Kategorier
barn & föräldraskap

Fri uppfostran betyder inte fri från uppfostran

Kitty Jutbring och Cissi Wallin skriver om föräldraskap, eller snarare om förhållningssätt som förälder.
Kitty förespråkar det antiauktoritära föräldraskapet där barnet får vara med och bestämma, där föräldrarna inte använder sin vuxenmakt och barnen inte hotas eller tystas.

Och nu när jag ändå är igång och tänker på saker att inte säga, så ploppar det även upp massa sånna där klassiska hot och ”föräldrauttryck” som många av oss tyvärr vuxit upp med men som jag gärna vill undvika att säga till mina barn

Cissi Wallin skriver om föräldraskap, eller snarare om förhållningssätt som förälder. Cissi är inne på det auktoritära, där hon som vuxen vet bäst. Hon kallar det ”tough love”.

Jag känner instinktivt att både jag och Limpan kommer vara päron som kör med ”tough love”. Hoppas i alla fall. Tough love som i att en treårig Helmer bara får acceptera vissa regler och beslut utan vidare förklaringar, att han inte ges mandat att välja när middagen är klar och efterrätten ska plockas fram… Såklart aldrig vare sig kränkande eller hotfullt. Men med en, enligt mig (oss) självklar föräldraauktoritet.

Frågan handlar om förhållningssätt och barnsyn. Att man har en vision av vad för slags förälder man vill vara och försöker leva efter. Sen misslyckas man ju alltid då och då ändå – man är ju inte mer än människa. Jag har både skrikit åt samt hotat mina barn, men det är inget jag är speciellt ok med eller stolt över och jag jobbar hela tiden med att bli mer tålmodig samt lära mig att kommunicera bättre med barnen.

Ämnet handlar ju även om vilken slags barnsyn man har, och nu lägger jag ingen värdering i vilken som är rätt, men vissa tror si och andra tror så. Jag är nog med Kitty. Personligen strävar jag efter ett antiauktoritärt förhållningssätt där jag bemöter barnen med tålamod och respekt och där ingår det att svara på frågor, förklara hur jag menar, låta dem vara med och bestämma över sånt som drabbar dem och inte köra över dem med min vuxenauktoritet. (återigen, sen flippar jag också med jämna mellanrum. Asså gud vad jag fuckar upp emellanåt, jag har nog gjort alla fel i boken.)

Att barnen slipper hotas eller tystas är ju inte synonymt med curling. Att förklara varför hen inte får göra si eller behöver göra så (och alltid utan tvång) är inte curling. Att låta barnen vara med att ta beslut är inte curling. (Och att låta dem ta beslut betyder inte att de får bestämma eller att de får hela världen att välja mellan. Bara att man gör dem delaktiga.)

Curling är när man sopar banan rent framför barnen och aldrig låter dem möta konflikt, svårigheter och problem och där ingår alla olika sorters barnsyn även de som är auktoritära.

Vi vill så gärna att våra barn blir självständiga och vågar säga ifrån, men när de visar självständighet eller säger emot så försöker vi kuva dem med vuxenauktoritet. Då heter det att vi vet bäst och att vi bestämmer och därmed basta.

vilda barn

Jag vill passa på att tipsa om Vilda Barns instagramkonto. Ni är kanske några som minns hennes blogg ”Höstlycka” som senare bytte namn till just ”Vilda barn”? Bloggern la hon ner men nu är hon igång igen på instagram och jag kunde inte vara gladare. Hon skriver om nära föräldraskap, unschooling, långtidsamning, och framförallt om föräldraskap jorden runt, olika kulturers barnsyn och förhållningssätt ur ett antropologiskt perspektiv.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Fri uppfostran betyder inte fri från uppfostran”

Tack för tipset! Så otroligt intressant att läsa och lära om. Jag tänker att de flesta av oss, instinktivt ”vet” hur man ska och inte ska göra. Vad som passar oss i form av ”metodik” för uppfostran. Jag tror det är viktigt att följa de instinkterna och inte göra för mkt våld på ens personlighet och instinkter i föräldraskapet, man kan liksom inte spela en roll i en teater ”familjen”. Självklart menar jag inte att det är ok att bete sig fysiskt eller psykiskt kränkande osv.
Tror dock att det är bra kunskap att ha (när man får ångest över att man skrikit/blivit arg) att det är en viktig del i en persons (ett barns) utveckling att stöta på motstånd. Det vill säga, barnet utvecklas av att driva en ”konflikt” med en förälder inom ramen av den trygga relation man har, de utvecklas av att stöta på reaktion så som ilska – för att sen kunna bli sams igen. Och obs, självklart menar jag knte okontrollerad ilska osv.

Jag har läst mycket om anknytning, nära föräldraskap och Jesper Juul och utöver detta så går jag på vad jag tycker och saker som jag upplevde funkade när jag var barn. Jag tror på att vara öppen och ärlig med barnen och att det är bättre att vara sig själv än att kämpa sig till döds med att vara en perfekt förälder. Det innebär att jag brister ibland och är arg och sur men jag tror att om jag förtränger dessa känslor helt så är det värre för både mig och barnen. Min uppgift är att försöka få ut dem så konstruktivt som det går.
När min dotter var bäbis var det mycket bärande, fri amning och samsovning men jag valde att successivt minska dessa aktiviteter både på barnets och mitt initiativ. Mitt barn var mindre förtjust i bärande efter 8 månader så det rann ut i sanden, samsovning avslutade jag vid 15 månader lugnt utan gråt och amningen begränsade jag i omgångar vid 10 månader och vid 2 år men barnet ammar ännu kvällstid och är 3,5 år.
Jag försöker behandla mitt barn med samma respekt som jag ger vuxna och försöker lyssna och höra vad hon säger, tänker och tycker. Däremot så får hon inte bestämma om allt men å andra sidan beställer ju heller inte jag allt eller min man utan för det mesta är det gemensamt och ibland vinner den enas åsikter.

Alltså du känns så fruktansvärt klok. Vill tipsa tillbaka om podden Kära barn, där en flerbarnsmamma och en barnpsykolog svarar på frågor från lyssnarna. Vet att du skrev om samsovning här om veckan och det tog de upp bl.a. i senaste avsnittet (tror jag).

Kolla med Kitty om det är ok med henne att du länkar till detta inlägg. Även om du håller med henne helt så var det som någon försökte förklara för Cissi så att Kitty ursprungligen publicerade detta i april men sedan tog bort det pga att hon blev så ledsen av kommentarerna. Jag följer henne dagligen och hon har inte återpublicerat detta 30/11, det måste vara något som strular i hennes blogg.

Ååhh, jag kämpar så med detta och vill vara antiauktoritär men flippar alltför ofta ur. Blir så ledsen och besviken på mig själv och känner mig som sämst. Hur gör man? Vad gör du efter du har felat?

He he, jag är den tokiga sorten att jag anser att man inte behöver välja antingen eller utan att man kan låta tillfället avgöra vilken aproch man vill ha. För livet är ju senare av samma karaktär att det helt bero på situation om hur man ska förhålla sig till saker och ting.
Ibland så övas självständighet och medbestämmande och ibland så får man acceptera att det finns dem som har mer erfarenhet som bättre kosnekvenstänk. Och ibland så är situationen så akut att det inte finns utrymme för pedagogiska förklaringar.
Jag tror helt enkelt inte det finns en pedagogik som passar alla alltid utan att en får anpassa sig med en hel massa olika beroende alla möjliga omständigheter.

Jättebra! Håller med dig fullt och fast. Det är ok att frångå principer ibland. Ex godis på.en tisdag bara för att d är julafton (okej, väldigt simpelt exempel men de flesta förstår nog).
Min man har jättesvårt för detta. Har vi sagt si ska det vara si, inte så.

Här är vad jag får ångest av: allas oerhört genomtänkta föräldraskap. Jag bara kör på liksom, gör så gott jag kan.
Jag jobbade på behandlingshem innan, där föräldrar och barn bodde som behövde liksom ptja.. Lära sig vara föräldrar. Ibland hade de räknat ut egna dieter inom föräldraskap om man säger. Det handlade oftast om skamvrå och såna stolleprov, men jag reflekterade över det ibland iallafall. Att de liksom lagt mer tid på att leta upp en föräldrastrategi.
Jag får spara pengar till ungarnas terapi! 😉

Minns så tydligt mina egna intryck från barndomen. Vad jag tyckte. Och försöker så gott jag kan att leva efter det nu. Det vill säga: förklara varför saker är som de är så gott jag kan, berätta varför mitt barn får/inte får göra en viss sak, ofta fråga mitt barn vad han tycker och tänker. Messar också upp ibland när tålamodet tryter, men försöker att förklara efteråt varför jag blev ledsen eller arg och att det inte var barnets fel utan berodde på omständigheter. Och en gång när jag faktiskt blev arg på mitt barn så förklarade jag att det var för att barnet skrämt mig så enormt (han gick rakt ut på en bilväg, som tur var utan att det kom någon bil men han skrämde slag på mig ändå). Mitt barn får välja mycket själv, dock inte när maten serveras och han får bara bestämma ibland vad vi ska äta. Han får inte heller bestämma när han får titta på tv, använda datorn och andra skärmar. Som du skriver så innebär inte fri uppfostran att man inte fostrar alls.

Kör på så pass anti-autoritärt som jag orkar kombinerat med nära föräldraskap.
Något jag är trött på är alla som häver ur sig: ”Det är faktiskt bevisat i FORSKNING att barn måste få tydliga strukturer/vägledning/whatever det är det de mår bäst av och allt annat är fel pga FORSKNING”.
Dels kan de nästan aldrig länka/referera någon forskning (om någon faktiskt kan det får ni gärna länka den, läser gärna något konkret istället för diverse urhävelser).
Dels så är det ju som du skriver: fri uppfostran är ej lika med bristen på densamma. Anti-auktoritärt föräldraskap är ej lika med noll struktur eller brist på vägledning. Snarare tror jag att det blir mer av just vägledning istället för mer eller mindre rena befallningar.
De som tolkar mina beskrivningar av mitt föräldraskap som att jag typ lämnar ungen vind för våg och låter hen bestämma precis allt jämt har nog väldigt annorlunda familjeerfarenheter än jag. Mina föräldrar var väldigtmycket för auktoritativt föräldraskap kombinerat med en närhet som mattades med åren. Om en inte har upplevt det kanske en tolkar in andra saker i mina ord än vad jag själv menar när jag t.ex betonar hur viktigt det är att vara medveten om det ojämlika maktförhållandet mellan förälder och barn.
Här är en länk till en pdf jag tycker är fantastisk och allmänt asbra:
http://www.linkoping.se/Global/Skola%20och%20barnomsorg/Omr%C3%A5den/%C3%85nestad-Berga/B%C3%A4ckskolan/Regler%20och%20riktlinjer/Positiv%20uppfostran.pdf?epslanguage=sv
Om någon inte kan öppna den/inte vill klicka på länkar hursom; pröva att googla positiv uppfostran.

Eftersom min son ännu inte går på förskola använder jag ibland ett uppfostringsgrepp som jag faktiskt inte hört någon annan nämna än en präst under en predikan i svenska kyrkan, och det är att släppa fram barnet i en själv när man leker för att lära barnet att visa hänsyn. Ofta är man som vuxen så himla förstående när barnet ska diktera och ha alla klossar, men ibland tror jag det är viktigt att släppa fram den barnsliga känslan: nej, det här är mina klossar. Du får leka med de andra klossarna, jag har redan byggt med dessa. Du får gärna bygga med mig men inte ta dem för mig! För då tycker jag inte att det är roligt att vara med och leka.
Många barn får nog denna träning på förskola, men jag tror att det kan vara värt att även vuxna har känslor 🙂

I boken ”fem gånger mer kärlek” tar de upp en studie där de följde små barns utveckling i leken. I den kom de fram till att barn gör inte som vi säger utan som vi gör. Dvs de barn som hade vuxna som var följsamma i leken och lät barnet styra och ställde frågor tex. ”vad vill du att bilen ska göra nu?” ledde till att barnet lärde sig ett bra sätt att leka och uppfattade det som väldigt positivt. De barnen lekte sedan på likn. sätt med sina kompisar. Så att ta fram barnet i sig är toppen på många sätt men de dåliga sidorna behöver vi kanske inte förstärka. Istället kan vi genom att följa barnet i leken lära denne bra sätt att leka på 🙂

Jag kör en blandning. När det gäller saker som är viktiga för mig är jag definitivt auktoritär – Det kan vara läxor, lästräning eller att komma i tid till skolan. Jag kan förklara varför det är viktigt, men tycker inte att det är mycket att diskutera. Andra mindre viktiga saker, som tex vad vi gör under helgen, var vi firar nyår och vilken mat vi ska äta bestämmer vi mer tillsammans.
Jag håller inte riktigt med Kitty, men kanske har hon mindre barn som inte har något konsekvenstänkande. Jag tycker absolut att man kan säga till ett större barn som inte vill gå upp att hen hade varit piggare om hen hade lagt sig tidigare (punkt 4) eller använda argumentet ’Tänk om alla skulle göra så’ (punkt 1). Varför skulle det vara skadligt att visa ett barn att hens beteende faktiskt påverkar och ibland förstör för andra?

Nu försöker jag lära mitt barn att världen inte kretsar omkring hen men utan att hen känner att allt ligger på hen. Jag tycker det är OK att det blir såhär: ”Nej, du måste sluta blåsa i din pipare (flöjt) för det gör ont i mammas och pappas öron” ”Det gör inte ont i mina öron och jag vill blåsa” ”Ja, kanske är det så men du får sluta ändå eftersom familjen består av 3 personer och inte bara du. En annan dag när mamma och pappa är mindre trötta så kan vi orka lyssna på piparen och då får du spela men nu får du hitta på en annan lek” ”Skriiiik!” ”Du får självklart vara besviken och ledsen men nu får du anpassa dig till situationen. Vill du att vi ska spela ett spel/läsa bok?” ”Snyft, ja”

Jag själv hade en enormt fri uppfostran, jag fick göra allt jag ville, när jag ville, hur jag ville. Så som 10 åring kunde jag rulla in hemma vid 00:00 på natten utan att någon sa något.. Som 14 åring så flyttade jag hemifrån, då kom lite protester från mina föräldrar men det var ju försent. Jag hade redan bestämt mig och dom har ju inte varit med och ”bestämt” innan. Ja jag tog mycket dåliga beslut på den tiden. Och jag kände mig extremt vilsen.
Som förälder är jag mycket mer ”kontrollerande” och bestämmande. Självklart får barnen bestämma enklare saker, men jag bestämmer i det stora hela. Jag vill absolut inte att barnen ska känna som jag gjorde.
Och det kanske dom aldrig kommer göra oavsett hur jag uppfostrar. Men jag är av den insikten att jag tycker barn behöver mer vägledning och ha någon som kan besluta svåra beslut eller helt enkelt beslut som måste göras. Som jag brukar säga till mina barn.
Alla föräldrar älskar sina barn, alla gör sitt bästa. Och vi vuxna kommer göra många fel.
Men så länge jag gör det jag tror är bäst för mina barn i den stunden, med den vetskapen jag besitter just då, så kan jag helt enkelt ta ”skiten” efteråt om det skulle bli någon. Jag kan då stå upp för mig själv och säga jag gjorde det jag trodde skulle bli bäst. Och det finns ingen normal förälder som vill skada sitt barn varken psykiskt eller fysiskt, så föräldrarna försöker ju faktiskt göra sitt bästa för barnen.
Vi gör vårt bästa och ibland blir det rätt, ibland blir det fel.
Min föräldrar sa alltid ”Men du ville ju flytta” Men du ville ju åka dit, du ville göra det” ” du valde ju att hoppa av skolan ” Osv
Jag fick ta ansvar för min egna uppfostran sen jag var barn, och det tycker jag var orättvist.
Om mitt barn i framtiden tex säger att ” Men mamma jag ville ju verkligen byta skola, varför gjorde vi aldrig det?” (som exempel) Då skulle jag svara, för jag har kollat upp skolan, deras verksamhet, pratat med lärare och rektor och sett deras plan. Och jag ansåg vid den tidpunkten att det var ett bra val för din utbildning. Och ansåg då inte att det var nödvändigt att byta skola. Då det skulle gynna dig att gå kvar.

Jag själv hade en enormt fri uppfostran, jag fick göra allt jag ville, när jag ville, hur jag ville. Så som 10 åring kunde jag rulla in hemma vid 00:00 på natten utan att någon sa något.. Som 14 åring så flyttade jag hemifrån, då kom lite protester från mina föräldrar men det var ju försent. Jag hade redan bestämt mig och dom har ju inte varit med och ”bestämt” innan. Ja jag tog mycket dåliga beslut på den tiden. Och jag kände mig extremt vilsen.
Som förälder är jag mycket mer ”kontrollerande” och bestämmande. Självklart får barnen bestämma enklare saker, men jag bestämmer i det stora hela. Jag vill absolut inte att barnen ska känna som jag gjorde.
Och det kanske dom aldrig kommer göra oavsett hur jag uppfostrar. Men jag är av den insikten att jag tycker barn behöver mer vägledning och ha någon som kan besluta svåra beslut eller helt enkelt beslut som måste göras. Som jag brukar säga till mina barn.
Alla föräldrar älskar sina barn, alla gör sitt bästa. Och vi vuxna kommer göra många fel.
Men så länge jag gör det jag tror är bäst för mina barn i den stunden, med den vetskapen jag besitter just då, så kan jag helt enkelt ta ”skiten” efteråt om det skulle bli någon. Jag kan då stå upp för mig själv och säga jag gjorde det jag trodde skulle bli bäst. Och det finns ingen normal förälder som vill skada sitt barn varken psykiskt eller fysiskt, så föräldrarna försöker ju faktiskt göra sitt bästa för barnen.
Vi gör vårt bästa och ibland blir det rätt, ibland blir det fel.
Min föräldrar sa alltid ”Men du ville ju flytta” Men du ville ju åka dit, du ville göra det” ” du valde ju att hoppa av skolan ” Osv
Jag fick ta ansvar för min egna uppfostran sen jag var barn, och det tycker jag var orättvist.
Om mitt barn i framtiden tex säger att ” Men mamma jag ville ju verkligen byta skola, varför gjorde vi aldrig det?” (som exempel) Då skulle jag svara, för jag har kollat upp skolan, deras verksamhet, pratat med lärare och rektor och sett deras plan. Och jag ansåg vid den tidpunkten att det var ett bra val för din utbildning. Och ansåg då inte att det var nödvändigt att byta skola. Då det skulle gynna dig att gå kvar.

Ja det där tycker jag faktiskt låter orättvist.
Barn har verkligen inte samma förmåga till konsekvensanalys och därmed fatta rätt beslut. Visserligen fattar man som vuxen inte alla rätta beslut men det är också lättare att ta konsekvenserna för sina handlingar.
Jag tror jag såg på tv eller läste en artikel från ngn barnpsykolog som tog upp just det här kring beslutsfattande som barn.
Hon menade på att barnen behöver vuxna som tar beslut åt de ibland. För de är alldeles för små för att deras hjärnor ska orka processa alla val de står inför i en vardag.
Som exempel drog hon upp det här med en situation ”dotter lagar låtsasfika till mamma” varvid barnet vill att mamma ska sitta på en viss plats. När mamma sätter sig där utan mamma ska sitta ”där”. Mamma flyttar på sig ige och mamma följer villigt barnets önskan och flyttar sig igen. ”Nej mamma, där”. Velandet fortsätter. Och här tyckte då psykologen att mamma/föräldern måste gå in och säga stopp. ”Nej, nu vill jag faktislt sitta på den här stolen, jag orkar inte flytta på mig mer. ”. Skrik, gråt kanske följer. Men det är en del av processen i själva beslutsfattandet och förståelsen för händelseförloppet hos barnet.
Jag tyckte det lät vettigt. Barnen ska inte alltid bestämma just för att de är för små vissa gånger för stt hantera alla intryck vi matas med i samhället samt att tryggheten från en vuxen är viktigt som kan gå in och stötta upp när det blir för.mycket att processa.

Ibland känns det förvirrat kring begreppet ”anti-auktoritärt föräldraskap”. Jag tror inte den som efterlever det upplever att det betyder att barnen bestämmer allt utan stöd och struktur.
Själv försöker jag vara inkännande och visa respekt mot mitt barn. Vi lyssnar på varandra och kring stora beslut så ges han ibland inte alls möjlighet att välja eller vara delaktig för att jag anser att jag som vuxen vet bättre. Det måste ju såklart finnas en insikt om att man har mer kunskap som vuxen och det är en auktoritet i sig. Därför är ett ”anti-auktoritärt föräldraskap” inte synonymt med ledarlöst, utan man väljer att involvera barnen i frågor där man upplever att de har kunskaper och mognad nog att få bestämma eller vara med i diskussioner.
Det är på många vis svårare – till skillnad mot vad många verkar tro (”föräldrar som inte vågar/orka ta striden”), i det att man måste visa hänsyn, känna in och helatiden värdera vad barnet mår bäst av. T.ex. gynnas och växer mitt barn av att få vara delaktigt i det här beslutet, eller är det tryggare och mindre förvirrande att slippa. Det är mer av en balansgång och kräver att man som förälder är mer lyhörd än hos en auktoritär förälder.

Jag tycker att jag för det mesta ändå lyckas hålla humöret uppe och prata istället för att gå bananas och skrika när det tjatas och vrålas till förbannelse. Dessutom har jag ju märkt att börjar jag gapa, ja då gapas det bara ännu värre tillbaka tills det ej går att tänka klart. Får fruktansvärt dåligt samvete efter att jag typ skrikit ”men tyyyyst nån gång då!!”. Herregud vad gör man liksom ><
Jag är också noga med att säga förlåt om jag beter mig på det sättet och ser att stackars ungen blir kränkt. Då känns det väldigt skönt att kramas och bli sams igen <3

Här hemma tror jag vi kör en rätt blandad form. Brukar oftast släppa dom ”vind för våg” och låta sig lära. känslor pratar vi mycket om till den graden att även 2 åringen helt klart vad han känner och kan uttrycka det. TYDLIGT! visst flippar man totalt. man blir arg man blir ledsen och allt som hör till men så länge man snackar om vad som hände och varför ser jag inget konstigt i det. Det auktionära om man ska kalla det är väll när man går in i en butik typ och ungen ska ha nått. Då bestämmer jag där och då hur det ska vara och varför och ungen har ”ingen talan” i det hela. Men vägrar ungen ha skor på sig från dagis so bee it liksom. Hen kommer på själv att det kan va ganska smidigt med skor på

Bra att du lyfter skillnaden mellan anti-auktoritär uppfostran och försummelse (vilket är det ord jag läser in i ”fri från uppfostran”).
Jag uppfostrades av auktoritära föräldrar men jag blev emotionellt försummad, d.v.s. jag hade inte tillgång till deras resonemang runt deras beslut vilket gjort mig till en mycket osäker person som i vuxen ålder flertalet gånger underordnat mig starka ledare även om de varit dumma i huvudet för jag vågar inte lita på/ta ansvar för mina egna resonemang. Jag fick inte den träningen. Även om allt det praktiska fungerade och allt såg bra ut på ytan så fanns det ingen levande länk mellan mig och mina föräldrar om vad som pågick i våra respektive inre världar.
Sen kan man naturligtvis vara anti-auktoritär OCH försummande; släppa både de praktiska besluten och den känslomässiga länken för vinden, typ ”gör som du vill, jag bryr mig inte”. Men att vara anti-auktoritär är inte detsamma som att vara försummande. Att koppla en anti-auktoritär uppfostran med emotionell tillgänglighet skapar en levande länk som underhålls dagligen genom kommunikation vare sig de praktiska besluten kommer från föräldrarna eller barnen. Då kan barn träna både att lita på sina egna resonemang och att ta ett nej (d.v.s. deras resonemang håller inte alltid).
Sen orkar man inte alltid vara emotionellt tillgänglig och det måste också vara ok, bara man kan reparera länken sen när man orkar vara tillgänglig igen. Säger jag som inte är förälder men känner att jag har fullt upp med att uppfostra mig själv!

Blir så förundrad varje gång det pratas metoder och strategier ang barn.. Vilka andra (nära) relationer har vi metoder för? Och för att uppnå vad? Lydnad (hu!)? Vem annars avkräver vi lydnad? Partner, kollegor, syskon, föräldrar, vänner?
Mina barn är människor som jag älskar och är uppriktigt intresserad av – jag _vill_ ju veta vad de tänker och tycker – det är ju mycket intressantare än mina egna invanda idéer.

Det sätt du beskriver spm föräldraskap är så självklart för mig. Skulle absolut inte köra på utan att förklara. Min unge är trygg, självständigt å bra på att kompromissa.

Superintressant diskussion! Jag tror att en balans mellan båda sidor är viktigt. Att man visar respekt och förtroende för barnets kompetens, tankar och åsikter. Samtidigt som man som vuxen faktiskt ibland måste bestämma. Annars finns risken att man skapar oroliga, osäkra och egocentriska barn.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *