Kategorier
barn & föräldraskap

Om den upprörda mamman sägerhåll käften för fan, bara lyd.

Jag tänkte bara ge er några tips om ni någon gång skulle råka på en stressad småbarnsmorsa med en skrikande och arg tvååring nån gång när ni åker buss.

Tips ett: Det hjälper inte att säga ”Kan du få tyst på ditt barn?
Tips två: Håll för öronen eller kliv av om det blir för jobbigt. Barn skriker ibland. Även om du inte minns det.
Tips tre: Börja inte bråka med mamman.
Tips fyra: Skuldbelägg inte mamman med kommentarer som ”men trösta då!” (vad fan tror ni jag har försökt göra?) ”Hon behöver sin mamma!”, ”Du borde skämmas!” osv.
Tips fem: Gadda inte ihop dig med två andra puckon mot den stressade och nu arga mamman.

Och slutligen: När mamman vrålar ”Håll käften för fan”, lyd. Bara lyd. Bara håll din jävla käft. Gör inte saken värre genom att fortsätta hävda din rätt att tycka en jävla massa om mammans föräldraskap, där på bussen, med en unge som vrålar och en mamma som försöker hantera situationen så gott hon kan. Fortsätt inte skrika åt henne med dina två nya kumpaner.

Jag har berättat det här förr, det var för två år sen och jag var med Apan Anna inne i stan och vi skulle ta bussen till söder från city med en arg Tamlin. Han ville inte sitta i vagnen, inget ovanligt men på bussen så kan man inte få precis som man vill eftersom att det är lätt att göra illa sig i trafiken. I efterhand vet jag inte om jag skulle ha hanterat det annorlunda, men jag var trött, det var trångt på bussen och Tamlin ville allra helst bli buren. Och han var trött. Han ville sova. Fast ändå ville han inte sova. Han ville allt och ingenting och mest av allt ville han inte att jag skulle trösta eller röra vid honom. Han ville skrika och han ville få vara arg. Har ni varit med om det? När ungen liksom blir argare och skriker högre bara du tittar på hen?

Jag blundade iallafall, tog djupa andetag, kände mig som världens sämsta morsa och hoppades att jag skulle stå ut tills vi var framme. Jag kände de sura blickarna och jag hörde tisslet och tasslet och sen var det nån som inte kunde hålla sig. En äldre kvinna började ropa från bak i bussen att jag borde trösta mitt barn. Att mitt barn behövde sin mamma och att jag borde skämmas som inte gjorde nånting åt problemet. Snart joinade två andra äldre kvinnor in. Jag tror ej de var i samma sällskap. Resten av bussen låtsades som att det regnade.

Jag började såklart säga emot, försökte förklara att Tamlin är arg och inte vill blir tröstad för att till slut käfta tillbaka när de inte gav sig. Kulmen var nådd när jag helt hysteriskt vrålade ”HÅLL KÄFTEN” om och om igen. Men de bara fortsatte. Jag kände mig så fruktansvärt utsatt och påhoppad och ledsen och jag FATTAR VERKLIGEN INTE vad det är för fel på människor, inte bara en utan tre, som ger sig på en människa i en uppenbart stressad situation? Det handlade inte om att de ”bara vill hjälpa till” som de hävdade när jag vrålade ”Vad är det för fel på er?” utan om att de ville uttrycka sin irritation över fem minuters obehag.

Barn får nämligen bara finnas om de inte hörs. Inte hörs, inte röra nåt, inte ta del av samhället. Barn ses som husdjur, upp till ägaren/föräldern att hålla pli på. Men det är inte första gången jag upplevt denna oförmåga till förståelse hos människor som uppenbarligen inte är föräldrar själva eller om de är det så var det jähähävligt länge sen de hade barn. 

Har ni varit med om nåt liknande? Hur hanterade ni det då?

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Om den upprörda mamman sägerhåll käften för fan, bara lyd.”

Jag begriper att folk tycker att barnskrik är jobbigt, men de måste väl ändå förstå att föräldern i frågan antagligen tycker det är ännu värre? Nu har jag inte barn själv, så jag vet så gott som ingenting om hur en ens tröstar ett barn. Hur skulle en få tyst på ett som skriker? Shit, jag vet verkligen inte. Så känns ju ganska orimligt att lägga hela den bördan på en stackars stressad förälder som förmodligen redan gör så gott hen kan/orkar).

Det här med att barn inte ska höras, kan du inte skriva nåt om att tysta barn = snälla barn? Jag får hela tiden frågan om mitt barn är ”ett snällt barn” och vet inte vad jag ska svara. Jag menar, om ett barn har kolik, är det elakt då? Jag svarar bara ja, mitt barn är väl per definition ”snällt” men det känns då som att jag hjälper till att befästa uppfattningen om att spädbarn kan vara snälla och dumma, vilket jag inte tror.

Jag brukade fråga vad de menade när de sa så. Om de då sa ”sover hon på natten och skriker hon mycket” så svarade jag att hon inte brukar skrika så mycket och självklart vaknar hon som spädbarn ska på natten. Sedan tillade jag att jag inte tror hon varken vaknar eller skriker för att hon är elak.

Små barn har rätt att vara på bussar, de har rätt att vara ute, och barn skriker. Så enkelt är det. Det är en sak om ungen springer runt och stör alla utan att föräldern gör något men om ett litet barn skriker så gilla läget.

Samtidigt som jag tycker det är över gränsen att tre kvinnor attackerar en fjärde för att dennes unge skriker så måste jag ändå säga att jag blir omåttligt irriterad när jag känner hur trötta och uttråkade föräldrar låter barnen styra och ställa och skrika på offentliga platser. (Obs, nu säger jag inte att så var fallet i din situation). Men du drar en parallell till ”husdjur” (hatar den termen men låt gå) men faktum är att den inte är helt orimlig. Jag har själv hund och av hänsyn för andra låter jag inte henne springa omkring hur som helst av det faktum att alla inte gillar hundar och vissa rent av är hundrädda. På samma sätt är ens barn ens eget ansvar. Kan tycka det är respektlöst att ständigt ursäkta barn genom att hävda ”men barn är ju barn”. Javisst är dem det men låt dem då vara det i er egen bubbla och privata sfär då. Finns vuxna människor (mig själv inräknat) som valt bort barn dels då inte finns ett begär efter att ha barn och dels för att det är någonting som inte passar min livsstil. Jag ogillar t.ex. höga ljud och jag hade nog fått ångest om jag suttit på bussen och det klivit på en mamma med en unge som vrålat hela resan. Jag hade blivit tvungen att kliva av och det är där jag menar att det är inte rimligt eller schysst mot mig. Hoppas du förstår hur jag menar. Detta är inget påhopp mot dig eller någon annan eller en analys i något slags ”gott mödraskap” utan enbart min uppfattning om vad som är socialt acceptabelt i det offentliga rummet.

Om man ju jämför djur och barn – ett djur är valp i typ, ett halvår max. Under det halvåret kissar det förmodligen överallt och är ännu ouppfostrad innan kompisar som du bryter ner dess vilja etc. och gör djuret till det du kallar väluppfostrad hund. Kan du stoppa en nyfödd eller pytteliten valp från att kissa överallt? NEJJUSTE för valpen har inte LÄRT SIG ÄN. Samma med barn. Att jämföra kuvade vuxenhundar med småbarn (=valpar) är ju helt orimligt.

Det här inte en direkt kommentar på just det här men ändå främlingar och ens barn. Vad tycker du om när en främling säger något vänligt till ditt barn när det är ledset eller surt?
Jag tycker det är okej när det gäller mina barn men jag minns jag tyckte det var sjukt pinsamt när mamma alltid pratade med alla små barn när var mindre. Jag pratar inte med andras barn på samma sätt som min mamma gjorde.

Jag brukar ofta försöka få någon sorts kontakt med barn om de är ledsna. Ofta blir de lite överraskade av en främmande person börjar prata lite med dem och glömmer liksom bort att de var ledsna nyss. Det verkar oftast väldigt uppskattat av föräldrarna. Jag brukar dock vara väldigt noga med att inte komma närmre rent fysiskt för att barnet inte ska bli tvunget att svara på min inledande kommunikation utan kan ignorera mig om hen vill.

Det som är störigt med barn är när de är ouppfostrade, alltså lite äldre barn som går att prata med som inte fått lära sig hur man beter sig bland folk (ofta är föräldrarna lika ouppfostrade tyvärr). De här ungarna som inte fått lära sig att det inte är okej att ta andras saker (typ godis) eller stå med skitiga skor på bussätet ex.
Små barn som skriker är det ju tyvärr bara gilla läget med även om det är döjobbigt att lyssna på.
Jag åker inte kommunalt så ofta så det är lättare då, men inse faktum, det är asjobbigt för föräldern, det är asjobbigt för barnet och det är asjobbigt för de runt omkring. Men det tror jag de flesta föräldrar är införstådda med. Och då behöver ju inte icke-föräldrar göra det värre. Lite förståelse åt alla håll och kanter vore att föredra.
(Sen kan högfärdiga kärringar utan vett bara hålla käften rent generellt)

Jag har inte egna lite äldre barn men jag tänker att för det första så har vi väl alla olika syn på vad som är väluppfostrat. För det andra kan ju även de mest ”väluppfostrade” barnen agera ut ibland och för det tredje upplever jag att man har mycket lägre tolerans mot barn än mot vuxna i det offentliga rummet. Irriterande vuxna typ suckar man och skakar på huvudet åt medan irriterande barn ska typ låsas in. Offentliga platser tillhör ju oss alla och även barn måste få ta plats, även om de inte stämmer in i min bild av hur man ska bete sig för att inte störa. Jag försöker tänka att om jag stör mig på någon är det i huvudsak mitt problem, för i ärlighetens namn är det ju så att är jag på skithumör irriterar jag mig på alla, typ fel uppsyn och liknande och är jag glad och nöjd stör jag mig inte alls, med få undantag såklart!

Har inga barn än (och planerar inte att skaffa på ett tag heller), men skulle ALDRIG få för mig att någonsin säga åt en förälder att få tyst på sitt barn på bussen. Tycker tåg är värre, men är tåget inte helt fullt kan man ju faktiskt byta plats. Jag menar, hur jobbigt kan det vara att sitta på samma buss som ett skrikande barn i i snitt typ 10 minuter? Skitjobbigt egentligen, men jag åker buss ofta, och brukar nästan aldrig råka på föräldrar med barn som skriker. Snarare tvärt om, eller att barnen mest frågar tusen frågor, och det kan ju snarare vara charmigt om föräldern orkar med.
Men nej, varför i allsin dar ska man säga till en förälder att få tyst på sitt barn? Det om något känns ouppfostrat.

Så jääävla jobbigt med små arga ledsna barn som skriker så att man får hjärtklappning av stress. Men alltså VA?! Jag ska ju av om tjugo minuter, jag överlever nog även om jag själv haft en bajsdålig dag. En gång försökte jag ge en mamma ett försiktigt litet leende när ungen skrek så rutorna exploderade men fick världens mördarblick tillbaka haha så nu låter jag alla päron vara ifred och låtsas som ingenting. Finns väl värre saker – typ gapiga vuxna.

I sådana situationer borde man bara vara tyst definitivt, det jag däremot stör mig på då jag jobbar i butik är föräldrar som har NOLL koll på sina barn som SPRINGER OMKRING överallt som om det vore någon jävla skolgård och/eller som pillar på bakelser eller liknande och sen tappar det på golvet så att vi sen får plocka upp och slänga det. I en butik eller liknande kan jag väl tycka att man kan ha LITE koll för jag ser ofta föräldrar som bara går omkring i sin egen värld och inte ens vet vart sina barn är någonstans..

Men når så djävulskt skönt att läsa! tack!!!
Jag har en unge med ett helskottas humör.
Och hen kan också bli så där ”bara arg”. Och försöker man röra vid, prata med, då blir hen ännu argare, slåss, bits, rivs, kastar…. det bästa är liksom
att försöka låta hen bara vara så där arg.
det händer vid hämtning på fskolan ibland men jag har bara blivit vänligt bemött, ganska tillåtande miljö. Det var ens dag när jag var tvungen att bära mitt barn på ett lite o-ergonomiskt sätt (för att inte få hår och glasögon och ansikte sönderrivet) som
en vikarie tittade på mig med stygg blick men hon sa inget ….
Det är så jävla svårt att vara förälder!!!!
Mitt första barn var en ängel. från dag ett till tvä år ungefär. Lättsam, lätt att trösta, oftast glad. Man tyckte ju att man var världens bästa morsa som var så pedagogisk och bra….. det handlade inget om det. Inte ett jota. barn är personligheter redan innan de föds. Vi föräldrar får göra så gott vi kan. ;-p
Ursäkta det blev lite långt. 😉

Har inte heller barn, men hört liknande historier. En mamma i min bekantskapskrets var med om detta på pendeln för inte så länge sedan och jävlar vad hon röt ifrån, haha. Resonerar som många andra här, om det är jobbigt för nån så är det ju för mamman?! Håll käft liksom.

Min morsa har berättat för mig om en liknande situation som hände när jag var ca 2 år och i princip skrek hela tiden. En dag mötte vi två en av granntanterna (som inte haft egna barn) medan jag skrek som vanligt. Hon kommenterade hela spektaklet med ”Det är inte bra för barn att skrika så mycket” i snipig ton för att sedan fortsätta mot affären.

Jag har faktiskt ofta varit med om det omvända, okända människor som kommer till ens räddning när man håller på att gå i bitar av stress och kaos och småbarnsskrik.
Minns en gång när jag skulle amma min tokskrikande bebis på en flygplats och försökte med tårarna rinnande förgäves baxa in min barnvagn på en liten toalett. Då kom en kvinna fram och visade mig handikapptoaletten, och sjasade resolut bort en man som var på väg in där (han protesterade, men det hade han inte mycket för). Någon minut senare knackade samma kvinna på och lämnade över min plånbok som jag i stressen glömt på den första toaletten. Aldrig har jag trott så mycket på änglar som då 🙂
Andra gånger har okända hållt plats till mig på fullproppad buss så att jag skulle kunna sitta med min bebis, (och sjasat bort tonåringar som försökt sätta sig innan jag hann dit).
I somras flög jag med min tvååring som tokskrek för att han inte ville sitta fastspänd, när jag vågade snegla lite runtomkring så såg jag bara medlidsamma blickar av typen ”stackars dig, vi vet hur det är”.
I alla dessa situationer har jag blivit så glad, och hade jag kunnat tacka folk som hjälpte till då så hade jag gjort det. För jag förväntar ofta just den motsatta reaktionen, att folk tittar och tänker (eller säger) ”få nu tyst på din skrikande unge!”.
Minns dock en gång när jag satt i en buss på motorväg och mitt barn INTE ville sitta i vagnen eller hos mig, utan springa runt. Det fick han ju inte, så han satt hos mig och skrek och vred sig och sparkade, och jag satt och upprepade ”på bussen måste man sitta still, annars kan man trilla och slå sig” och liknande pedagogiska meningar. Då var det en man som muttrade i skägget ”eller också LÅTER man barnen springa runt så att de LÄR SIG att man slår sig”. Förstår ju vad han menade, men kanske ändå inte helt lämpligt i en buss på motorväg….

Har ett barn som i princip totalvägrat allt vad buss, tunnelbana och tåg är. Jag har aldrig blivit utskälld för att hen har skrikit, men däremot har jag fått mig ett par skarpa tillsägelser när jag någon gång låtit hen leka med mobilen (vad gör man inte för ett par minuters tystnad när man står i rusningstrafik på en fullpackad buss?). Maken, däremot, får alltid fullt stöd (ah, en man som försöker ta hand om ett barn). Han har haft kvinnor (för det är det ju alltid) som dragit upp leksaker ur handväskan för att roa barnet. Samtidigt är det maken som har mest ångest när det är skrikfest på gång. Jag tänker att det får folk skita i.

Jotack, jag har ett sånt minne. Min då 2,5-åriga son sprang fram till disken på ett fik och försökte klättra upp på kanten där brickorna skjuts fram. Jag sa åt honom, han ignorerade mig, jag plockade ner honom, och skulle gå iväg, då nån jävla gubbe börjar skälla för att jag inte håller styr på mitt barn. Plus en massa mutter om ingen ordning och dagens lama barnuppfostran. Varpå min aggressivitet slog i taket (som den alltid gör när jag känner mig hotad eller otrygg) och jag stampade fram och vrålar honom i ansiktet om att han ska ge fan i hur jag uppfostrar mina barn… När jag sen tar sonen i famnen och vänder för att gå, öppnar gubben mun igen för att börja om, varpå min man (2m 100kg Jugge) kliver fram och hyschar på honom, samt väser fram att gubben ska vara tyst nu.
Jag var upprörd, arg och ledsen efteråt. Samt irriterad… på att det behövdes en annan man för att idioten skulle knipa igen :/

Har inte hänt mig, men jag skyr kollektivtrafiken. När jag var liten dock så vart jag sjuk som 1 åring och det var mitt i vintern. Mamma bultade på mig och skippade vagnen för det var för bökigt för den resan hon skulle göra med kollektivtrafiken för att ta mig till doktorn. Hon satt på bussen medan jag skrek i hennes famn, då vänder sig någon om och frågar om hon kidnappat mig och börjar gå medhåll av andra stolpskott…

För några dagar sedan var jag på biblioteket. Det var en flicka i femårsåldern där och hon såg något hon blev glad av och utbrast ”TITTA!”. Hennes mamma hyssjade henne och sa ”jaa, jag ser, men kom ihåg att man måste vara lite tyst här på bibblan”. Flickan la handen för munnen och viskade ”oj, visst ja, förlåt” varpå en äldre kvinna fräste ”Kan du inte lära din dotter att bete sig på såna här ställen ska hon inte följa hit!”… Alltså va? Nu visste ju flickan uppenbarligen hur man ska bete sig på bibliotek men hon råkade glömma i någon sekund. VARFÖR känner folk det här behovet att peka ut vartenda litet fel barn råkar göra?

Alltså vaaaa? Hur ska barn någonsin kunna socialiseras in i samhället om de inte tillåts att typ få vara på offentliga platser och kanske göra ”fel” ibland? Min mamma berättade att någon gång då jag var liten och vi hade varit i kyrkan så hade det suttit någon tant och stirrat surt på mig för hon tyckte väl inte att jag hörde hemma där. Grejen var att jag var typ världens lugnaste unge och störde inget alls. Antagligen är det nog bara något konstigt hat mot barn som vissa människor bär på, och då kommer de störa sig oavsett vad som händer.

Har fått frågan ”Får du inte tyst på hen?”. Tror den här idioten att jag tycker det är roligt när mitt barn tjuter på en fullsatt buss? Om det skulle gå att få barnet tyst skulle jag antagligen ta till det knepet…
Visst förstår jag att det är jobbigt att lyssna på ett skrikande barn, men jobbigast är det för föräldern. Och inte blir det bättre för någon av att man är odräglig mot föräldern. Fast kanske de där gnatkärringarna mår bra av att vara elaka.
Jag har alltid hjärtat i halsgropen när jag skall åka kollektivt med mitt barn pga tidigare påhopp. Jag vet aldrig hur mitt barn skall bete sig, han har ett handikapp så han fungerar inte som barn i hans ålder normalt. Men det syns inte på honom så jag får ta extra mycket skit för att ha ett ouppfostrat barn.

Det finns ju typ inget (nåja) värre än barnskrik som riktigt skär i öronen, men samtidigt så är det ju bara att inse att det inte är så mycket att göra åt. Har inga barn själv och är nog en av dem som suckar lite irriterat när illtjuten sätter igång men skulle aldrig komma på tanken att klanka ner på föräldern. Oftast funkar det dessutom fint att bara höja musiken i öronen så överlever man tills man kommer av bussen/tåget.
Med det sagt så tycker jag det är skillnad på barn och barn. Bebisar gör vad fan de vill men när det kommer till äldre barn så har jag mindre tålamod och tenderar att tänka att de är dåligt uppfostrade. Eller i och för sig, jag har inget större tålamod med vuxna heller. Små barn är ursäktade, men när man nått en nivå att man bör kunna bete sig i allmänna utrymmen så tycker jag man gör det också. Folk skulle rent generellt behöva lite mer hyfs.

Jag åker kollektivt mer eller mindre dagligen, och har stött på både en och två konstigheter… Oftast är människor vettiga och förstår att barn skriker ibland, oavsett vad föräldrarna gör.
Absolut värst var dock när jag var på väg hem från en lång dag på jobbet, och ett barn runt två år skriker HYSTERISKT. Efter ett tag sneglar jag mot mamman med barnet, och inser att barnet skriker för att mamma sitter och äter kex som barnet vill ha… I tjugo minuter sitter mamman, pratar i mobiltelefon och knaprar långsamt i sig kex framför sitt tokskrikande barn utan att ge barnet en enda bit.
Om man nu inte tycker att barn ska äta kex så kanske man själv kan avstå från dem tills man inte sitter mitt emot barnet på en fullsatt buss?

Kan vi inte alla bara kollektivt skrota det auktoritära och bakåtsträvande ordet ”barnuppfostran”. Barn är inte ofullkomliga varelser som måste tuktas till att bli fullvärdiga människor. Barn Är. Genom att vi vuxna tar socialt ansvar och sätter gränser för vår egen integritet kommer barnet att göra detsamma. Vi behöver se mer på hur vi själva gör än på hur våra barn gör!
Och det här med rätten att uttrycka sina känslor… Ett barns känslor är ingen annans än just det barnets känslor. Barnet äger sina känslor. Punkt. När ett barn är ledset måste det inte nödvändigtvis tröstas. Att så snabbt som möjligt försöka ”trolla bort” barnets känslouttryck är att indirekt lära barnet att hens känslor inte är ok. Det är viktigt att tillåtas att vara ledsen (eller vara i vilken annan känsla hen än har).
Naturligtvis ska vi visa våra barn att vi alltid finns där för dem, att hen alltid har en famn att komma till. OM hen behöver det. Men trygghet innebär inte att vi, på grund av våra egna tillkortakommanden, ska kväva barnets tårar och skrik.

Folk är ganska respektlösa mot barn, ja. Vuxna tar sig rätten att säga vad de vill både direkt till barn och om barn, rakt över huvudet på dem. Och när min tvååring går själv där människor rör sig är det alltid någon som går in i honom så att jag måste rycka undan honom för att han inte ska åka i backen. Som att man inte skulle se att det kommer en meter människa gående? Och suckar och är irriterade när de hamnar bakom honom för att de tycker att han går långsamt. Håller folk på och suckar när de hamnar bakom en funktionshindrad eller gammal människa också, eller det är mest barn som inte har rätt att röra sig på sina villkor på offentliga platser?

Usch vilken jobbig upplevelse. Jag har inte varit med om en så hemsk omgivning. Däremot har jag en unge som när hen blir arg eller ledsen så får man icke röra eller trösta, då blir det en miljon gånger värre. Under en period var hen på detta sätt ungefär 23 av dygnets timmar. Det var mindre skoj, så att säga. Under denna period var vi ju så klart tvungna att gå ut och befinna oss på platser. Vilket ibland kunde vara outhärdligt jobbigt. Inte då för att folk betedde sig som fruktansvärda jubelidioter, som i ditt fall. Däremot kunde vi ju få mördande blickar utomhus och att folk stod och glodde på oss med öppna munnar. Dock också en och annan igenkännande blick av en mamma, men dessa var desto färre. Vid ett tillfälle var jag tvungen att dra/släpa ungen i ena armen när vi skulle hem från ett ställe, pga att hen lade sig på marken och skrek samtidigt som jag bar bebis (dvs inte kunde bära någon mer). En promenad på ca 200 meter tog cirka 40 minuter. Blickarna jag fick då… Puh. Det var bara att titta ner i marken och inte söka ögonkontakt med någon ute. Det framkom kanske inte för omgivningen att detta var enda sättet att få hem ungen på, men snälla, de borde förstå. Folk stannade och tittade upprört. Skithögar.

Jag som icke-mamma har ju ingen aning om hur det är att ha barn, därför undrar jag:
Vill man i en sådan här situation bli erbjuden hjälp eller bara vara ifred? Jag tänker mer som ”hej, jag förstår att det är jobbigt, kan jag underlätta på något sätt?” snarare än ”jag vet bättre än du hur du ska ta hand om ditt barn så låt mig göra det”. Eller ska man bara låta det vara?

Det har hänt mig några gånger att folk har erbjudit sin hjälp när mitt barn varit hysteriskt, och jag blir lika glad och rörd varje gång. Ofta kanske inte själva situationen blir bättre av det, men jag som förälder uppskattar den vänliga gesten oerhört mycket.
En gång t ex var mitt barn jättetrött men kunde inte komma till ro, så jag gick fram och tillbaka med honom i famnen vid en busshållplats. En dam kom fram med en chokladkaka och frågade om jag kanske trodde att den kunde hjälpa. Hade nästan önskat att jag kunde ta emot hjälpen, för att visa hur uppskattad den var, men jag visste ju att min son bara skulle bli ännu argare om jag försökte med mat när han var trött.
När det gäller kollektivtrafik så kan det vara till stor hjälp att t ex erbjuda sittplats vid fönster, om man själv har en sån. Hjälpa till med vagn och ev bagage vid av- och påstigning är också jätteuppskattat 🙂

Men asså föräldrar som låter sina barn skrika, varför gör nu det? Det är ju bara att trycka på off-knappen! Ju! Eller?
Skoja ba. Men det verkar som att folk resonerar så. Jag förstår att man kan bli knäpp av oljud och inte alltid resonera logiskt då men att vissa sitter här i lugn och ro och försvarar sin syn på barn som jämställda med hundar eller apparater som man kan välja att stänga av… Ni är värre än skrikiga barn för ni borde veta bättre. Tänk lite. Man kan inte behandla sitt barn som en hund. Man kan inte heller styra det. Fatta.

De som försöker läxa upp en morsa är jävliga, men de är tusen gånger bättre än de som tyst tittar på när andra är elaka mot en morsa, eller ännu värre – tittar bort när en morsa behöver hjälp med att t ex få upp vagnen. Skäms varje gång (och hjälper till förstås).

Jag har två barn med autism och skulle kunna fylla en bok med alla ”välvilliga” kommentarer folk ger mig. Eller så glor man bara helt ogenerat när jag försöker lugna ett stressat, argt barn. Undviker att åka iväg med den yngsta som har svårt för att vara bland folk men ibland måste man helt enkelt och det är en plåga! Värsta var när min äldsta var 3 år och vi skulle ta bussen, nånting gick fel för honom och han började skrika. En äldre man bestämde sig att vi behövde hjälp med vår uppfostran och börjar skrika åt vår son att han ska hålla käften. Jag stod med min yngsta som var nyfödd barnens pappa blev arg, flera passagerare blev arga på mannen som skällde på vår son och busschauffören hotade att folk skulle få gå av, skällandet slutade men precis när vi gick av sa mannen nöjt högt i bussen att han minsann fick tyst på ungen! Bara jag tänker på det idag 7 år senare blir jag arg!

Är i 7e månaden & svägerskan har redan upplyst oss soon-to-be-päron att hon kommer tala om för vårt barn att hen är en idiot om hen ”skriker/inte sitter still/allmänt störig”. Ska tilläggas att svägis är min BM. Några tips på hur man hanterar såna kommentarer diplomatiskt utan att blanda in en rak höger?

Kan ni inte gemensamt, du och din partner, förklara att ni vill sköta uppfostran själva, har hon några problem med barnet får hon säga till er som sedan bestämmer hur ni vill gå vidare med det?

Till folk som inte tål barngråt och skrik. Ta med hörlurar. Jag har mina hörlurar med stängda kåpor på mig när jag är ljudkänslig. För att skärma av. Små örsnäckslurar (dom som följer med mobiler) är ingen ide. Jag snacka stora kupor som sluter om hela örat. På med vilka ljud du vill och hela omvärlden försvinner. Sen kollar du åt ett annat håll. Så jädra enkelt.

Vi var på besök i Stockholm, på väg hem till syrran med tunnelbanan efter ett äventyr på stan med ungarna. I rulltrapporna upp stod vi kbakom en fin dam i kappa. Dottern, två år, bestämd som få, ville inte hålla hand och inte vara i famn, så hon fick stå framför oss, under skatp uppsikt av oss båda. Och framför henne stod tanten, som ständigt blängde på lindrigt rena (förjävligt smutsiga) dottern och drog i sin fina kappa så den absolut inte skulle snudda dottern.
En liten rulltrappa till efter ankomsthallen och samma betende där. Sura blickar från tanten.
Precis när vi kom till slutet av rulltrappan såg dottern nått spännande skräp som studsade där trappan åker in i golvet. Hon böjde sig ner för att ta det, och mannen reagerar blixtsnabbr och rycker upp henne innan ått hinner hända. Med följden att dottern blir skitförbannad. Hon vill inte vara i famnen, hon vill plocka det där lockande skräpet.
Gallskrikande unge, pappa försöker lugna, jag går fram till dem. Då tar tanten sig tid att komma tillbaka och rycka mig i armen och säga ”Ni måste ha koll på era barn i rulltrappan!” med mästrande röst.
Det brann för mig helt. För det var ju precis koll vi hade. Om vi istället hållt henne i handen eller burit henne så skulle hela färden i rulltrappan varit ett inferno, och dessutom rätt riskabelt för alla inblandade. Så jag skrek bara rakt i hennes ansikte att hon skulle hålla käften och gå sin väg….
Skrämd tant sprang iväg och tyckte nog att jag var den värsta mamma hon någonsin mött… Dottern däremot fick gå ner på marken och springa i vattenfontänen och bli både blöt och smutsig så hon var nöjd!

Åh, vad less jag är på människor som tycker det är ”såå jobbigt med barn”. Ta flygplan tex, den hör man ju ofta. Men de gånger jag har rest själv så är det faktiskt gubbarna som gjort livet surt för mig. Ja, gubbar. Gubbar som sitter och knäar mig i ryggen, gubbar som sliter i mitt hår när de rycker tag i stolsryggen för att resa sig upp, gubbar som sitter bredvid mig och petar i näsan HELA resan och sist men inte minst, gubbar som har druckit liiite för mycket i baren. Skrikande barn? Never. Kan vi inte bara komma överens om att det i det sociala rummet finns en hel massa människor som kan störa sig på? Högljudda tonåringar, parfymstinkande tanter, skrikande barn etc etc. Det är livet. Embrace it 🙂

Hej! Jag vet inte om du märker kommentarer på så här gamla inlägg? Men jag funderar på en grej. Jag har två barn själv men har tack och lov inte råkat ut för det här. Men jag har sett andra.
Jag gillar barn i offentliga miljöer och har inga problem med barnskrik, min första instinkt när jag ser en sönderstressad mamma med ledsen krabat är att jag vill sätta mig hos henne och fråga om jag kan hjälpa till på något sätt. Kanske prova slänga på babblarna eller nånting.
Men eftersom jag inte varit i den sitsen så vet jag inte hur hon skulle reagera. Blir hon förbannad för att man lägger sig i?
Och det är alltså inte för att få tyst på barnet utan för att hjälpa henne i en jobbig situation. Jag tror att jag själv hade blivit ganska glad iallafall om någon satte sig hos mig och liksom visade att det är ok.

Ja, jag har varit med om nåt liknande, 10 gånger värre. Min dotter fick spel på bussen, och då hanlade det om en 35 minuters åktur. Hon skrek och gapade tills hon spydde. Jag försökte självklart lugna henne, men ingenting hjälpte så till slut bara lät jag henne skrika, folk sneglade och viskade. Busschauffören stannade till på vägen för att försöka läxa upp mig om hur jag borde tysta ner henne, att barn måste vara fastspända och sitta på barnstol (hon kravlade sig ur och bara skrek ännu mer). Till slut suckade han bara och frågade hur många fler hållplatser vi skulle med. Dottern är 4 år. Det var dden mest djävulska och pinsammaste situationen jag nånsin varit i. Jag vågar inte resa med henne längre.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *