Kategorier
barn & föräldraskap

Om man inte har nån magkänsla hur gör man då?

Tänker lite på hur det här med ”barnens bästa” används som ett vapen för att kontrollera och skuldbelägga föräldrar (mammor) på. Egentligen borde det bara avfärdas som trams med tanke på allt vi gör och inte gör som aldrig kvalificerar sig under barnets bästa men som ändå funkar och är ok. Jag menar, mina barn får äta skräpmat, godis, se på tv, leka med plast och en massa annat som snarare kvalificerar sig som ”barnens sämsta” typ (glimt i ögat). Inte heller är det barnens behov som kommer först. Som häromdagen t.ex då mitt behov av att vara ifred, dricka en kopp te samt surfa kom först och barnen förpassades till TV’n, (tv’ är verkligen världens bästa barnvakt och missbrukas flitigt i det blombergska hemmet kan jag erkänna) eller når jag dumpar dem på mormor för att glatt kunna dricka öl (om sanningen ska fram så kan jag t.o.m ta en öl UTAN att jag har barnvakt) men inte fasiken står och faller mitt föräldraskap med att jag gör precis allt rätt och precis allt perfekt.
Men samtidigt så avskyr jag när föräldrar rättfärdigar sina dåliga val med att de är sina barns bästa föräldrar för hade alla föräldrar varit sina barns bästa förälder (och då vetat vad som är bäst för barnet) så hade inga barn farit illa, inga övergrepp hade skett, inga kränkningar, ingen misshandel. Och det är ju worst case scenario vi talar om då. 40% av Sveriges vuxna befolkning lider av anknytninsstörningar och små barn i förskoleåldrarna lider av stressymptom. Nåt är fel.
Men barn kommer ju inte ut kompletta med en manual så hur fan ska man veta egentligen? Vem vet? Vem ska vi lyssna på? Varandra eller på magkänslan? Om man inte har nån jävla magkänsla då? Om den där modersinstinkten (ha!) aldrig infinner sig? ”Använd sunt förnuft” säger många men vad är det? En samling inlärda föreställningar.
Vad det sunda förnuftet säger till dig är inte nödvändigtvis det det säger till mig, och tvärtom.
Att föräldrar missar att läsa sina barns signaler eller inte vet hur barns utveckling ser ut eller hur anknytning funkar är ju inga nyheter. Släng in lite självutnämnda ”barnexperter” med vansinniga råd (och ingen egen erfarenhet av bra föräldraskap), kändismammor som verkar hinna med allt och lite till (och då vill man ej vara sämre) samt en egofixerad kultur där man ska unna sig allt samt självförverkliga sig själv. Det ska metodas och dresseras och barnen får knappt ta någon plats i våra självupptagna liv.

Själv står man i mitten och vet varken ut eller in. Konstant dåligt samvete och full av skam. Och jag vet inte ens vad jag vill säga med det här inlägget men det är väl mina generella reflektioner. Hur tänker ni?

20141002-111517-40517301.jpg

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Om man inte har nån magkänsla hur gör man då?”

Hej! Jag ska på utvecklingssamtal idag med min 7-åring och har för mig att du gjort en lista på tips som man kan säga istället för t ex fin/duktig osv.. Typ Barnen har en ny tröja. Säg ”Vad varm den ser ut” ”Oj vad många prickar den har, kan du räkna dom” osv… Skulle vilja ha med mig den och ge till mitt barns lärare, men hittar den inte 🙁 Har du/någon koll på hur jag kan söka fram den?
Tack på förhand =) /Lotte

Jag har inga barn själv, men måste säga att det enda jag känner att mina föräldrar misslyckats med är att lära känna oss barn ordentligt och låta oss lära känna dem. Tror inte jag tagit skada av att äta skräpmat då och då, inte heller av all övertid mamma jobbat eller att se föräldrarna på fest. Dock hade de gärna fått ägna lite mer av den tid som faktiskt fanns åt att bara prata med oss och försöka förstå. Har känt mig konstant missförstådd så länge jag kan minnas och som att ingen riktigt försökt vilket har lett till mycket jobbigt.
Så klyschigt men det där med att få bekräftelse (inte för plugg och duktighet, det fick jag för mycket av, tyvärr) och kärlek räcker nog ganska långt.
Sen är jag från en privilegierad familj. Mamma har alltid haft mer eller mindre fasta jobb i vården och pappa var bara arbetslös i några perioder men ofta jobb inom industri så vi hade alltid pengar så vi klarade oss. Det uppmuntrades också alltid till läsning, studier, träning m.m. Socialt kapital kanske är vad det kallas? Läget är nog annorlunda om man saknar mer basala saker.

Usch jag känner likadant. Jag kommer inom en snar framtid skaffa barn med min partner vilket känns jätte kul och spännande. Tills jag inser att han jobbar borta två veckor och är sen hemma två veckor.
Visst då får vi, hans lilla familj, 100% uppmärksamhet när han är hemma vilket är otroligt mycket mer än vad många familjer kan få och för det är jag jätte tacksam över. Men tänk de två veckorna som jag är ensam då?
Vad fan gör jag om mitt lilla älskade barn inte slutar skrika? Tänk om amningen inte fungerar eller vad fan vet jag.
Hur vet man vad som är bäst? Jag har ju aldrig haft barn innan 🙁
Jag sa till min partner igår att jag vill vänta iaf 3 år. Till han sa jag att det är för att jag vill gå färdigt min utbildning men truth to be told så äör det för jag är inte redo att misslyckas.

Min man är borta en hel del, men också hemma mycket när han väl är hemma. Många undrar om jag inte tycker det är jobbigt, men jag upplever det som han att han har mycket mer tid med mig och vår son än andra pappor som har vanliga heltidsjobb. Känner du dig inte redo så ska ni vänta, men allt du räknar upp med krånglande amning osv kommer vara precis lika jobbigt om tre år som nu.

För mig personligen så är det dåliga samvetet en indikation på förändring. Försöker verkligen förändra det som ger mig dåligt samvete. Med det sagt så utmålar jag mig själv inte som pekpinnare eller någon som är världens bästa förälder. Jag är en bra mamma, så mycket kan jag säga om mig själv. För mig krävdes det en insikt i att skita hur andra är, vad de tycker och gör. Bände mig inåt och gör det vi i familjen mår bra av. Sen har jag ju allt det där med socialt kapital och framförallt ekonomiskt vilket inte alla har. Jag tror de flesta gör gott nog faktiskt…

Är det inte lustigt att de mest krävande och livsomvälvande besluten ska byggas utefter känsoval? Saker som att bilda familj, söka utbildning, byta inriktning, starta projekt… Samtidigt som samhället kräver att man ska vara logisk i allt, så är ändå mångas rådan att be människor gå efter en magkänsla.
Som du beskriver, om man inte har nån jävla magkänsla då? Eller känsla för nånting.

Jag har också lagt mycket tankar på det här. Analyserat en hel del…
Tex så ser jag många youtube familjer som vloggar, Och om någon i kommentarerna kommenterar tex att man inte borde ge sån mat till barnen, eller kasta dom i sängen när man busar efter dom fått en skallfraktur. Eller att barnen är för våldsamma mot djuren i bakrunden, eller att syskonen verkar mobba varandra.
Många många olika tips,råd och spydiga kommentarer.
I allafall så brukar andra folk i kommentarerna säga åt folk att sluta vara ”haters” och att föräldrarna minsann vet bäst för sina barn!!. Det är deras barn dom får uppfostra hur dom vill! osv. Fine.
MEN jag tycker ändå det är bra folk kritiserar vad barnen äter, om dom går kallt klädda, att vara försiktiga om dom gjort sig illa nyligen.
FÖR taaddaaa föräldrar VET INTE ALLTID BÄST! Precis som du säger! Alla har inte instinkter.
Det är omöjligt att veta alla jäkla grejer när man får barn.
Visste alla hur man pumpade ut mjölk eller hur man ammade?, visste folk hur det kändes att amma offentligt och vad man bör tänka på? Visste folk vad man skulle äta som gravid och som ammande?. Hur gör man med barnens sömn, hur får man dom att sova? Vissa samsover, andra sover i säng, vissa sover på soffa, osv osv.
Det finns miljarder olika varianter på att göra saker.
Jag tror föräldrar tar allt för kritisk när folk kommer med tips och råd hur man kan göra med sina barn. Visst dom som inte har barn tycker alltid dom vet bäst, men vem säger dom inte vet nåt? Det är svårt att få barn att sova när dom är små, det är svårt att inte vika sig för alla kommentarer om vikt och längd på barnet och om den utvecklas som den ska. Men samtidigt om någon kritiserar mitt föräldraskap eller något i det, så får ju jag förmågan att förbättras och kanske får mitt barn att må bättre.
Dock kanske man inte ska lyssna på alla råd.. Men man borde ta till sig mera råd än man gör.
Jag tex är hemma på heltid med mina barn. Ingen av dom går på dagis/fritids, äldsta går i skolan. Visst många tycker då att mina barn ska socialiseras, sättas på dagis och hamna i en klass med 30 skrikande barn för det är då bättre än en lugn hemma miljö när jag faktiskt vill vara hemma med barnen och barnen trivs med det.
Dom som har barnen på dagis tycker jag ska börja jobba och skaffa mig ett liv och sätta barnen på dagis precis som dom.
Dom som är hemma med barnen tycker att vi gör helt rätt som är hemma med barnen och tycker synd om alla dagis barn.
Inget av dom är rätt, men samtidigt ibland kan jag som mamma se att vissa av barnen på dagis kanske inte borde gå dagis.. Jag har en vän som har en 1 åring som är extremt liten till växten, väldigt blyg och mammig och har extrem separationsångest..Hon sätter henne ändå på dagis trots att hon kan vara hemma med barnet. Barnet skriker hela dagarna på dagis och fröknarna har fått ringt dit mamman flertal gånger för att dom inte kunnat tröstat barnet. Och ändå så sätter mamman barnet på dagis. Grejen är det att fast jag vet att för mig skulle det vara rätt att vara hemma med barnet och ge den mer trygghet och göra den mer redo innan den börjar på dagis. Så väljer mamman att ändå fortsätta denna dagis press på den lilla 1 åringen trots att barnet i sig inte verkar må bra alls.
Så vad jag tycker är rätt och någon annan tycker är rätt är olika.
Dock tycker jag alla ska ändå tordas komma med tips och trix eller råd. För det kan faktiskt vara en ögon öppnare eller något som ändras och blir bättre.

Men samtidigt så är det stor skillnad på att komma med tips och råd och att döma. För i många fall så tycker jag att andra (speciellt kvinnor) är väldigt snabba på att döma ut andra kvinnor eller mammor. Och oftast handlar det om skitsaker som i det stora inte har någon som helst betydelse. Jag har själv inte råkat ut för det men det är ju annars väldigt vanligt förekommande.
Däremot så vill jag verkligen poängtera att om det är så att barn råkar illa ut i en familj så då är det dock väldigt viktigt att lägga sig i det. Om man ser varningssignaler som tyder på att något är fel i familjen så MÅSTE man agera för barnens skull.

Jag blir alltid lika trött när jag läser kommentatorsfältet på diverse kvinnliga bloggares bloggar. Har de barn och exempelvis råkar ha en kniv liggandes på köksbänken i en bild där barnet är med så blir det ramaskri med hundratals arga kommentarer om hur dålig morsa tjejen är osv.. Trots att barnet inte når upp till diskbänken eller var nära kniven.

Jag uppfostrar mina barn med vanlig logik, det som är rätt är rätt det som är fel är fel. Man får leka att dom är vuxna och prata som att dom är vuxna. Det har fungerat bra. Dalta med barn är inte bra alls tycker jag, då blir dom aldrig redo för verkligheten. Man ska ge mycket kärlek och mycket information. Sedan har man tiden försöka vara deras bästa vän.

Jag har själv inga barn, så tänker inte försöka sitta och tro att jag vet nåt om hur det är att vara förälder.
Men.. (haha), jag tror vi alla måste försöka släppa prestigen och sluta bry oss om hur vi ser ut utåt och istället bara gör det bästa vi kan. Alla är vi människor, alla gör vi fel och ingen är perfekt. Så länge barnen känner sig älskade, respekterade och förstådda tror jag man kan komma långt.
Sedan vill jag inte kommentera hur småbarnsföräldrar känner sig angående skuld, skam, stress osv, för jag vet ingenting om det.
Men det jag tror är att slappna av, inse att man gör fel, kommunicera med sin familj och bara vara accepterande. Jag tror alla behöver stanna upp ibland, utvärdera läget (oavsett vad det gäller) och fråga sig ifall det man gör funkar. Om det funkar, kör på. Om inte, då bör man kanske försöka med något annat. Lite som trial and error. Så länge man är medveten om varför man gör nånting kan man lösa många problem.
Ni föräldrar vet i regel mer om era barn än någon annan och jag tror ni gör mer rätt än fel de flesta gånger.

Jag känner att det är skönt att du blivit lite mer personlig på sistone och pratar om dig och dina upplevelser. Jag är övertygad feminist och tillika akademiker och håller oftast med dig i det du skriver men det blir lite mäktigt ibland med så mycket feminism, rasism, intersektionalism och tjockishat. Då är det skönt att ta ett steg tillbaka. Att fundera över de mer nära tingen. Som ju också är påverkade av all the above, men som blir lättare att ta till sig när det tunga teoretiska varvas med de vardagsnära funderingarna. Back to basis får en väl säga.

Oj det kunde varit jag som har skrivit det här. Det var väldigt vad mycket jag håller med dig idag för ovanlighetens skull haha.
Jag känner igen tankarna och självklart finns det ingen definition på ”sunt förnuft”, som jag vet att jag för övrigt slängde mig med i en annan kommentar. MEN. Jag tänker mer på att ”sunt förnuft” innebär det mest självklara saker. Sedan är det ju som du säger att sunt förnuft kan betyda olika för olika personer men hoppas ändå att du förstår hur jag menar.

Det finns ingen inbyggd magkänsla därför människan är gjord anpassningsbar. Varje ny generation måste göra ett nytt ”barnuppfostransprogram” i den tid vi lever.
Ofta kopierar mammor sina egna mammor rakt av, utan att vara medvetna om det.
Hade en kvinna fått barn ute i vildmarken alldeles själv, så hade hon ju automatisk bara tagit hand om sitt barn. Kanske hade hon behövt lämna det i en grotta för att skaffa mat, kanske hade hon vant barnet att bara ammas fyra gånger om dygnet.., vad som helst vad situationen kräver.
Nu är det trial and error som gäller. Det är läskigt.
Jag tror inte att någon vet, varken ut eller in.
Jag tror att de flesta känner sig förvirrade. Det finns ju inga mallar eller instruktioner.
Man backlashar på det man kommer ihåg att man hatade som barn.
Sedan har skolan sitt sätt att fostra, i grupp, och jag känner bara wows vilken pannkaka.
Varje dag i mitt liv frågar jag i huvudet..,om jag gör rätt hit eller dit, om jag ska göra si eller så, jag googlar, jämför, läser forskning och undrar hela tiden om jag skadar mina barn genom tex för mycket spel och youtube-klipp, chips och glass, klagan och arga tal, att jag isolerar mig, att jag dricker vin för ofta osv osv
Jag vet ju inte, men jag pratar väldigt mycket med barnen, frågar dem om precis allt, ger mig inte, berättar om jag mår dåligt över något, varje liten tanke luftas men jag har äldre barn så det är ju skillnad.
Min yngre ser jag till 100%.
Vi är aldrig ifrån varandra, vi bråkar inte, stressar inte och jag bara vet vad som får oss två att må bra (lugn och ro, egen takt, kärlek och gos – allt det som kom i kläm när mina första var små)
Jag känner mig orolig över framtiden, alltså hela världens framtid. Man vill bara ta sina nära och flytta ut på landet och leva ett lugnt tryggt liv nära naturen. Jag tycker synd om mitt yngre mamma-jag, 23 år ung, det blir ju iallafall lättare ju äldre man blir tror jag.
Känner igen allt du upplever.

Jag har funderat en hel del på det och skrivit om det här:
http://kajsakanel.wordpress.com/2013/09/27/att-lyssna-till-sig-sjalv/
Lite förkortat kan jag säga att jag tror det är lätt att blanda ihop magkänslan och kulturen vi lever i, eftersom vi ju påverkas så mycket av det sistnämnda. Och tyvärr är ju den föräldraskapskultur vi har här (framför allt den vi fått med oss från äldre generationer) inte alltid så nära våra instinkter eller över huvud taget det som tros vara bäst för små barns utveckling.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *