katter på natten, hur skulle jag klara att lämna ett barn när jag får något?
Den värsta metod jag hört om var dock en galen amerikan som uppmuntrade att slå barn, redan i späd ålder, med en liten pinne.

Med mitt första barn som inte sov sina första 4 år…. Inte en endaste hel natt.. Jag prövade massor, mera mat på kvällen, mer aktivitet på dagen, sova med, sova bredvid, ha nattlampa, ha mörkt, läsa sagor innan läggdags. osv osv Listan kunde göras miljontals mil lång. INGET funkade. När barnet fyllde 5 år började hon kunna sova bättre och somna om själv även om hon vaknade. Idag är hon 9 år och vaknar än på nätterna, men då somnar hon om eller läser böcker tills hon blir trött och sen sover..
Med barn nummer 2 var jag livrädd att få samma problem.. Som du sa så gav bvc 5 minsmetoden och bad mig sluta amma vid 1 års ålder.. Jag och karln prövade metoden i 1 minut sen stod vi inte ut längre… Det funkade inte för oss…
Så hittade jag boken ”Somna utan gråt” Där löste sig ALLT! Ingen grym metod, Man är nära sitt barn och jag känner nästan att jag fick mer förståelse för barnets sömn och vanor, samt fick vi en närmare kontakt och barnet sov hela natten!
Dock samsover barnet i en egensäng i vårat sovrum hon är numera 4 år. Men det är okej tycker jag, vi ville ha henne nära ändå. Men samtidigt har vi vår säng så vi får sova gott, men hon är precis i närheten och sover tryggt och det passar oss.
Den boken rekommenderar jag!

Jag har en niomånaders som under en månads tid nu nyligen vaknade flera gånger i timmen trots att han sov i vår säng och ammades fritt enligt konstens alla regler. Rådet från BVC var egen säng, eget rum, ingen mat på natten, berätta att du är det minsann sovdags om han gråter etc etc, alltså att gå tvärtemot exakt det som mitt barn bad mig om. Trött så in i helvete fortsatte jag istället att ge än mer närhet, och någon vecka senare så var fasen över. Hade så gärna istället mötts av pepp och stöd för att orka ta mig igenom det, men icke. Tycker det är så sjukt underligt att såna här metoder florerar, med all den kunskap vi har i dag, vi VET att barn behöver tillgång till sina föräldrar 24/7, ändå råds man att stänga av hela anknytningsapparaten så fort det blir natt.

Usch, jag får tårar i ögonen av att läsa beskrivningen av hur hon gör. Jag upplever tonen som så föraktfull mot barnet och dess känslor och att en sådan människa ska tala om för andra hur de ska ta hand om sina barn känns skrämmande. Den här attityden att barn blir ”bortskämda” om man tar upp de när de är ledsna förekommer ju ibland och jag har aldrig förstått hur man kan resonera så. Det går aldrig att skämma bort ett barn med kärlek och närhet!

Min dotter fyller snart 4 år. Hon drar upp mig tröja och somnar hud mot hud på min mage. Vi har samsovit i princip hela hennes liv. Har bara haft smärre sömnproblem i kortare perioder och nu är det jättelätt att lägga henne för hon tycker så mycket om ”ritualen”. Råd till alla osäkra föräldrar: skit i alla goda råd och lita på dig själv. Barn är olika och har olika behov. En del sover lugnt i egen säng och andra vill ha mycket närhet. Precis som vuxna är olika.

Jag var så mörkrädd när jag var liten att jag ofta sov hos min mor alt. båda mina föräldrar tills jag var kanske 10-12. Jag var visserligen väldigt väldigt mobbad och har asperger och add, men jag tror inte att det har så mkt med saken att göra.
Har köpt ”Barnaboken” av AW, och studerat den för att veta hur jag -inte- ska göra om jag får barn. 🙁

Oj vad arg och ledsen jag blir. Vår BVC var noga med att tala om att vi utsatte vårt barn för en risk genom att samsova. Om vi ”tvunget måste” så tyckte de att vi skulle använda ett babynest. Men vi fick ett barn som ville ligga NÄRA. De var på mig i flera månader om att han måste sova i egen säng och till slut ljög jag och sa att han sover hela nätter i egen säng. Men han sover hos oss. Ibland går det bra men just nu är vi inne i en period med dålig sömn. Hade varit skönt att få råd från en trygg instans som jag trodde att BVC var. Och råd som inte går ut på att skuldbelägga oss eller råda om dessa metoder.

Usch fy fan säger jag bara. Är inte ens i närheten av att skaffa barn själv men får ont i magen av att läsa detta. Förstår väl att en som förälder tillslut får psykbryt och gör allt för att få lite sömn, eller för att få barnet att lära sig sova men alltså…
Och angående plötslig spädbarnsdöd så vet en inte idag vad det beror på. Det finns en korrelation mellan samsovning de första tre månaderna och plötslig spädbarnsdöd MEN correlation is not cause! Socioekonomisk status, manligt kön, tidig ålder på mamman, flerfödsel är också korrelerat med plötslig spädbarnsdöd, men detta behöver inte betyda att det är orsaken.

Var inne på wahlgrens egna forum och det som slår mig är att det låter som en säkt med (nattnings-) ritualer för att tygla demoner och inte ett sätt att få barn att sova trygga

Är man fortfarande inte övertygad om den skada sådana här metoder kan orsaka så kan man läsa mer om det här: http://detkänsligabarnet.se/2013/det-kom-ett-brev-om-somnmetoder/ Efter jag läst det mådde jag fysiskt illa.
Jag har vänner som på inrådan av BVC kört liknande metoder som ovan och deras lilla flicka har många gånger fått skrika i timmar tills hon kräks på nätterna. Deras BVC sköterska hävdar bestämt att om man ger efter en enda gång och tar upp får man alltid göra det och barnet lär sig aldrig somna själv. Och det värsta är att det hjälper ju inte! Inte får de mer sömn i slutändan. Visst somnar barnet av sig själv efter ett antal fruktansvärda nätter och gör så ett tag. Snart kommer dock en ny utvecklingsfas, eller nya tänder eller så blir barnet sjukt. Då är alla rutiner förstörda och samma metoder ska upprepas igen. Det är hela tiden kamp efter kamp de ”måste” ta. De vill absolut sitt barns bästa men de är så övertygade om att BVC vet vad som är bäst här. (Vad samma sköterska gett för råd om amning ska jag inte ens börja lista… )

Jag minns när jag var kanske sex år gammal och blev rädd/fick ångest på kvällen och ville sova i förälders säng. Min ena förälder var fast besluten att barnuppfostran är en kamp och föräldern ska visa vem som bestämmer. Så jag grät och skrek mig till sömns. Skriken handlade inte om rädsla utan jag tänkte att om de hör mig skrika kommer de väl ändå? Men det gjorde de inte. Jag minns känslan av övergivenhet. Än idag tampas jag med ångest och otrygghet i relationer, jag har väldigt svårt att räkna med att mina nära idag faktiskt kommer vara kvar även imorgon.

Jag måste ha en väldigt tur angående Bvc. Går nere i Sournda, där har dom aldrig kommit med sådana råd el förspråkar olika metoder, över huvudtaget. (Hade en bebis som skrek så fort vi la ner honom, och bara ville sova på våra bröst dom 4-5 första månaderna, och va ofta vakna hela nötterna och skrek pga svår kolik) utan där sa dom mest att gör det som funkar för er, allt kommer bli bättre. Och framför allt, gå inte på np metoder och läs inte för mycke på nätet om råd osv, utan gör det som känns bäst för er! så all bvc är inte bajs 🙂

Jag tycker att föräldrar som gör som SHN-exempet ovan är barnmisshandlare och INGET ANNAT än barnmisshandlare. De är inte kurare eller trötta och behöver sova eller i brist på andra lösningar. Punkt.

Å! Det är så hemsk läsning! Och så svårt det är att vara förälder! Jag utgår från att föräldrar vill sina barns bästa. Om en då får höra från BVC att använda dessa metoder… Vi har haft turen att få en bäbis som sover gott, och har därför sluppit alla eventuella påtryckningar från BVC. MEN! Det som gäller för mig både privat och på jobbet (är förskollärare) är att jag vänder på steken! Är JAG ledsen, vill jag bli lämnad ensam då? Är JAG mörkrädd, vill jag bli lämnad ensam då? Osv osv…

Jag har själv inte barn men hund och jag slås av hur många gemensamma paralleller man kan dra!
Djurträningen genomgår någon slags revolution upplever jag, nu finns det ett lag med hundtränare som använder sig av dominans (typ Ceasar Millan) och som menar att de hundar som de tränar blir så oerhört harmoniska av att veta sin plats och ha en tydlig ledare. Medan vi som vill jobba MED hunden tycker att hans träningsmetoder är oerhört plågsamma och att hundarna bara lär sig att ge upp.
Det är intressant hur påverkade vi människor blir av vår omgivning och hur man ”ska” bete sig. I Sverige är det så oerhört förbjudet att ens tänka tanken att slå ett barn. I andra länder har man lärt sig att det är nödvändigt för att fostra barnet, och precis som du säger tror inte heller jag att dessa människor älskar sina barn mindre. Vissa hundtränare trycker ner hunden i backen när den beter sig felaktigt, men dessa tränare skulle aldrig någonsin gå med på att de inte älskar sina hundar. De har bara inte lärt sig att det finns andra sätt att nå samma resultat.
Något oerhört träffande:
Jag följer nu via Instagram människor i USA som har samma hundras som jag, en ras som är känd för att vara väldigt bunden till sin familj och vilja vara nära denna hela tiden. I Sverige pratar man om rasen som att det är näst intill omöjligt att kräva att den ska sova någon annanstans än i sängen. I USA är det (till skillnad från i Sverige) tillåtet att ha hund i bur, och dessa hundägare skriver rader som dessa (ur hundens perspektiv), om sina valpar:
”I usually start crying at 5am just because I know mommy is going to go and get me, and then I can snuggle with her and daddy in bed. Follow this advice fellow dogs”
och får till svar
”Hahaha my dog does the exact same thing!! At 5am I’ll hear a whimpering in her crate because she pooped and doesen’t want to sit next to it. But she knows I’ll take her into bed with us. We call her the poop monster. She uses it to her advantage”

Ok, sidospår men inte helt irrelevant – det Cesar Millan mfl liknande gör är INTE att använda dominans, de använder straff i form av smärta (elhalsband, stackel, koppel högt i nacken) och hot. Sen ger de förskönande omskrivningar om att detta är en ”ledarskapskamp” och ”naturligt flockbeteende”.
För läskigt nog förekommer numer samma sorts retorik gentemot barn, att sk supernannys säger till mamman att ”du är en flockledare”, du måste styra upp dina barn för att få en harmonisk flock. Och detta görs förstås genom kraft i kroppsspråk och röst, samt införandet av olika bestraffningssystem.
Människor är så inställda på att ledare = bestraffare att den retoriken blir väldigt farlig.

Tycker att det är vidrigt! Och det låter ju dessutom sjukt jobbigt, jag menar om problemet är att barnet inte sover och skriker så verkar det ju jobbigare att behöva gå in en gång i kvarten än att bara lägga barnet i sin egen säng och trösta…? Suck alltså…

Tack för att du tar upp ämnet, tycker också det är SÅ viktigt att fler läser och reflekterar över detta med sömn och bebisars behov av närhet.
Älskar bloggen detkänsligabarnet.se som du länkade till på Fb och har läst den flera gånger. Både detta med sömn och hur man kan hantera gråt är så intressant och viktigt att ta del av! Jag hade nog inte alls reagerat med samma lugn på dotterns gråt om jag inte innan läst hans blogg. Många som blir så stressade av när de skriker och gör precis allt för att de ska sluta, som att det vore farligt att vara ledsen.
Jag är inte rädd för att hon ska gråta mycket eller för starkt, bebisar behöver gråta för att få ur sig något som är jobbigt och bearbeta saker. Försöker man hela tiden avleda gråten får de ju aldrig chans att vara ledsen. Brukar tänka lite extra på det och när hon blir ledsen försöker jag undvika att liksom avleda gråten som man ofta gör genom att vifta saker framför ögonen eller peka på saker och visa roliga grejer som händer runt om. Blir barnet ledset går det liksom över utan att man ska avleda (upplever iaf jag) och barnet har då fått känna att det är ok att vara ledsen och får tröst.
Äsch, jag beskriver det inte så bra, in och läs bloggen!!

Jag får så ont i magen av att läsa detta, förmådde mig ärligt inte att ta mig igenom hela texten. Dessa metoder är inget annat än psykisk misshandel. Vårt BVC rekommenderar också 5 min metoden för vår ettåring som alltid sovit dåligt. Jag tog mig därifrån väldigt illa berörd. Inga sömnproblem i världen kan vara så pass illa att dessa metoder under några omständigheter är motiverade att använda. Vi fortsätter att trösta, bära, samsova och ligga nära med vårt barn eftersom att det är vad han behöver. Inget barn ska behöva gråta sig själv till sömns utan tryggheten av att det finns en närvarande vuxen där att trösta. Dålig sömn kommer oftast på köpet med barn den vuxne som inte är beredd på detta bör överväga en, två och tio gånger innan denne sätter ett barn till världen. Magontet vägrar släppa 🙁

Så himla bra att du skriver om detta. Det är ju vansinne! Men ändå så OTROLIGT normaliserat. Hur kan det finnas människor som lyssnar på denna galenskap. Alltså såklart jag förstär att en kan göra det. Men jag blir så ledsen av att läsa detta. Det säger så mycker om hur vi ser på barn i vårat samhälle.

Jag blir så illa berörd av exemplet i din text. Vill bara plocka upp min sovande pojk just nu och krama och pussa honom. Skulle ALDRIG låta honom gråta sig till sömns. Vi har alltid funnits där för honom, sjungit honom till sömns i sin egen säng, låtit han somna i knät, sovit tillsammans i vår säng. Han är utan tvekan trygg och mår bra. Gråter i princip aldrig om nätterna.
Jag tror på kärlek och att finnas där för sina barn, inte att bryta ner dem!

Helt otroligt! 62 kommentarer och inte en enda kommentar av Wahlgrens anhängare, dem brukar nämligen dyka upp när deras skyddsling framställs negativt vare sig det är i någons blogg eller i ngt forum. Dem säger alltid att allt alltid är taget ur sitt sammanhang och att man inte är påläst och bla bla bla… så det kanske finns hopp ändå om att denna misshandelsmetod håller på att självdö. Vi får hoppas det i alla fall för barnens skull.

Usch, vad dåligt jag mår när jag läser detta. Kan med säkerhet säga att om min mamma hade använt sig av denna metod så hade jag antagligen varit förstörd som barn, inte bara pga det utan pga omständigheter i min personlighet och barndom.
Får mig att tänka på ngt jag läste om tiden få Freud var sedd som ett geni. Han menade på att amningen var det första beroendet ett barn utvecklar, det var alltså ngt negativt att vara för närvarande mot barnen. Under den perioden dog tydligen barn på barnhem på löpande band då de inte fick den närhet som enligt rådande ”metoder” ansågs påverka barnen negativt. De fick inte kramas med varken vuxna eller varandra…
Eftersom barn har mycket mer basala behov än vuxna (mat, sömn, närhet och så småningom givetvis sensorisk stimulans) är det ytterst otroligt att deras skrik och gråt grundar sig i ngt annat än ett rop efter någon av dessa ting, säkerligen har de inget att göra med ngn form av manipulation (!).
Metoder som dessa är säkert inte skadliga för många barn som kanske inte protesterar så mkt men tänk ett barn som växer upp med missbrukande föräldrar exempelvis, eller som har anlag för någon psykisk sjukdom. Man måste anpassa sig efter sitt barn tycker jag (till rimliga gränser givetvis) för alla barn har inte exakt samma behov och barn utvecklas olika snabbt! Tänk om man skulle tvinga barnen att sitta, stå och gå enbart för att de var en viss ålder, det hade varit väldigt farligt för barnen fysiskt.

Fy så hemskt! Prövade med min första dotter att låta henne gorma i vad som skulle vara 5 minuter. 30 sekunder tog det innan jag tog upp och vaggade och ammade och sa förlåt! Aldrig skulle jag göra det igen! Min andra dotter är också hon ett litet vägra sova monster. Jobbigt ibland. Men vaggar henne någon minut sedan somnar hon om. Trygg och nöjd. Och jag kan somna utan att hjärtat värker. Ingen av mina flickor har dock sovit med mig dock i spjälsäng jämte mig. Prövar ofta att få minstingen att sova i min säng. Det vill hon absolut inte. Min stortjej vill nån gång sova med mig men nästan alltid väljer hon egen säng i eget rum. Hon har dock en stor säng med plats för två, så där kan alltid någon förälder ligga och läsa saga med gott om plats. Varför måste barn ha så små trånga och korta sängar när det ofta önskas plats för förälder till och från under natten?

Egentligen är det väl bara att utgå från sig själv och hur jag vill bli behandlad, hur jag vill bli bemött. Ingen vill bli ignorerad, få sina känslor förminskade. Tänk om någon börjar spela hög musik när du försöker förmedla något jobbigt, hur skulle det kännas… Det är ju helt galet att tro att barn skulle reagera på nåt annat sätt än vuxna vad gäller rädsla, trygghet och närhet.
Vi har tre barn och hela familjen sover i en fyra meter bred säng där alla får plats. De har egna sängar, men så länge de väljer att sova med oss, så får de det så klart.

Jag föreslår att du läser boken Sova hela natten innan du beskriver – utifrån vad någon annan sagt – vad metoden innebär. Och därefter bildar dig en egen uppfattning. Då skulle ditt inlägg framstå som mer trovärdigt 🙂

Jag är så tacksam att vi hade en fin BVC-tant till första barnet. Hon hade extrautbildningar och blev sedan chef för BVC-mottagningen. Barnet var sjukt ofta pga en njur- och urinvägsmissbildning. Ovanpå detta sov han extremt dåligt (vaknade 2-3 gånger i timmen hela nätterna igenom och det tog ofta lång tid för honom att somna om igen) från 4 levnadsmånaden fram till ca 1,5 år. Matintroduktionen fungerade inte alls. Han vägrade nappflaska och napp. Om vi hade haft en sån där hemsk BVC-personal som många beskriver ovan så vet jag inte hur illa det kunde ha gått. Vår BVC-sköterska stöttade oss massor. ”Låt honom amma när han vill, låt honom sova på er om det lugnar honom, bär så mycket ni orkar, sov de korta stunder på dagen när han sover och strunta i att hemmet bäckar igen, be vänner och släktingar komma och diska och laga mat åt er, åk in till sjukhus om ni oroar er för tecken på nya infektioner istället för att sitta hemma och oroa er” var några av hennes kloka ord. Hon bekräftade även att han var nöjd, glad och väldigt pigg och att all hans energi skulle gå att göra något bra av när han blev större. Så otroligt skönt för nojiga förstagångsföräldrar att få bekräftat att vi var på rätt spår och att vår magkänsla om vad som var rätt för vårt barn stämde. Han är idag en glad och trygg 8-åring som sover gott på nätterna i egen säng men hojtar på oss o han drömt mardrömmar. Han har massor av energi som gör att han måste äta mat för att orka springa genom livet. Och njurarna opererades och blev bättre.
Med andra barnet fick vi en sån BVC-sköterska som många vittnar om men då var vi trygga nog att skita i hennes råd.

Så hemskt med dessa ”metoder”. Vi fick ett barn som ville samsova vilket vi bestämde från början var helt ok. Hon samsov gärna på dagarna också vilket var lite jobbigt men man fick anpassa sig. När hon var runt ett sen så började hon ramla ur vår säng och vi hade ingen bra lösning så vi började övergången till egen säng vilket gick kanon, troligen för att hon var trygg och redo. Så från att ha nattats med att ligga nära och gungas till sömn har vi nu gradvist i lugnt tempo fått det till att vi nu kan lägga henne i egna sängen, säga godnatt, slå på speldosa och stänga dörren. Känns helt otroligt när man tänker tillbaka till hur det var för bara ett halvår sen. Att lyssna på barnen skapar trygga barn, att lyssna på Anna skapar vrak.

Jag tror på närhet, närhet och åter närhet. Det var längesen mina barn var små, över 20 år sen. Min svägerska var ett fan av Anna Walhgren, hon var även väldigt dominat o talade ofta om för oss hur vi skulle göra med barnen. Vi körde stenhårt med kvällsrutiner och det sista var sång(sedan läsning) i vår sängen tills dom somnade. Samma varje kväll. Jag blev mer än en gång dumförklarad av min svägerska. Ändå kunde hon inte förstå varför våra barn sov och inte hennes. Närhet och närvaro är oerhört viktigt. Och jag kan med stolthet säga att det har mina barn varit bortskämda med!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *