Kategorier
barn & föräldraskap

Mitt föräldraskap går ut på att undvika konflikter. Det går sådär.

Jag tycker det är lite lustigt med människor som ba ”men varför har dina barn inga byxor/mössa/skor/badkläder på sig?!”. Har de ens barn själva? Eller har de ovanligt lydiga barn?

Visst har vi regler typ ”döda inte smådjur”, ”använd toaletten”  eller ”var snälla” men i övrigt får mina barn göra pretty much vad de vill. ”Gör vad ni vill” säger jag för det mesta för jag ser inte poängen med att tjafsa om småsaker. Mina kör sig grej, fuck morsan ba och jag tjatar och skäller och mutar och hotar och de skiter fullständigt i vad jag säger. ”Men mamma!” säger Ninja och sen kör hon. Och Tamlin hänger på.

Jag är ju den där morsan som andra morsor rullar ögonen åt. Ni vet den där jobbiga föräldern som låter ungarna göra lite som de vill medan deras ungar gnäller ”men hon får ju!!!!”

Hur är det för er? Har ni barn som lyder lyssnar? Har ni en massa regler eller inga regler?

barn som inte lyder

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Mitt föräldraskap går ut på att undvika konflikter. Det går sådär.”

Nu är mitt barn bara ett år, och det jobbigaste här hemma är nu att ALLT ska stoppas in i munnen och tuggas på. HELA TIDEN;)! Jag har lite gett upp och känner att så länge det inte är typ stenar som kan fastna i halsen, go ahead. Hon tuggar på böcker, plastflaskor (giftigt? Hoppas inte), nycklar (hua vilka bakterier som härjar där antar jag), min telefon (antagligen också massa bassilusker), fjärrkontroller och allt annat icke barnvänligt man kan tänka sig. Men jag ORKAR inte ta ifrån henne allt hela tiden. Hoppas det här går över nångång;)

har gjort precis som du, lät sonen tugga på allt, fick dock veta för ett tag sedan att det är bly i nycklar, dvs. Inte helt nyttigt (enligt hon på kemikalieinspektionen var det framförallt de man skulle undvika att barn tuggade på), så tänkte försöka gömma dem för nästa barn…

Jag körde på två regler enbart en period: vi är snälla med varandra och alla får vara med. Den första är ju inte helt enkel ens för en vuxen. När är man snäll? Är jag snäll när dottern slipper regnkläder på morgonen och sedan är blöt och fryser hela friluftsdagen? Gah. Hur man gör så har man ändan bak.
Rekommenderar Stefan Einhorns Konsten att vara snäll.
/L

Som barnlös skiter jag faktiskt i vad barn har för kläder på sig, fattar ju jag också att ungar liksom testar gränser och att man som småbarnsförälder ibland får tokspel på ungjävlarna när de vill ha på sig bikini och gummistövlar mitt i vintern.. 😉
Men!
Att sitta och lyssna på en ”ouppfostrad” unge som skriker och härjar och har sig i kollektivtrafiken, utan att bli tillsagd eller ens uppmärksammad av föräldern, DET är irriterande.
Jag vet, jag hajar, det är asjobbigt att säga till ungen en miljard gånger men irritationsnivån sänks drastiskt när man hör en förälder säga ”Men snälla sluuuta nu!” till sitt barn.

Här hemma har vi tydliga regler och gränser. Det är mamma och pappa som bestämmer. Punkt (typ). Men självklart respekterar vi och lyssnar på barnen och deras åsikter också men till en viss gräns. Vissa saker går dock inte att förhandla om t.ex. att borsta tänderna, att klä sig ordentligt, att plocka upp efter sig, att inte puttas, slå eller säga fula saker m.m.
Kom över en intressant artikel från Allt För Föräldrar. Jag klipper ur lite därifrån:
”I boken Att leva med barn skriver barnpsykologen Alf B Svensson att det är nödvändigt att barn får uppleva att de är älskade och om – tyckta men att endast kärlek inte räcker. Barn behöver också ha bestämda regler, klara gränser och måste lära sig att följa vissa tillsägelser. Även om våra barn protesterar och ibland högljutt (vilket de ofta gör) får vi inte vara rädda för att ta vissa konflikter med våra barn. Som förälder bör man t ex inte finna sig i att ens barn (hur mycket man än älskar det) svär åt en eller kallar en för både det ena och det andra. Får barnet göra det åt dig tror det självklart att man kan uppträda på samma sätt mot andra människor. Det är absolut inte ett försvar för en auktoritär uppfostran utan handlar om att lära barn att det finns vissa regler i ett samhälle som man måste följa för att bli accepterad och omtyckt och för att man inte skall bli utstött ur samhällsgemenskapen.”
Också detta stycket är viktigt:
Behövs gränser?
Svaret på denna fråga hänger intimt ihop med den förra. Så här säger psykolog Bengt Grandelius. ”Att inte sätta vissa gränser är att förbise en väsentlig aspekt av barnens liv och förutsättningar för deras växande. Det är som att ge dem ett livsrum utan väggar: det blir ”svårmöblerat”.
Hela artikeln:
http://www.alltforforaldrar.se/artikel/sm%C3%A5-barns-utveckling-uppfostran-och-gr%C3%A4nser
Det här är inget nytt för mig då jag har läst om det i kurslitteraturen av de barnpedagogiska kurser jag tagit. Minns dock inte vilken/vilka för det var några år sedan nu men det är den här uppfattningen och detta tänket som råder. Man varnade för konsekvenserna av en gränslös barndom osv.
Nu berättar jag bara hur jag tänker kring det här och hur jag väljer att göra eftersom det var det som efterfrågades i inlägget. Jag bryr mig inte om hur andra gör och dömer ingen annan så länge det inte kommer påverka mina barn.

Tänker lite spontant att han nog förväxlat barn med hundar! Hänvisar även till Anna Wahlgren så det kanske är den människosynen som återkommer, barn är små rackare som skall läras och tyglas! Jag tror att barn är intelligenta och kompetenta, tror de känner sina behov allt som oftast, och att de utvecklas av att få vara kreativa och känna att de har viss kontroll över sitt liv. Tror inte barn bör kuvas och brytas ner. Det är svårare att som förälder diskutera saker, att ”ibland får du och ibland får du inte”, än att vara en diktator, men jag tror barnets känsla av att de själva kan påverka sina liv stärks, och därmed deras självkänsla.

Har inte så mkt regler. Typ tvätta händerna och bada på kvällen, kamma håret o borsta tänderna. Sånt… Kläder får hon aldrig välja själv på morgonen och aldrig fått. Hon har aldrig brytt sig om det heller då det aldrig varit ett ämne vi pratat om. Däremot är hon 5 nu och får vara med att köpa in nytt och välja av de alternativ jag erbjuder. Maken bryr sig bara om att det ska vara bra kvalité och rätt storlek 🙂 för övrigt är jag väldigt tillåtande. Hon får äta framför barnprogram, hon får ta av sig kläder hemma och röja runt. Blir det för mkt får hon röjs på sitt rum med polarna 🙂

Tillägger också att jag är noga med att förklara VARFÖR man inte får t.ex. kasta grus, puttas osv. VARFÖR man måste klä på sig när man ska gå ut m.m. Allt behöver liksom inte bli en kamp då som t.ex. att ta på sig skorna. Sedan kanske det inte funkar att förklara och vara pedagogisk alla gånger men många konflikter kan undvikas på det sättet. Iallafall funkar mina barn så att om de får en förklaring så förstår de på ett annat sätt men jag är medveten om att inte alla barn funkar så. Vissa saker kan bli intressanta och roliga att göra istället för tråkiga och att de ska sätta sig på tvären. Sedan finns det gånger som jag själv är trött eller sur och helt opedagogisk också och då är det klart att samarbetet med barnen går sämre.

Den här diskussionen tycker jag ärvde himla intressant. Jag vill gärna vara den föräldern som låter barnen gör lite vad de vill inom ramen att inte skada eller kränka andra människor såklart, för jag tror att barn mår bra av att upptäcka världen på sitt sätt.exempelvid om min dotter går ut barfota mitt i vintern så kommer hon in ganska omgående för hon märker ju att det blir askallt. MEN sådan är jag väldigt sällan för jag orkar inte med stök, förkylda barn och byta kläder på barnen femtioelva gånger om dagen. Så jag är väl mer föräldern som tvingar på ungarna skor och jacka, tvingar de att städa efter sig och tvingar de att smaka på maten. Hur ställer ni er till att tvinga barn till saker?

jag tänker att vissa saker kanske man får tvinga (kan ej komma på nåt nu) men att det då blir viktigare att låta dem bestämma över annat. Deras kropp, deras val osv. Om min unge går ut utan skor så tar jag med ett par som hen snabbt kan ta på sig. Går hen ut utan jacka så har jag en med mig osv. Overallen är svårare och Tamlin har fått gå till förskolan utan overall mitt i vintern. Jag har märkt med honom att ju mer jag försöker styra desto mer trotsar han, då låter jag honom få som han vill istället och uppleva konsekvenserna av det. (frysa)

Mina barn lyssnar på allt jag säger.
tex
Om jag säger ” Jag vill du sätter på dig mössan innan vi går ut”
Barnet frågar ”Varför?”
Jag ” 1 för det är kallt, 2 för att jag bryr mig att du inte ska bli nedkyld,sjuk få öroninflammationer. Och sen vill jag du håller dig varm för det är behagligare.”
Barnet ”ok” *Sätter på sig mössan*
Vi får inte dom bråken. Mitt äldsta säger snarare att hon ser sina klasskamrater ha tunna tygskor och skaljackor och dom går ihop kurade och fryser i skolan.
Då frågade jag, vad tycker du om deras klädsel då? Skulle du vilja gå så?
Då barnet svarade ” Nej.. Jag bara undrar om deras föräldrar verkligen älskar dom? Vill dom deras barn ska frysa i skolan och bli kalla och sjuka?”
Mitt svar är ju då att självklart vill nog inte föräldrarna det. Men dom kanske är rädda att säga nej till sina barn..
Regler behövs.

jag förklarar också för mina barn vad som händer om man t.ex inte klär på sig ordentligt, men jag tänker också som så att vad är det värsta som kan hända? Kanske fryser de röven av sig och så kan man påminna dem om detta nästa gång? De dör ju inte av att frysa. De får inga men av det. osv.

Och det märks tyvärr när de sedan kommer upp till skolan (jag jobbar som lärare) att de har varit utan regler på förskolan. Barn behöver regler och föreskrifter. Hur tror ni det går i en klass om 30 elever när alla är vana att göra som dom vill?!

Vi har rutiner och reglerna är nog invävda i vardan snarare än att de är REGLER. Vi skulle inte kunna säga ”nu bröt du mot en regel!”.
Det där med kläder är ju classic. Tror barnen lär sig bättre av att frysa röven av sig nån gång än att blint lyda goda råd som de inte förstår syftet med.

Haha…det började bra med unge nr 1…kanske höll med nr 2 ett tag, minns inte riktigt för nr 3 kom efter bara 17 månader, så jag hann aldrig sluta vara gravid, amma, vaka och allt det där innan hon tittade ut, och då var jag ju gravid störe delena av tiden också…så nja med nr 2, men nr 3…oj oj oj, det var nog där det sprack helt och hållet, går liksom inte att hålla någon fasad då, sedan kom 4:an och plötsligt så funkade allt, när jag släppte på allt! (Givetvis innom någon rimlighet så klart, men visst, hon sitter och äter på bordet ibland, har aldrig sölat eller haft haklapp så inget ont som inte har ngt gott i sig…!) fyra flickor tog det för mig att landa i ett föräldrarskap där jag skiter i andra, även vad mormor och kloka förstabarns-föräldrar tycker. Jag låter dem lösa mycket själva, jag litar på deras förmåga och jag älskar ihjäl dem. Men att släppa taget om makten var något av det svåraste jag gjort, åter igen, det tog mig fyra barn att fatta, att barn i syskongrupp löser så mycket själva, de har en egen struktur. Alltid någon som har tid/hjälper/slår/tröstar någon. Jag tror baske mig det är lite så det är tänkt, att barn skall ha syskon, för då chillar vi vuxna ner lite. Jag har aldrig mött en hysterisk, stressad eller utbränd massa-barns mor/far. De är liksom lugna i fullständig kaos, hur skönt som helst!

Jag tror på att låta barnet bestämma inom för åldern rimliga gränser och att stärka barnet att klara sig själv. Jag ställer krav på henne att gå upp och ned för trappen för jag vet att hon kan göra det. Hon får gå och tvätta händerna själv för hon kan göra det (och gillar det). Hon får gå istället för att åka vagn till förskolan även om vagn är lättare. Om hon vill får hon ta på kläderna själv men oftast vill hon ha hjälp faktiskt. Hon får ta upp löv från marken och ta med och visa på förskolan. Hon får ta med sig sin leksaksmotorsåg på stan istället för en nalle. Hon kan och får välja från några alternativ vad hon ska äta till frukost men hon får inte godis eller äppelpaj bara för att hon ber om det. osv osv

Hur tänker du om barnen inte vill borsta tänderna eller inte vill tvätta händerna? Konflikter jag tycker är svåra då det är en kroppslig kränkning att tvinga men samtidigt vill jag inte att de får hål i tänderna eller att vi är sjuka stup i ett. Och ja, självklart försöker jag förklara, locka och pocka men min minsting på snart tre genomskådar ALLT!

Tja… Jag kör en helt egen-konstruerad blandning av mutor, hot (typ indraget lördagsgodis på den äldre, och ”tandtrollen kommer inatt och äter upp din napp, om du inte borstar tänderna” på den yngre), låg-affektivt bemötande, Ross Greens ABC-approach, ordergivning, tjat, ”onda ögat”, gormande, belöningssystem med stjärnor, kompromissande, matyrskap, diskussion och lite lagom ignorans a la ”Nu orkar jag faktiskt inte bry mig om att ni slår varandra med småbilar”.
Vad jag väljer beror rätt mycket på hur mycket stress, trötthet, höga ljud (är det nån annan som blivit löjligt ljudkänslig sedan barnen kom?) och dårskap jag redan stått inför den dagen…

I min familj har vi egentligen endast en regel och det är att våld inte är tillåtet. Det är min käpphäst i föräldraskapet. Vad som helst men aldrig våld. Nu är barnen 7 och 9 och de har aldrig slagits på det sätt jag märker att andra syskon gör. Om det beror på vårt förhållningssätt eller barnen som individer vet jag inte, men det gör mig glad i föräldrahjärtat. Däremot börjar så smått verbala kränkningar komma nu. Det kryper in ”idiot” ”pucko” ”knäpphuve” osv när barnen är osams. Det har jag svårare att förhålla mig till. Försöker prata o diskutera, men till slut tycker tom jag att dom är idioter, puckon och knäpphuven 😉 I övrigt har det varit minimalt med regler, förmaningar och förbud här hemma, men båda barnen har utvecklats till lyhörda och vänliga människor som lyssnar i skolan och är snälla med sina kompisar.

Hej alla föräldrar i allmänhet och LD i synnerhet 🙂 Jag har de senaste åren jobbat i restaurang och butik, och på bägge arbetsplatserna haft problem med barn som ”förstört” (i brist på bättre uttryck). Tex så säljer vi i butiken sängar, där barnen ofta fått leka hejvilt utan att föräldrarna brytt sig nämnvärt. Det är ett stort problem för oss då vi bara det senaste året fått tre sängar förstörda för oss. Barnen är allt ifrån 2-14 år gamla.
På restaurangen kastade barnen ofta mat ikring sig, skrek, härjade och förstörde inredningen – nästan alltid utan tillsägelser från föräldrar, och utan att de plockade upp efter sina barn. Det var ingenting som stod i min jobbeskrivning, men jag blev såklart tvungen att göra det – vilket tog tid från andra, viktigare uppgifter.
Hur ställer ni er till det här? Är det okej att från min sida säga till föräldrarna/barnen, och hur gör jag det isf på bästa sätt? Jag har (som ni säkert förstår) inga egna barn, och har läst tillräckligt mycket för att förstå att jag absolut inte ska döma någon innan jag står där med en egen bebis, men när situationer där barn är inblandade påverkar mitt arbete, tar föräldrar illa upp av att jag säger ifrån? Är det inte självklart att lära sina barn att de får härja hemma, men borta hos andra/på allmänna platser måste de vara mer försiktiga?
Jag skriver det här med största ödmjukhet, även om det kanske inte framgår i texten, har försökt att skriva så gott det gått. Tacksam för svar! 🙂

Härligt att läsa detta inlägg!
Jag har just haft en disskution på Fritids om vantar på mitt barn.
Mitt barn hade sagt att han inte behöver vantar för sin mamma och då hade fröken sagt att det trodde hon inte alls på;
När jag kom och skulle hämta mitt barn sa fröken vad mitt barn sagt och att hon då sagt att han skulle ta på sig vantarna.
Jag berättade då att mitt barn inte alls behöver vantar om barnet inte vill eftersom att barnet känner ju efter ett tag ute att det är kallt och sedan tar nog barnet på sig vantarna.
Jag försökte förklara att vi låter våra barn ”bestämma värdsliga” saker själv.Visst måste dom borsta tänderna varje dag.
Men jag sa att jag tror att det är viktigt att barnen måste få ta egna beslut.
För senare i livet måste dom kunna ta egna beslut och då är det kanske ganska bra att börja med skitsaker när dom är små?
Iallafall fattade inte fröken vad jag menade riktigt..
Så om du har några bra tips på hur jag kan uttrycka mig på ett bättre sätt så skulle det vara guld!:)

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *