Kategorier
barn & föräldraskap

När man är en skitmorsa och inte vet hur man ska väga upp

Barna har varit sjuka sen i måndags, men idag är de bättre. Det är verkligen svårt att vara den där tålmodiga mamman man vill vara när barnen klättrar på väggarna. Är det bara jag som är extremt känslig mot barn som springer runt och skrikskrattar hysteriskt? Tycker det är sjukt obehagligt och jag vet ju att det alltid slutar i gråt och ”Hen gjorde illa mig!” och så står jag där i mitten och skriker åt barnen.

Påminn mig förresten om att skriva mer om hur skäll och skrik blivit nya tidens aga och att vi ska akta oss att klappa oss själva på axeln för att vi inte slår barnen längre. Usch vilken skitmorsa man är egentligen. Igår hotade jag dessutom med att ta en lång tretimmars promenad om de inte började göra ordning sig för nattningen. ”Då har ni ingen som nattar er. Ska ni sova på köksgolvet då?” (Jag vet, ingen logik alls)

Men jag tror som mycket annat inom föräldraskapet att man kan väga upp det jobbiga och dåliga med annat, få trygga barn med god självkänsla och inte alltförmånga men. Fast jag vet inte riktigt hur, där famlar jag fortfarande runt. Min största rädsla är att de inte ska veta att de är värdefulla. Att de ska växa upp och tro att deras åsikter och känslor är oviktiga och ointressanta. Att de inte ska känna sig älskade och omfamnade.

anknytningsteori

Jag har precis köpt fortsättningen av denna: ”anknytningsteori i praktiken”, den var efterlängtad! En sak med teori men sen står man där helt förvirrad och undrar hur man praktiserar det man precis lärt. Själv är jag anknytningsstörd som attans med medföljande otrygghet och problem med tillit. Relationer är jag inte kass på egentligen på så sätt att jag inte beter mig illa i dem, men jag öppnar mig helst inte upp för några alls och det skapar distans och gör en förskräckligt ensam.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”När man är en skitmorsa och inte vet hur man ska väga upp”

Jag tror att vi alla känner oss som skitmorsor då och då. I perioder när man blir låst vid hemmet pga sjuka barn börjar man ju själv klättra på väggarna av tristess och trötthet. Jag tror inte att barnen känner sig oälskade o otrygga om man får tokspel nån gång under förutsättning att dom har en stabil grundtrygghet. Jag tror tvärtom det är bra för barnen att se att även föräldrarna har samma känsloregister som dom själva.

Det där första scenariot du beskriver, så har jag det jämt jämt jämt här hemma med mina tre söner!!!!
Eller okej minsta är ett halvår så han bidrar ju inte till den otroooligt härliga stämning men han vill gärna
bäras på dygnet runt i sjal och slaska tutte hela nätterna.
Och sedan står jag där med dåligt samvete för att vi inte kan ha en sådan där härlig och fri uppfostran
här i hemmet som alla andra trots att jag egentligen vill det. Men det GÅR inte med mina barn.
Jag måste vara bestämt och gränsdragande konstant för att vi ska ha en fungerande vardag.
Inbillar mig att jag inte är auktoritär utan bara bestämd men det vette fan alltså. Försöker också
kompensera på de alla möjliga sätt. Som att vara mitt mjukaste, kärleksfullaste där emellan den bestämda
mamman, samsova, ligga med dem tills de somnar trots att de är stora, vara hemmamamma och alltid alltid
finnas där för dom och hämta hem från skola o.s.v. om det skulle vara något. Och framför allt vara öppen för
diskussion och bestämmanderätt åt barnen med allt som är möjligt. Men jag vette fan alltså, jag känner också att jag famlar runt med ögonbindel ofta.
Men du skrev något i ett tidigare inlägg som tog positivt fäste i mig ”föräldraskap står inte och faller med detaljerna” . De känner jag otrolig tröst i många dagar.

Jag tror att, som i alla relationer, det absolut viktigaste är att du bara är dig själv. Att du inte försöker trixa och konstra och vara någon som inte är du.
Tänk själv så tråkigt, för att inte säga ångestframkallande, det hade varit med en partner som är perfekt och aldrig gör fel. Det är ju en omöjlig person att leva med eller leva upp till. Och som sagt, då tråkigt. En perfekt människa tror jag inte kan vara kul eller ha humor.
Så även om de små liven har en tendes till att se sina föräldrar som superhjältar och att det kommer lite som en kalldusch när de inser att så inte var fallet, så tror jag att just dessa imperfktioner är det som gör dig till en allra bästa mamman för just dina barn och kanske är det just det som du tycker är dåligt som dina barn med facit i handen kommer tycka att du gjorde perfekt.

Jag tycker att det brukar hjälpa att hålla lugnet om man försöker sätta sig in i barnets situation. Hur skulle jag känna mig om jag hade ett småsyskon som alltid stod och skrek bredvid mig och ville ha mina saker? Hur skulle jag uppleva det om just det jag ville ha alltid var upptaget? (Jag har relativt stor ålderskillnad mellan mina barn och det yngre vill alltid ha det som det större leker med just då).
Sen faller jag naturligtvis också dit, speciellt när vi har bråttom. Ber tex det större barnet att hen ska ge det mindre leksaken så att det blir lugnt, fast det är orättvist då hen faktiskt hade den först. Försöker att inte hota, men ibland händer det ändå.
Vad vi däremot inte gör och som är väldigt vanligt i landet där vi bor är att införa diverse förbud, tycker att barnen här har tv-förbud, fotbollsförbud etc. hela tiden. Mitt äldsta barn kom tom hem en dag och frågade om hen inte kunde få tv-förbud (vilket naturligtvis gick bra), fast sen när kvällen kom hade hen ändrat sig ;).

Att vara närvarande och kärleksfull räcker. Sen är det alltid superintressant att läsa om detta ämne – rekommenderar starkt en bok som diskuterar anknytning och lite äldre barn, samt begreppet jämnårigorientering: ”Våga ta plats i ditt barns liv” av kanadensiska barnpsykologen Gordon Neufeldt. Läs!! Kram!

Så länge en reflekterar över sin föräldraroll, sina fördelar och brister, jobbar på att förändra bristerna, ber om ursäkt till barnen när det behövs och förklarar sig, och inser att ingen är perfekt utan ibland handlar vardagen om ren överlevnad…ja, då tror jag att relationen mellan förälder och barn vanligtvis är väldigt bra.

När det kommer till det här med relationer mellan förälder och barn (uppfostran, umgänge, samspel, vilken etikett man än må välja att sätta) så finner jag det så himla svårt. Det är nästan så att ju mer jag läser ju mer lost blir jag. Och just skillnaden mellan hot och varning, konsekvens och bestraffning som ofta tas upp är ibland hårfin eller även det en smaksak etikettsmässigt.
Jag kan se hot som någonting en bara slänger ur sig i stundens hetta, och en varning där det faktiskt ligger en handling redo att backa upp orden.
Och konsekvens kan jag se som ett naturlig utvecklingen av varningen, ofta kort och konkret med en för barnet något så när begriplig förklaring. Medan bestraffning blir en ologisk ”konsekvens” som kanske sker över en längre sikt där själva poängen att den verkställs faller bort och där barnet själv har svårt att se ett samband.
(Läst en del nu och ärligt så får jag mest ågren, hur en än gör så blir det fel enligt någon eller någon metod.)
Som mamma och människa försöker jag att acceptera mig själv som jag försöker acceptera andra. ”Ibland är jag skit, ibland är jag bra, ibland är jag skitbra.” Mitt barn har inget helgon till mamma, eller en morsa som orkar ta hur mycket spott och spe som helst. Ibland är nog nog.
Sedan vet jag inte om jag lägger över för mycket på mitt barn ibland. (Visst förekommer det ett par ”lägg av, lägg bara av nu.”) Men så sakligt och ärligt som jag förmår så har jag försökt förklara”visst om du vill kuta/klättra omkring och låta som ett brandlarm, det är lugnt, resultatet blir en väldigt trött mamma som inte orkar leka eller umgås för att jag blir så slut i huvudet av allt oljud att jag måste gå och vila”. Eller kring läxläsning ”det här blir vad du själv gör det till, sitter du still och läser först tyst, sedan högt så har vi gjort läxan på ett kick och du har hur mycket tid att leka/vara ute/datorspela som helst”.
En grej som tas upp ofta och det tycker jag är bra. Det är att inte skamma (i alla fall försöka, även om en själv inte alltid förstår) andra föräldrar för hur de väljer att göra. För någonstans så förutsätter jag att ingen vill sitt/sina barn illa. Det ska nog en del till innan barn blir traumatiserade också, att kunna be om ursäkt som förälder och förklara varför man blev ”kort” eller irriterad burkar räcka för att bli förlåten eller få förståelse, barn är väldigt empatiska av sig. Det svåra som förälder som jag upplever det, är att förlåta sig själv, för att man brinner av, låter som sin morsa eller att en inte lever upp till den egna bilden av vad moderlighet är.

Varför funderar du så himla mycket på allt?
Testat att bara acceptera att du gör så gott du kan, försöka att bli bättre men inte konstant skuldbelägga och skamma dig själv? Jag hoppas inte gemene kvinna funderar lika mycket på om de gör rätt/fel hela tiden – det måste vara svårt att liksom se det stora positiva hela?

Jag tycker fler föräldrar och människor generellt bör fundera med på hur de gör och vad som är bra för dem eller omgivningen. Då kanske fler människor skulle må bättre. Det handlar inte om att jag skuldbelägger mig själv, det gör resten av världen så bra, utan om att jag är intresserad av föräldraskap och mina barn och gärna vill vara en bättre förälder än mina egna var. (Tänk om de funderat lite mer?)

Fast det du beskrev i texten, som en del kanske tolkar som hot (att du ska gå ut och barnen får lägga sig själva) anser inte jag är ett hot. För lets face it: hade du gått ut hade ungarna säkert ränt runt i huset tills de faktiskt slocknat på golvet. Vad vet jag.
Iallafall, jag tycker det är bra att lära barnen konsekvenser. Om de är bråkiga och tjafsigt tycker jag det är bra att man som förälder kan visa att man kan bli arg, ledsen, upprörd eller vad det nu är, och att man har känslor, precis som barnen.
Sen är ju gränsen lite hårfin mellan hot och konsekvenstänk kanske i vissa fall.

Ibland är man en supermorsa och ibland en skitmorsa. Tycker det är viktig att inte försöka vara ”perfekt” utan även lära barnen att man kan göra fel, bli stressad, irriterad mm men det viktiga är väl hur man sen går vidare ? Hur gör jag efter att jag fräst åt barnen att hålla klaffen för att de sprungit runt och gapat och jag fått ont i huvudet ?
jag både analyserar mitt föräldraskap och försöker att bara vara, tycker ibland att det är lite läskigt när någon är för genomtänkt, pedagogisk och inövad i sitt föräldraskap det känns liksom inte äkta på nått sätt, då föredrar jag någon som ibland flippar ut av trötthet och frustration ibland.

Tycker du ofta skriver så klokt om föräldraskap även fast du själv gör misstag, vilket ju är helt mänskligt! Ser fram emot att du ska skriva om just skäll och skrik, något som har varit rätt närvarande under min uppväxt. Det var ofta konflikter hemma och mina föräldrar, särskilt min mamma vill jag påstå, visste inte hur de skulle hantera detta. Min storasyster var rätt trotsig och egensinnig från en ung ålder, och mina föräldrar kunde gå i taket i frustration för att hon aldrig gjorde som de ville. Det var mycket bråk, skrik och hårda ord hemma och till slut blev jag väldigt olycklig. Under tonåren utvecklade jag ångest och blev deprimerad, och nu på senare år så kan jag börja minnas hur hård och kall stämning det kunde vara hemma just pga alla bråk. De ”löstes” ju sällan också, dvs att alla inblandade ber om förlåtelse och försöker förstå den andras perspektiv. Det var mest så att dörrar slängdes igen och så pratade man inte på några timmar. Jag har fått fungera som medlare så många gånger eftersom alla andra är för envisa och arga för att försöka lyssna på varandra och visa förståelse.. Jag känner definitivt att mina uppväxtförhållanden har påverkat mig och att jag har växt upp i en stressig miljö vilket har påverkar min psykiska hälsa negativt. Jag har blivit en fena på att lösa konflikter (eftersom jag alltid fick göra det hemma), men är rätt stresskänslig också.
Iallafall, ser fram emot att du skriver om det ämnet, verbalt våld kan också göra mycket skada för barn.

Påmminner om att du ska skriva om gap och skrik som nya tidens aga.
Jag vågar inte läsa böcker om anknytningsteori. överhuvudtaget är jag rädd för att läsa böcker om föräldraskap. Ofta är den som skriver väldigt inne på sin egen tes. Som psykolog-kuckun som häromdagen jiddrade om att föräldrar som använder smartphones är lika dåligs som föräldrar med psykisk sjukdom (som om alla psykiskt sjuka automatiskt är dåliga föräldrar??). Men jag gillar resonerande blogginlägg med diskussioner i kommentarena. Föräldrar ”föder” ju inte sina roller med manualer heller riktigt.

Bara för perspektivets skull, om det hade varit JAG som agerat precis som du – hade du tyckt att jag var en skitmorsa då?
Jag tror absolut på att fler föräldrar (eller kanske främst deras barn) skulle vinna på att reflektera över sitt föräldraskap och vilja och försöka agera bättre, men när det slår över och man dömer sig själv mycket hårdare än man skulle dömt någon annan tror jag att det är dags att klappa snällt på sig själv en stund och inse att det faktiskt duger det man gör, i de allra flesta fall.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *