Kategorier
barn & föräldraskap

Hur lär vi barnen att tycka om sig själva?

Hur gör man egentligen för att lära barn att tycka om sig själva? Ge dem stark självkänsla, sund kroppsbild? Finns det några knep? Några verktyg? Nån som sitter på ett pedagogiskt konkret material nånstans? Finns det nån bok? Jag har verkligen ingen aning. Jag har själv levt ett långt liv med självhat och kroppsångest, jag vet ju vad mycket av det beror på men jag vet inte hur jag ska motverka.
Men jag vet t.ex att motion och rörelse är positivt för kroppsbilden: tjejer som t.ex idrottar, spelar fotboll och använder sin kropp fysiskt har generellt bättre kroppsuppfattning och kroppsbild (undantag finns såklart, tänker att balett kanske funkar tvärtom). Så ok, då får min dotter göra sånt då. Men sen då?

  • Att undvika värderanden hemma. Aldrig stirra på sig själv i spegeln ackompanjerad av suckar och missnöjda blickar. Inte banta. Inte lägga för mycket vikt på det yttre.
  • Kanske undvika att ha för många speglar hemma alls? Så slipper hon lockas av att stå där och just värdera och kritisera?
  • Uppmuntra dem att alltid stötta varandra och säga ifrån när nån faller in i självhat eller kritik mot andras kroppar och yttren.
  • Prata om det. Jag tror vi måste prata om utseendehets, om kvinnors krav på sig själva och varandra, på hur kommentarer påverkar, på hur samhället lurar oss. Jag skrev lite om det här på instagram idag och förvånansvärt många menade att det är negativt att prata om det, att jag kanske cementerar synen på flickor som utsatta och därför bidrar till självhat och mobbing? Att det skulle blir en självuppfyllande profetia. Jag förstår inte riktigt resonemanget men jag tror inget positivt kommer från att låtsas som att vi lever i en utopi.

Men hur pratar man med dem?

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Hur lär vi barnen att tycka om sig själva?”

Fångar dem i stunden antar jag. Inte ”förutse” utan vara här och nu med dem och agera därefter. Du har en sund inställning till livet och allt detta så när du märker att samtalsämnena kommer så hanterar du det där och då. Då blir det genuint och äkta och inte skapat ur en föreställning som du inte ens vet om att de delar. De kanske löser det galant själva utifrån det du redan gett dem 🙂

Jag tycker att man då och då ska ge dem små komplimanger utan att betona precis hur de ser ut. Typ, ”Gullunge”, ”Sötnos”, ”Tuffing”, ”vad du ser fräsig ut” … men undvika att säga att de är smala eller moderna. Man kanske kan säga ”vilken fin kofta” men anstränga sig att säga det om något som inte ligger precis ”rätt i tiden” eller är senaste ”märkesgrejen”.
My two cents.

Hej!
Jag skulle bara vilja understryka hur viktigt jag tror att idrottandet och fotbollen har varit för mig och min självbild. Dels så tror jag att man tydligare kan se kroppen som ett ”redskap”, men framför allt så tror jag att omklädningsrumskulturen är det som verkligen räddat mig. Jag har sett så otroligt många nakna kvinnokroppar (vet ca 5 år efter att jag slutade spela fortfarande precis hur mina lagkamraters kroppar ser ut) och man lärde sig snabbt hur otroligt olika alla ser ut (och att ingen ser ut som de gör på reklamerna) samt att kroppen där är så avsexualierad. Man står liksom spritt språngande naken och diskuterar alltifrån dagens träning till väder till helgens dejter osv, och det är helt okej. Ingen dömer en.
Förstår självklart att detta inte går att applicera på alla fotbollstjejer och lag, men jag tror ändå att det är ett bra sätt att få en att känna att man duger och är bra och att kroppen bara är en kropp.

Samma här! Jag spelade fotboll under hela min uppväxt och jag tycker än idag att det inte alla är jobbigt att visa mig naken för folk i omklädningsrum. Likaså på stranden har jag aldrig tyckt varit en jobbig situation.

Vi gör redan mycket av det du nämner och jag känner själv hur nyttigt det har varit för mig och min egen kroppsuppfattning att göra något så enkelt som att gömma undan helkroppsspegeln. Förut har det alltid varit självklart för mig att ha en helkroppsspegel lätt tillgänglig, men nu när vår är lite undangömd i garderoben har mitt kritiserande av min kropps utseende minskat enormt. Nu använder jag den bara någon gång ibland för att kolla om en viss klädkombination funkar ihop. Så skönt!
Men vad gäller hur man ska prata med barnen känner jag mig rätt vilsen. Vi pratar visserligen mycket om att alla är olika, en del långa, en del korta, vissa tjocka, vissa smala osv, utan att lägga någon värdering i det ena eller det andra, men det märks ju ändå att vårt barn (hon är 5,5) trots det har förstått väldigt väl vad som anses vara ”vackert”. Häromdagen tittade hon på en bild av en Disney-prinsessa och sa med längtan i rösten ”Åh, sådär skulle jag vilja se ut!”. Och jag blir så otroligt ledsen för att hon redan känner att hon inte riktigt duger. Jag tycker det är jättesvårt att veta hur jag ska svara i en sådan situation, så om någon har något klokt förslag tas det tacksamt emot!

Jag gillar dina förslag med undantag för idén att ta bort speglar. Då blir bilden av en själv nog mer laddad än mindre. Och speglar är användbara för att t.ex öva minspel, humör och kroppsspråk, sådant som ökar självkänsla och kroppskännedom och kan hjälpa till att sätta gränser när det behövs. Tänker också på Rädda barnens Stop – Min kropp om hur man pratar gränser med barn.
(Detta sagt helt skjutet från höften då jag inte har egna barn och var usel på att vara barn när jag hade den åldern)

Tror inte LD menade att ta bort alla speglar som Abnegation i Divergent 🙂 Då blir den ju laddad ändå, som du säger. Spegeln spelade noll roll i mitt liv förutom att i grupp stå och klaga på hur fula vi var (gympan på mellanstadiet och uppåt, t.ex.). Klart det var kul att klä ut sig och sådär men det är nog det enda positiva minnet jag har av en spegel. Så kan man inte plocka fram spegeln när den önskas istället för att ha dem sittandes där man går förbi hela tiden? Tänker att det även drar ner på ens egna undermedvetna beteenden. Tex dra i kläderna, fixa hårat, kolla ögonbryn och tänder, klappa sig på magen, se på sig själv surt, sucka, gråta lite… jag vet iaf INGEN som kan ignorera en spegel varje gång de går förbi en.

Tycker du tänker bra. Jag har inga egna barn men en lillasyster på 5 år som jag är väldigt noga med att visa och prata på sånt sätt att jag inte lägger några som helst värderingar i hennes eller andras utseende. Tyvärr märker jag att hon ändå har fått lära sig vad som är fint eller fult. En dag kom hon hem och sa att tjejer bara är vackra och killar bara är coola. Det sa hon att hon hade fått höra på dagis och jag har verkligen märkt att hennes dagis inte är särskilt genusmedvetna och jobbar inte alls med det. Det känns som att familjen här hemma kan göra så mycket rätt men tyvärr är hon ju på dagis där hon får höra och uppleva annat. Vilket gör mig väldigt ledsen. Jag är livrädd vad hon som tjej kommer med största sannolikhet få uppleva när hon börjar skolan, jag vet ju själv hur utsatt man kan känna sig.

Vi har en stor spegelvänd utanför toalettdörren. När man sitter där och inte har stängt dörren ser man sig själv från sidan lätt framåtvänd. För oss med bukfetma så är det inte en fördelaktig position… I början var det jobbigt, nu har vi vant oss och bryr oss inte alls. Vi har verkligen inte några grejer för oss, så som att dra in magen eller annat. Det gör jag faktiskt aldrig när jag kollar mig i spegeln. Jag ser ut som jag gör och så är det med det. Möjligen trycker jag ner håret lite när det står rakt upp, men oftast ser jag inte ens det.

Kanske lära dom kraften i att säga nej, med både mun, kroppsspråk och hjärna (etc.). Och detsamma gällande att säga ja.
Plus träning, som du nämnde.
Jag skulle även gillat om min mamma hade ett rejält snack om ”tid” med mig och att hjälpa mig att värdera min tid. Menar inte ur ett stressat perspektiv a la ”snart är du också död, så fånga dagen…” utan gällande hur tiden spenderas. T.ex. att det finns vissa kroppsideal och att dessa kostar tid att uppnå – mer för vissa, mindre för andra. Men ändå. De förutsätter en viss tid / dygn –> tid / år. En del ideal kanske också kräver att vissa yttre omständigheter upprätthålles – för att personen ska matcha idealet rent ytligt och också följa trender. Jag syftar på saker som personen säger, gör, kläder, smink. Vissa ”måsten” helt enkelt. En slags förväntning. Att allt detta kostar tid att uppnå och inte minst upprätthålla. Att samma mängd tid kan läggas på annat också – men att det i det valet också finns en begränsad mängd timmar (”tid”) att använda / dygn.
Bara en tanke.

Hej!
Det finns ett koncept som jag vurmar för och det är self-compassion, självmedkänsla. Det skiljer sig lite från självförtroende/självkänsla genom att det inte handlar om vare sig yttre eller inre bedömning av ens duglighet ex. om man är snygg enl. ideal eller om man är nöjd med sig själv inifrån. Utan det handlar om att vara sin egen bästa kompis, att ta hand om sig själv och uppmuntra sig själv. Det finns massa vetenskapliga bevis för att det är bra att ha självmedkänsla och det ska vara ganska lätt att lära sig det. bla. har det visat sig ha positiv effekt för anorexipatienter, och positiv effekt på kroppsbild för de som inte har en sjukdom utan bara vanligt missnöje. Det är bra för vår relation med andra människor, studieresultat, psykiskt välbefinnande(det kan tom. vara mer effektivt än vanlig kbt-terapi för en del). Självmedkänsla består av tre delar. Mindfulness, vänlighet och samhörighet. Mindfulness handlar om att vara här och nu och ha en ”objektiv” distans till våra känslor samtidigt som vi upplever dom. Vänlighet handlar om att vara vänlig och omhändertagande mot sig själv och göra dom saker för sig själv som vi behöver för att må bra. Samhörighet handlar om att inse att andra är i samma situation och att ibland må dåligt är en del av en gemensam mänsklig upplevelse och att även vi själva förtjänar att bli omhändertagna av oss själva. Forskaren Kristin Neff säger att dom tre hör ihop, genom att ha en mindful distans till egna känslor kan vi få utrymme att vara vänliga mot oss själva och ge oss själva en kram när vi behöver det. När vi ser oss själva som en del av en större mänsklighet kan vi erkänna att vi också förtjänar vänlighet och omtanke.
Jag har inte på min snabba sökning hittat så mycket för hur man gör för att öka detta hos barn, jag hittade dessa artiklar och det går säkert hitta fler om man söker på ”self-compassion in children” eller ”self-compassionate child rearing”
http://blogs.uwhealth.org/kids/2015/08/self-compassion-in-kids/
http://psychcentral.com/blog/archives/2013/03/18/an-exercise-in-self-compassionate-parenting/
Sen en annan sak som du skriver om mycket när det gäller barn men som du inte har använt begreppet för är ”growth mindset” ex. säger man till ett barn att de är duktiga, eller smarta som klarade matteprovet så kan de få ett låst mindset(tankesätt används ibland på svenska) och tro att de bara är smarta om de lyckas med saker och dumma när de inte gör det. Det är något som sänker motivationen för barnen gällande skolarbete och även om jag inte hittat någon forskning på det kan jag tänka mig att värderande bedömningar av utseendet kan gör barnen osäkrare och i mer behov av positiv värdering. Medan om man istället säger ”vilket bra jobb du gjort, nu har du ansträngt dig” så fokuserar man mer på det de gör vilket skapar ett growth mindset där de upplever att de kan växa och bli bättre på saker. Carol Dweck har myntat begreppet och har även gjort TED talks som finns på youtube. Om mindset för föräldrar –> http://www.mindsetonline.com/forum/parentsteach/index.html
Sen för din del vill jag tipsa om Nina Burrowes som pratar om sårbarhet utifrån ett self-compassion perspektiv. Hon jobbar med personer som har blivit utsatta för sexuellt våld och jag tycker särskilt detta talk https://vimeo.com/82461896 är träffande. Hon har även en youtube kanal med fler videor på ämnet sexual abuse. Sen vill jag också tipsa om Brene Brown och hennes böcker om skam och sårbarhet. Har man vuxit upp som du(och jag och fler med oss) och upplevt jobbiga familjer, sexuella övergrepp osv. är det vanligt att känna skam och sårbarhet.
Jag tycker du är sjukt modig som är så självutlämnande som du är och det är också en sjukt viktig del i den feministiska kampen. Tyvärr är världen hård, kall och jobbig särskilt för flickor, tjejer och kvinnor men även för pojkar. Dina barn kommer stöta på och uppleva jobbiga saker, men de kommer också uppleva många positiva saker och att lära dom att världen är en trygg plats och att de kan komma till dig är nog viktigast, för då kommer de reagera när det händer trå

Jag tycker precis som du att det är jätteviktigt att prata mycket med barnen om egentligen allt som har med kropp och själ att göra. Att själv ha ett avslappnat förhållande till sin egen kropp tror jag gör att barnen får samma inställning, och när skolvärlden med dess jävligheter gör sig påmind så har barnet en grund att stå på och då får man bygga vidare på den varefter barnet växer upp. Vi har däremot alltid haft speglar hemma, inte för att stå och glo i hela tiden utan mest för att det är praktiskt, det är svårt att se sig själv i nacken när man sätter upp håret t.ex. och jag tycker man ska kunna se sig i spegeln och säga till sig själv att tusan vad jag är bra. Jättesvåra frågor det där.

Genom att få tjejer att känna sig stolta över saker de gör (snarare än hur de ser ut) – att uppmuntra dem till att till exempel spela fotboll eller spela flöjt eller vad det nu kan vara, bara det är något som de tycker är kul och att de sedan får positiv förstärkning i samband med detta 🙂

Tyvärr, har inga råd att ge, mer än de du själv tagit upp. Men att inte prata om samhällsproblem har aldrig lett till någon förändring. Det är först när människor uppmärksammar, protesterar, berättar, pratar och skriver som det händer något. Det är ju bara att se på historien vad som funkat. Jag tror folk som säger att man inte ska prata om det för whatever reason är rädda för verkligheten. De kanske inte vill må dåligt och ha ångest, vad vet jag. Men gör det bättre gör det inte.

När det gäller mig själv har jag en enorm förmåga att se allt vackert och bra med andra människor, samt ge dom komplimanger för det. Men mig själv känner jag inte alls så för.
Så när min 4 åring säger hon ”vill vara som ” då kontrar jag med
”Jag vill vara som Elsa!” -” självsäker?”
”jag vill vara som Anna! ”- ”snäll och godhjärtad ?”
När hon vill vara som pippi – ”stark och rolig?”
När hon vill vara som nicke nyfiken! – ”vara nyfiken och lekfull?
Mannen i gula hatten! ”Ha mera tålamod?”
Osv
Jag försöker se egenskaperna personerna har istället för att säga utseende.
Däremot min 10 åriga flicka är det inte lika lätt med, hon har kompisar som säger si och så.
Men då säger jag oftast att det viktigaste är vad du själv tycker.
Det kommer alltid finnas folk som tycker du är ful, kommer alltid finnas folk som tycker du är vacker.
Det spelar ingen roll vad du gör, tänker, säger, Folk kommer tycka som dom vill. Och det spelar absolut ingen roll vad dom tycker om dig. Du vet att du är vacker och smart och rolig. Det är det enda som räknas för att du ska må bra och kunna föregå med gott exempel.

Växte upp med en mamma som ibland ”unnade” sig en halv bulle och sen tog en långpromenad ”för att gå bort allt fikabröd”, samt satte sig själv och pappa i hårdbantning. Många kommentarer om vad som var hääälsosaaaaamt och vad som inte var det, ”man ska äta A men hålla sig ifrån B” osv.. AHHH blir galen på sånt. Låt mat vara mat och försök inte hinta om bantningsmetoder genom att förklara hur nån fucking vän gick ner 10kg genom att blablabla. Mammas lösning på alla problem var att träna. Ont i huvudet? TA EN PROMENAD! Känner du dig trött? GÅ LITE FRISK LUFT. Ont i nacken efter att ha skrivit prov i 4 timmar? DU MÅSTE TRÄNA! Att jag sen har världens snyggaste och mest perfekta syster gjorde inte heller saken bättre. Det gör ont när systern får komplimanger om hur ”såna byxor är bara snygga när man är så smal som du är” och man får man kommentaren ”du borde inte ha på dig så mycket svart”.
Mina konkreta tips är:
1. Prata aldrig om bantning, dieter, din egen kropp som något som måste ändras/fixas eller ha ångest över.
2. Ge komplimanger, till båda barnen, och både för deras utseende (Du har så vackert hår, jag älskar att du ler med ögonen, du har världens finaste skratt osv) och för deras personligheter, men var försiktig med prestationsbaserade komplimanger. Istället för ”vad duktig du är som springer så snabbt” kan man säga ”det är så kul att se på dig när du springer, var det roligt?”
3. Om nån är dum, prata om varför. Jag blev kallad tjockis i skolan men det diskuterades aldrig mer än att säga ”strunta i dom”. Prata om varför dom säger så. Är det dåligt att vara tjock? Gör det dig till en dålig människa? Varför är det skillnad mellan att vara tjock och smal men spelar ingen roll om man är lång eller kort? PRATA.

Vill förresten tillägga att jag har starka minnen av att jag lovar mig själv att vara smal innan jag börjar mellanstadiet. Det betyder att jag alltså var 9 år eller yngre. REDAN DÅ hade jag ångest över min kropp, för det var konstant prat om bantning och ”rätt eller fel mat” hemma.

Om jag pratar från personliga erfarenheter så blev min självbild bättre när jag började träna intensivt thaiboxning, det blev fokus på prestation ist för kropp. Men! Om en börjar tävla så tävlar en i viktklasser vilket antagligen kan sätta mkt igång hjärnspöken. Dock så känner jag mig fett stark av det och det överväger det negativa.

Kan bara tala av egen erfarenhet, men jag dansade balett från 4 års ålder upp till 18 när jag skadade knäet. (Är 21 nu) Och jag tror helhjärtat på att dansen har hjälpt mig med min självbild och självförtroende. Vet inte riktigt hur, men att känna att kroppen är mer än bara något man ser, utan istället något jag kan skapa något med (i detta fall dans) var väldigt bra för egna måendet tror jag. Och då har jag aldrig varit i ”balettkroppen”, 160 cm, dubbelD kupa sedan 7an och vägt stadiga 75 kg senaste åren. Så om Ninja (eller Tamlin, eller Mini) vill börja dansa (Alla sorters dans) i framtiden är det något jag själv kan varmt rekommendera 🙂

Jag läser din blogg, följer dig på Facebook & Instagram…Kommenterar nästan aldrig.
Men detta inlägget är så viktigt, jag uppskattar att du nämner det och faktiskt gör en seriös fråga av något som lätt glöms av!
Att ha arbetat på förskolor där en flicka på snart fem år säger att hon är tjock när hon är smal som en pinne.. Det är skevt, hela bilden på kroppssynen är skev, till och med min. Det beror på att jag aldrig hade en kvinnlig förebild med sund syn på sin kropp, min mamma stöttade aldrig mig och min syster när vi stod och nöp oss framför spegeln och beklagade våra kroppar. Inte heller hade vi många speglar,än mindre kroppsspeglar.
För att komma till saken, stöttning, att alltid finnas där för din dotter.
Snart kommer tonåren, hon kommer skrika, gråta, beklaga sig över sin kropp och allt hon kommer vilja ha är en mamma/pappa som stöttar henne, håller henne och förklarar hur fin hon är och detta inte bara för att ni är föräldrar utan för att hon verkligen förtjänar det, för att just hon är unik som hon är!
Det finns inget lätt sätt att prata om det, ta det när det kommer, det finns ingen ”rätt tid” eller ”fel tid” utan det kommer när hon får mens, börjar bli kär, när vänner börjar raka ben, armar och fittan. Att visa att rakning eller andra kroppsideal har med könet att göra.
Din Fanny kommer alltid vara din Fanny.

En sak som jag tror har hjälpt mig (har nämligen en ganska sund syn på min kropp) är simningen! Har simmat i 16 år av mitt liv, började som bebis. Nu är jag simtränare.
Simhallen och dess omklädningsrum ger en bild av kvinnokroppens ALLA former (även andra icke-män också såklart). För mig har det varit en motpol gentemot alla andra platser med dålig representation av kroppar (inte minst kvinnans).
SÅ – om ni inte börjar simträna så gå och bada!

Jag tänker att de har dig som mamma- en väldigt medveten & klok person- bara det är ju en väldigt bra grund. Att sen prata och förklara lite om vad som anses som fint/ fult i olika kulturer & genom tiderna kanske? Att ens utseende faktiskt inte är viktigare än någon annan egenskap man har fast många som vill tjäna pengar vill få oss att tro det. Sedan kan man väl leda in på att använda sin insida- låta musklerna & hjärnan aktiveras sätter ju fokus på något annat istället. De kompisar jag minns från barndomen med kloka föräldrar var inte vrålpoppis i skolan men verkar leva mycket mer harmoniskt som vuxna. Hade väldigt gärna bytt med dem såhär i efterhand…

Jag tänker:
Nära föräldraskap/positiv uppfostran osv är förmodligen väldigt bra för att stärka självet. Tror att en trygg och kärleksfull familj gör skillnad. Detta då att en ska älska sig själv innan en kan älska andra är bullshit. Barn behöver relationer att modellera sina relationer efter, detta gäller även relationen till självet. Med det sagt tror jag inte att vi föräldrar med jagsvaghet/låg självkänsla/skadat självförtroende/etc är dåliga förebilder, mer att det kan vara extra relevant att försöka slappna av eller sluta försöka försöka slappna av, eller nåt.
Tror också på omklädningsrum/andra situationer där barnen ser att människor ser väldigt olika ut.
Min unge kommer nog aldrig att få börja med klassisk sport, typ bollsporter (det skulle vara om hennes andra mamma drar i det då). Men jag tänker att det finns sjukt många sätt att inse vad kroppen kan vara. Gå i skogen, leka drake, dramagrupp, utforska mystiska platser, bygga saker, klättra. Sinnesförnimmelser och naturmystik är något som är viktigt för mig när det kommer till att komma bort från min kroppssångest. Tänker aldrig på hur jag ser ut när jag träffar en häst, simmar i havet, tittar på himlen /annat jag sällan gör numer. Dock: dessa aktiviteter kan föda en stark längtan i dina barn att leva i mer fantastiska världar t.ex Narnia och så.
Önskar också att jag visste en boktitel eller så. Känns som att jag läst om något någon gång, men kan såklart inte minnas det nu. Aja, det känns lite som att jag själv kniper ihop ögonen och hoppas på det bästa när det kommer till det här, så jag hoppas att det kommer fler bra tips i kommentarerna.

Håller med om det där med aktiviteter och vara ute i naturen. Vi har alltid varit mycket ute skogen, vandrat, klättrat, paddlat osv. Har inte tänkt på det som älska-dig-själv-aktiviteter med det är ju faktiskt det på sätt och vis, tillfällen att verkligen använda kroppen och lära sig vad den kan och klarar istället för att fundera över hur den ser ut. Tror det är jättebra för den som har intresse och möjlighet.

Det här är så svårt. Många kloka kommentarer och inlägg. Kommer själv att gå tillbaka och läsa här när det blir dags för detta.
Däremot så behöver balett definitivt inte vara negativt! Började när jag var 3 år, slutade när jag var 16-17 och dansade på min fritid och där såg alla olika ut: tjocka, smala och mittemellan och det fanns INGEN vikthets alls. Vi byggde starka kroppar, blev viga och smidiga vilket var roligt och drömmen var att dansa med tåspetsskor och inse det coola i att man dansade på sina tår 😀
Däremot en vän till mig som gick balettskolan vittnade om bantning, hets, ångest och att de levde på kaffe och så småningom cigaretter. Hon fick inte mens fören hon var 18 – samma med hennes klasskamrater. Det är ju sinnessjukt men balett som fritidsaktivitet är så jävla grymt! Dans överlag är grymt. Jag dansade balett, stepp, jazz, modern, afrikansk, flamenco med mera och det gav mig såååå mycket glädje. Dessutom oftast bara tjejer som gör det så man släpp äckliga killar – frihet! Anser att dansa är otroligt mkt bättre än sport men jag är nog färgad av mina intressen med så har ingen direkt grund för det förutom att dans handlar om att ha roligt och må bra – inte tävla.

Jag har såna problem med min mamma, hon gör just inget annat än funderar på om hon ser tjock ut eller ej eller vad hon äter. Hon är ganska tjock och äter ganska mycket, men det är liksom inbyggt i henne att man ska älta det om och om igen… Och sprida skammen till andra. Det är HELT JÄVLA SJUKT. När jag var 5 kittlade hon mig under hakan och sa ”oj, du börjar få dubbelhaka”… och jag kan inte äta normalt hemma för min familj sitter och glor och kommenterar allt, och man får inte njuta…. Speciellt inte jag som är tjock.
Jee jee.. hade önskat mig en mamma som HÖLL KÄFTEN OM UTSEENDE och kropp… Och som man hade kunnat prata om INTRESSANTA saker med på riktigt. Tänk så mycket bättre vår familj hade mått då… Jag tål den inte alls. Kanske nån dag måste jag säga vad jag tycker rakt ut… men jag gör redan allt jag kan, ignorerar det de säger, uppmuntrar inga utseendediskussioner och VÄGRAR svara när mamma säger ”ush jag ser hemsk ut på bilden” eller ”ush vad jag hatar den här magen”..
Sorry rantande, jävla skönt att få detta ur sig ibland. Men alltså bara tänk hur mycket skit man sluppit om ens mamma inte varit en sån jävla idiot.

Prova att ta kontroll över era samtal och se om det hjälper. Fråga henne om saker hon rimligen måste ha en åsikt om och få igång ett samtal om det. Ignorera henne totalt om hon börjar snacka vikt eller utseende. Med lite tålamod och träning borde det gå att få henne att fatta att vissa ämnen leder till njutbara samtal och tillhörighet medan andra bara leder till tystnad och ensamhet.

Jag har två tonåringar som mår bra i sina kroppar och vågar säga nej till kroppshetsen. Jag har medvetet:
Inte haft någon våg hemma
Aldrig pratat om vikt, dieter eller kroppar
Aldrig haft regler om kost
Betonat att mat är bränsle för att kroppen ska fungera bra
Mat är en källa till glädje och njutning
Träning är ett bra sätt att lära känna sin kropp
Kommunicera med barnen – det är det viktigaste av allt!!!!!!

Min äldsta dotter är känslig för vad andra säger. Men när hon berättar tex att killar inte kan ha rosa som hon hört på dagis så pratade vi om de och de försvann lika fort som de kom. Tror att om man pratar när de uppkommer så löser man ganska mycket även om de inte är allt.
Likadant brukar vi skoja framför spegeln ganska ofta med att träna kropps språk då hon är väldigt otydlig och svag i det. Roligaste stunden vi har där vi grimaserar och leker med kroppshållning. Hon har dock ännu inte fattat fin och vacker å sånt utan mer när man säger att nån är fin eller vacker betyder det i hennes värld att nån är snäll. Hon är den jag är mest rädd för att släppa ut i världen då hon är så känslig. Den andra dottern hon är en oxe ingen jäkel sätter sig över henne och gör dom det får dom ångra sig ?

Jag tänker att självkänsla handlar om så mycket mer än kroppsacceptans. Eller kanske snarare att kroppsacceptansen kommer genom att man fokuserar på annat. Att man som förälder gör saker med sina barn, visar intresse för dem, deras person, deras intressen. Att alltid sitta på läktaren i vått och torrt när de spelar fotboll och efteråt säga ”jag älskar att se när du spelar” och ”hade du kul?” istället för ”vad trist att ni förlorade/vad roligt att ni vann”. Vara lite bonnigt rediga och praktiska (helt enkelt för att då minimeras utrymmet för negativa intryck a la kändisdyrkan, smalhets etc) och typ kratta löv tillsammans istället för att titta på skärmar. Att lyssna på sitt barn, oavsett om hen är spädbarn eller 14-åring. Att låta hen prova på; att lyckas och misslyckas men hela tiden med återkopplingen att det är prova på:andet som är det som utvecklar en. Att man som förälder ÄR DÄR för sitt barn, fysiskt och emotionellt och klart och tydligt visar detta, så att barnet aldrig någonsin ska känna minsta tvekan att föräldern är där villkorslöst. Att sätta gränser; både för sitt barn men också för en själv, tror jag är jätteviktigt för att lära barnet integritet. Kort sagt: min personliga erfarenhet är att om man växer upp med känslan av att man är älskad och viktig för den man är och att man anförtros ansvar och det finns en förlitan till ens omdöme och förmåga att fatta beslut, så kommer självkänslan också. Och finns självkänslan där så kan man värja sig mot förväntningar (könsroller och andra sociala beteenden), kroppshets och annat.

Jag kommenterar aldrig barnens, mitt eget eller andra människors utseende. Jag ger ungarna beröm för om de gjort nåt speciellt värt att uppmärksamma, men framförallt mer generellt att jag visar dem min uppskattning, att jag bara talar om för dom att jag tycker om dom och att jag tycker att de t ex är så bra kompisar till sina vänner eller att de är fina mot sitt syskon eller att de är duktiga som står upp för sig själva.
Hemma lagar och äter vi bra hemlagad mat för det mesta, men såklart fikar vi ibland och det blir godis och läsk på helgerna. Men jag kommenterar aldrig någonting med kosten till barnen. De vet om att vi har lördagsgodis och de accepterar detta utan problem. De vet att det är dåligt för tänderna med mycket socker. Men det är också det enda. Vi har aldrig ens nämnt något om kopplingen mat-kropp hemma. Aldrig. Ja förutom att jag brukar påminna om att det är viktigt att de äter ordentligt innan fotbollsträningen så de orkar springa. Och jag har hittills aldrig, aldrig hört våra barn kommentera sina kroppar på ett negativt sätt. Nu är de ju inte så stora än så tyvärr kommer de att utsättas för kroppshetsen tids nog. Men hemifrån ska de fan inte få den. Här hemma har vi en fredad zon.
Märker att andra barn (barnens kompisar, grann-barn osv) lärt sig hemma om att man blir tjock om man äter mycket, och att man blir tjock av viss mat osv. Det är också de barnen som klagar på att de är tjocka om magen putar ut lite. Eller kommenterar att andra är tjocka. Say no more.

Jag tror också fysisk träning är väldigt bra, men för den som inte är alls sportintresserad så kan teater vara ett alternativ. Jag upplever i alla fall att det varit väldigt bra för min (träningshatande) dotter. Där handlar det ju också mycket om att använda kroppen som redskap och man får också tillfälle att prova och leka med olika utseenden, uttryck och roller. Självklart handlar det också mycket om tur, att hamna i en dramagrupp där man trivs, träffa bra pedagoger osv, men det gäller ju också för idrotten.

Som pojkmamma upplever jag det som att många flickmammor fokuserar så otroligt mycket på utseende. Det ska vara perfekta kläder, prinsessklänningar, halsband, hårspännen osv. utan ände. Jag förstår att många flickor tycker om sådana saker, men då kan man väl som vuxen gå in och visa att det finns andra saker som är viktiga.
Pojkar drabbas ju inte på samma sätt av utseendehets, däremot tror jag att det finns en press att man som pojke ska vara bra på sport och det börjar tidigt. Känner flera föräldrar som envisas med att skjutsa sina pojkar till träningar där de inte vill delta, samt klagar på matchresultat (och lagkamrater).

Har inga barn själv men jag lärde mig att tycka om mig själv i vuxen ålder mycket tack vare ”non-violent communication” (NVC) så jag tänker att om jag hade fått lära mig det när jag var barn så hade jag kunnat tycka om mig själv redan då. Jag använder numera NVC i min inre dialog med mig själv. Förut så slet jag sönder mig själv inifrån med ett våldsamt inre språk, t.ex. ”jag är värdelös och jag förtjänar inte att leva” när jag gjort bort mig själv. NVC har hjälpt mig att lyssna inåt angående vad jag behöver för att lösa mina inre konflikter som uppstår i mötet med den yttre världen. Finns mycket litteratur, youtubeklipp m.m. runt NVC med konkreta tips om hur man kommer igång. Att gå från att vara min egen värsta fiende till att bli min bästa vän är det mest befriande som hänt mig. Har fortfarande ångest över att världen är indränkt i våld men att åtminstone kunna freda mig från att våldföra mig på mig själv är en skön känsla.

Jag tänker att badhus kan vara ett bra ställe att besöka ibland. Jag är 15 år och har bra självkänsla och gillar min kropp men som i princip alla andra har jag komplex över vissa delar. Badhuset är en sådan befrielse tycker jag, att i omklädningsrummet få se så många olika kroppar tillhörande olika åldrar. Alla ser ju olika ut vilket är helt fantastiskt!

Min mamma följde alla dina punkter, förutom den sista. Vilket resulterade i att jag hade en bra kroppsyn. Men BAM! När jag gick ut i världen själv så blev jag våldtagen och misshandlad typ 100 gånger. Bara för att jag tänkte ”man ska inte döma”.
Så lär henne att döma hårt. Berätta hur elaka män är. Var beskyddande.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *