Kategorier
barn & föräldraskap

Vad innebär egentligen auktoritär fostran?

Furyosa: Bra att du lyfter skillnaden mellan anti-auktoritär uppfostran och försummelse (vilket är det ord jag läser in i ”fri från uppfostran”).
Jag uppfostrades av auktoritära föräldrar men jag blev emotionellt försummad, d.v.s. jag hade inte tillgång till deras resonemang runt deras beslut vilket gjort mig till en mycket osäker person som i vuxen ålder flertalet gånger underordnat mig starka ledare även om de varit dumma i huvudet för jag vågar inte lita på/ta ansvar för mina egna resonemang. Jag fick inte den träningen. Även om allt det praktiska fungerade och allt såg bra ut på ytan så fanns det ingen levande länk mellan mig och mina föräldrar om vad som pågick i våra respektive inre världar.
Sen kan man naturligtvis vara anti-auktoritär OCH försummande; släppa både de praktiska besluten och den känslomässiga länken för vinden, typ ”gör som du vill, jag bryr mig inte”. Men att vara anti-auktoritär är inte detsamma som att vara försummande. Att koppla en anti-auktoritär uppfostran med emotionell tillgänglighet skapar en levande länk som underhålls dagligen genom kommunikation vare sig de praktiska besluten kommer från föräldrarna eller barnen. Då kan barn träna både att lita på sina egna resonemang och att ta ett nej (d.v.s. deras resonemang håller inte alltid).

Belöningar och straff (och hot och mutor) tycker jag är otroligt vanligt (även fast man gärna kallar straff för ”konsekvenser”) och så lätt att falla tillbaka till när man blir desperat. Det är ett verktyg för stunden. som egentligen har de noll pedagogiskt värde eftersom att barnen egentligen inte lär sig VARFÖR de inte ska göra si eller så, bara att om de gör det så blir de bestraffade och det är ju inte så trevligt så de låter bli. Iallafall så länge de kan bli påkomna.

Och vad innebär egentligen en auktoritär fostran? Tycker det lätt blir förvirring i sådana här diskussioner där man å ena sidan tror auktoritär betyder att man har regler och att antiauktoritära inte har några alls. Men så är det ju inte riktigt. Wikipedia förklarar det såhär:

Auktoritär fostran innebär att vuxna kräver och förväntar sig att barnen ska lyda utan att ifrågasätta. Regler förklaras sällan. ”Gör det därför att jag säger det” är deras attityd. De sätter regler utan utrymme för förhandling och kompromisser. Lydnad och respekt för vuxna betonas. Genom strikta regler och begränsningar för barnens beteende försöker de forma och kontrollera barnens beteenden och attityder. Relationen mellan den vuxna och barnen präglas av distans. Vuxenmakt i form av bestraffning och belöning (samt hot och mutor) är den primära fostransstrategin.

 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Vad innebär egentligen auktoritär fostran?”

Jag förväntar mig ofta lydnad men samtidigt förklarar jag mina beslut och ger utrymme till förhandling om jag känner att situationen tillåter det. Jag förväntar mig t.ex. ett korrekt beteende av barnet på restaurang, på bio m.m. Då finns inte utrymme för spring och gap, av hänsyn till andra beter man sig. Jag antar att jag är auktoritär. Å andra sidan är jag väldigt tillåtande hemma, barnet blir lyssnat på och vi bestämmer saker ihop, väldigt icke-auktoritärt. Jag är ingen supermamma helt enkelt, ibland tryter tålamodet och man vill bara att barnet beter sig och mutar eller hotar. Å andra sidan så är jag väldigt inkluderande, bekräftande och kärleksfull. Jag tror inte det endast finns två mallar: auktoritär och icke-auktoritär.

Det intressanta är att jag skulle räkna mig som relativt anti-auktoritär, trots att jag också förväntar mig att mina barn uppför sig tex när vi går på restaurang och i skolan. Har också en regel att tv:n, sätts på tidigast kl 7, förutsatt att allting är klart (vilket det alltid är). Jag antar att detta skulle kunna falla under muta, men ser det som självklart då jag inte heller skulle sätta mig och tittar på tv när jag har en massa annat att göra.
Ett rent auktoritärt föräldraskap tror jag knappt existerar idag, snarare olika grader av medbestämmande.

Bra skrivet! Jag har fyra barn och får ofta beröm för att de är ”lydiga”, dvs uppför sig när vi är hos tandläkare, på tåg, på restaurang osv. Men det är inte lydighet, det är lyhördhet. Jag ställer inte höga krav på hur de ska vara i vår vardag, utan de kan göra/vara som de vill, och vi har mycket tid för och med varandra. Det gör att de gladeligen skärper sig när det behövs, de känner in mina behov och hjälper mig med det. Eftersom vi t ex sällan är stressade vi hämtning på fritids och jag sällan säger ”skynda på” i onödan, så kan alla barnen bli klara på nolltid när det ÄR bråttom. Om man använder makt som uppfostringsmetod är revolt förprogrammerad, i det lilla och det stora.

Vill bara inflika att det faktiskt ÄR skillnad på straff och konsekvens, även om vissa föräldrar felaktigt KALLAR sina bestraffningar för konsekvenser, som du påpekar. Alltså: att bli skickad till sitt rum utan middag pga ”dåligt uppförande” är inte en ”naturlig konsekvens”, utan ett straff. Att barnet däremot får frysa om öronen på väg till förskolan för att hen inte vill ha mössa på sig, det är en naturlig konsekvens. Jag försöker låta mitt barn ”bestämma själv”, men hen får också ta konsekvenserna för sitt handlande, inom rimliga gränser förstås. Däremot försöker jag verkligen undvika bestraffning eller hot om bestraffning. Någon som är med på hur jag menar?

Jag är med på hur du menar men har kanske en större radie på vad jag anser är konsekvens beroende på ålder kan jag tänka. Men jag anser att det ska finnas en logisk följdordning på vad som händer och varför. Det ska gå att förklarar så att hen förstår.

Jag tror också på att anti-auktoritär uppfostran fungerar bättre. Jag kommer själv inte ihåg random regler, men när jag förstår varför en regel finns är det lätt att följa den, förutsatt att jag tycker den är vettig, förstås.
Hur ska ett stackars litet barn som hållet på och lär sig kroppslig koordination och språket dessutom kunna komma ihåg en massa (för det) ologiska regler?
Det fungerade väldigt bra med mitt barn när jag talade om varför vi skulle göra på ett visst sätt. Sedan gör ju inte barnet alltid som jag tycker, men när det gäller de större frågorna som säkerhet och att visa medmänsklig respekt har det gått bra.

Jag tror att de flesta som förespråkar renodlad auktoritär uppfostran kanske inte fått barn än. För en normal människa känns det inte bra att utöva makt över och hunsa en annan individ som det skulle innebära. Och de som inte fått barn än har svårare att förstå att även barn är personer samt att man överväldigas av att vilja dem väl. Jag håller hårt i curlingkvasten för att inte sopa banan för mycket för min unge.

Allt har ju nyanser, men anti-auktoritärt blir ju väldigt negativt om man tänker ”jag bryr mig inte”. Jag har dessutom träffat på allt för många barn, vars föräldrar säkert tänker att de är antiauktoritära, inkännande men väldigt bra föräldrar, där i stället barnen styr familjen, är otrevliga och/eller våldsamma mot föräldrar och syskon och kompisar och där man bara vill skrika att de ska sätta stopp någon jävla gång. Nu pratar jag inte om barn med diagnoser som verkar ”ouppfostrade” av den anledningen, utan föräldrar som bara släpper och aldrig reagerar när deras barn slår andra, är jävliga med syskonen och gräsliga mot föräldrarna. Föräldrarna får väl skylla sig själva, men syskon och andra barn borde inte behöva bli utsatta .

Jag anser personligen att för barn som är lite äldre kan straff i vissa fall vara rimligt. Då ska det vara för upprepade överträdelser av regler som har förklarats och där chanser har getts att följa dem frivilligt och där konsekvenserna av att inte följa dem är stora (farligt beteende, drickande osv). Då tycker jag det är OK att tex ge utegångsförbud. Jag ser det lite som man kan hamna i fängelse för att man gör något farligt för samhället i stort, på samma sätt kan man som förälder få ingripa i friheten om överträdelserna är stora och barnet är stort nog att faktiskt förstå varför de regler som finns är där. I ideala fallet ska det aldrig behöva användas men jag har inget problem med att barnet vet att det finns där som ett alternativ. Så var det i min familj men jag tror aldrig det användes, vi visste att våra föräldrar inte skulle ha minsta problem att genomföra ett straff närmast minutiöst om de ville men att vi oftast fick en chans att aldrig göra om något riktigt dumt igen efter vi provat det men att det verkligen också bara var en gång.
Mina föräldrar var ganska stränga med de få regler de faktiskt satte upp, dessa var det inte värt att tjafsa om men samtidigt så utgick de från att vi inte ville bryta dem och som sagt ett ”misstag” tilläts oftast och de flesta saker fick vi ganska stor frihet med. Jag fick tex från tidigt bestämma när jag skulle komma hem på kvällarna både på veckan och helgen, jag fick vara uppe så länge jag ville, jag hade ansvar för mina egna läxor och att göra dem även om jag gjorde dem på morgonen innan skolan eller på rasten (ditt liv, din huvudvärk), kläder var i princip fritt (jag minns två gånger när min mamma sa att hon vägrade släppa ut mig ur huset om jag inte bytte kläder och eftersom det hände så sällan lydde jag så jag vet inte vad hon sagt om jag börjat säga emot), rummet fick vara som det ville gällande städning utom till jul och midsommar osv osv. Jag var ibland förbannad över deras regler men samtidigt var det skönt att säga att jag inte kunde dricka, röka, åka iväg i bilar med killar jag inte kände, gå hem till folk utan att fråga först kvällstid (på högstadiet) för att mina föräldrar förbjöd det för åtminstone de två förstnämnda var något jag själv inte ville göra men nog inte vågat säga nej till utan mina föräldrars regler.

Ååh jag tycker det här är så himla intressant att läsa om! Har inga barn själv ännu men hoppas på att få så småningom om. Vi läser även om precis detta i min utbildning just nu där vi diskuterar barnperspektivet och barnsyner och hur vårt agerande och interagerande med och gentemot barn grundar sig i Hur vi ser på barn. Det finns 3 generella barnsyner där de två vanligaste är att 1. Man ser barn som individer, som en egen grupp i samhället och som har egna åsikter och är sin egna person och inte som något som är på väg att BLI något- utan någon som redan ÄR. Medan man i en annan barnsyn anser att barn är inte en grupp i sig utan egentligen bara ”unga vuxna” , dvs barndomen är bara en transportsträcka till det fulländade vuxenskapet och är därför irrationella och bör behandlas som de som vet mindre än vuxna enbart pga ”jag är vuxen, du är barn”. Tänker att det här med auktoritär vs. Icke-auktoritär är lite likt detta och att man genom att vara icke-auktoritär ser på barn som medmänniskor och att det också är viktigt i ett sånt perspektiv att tillgodose barnens behov pga att man inte alltid vet bäst som vuxen. Att vara barn är också att vara något och inte bara något som är ”becoming”. Jag vet inte, fan va luddigt. Vet inte ens vad jag ville säga, tycker bara det är jätteintressant och din blogg är super och även kommentarerna är intressanta att läsa! 🙂

Lämna ett svar till Bee Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *