Kategorier
barn & föräldraskap

Jag vill inte bestämma över mina barn

Jag var den där mamman alla kollade snett på i grannskapet när Ninja var liten pga att hon fick typ göra vad hon ville. (utom slåss och förstöra) Jag brukar säga att mitt föräldraskap går ut på att undvika konflikter, jag vill bestämma minimalt över mina barn. Jag ser inget egenvärde i bestämmandet, tvärtom känner jag att det skapar distans och maktobalans. (Alltså det ÄR ju maktobalans mellan vuxna och barn men ni hajjar nog).

olydigt barn

Nu tror säkert flera att jag har full anarki hemma med bråkiga barn som aldrig lyssnar, men alla som träffat mina barn vet att det inte är riktigt sant. Ok mina barn lyssnar inte alls, det kan jag erkänna hehe men det har liksom varit mitt mål. Självständiga tänkande barn som kräver rimliga argument innan de gör som man säger. Däremot är de lyhörda, snälla, ”väluppfostrade”, omtänksamma, empatiska, hjälpsamma och slåss inte. Jag behöver sällan tillrättavisa dem överhuvudtaget. Kanske påminna dem om saker ibland men de är inte de där bortskämda snorungarna som styr familjen som många anti-antiauktoritära människor tycks förvänta sig att de ska bli av den fria uppfostran. (Och Ninja är en av de duktigare i skolan för övrigt så ingen behöver oroa sig för det)

Jag tar såklart beslut när jag måste och säger till när det krävs, framförallt försöker jag framgå som gott exempel. Jag strävar efter att vardagen ska funka utan att jag måste säga nej, bestämma det ena eller det andra, styra och ställa. Detta är såklart enklare med äldre barn (tvåringar har ju ingen impulskontroll) men vägen dit får man ju jobba för att undvika konflikter och då kan det vara bättre att ha så lite regler som möjligt samt undvika situationer där konflikt uppstår.

(Obs med det menar jag inte skydda barnen från konflikt, men konflikt har de ju i sandlådan med de andra barnen)

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Jag vill inte bestämma över mina barn”

Hej! Vad går dina barn i för skola? Går dom i Waldorf? Du har säkert skrivit om detta tidigare men har missat det totalt, skulle vara kul om du ville skriva lite om det ifall de går i Waldorfskola eftersom jag själv har gjort det och det skulle va kul att få höra om din syn på själva pedagogiken 🙂

Jag tycker att hela grejen med konflikthantering verkar så himla svår. Har inga egna barn, men funderar mycket på det och hur man ska hantera olika saker om det väl blir barn i framtiden. Eller snarare hur man önskar hantera det. Jag tänker liksom att det kanske inte är bra att lära sina barn att de inte kan/får säga ifrån eftersom föräldern bestämmer (om man kör en auktoritär stil), men det kanske inte heller är bra att undvika konflikter heller? I och för sig så låter din beskrivning av dina barn som precis det jag skulle vilja eftersträva, människor som ifrågasätter om något låter orimligt men ändå lyssnar och mycket väl kan kompromissa. För visst uppfattar jag dig rätt då?
Jag tänker på alla vuxna jag känner som är så oerhört rädda för konflikter, som aldrig vågar säga ifrån eller som inte alls kan hantera när det inte blir som de vill. På hur dåligt jag själv kan hantera sådana saker. Och så tänker jag att vi inte fick rätt verktyg på vägen och undrar hur man gör för att få ordning på det. Kanske är det din väg man ska gå? Sedan finns det säkert andra faktorer att räkna med också… Jag har ju inte den blekaste om hur mitt eventuella framtida barn kommer fungera.

Mitt barn är också av sorten som kräver rimliga argument. Men jag vet inte om det är en särskilt bra sak eller inte? Jag vill att hen ska, ifall vi är i fara, kunna lita på mig och göra som jag säger direkt så att hen inte råkar illa ut. Det oroar mig att hen måste ifrågasätta ALLT trots att jag aldrig ljugit för hen.

Jag är en sådan unge som ifrågasatte allt och krävde argument även om jag inte direkt uppfostrades till det, vilket kunde och kan fortfarande reta gallfeber på många. Däremot har jag inga problem att lita på folk jag vet kan bättre än jag i ett visst område, exempelvis min mamma om det var fara på G. Men jag förstod aldrig varför vi var tvungna att kolla så MÅNGA gånger innan vi gick över Farliga Vägen. Det räckte ju med två för att se att det inte kom några bilar ^^

Exakt det där är mitt mål också. Vårt barn får t.ex sätta på diskmaskinen, hjälpa till att tända brasan och skruva med skruvdragare (de två senare givetvis med STOR portion vuxenassistans). Han är nästan tre. Vi sätter väldigt sällan gränser för vad han inte får prova, så länge det inte är farligt för honom själv eller hänsynslöst mot andra. Han måste få prova saker, även om det blir stökigt hemma och han skrubbar knäna på lekplatsen. Mitt mål är att han ska lita till sin egen möjlighet att kunna lösa situationer och utveckla en praktisk problemlösningsförmåga. Att han ska lära sig tålamod och självdisciplin som kommer inifrån. Ibland tror folk att vårt förhållningssätt är farligt för att han t.ex ”inspireras” att leka med tändstickor i obevakade ögonblick. Men ett barn som är så litet kommer att få farliga infall och behöva punktmarkeras oavsett. Där är det mitt ansvar att ha ögonen öppna. Och i längden är det bättre att han fått öva på de ”farliga” sakerna i ett säkert sammanhang. Då kommer han både att ha utvecklat en större riskmedvetenhet och kompetens den dag han faktiskt ska få dra i den där skruven själv.
Jag har inga problem med att vare sig bejaka mitt barn eller att värna de gränser jag tycker är viktiga. De gäller primärt hans egen säkerhet och andras integritet. Ibland blir han såklart superilsk av att få nej och det hör till. På något sätt är både det curlande och det auktoritära föräldraskapet två sidor av samma mynt. Bägge två sätten verkar ha som mål att barn aldrig ska reagera känslomässigt på motstånd. I bägge fallen kan man inte stå inför sina egna värderingar inför barnet. Oavsett om man trasslar in sig i evighetsdiskussioner där man abdikerar från föräldraansvaret eller om man bara styr och ställer med härskartekniker, så är det ju två strategier för att slippa motivera det egna nejet. När jag säger nej är mitt vanligaste motiv att det just då är viktigt för mig att min åsikt respekteras. Inte för att ”det regnar ute” eller för ”nu är det bara så”. Bägge två är undanflykt enligt mig. Slutligen: det finns så extremt många konflikter som inte är värda det. Ibland är det bara att välja om jag vill ha ett jättebråk med en tvååring eller torka köksgolvet för att hem ”diskat”. Det är fullständigt orealistiskt att tro att barn i den åldern tyst och fogligt accepterar nej till sina infall. Därför tycker iallafall jag att nejen bara är värda att använda när de verkligen behövs. Och då har jag inga problem att stå för dem.

Sara: Jag förstår hur du menar och håller med till viss del men… det är ett bevisat faktum att tex ungdomar som ska ”lära sig” dricka sprit under kontrollerade förhållanden, läs hemma när föräldrarna är med, är dem som dricker MEST, inte minst.
Jag är av åsikten att direkta förbud hjälper en att veta var gränsen går. Även om man stiger över gränsen så gör man det inte lika långt. Förbud kan enligt mig lätt förklaras om de är åldersrelaterade.
Allt är en balansgång. Jag tror inte på svart/vitt.

Min snart 4-årige son är inne i en period där han vill bestämma precis allt och får han inte det bryter han ofta ihop. Om han får välja skulle han inte gå till dagis, titta på tv och äta glass hela dagarna. Ett nej behövs ibland, just nu ofta även om det innebär en massa konflikter. Skitjobbigt. Men det ingår i ens föräldraansvar att sätta gränser, enligt mig. Barn behöver lära sig att lyssna på vuxna, inte minst för att kunna fungera i skolan…

Låter jättejobbigt för både dig och sonen! Klart att du gör rätt som hjälper honom i detta, även om han inte ännu kan ”kalibrera” hur starka känslor han ska investera i besvikelserna. Och så där kan det ju också vara. Man kan ju ha en föresats att ha en rak och sjysst kommunikation (och då menar jag inte att diskutera i evinnerlighet med för små barn, mer som i min kommentar ovan, att motivera med ett personligt språk). Jag vet inte vilket du gör, jag är inte en fluga på din vägg. Men är helt säker på att du gör ett kanonjobb i en tuff period. Önskar dig all kämpaglöd att rida ut denna storm. När din son lär sig att kunna ta besvikelser med lite större ro, så kommer hans envishet att vara en styrka hela livet! All lycka till er 🙂

Det är så spännande att läsa! Jag är lat = tar så få konflikter som möjligt med min 1,5-åring. Det enda jag egentligen bestämmer är att hon ska gå och lägga sig när hon är trött. Och det har hon accepterat. Det är jätteroligt att fråga vad hon vill äta till frukost t ex, oftast väljer hon fil och flingor för det äter jag och pappan. Men häromveckan slog hon till på ärtor och pasta. I morse valde hon banan och mandarin (hon får alltså inte välja typ glass och kakor, som hon typ inte ens vet vad det är). Sedan låter jag henne anpassa sig efter sina förmågor, också pga att jag är lat, typ kan hon inte klättra klättervägg så kan hon inte åka den ruschkanan. Vilket inte betyder att jag inte lyfter upp henne i en gunga, det finns ju en rimlighet i föräldraskapet. Det jag önskar mest för mitt barn är att hon ska ha sin inre röst som kompass och då måste ju jag visa att den är viktig. Samtidigt som jag guidar henne mot värderingar som jag tycker är viktiga.

Jag tror att man borde uppfostra sina barn utifrån vad för individer de är (jag har inte barn själv). Jag fick en fri uppfostran, likaså mina syskon. På mitt äldsta syskon funkade det väldigt bra, på vi två som kom sen gjorde det inte det men det fungerade igen på mina två yngre syskon. Jag önskar nu i efterhand att jag hade haft en mer sträng uppfostran men några av mina syskon hade inte behövt det på samma sätt som jag och mitt äldre syskon gjorde. Men om man gör olika på barnen kanske det blir problem iaf? Ush vad svårt det verkar att ha barn 😛

Det är så jävla knepigt det här med barnuppfostran. Jag tror att många mer eller mindre medvetet vill göra annorlunda än där man tyckte att ens föräldrar kanske inte lyckats så bra, och det finns nog risk att pendeln slår över åt andra hämnet. Därmed inte sagt att man ska sluta försöka, bara vara beredd på att barnen kanske inte tycker att allt man själv tänkte var så himla bra faktiskt var så piffigt. Min föräldrar ska barnvakta min son för första gången på lördag. Jag måste erkänna att jag har blandade känslor. Lite rädd att min auktoritära mamma kommer skrämma honom. :S

Att iaktta min egen mamma tillsammans med mina barn har fått mig att förstå mkt om mig själv. Sånt man liksom inte minns eller tänkt på, småsaker som hur hon reagerar när barnen säger ifrån eller hur hon lyssnar på (dvs inte alls) eller pratar med dem när de försöker uttrycka sina behov. Många liksom ”woah!”-stunder då jag liksom chockat fått aha-upplevelse kring hennes föräldraskap.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *