Kategorier
barn & föräldraskap

Vad somär bra för barn vs att vara en tillräckligt bra förälder

Ok, jag ska försöka sluta tjata om det här men det finns så mycket att säga och diskussionerna går varma under inläggen. Jag försöker hitta tillbaka till mitt bloggande, det är svårt, jag fokuserar på de ämnen som ligger mig närmast hjärtat vilket är feminism, fat-acceptance men också föräldraskap.

Jag trycker ofta på att alla gör så gott de kan och att man aldrig ska döma, speciellt inte om man bara tagit del av några ögonblick. Det står jag bakom helt och hållet och det är viktigt att man alltid försöker komma ihåg.

Barn, barnafostran, pedagogik, barns behov, anknytning osv intresserar mig mycket och när jag startade denna blogg så var det faktiskt just en mammablogg. Jag märker att jag självcensurerar mycket när jag skriver om det, att jag av rädsla för reaktioner eller kanske snarare ”skäll” från er och andra, undvikit en stor del av det sistnämnda ämnet. Jag är rädd att ni ska uppleva pekpinnar eller tycka att jag är dum, men jag tycker inte diskussioner kring barns behov och sånt som barn mår bra av måste vara utpekande eller skuldbeläggande, men eftersom att det är ett känsligt ämne så kommer en del reagera även om man ger sig in med 100% ödmjukhet.

Sen finns det såklart inget egenvärde i att ba ”detta är bättre än det här” i tid och otid i alla jäkla sammanhang. T.ex om nån sitter och skriver om att hon valt att flaska så är det bara oförskämt och onödigt att komma med inflik om hur bäst amning minsann är. Det spelar liksom ingen roll i det sammanhanget och vad som känns bäst för individen kan beror på flera andra faktorer.

Men jag vill skriva om saker jag tror på för att jag vet hur otroligt mycket det hjälpte mig att hitta rätt och reda ut när jag väntade mitt första barn. Och om man inte får prata om vad som är bäst för barnen, hur ska man då bli en bättre förälder? Eller är det förmätet av mig att uttrycka mig på det sättet? Jag vet inte. Jag vill iallafall bli bättre.

funny-baby-pictures-parenting-tipsFunny-Parenting-7

Barn föds inte med några manualer och vi lever i en tvåsamhetskultur där allt sker bakom stängda dörrar. Och där kanske normen för föräldraskapet, iallafall det man ser utifrån, är ju ofta väldigt mekaniskt. Barnen ska lära sig vara självständiga och bär inte för mycket för då blir de bortskämda och de dör ju inte av att få skrika lite, smakisar vid fyra månader skynda skynda och inget nattammande, bebisen sover i egen sängs såklart och meanwhile så delar BVC ut information om fem minuters metoden. (De flesta har slutat nu, men när mina barn föddes så var det kutym)

Tänk om jag inte hittat familjeliv? Ja skratta ni men jag hade aldrig blivit bekant med nära föräldraskap, långstidsamning eller samsovning om jag inte gjort det. Jag är iallafall väldigt glad att jag blev det även om jag misslyckas säkert mer än hälften av tiden.

bra föräldraskapbra föräldraskap 2

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Vad somär bra för barn vs att vara en tillräckligt bra förälder”

Att det blir så många reaktioner när du skriver om föräldraskap tror jag beror på att dom allra flesta applicerar det du skriver om på sitt eget föräldraskap och överensstämmer då inte ens egen uppfattning med din så tar man det personligt och känner sig påhoppad. Jag tänker att det är bra att det finns så många bra sidor på nätet om föräldraskap numer, då kan man läsa och sålla och ta till sig det som känns vettigt för en själv. När jag fick barn för snart 40 år sen fanns inget sånt, man fick förlita sig på sina egna instinkter, BVC och kvinnor i släkten, nu finns det ett hav av bloggar och annat att ta del av. Bra tycker jag.

Säger samlevnadsexperter verkligen att det är bättre att män och kvinnor sover ihop? Det låter som ett reklamutskick direkt från patriarkatet tycker jag. Det är väl bättre för alla (utom männen) att kvinnor inte befinner sig där män är alls.

Allt är så individuellt. Jag var helt inställd på att amma, gärna länge, i sjal, på stan. Jag gick amningskurser med min man och kände att jag längtade efter det där mysiga alla pratade om.
Sen kom barnet, och jag kände noll anknytning, fick förlossningsdepression. Barnet fick amma fritt dock ändå, även om jag vantrivdes. Fick myrkrypningar ända upp till huvudet, grät hejdlöst och kände mig oerhört dålig som mamma pga allt detta. Så jag slutade efter 1,5 månader. Och jag mådde bättre på bara någon vecka. Kärleken till barnet infann sig och jag förlät mig själv över att jag gav upp. Nu i efterhand ångrar jag mig. Tänkt om jag hade kämpat på liksom? Det var ju min enda chans då maken har barn sedan tidigare och vårt barn är hans sista, vilket då också blir mitt sista. Sorgen är enorm. Nu blev det lite OT… Summan av kardemumman: det bästa för barnet är inte alltid bäst för föräldern. Inte alla kan göra det bästa, men man kan göra sitt bästa.

Jag kämpade i 7 veckor med första. I 4 med andra. Jag blev lyckligare av att inte amma. Jag flaskmatar nära ändå och i och med att jag fick andra så insåg jag att nej – jag mår inte bra av att amma. Och jag kunde försonas med det. Mina barn fick inte mat från min kropp, men de fick närhet och tålamod vilket jag orkade ge när jag slutade amma. Jag kunde också sörja att det aldrig blev sådär mysigt men har flera som fått det att funka men ändå inte gillade det. Och jag tror att risken är stor att jag varit en av dem som ”stått ut” med amningen men inte mints den tiden med glädje :/
Jag hoppas att du kan få vara glad i hur det blev ändå, även om det inte blev som du tänkt.

Tack vare familjeliv hittade jag dig >>> därmed din blogg och med det Nära Föräldraskap (eller iallafall ett ord för det vi gjorde naturligt). Att det fanns ANDRA som också ammade längre än ”6månader och sen är det bara att sluta ge tutten så äter bebis förr eller senare”, som samsov (men guuuud hur ska det gå för barnen?!!) och inte kunde tänka sig 5mm/shn (japp mitt Bvc gav också den broschyren ”barnet skadas absolut inte på något sätt av att skrika så det spyr – tvätta av bara och lägg tillbaka och fortsätt! De flesta barn har slutat skrika inom en vecka!” TROTS att jag uttryckligen bad få slippa liknande ”råd”)
Tack LD -du har gjort vårt familjeliv så mycket mer… Hanterbart, det ÄR svårt att gå emot den stora massan hur en SKA och BÖR göra. Japp, har valt bort förskola också de första åren GUDHJÄLPEOSSHURSKABARNENFÅSTIMULANS?!!!

Jag tänker på hur det var när jag fick barn. Hur råden hur man ska vara redan började när jag var gravid. Vad du ska äta och inte äta. Jag lånade drösvis med böcker om barn och föräldraskap. Jag lyssnade på Mozart för det hade jag hört en läkare på en föreläsning på en folkhögskola jag gick sagt var bra för bebisen, det skulle göra bebisen smart. Och visst är jag glad att jag tog reda på en massa som första barnet jag väntade och allt. Det behövde jag. När väl Bebin kommit fick man många råd som motsagde varandra . Precis som när en var gravid. Du ska amma. Si och så länge, Du ska ha napp. Du ska inte ha napp, bröstet ska vara nappen . Massor med saker man ska och inte ska och jag insåg att det alltid kommer komma någon och säga att just det jag bestämt mig för att göra är fel. Lika väl som det kommer finnas dom som håller med. Så jag bestämde mig att göra det jag ansåg vara det bästa för mitt barn och faktiskt inte bry mig vad andra tyckte om det. Börja jag bry mig skulle jag bli tokig banne mig.

Jag började läsa din blogg när dina barn var ganska små. Det var iallafall när jag gick på gymnasiet. Det var dina inlägg om föräldraskap som fick mig att inse hur otroligt intresserad jag är av barn, uppfostran och utveckling. Slukade allt jag kunde hitta på nätet, och håller verkligen med om det här med nära föräldraskap och anti-auktoritär uppfostran. Det var som om någon la en pusselbit på plats, ”Det är ju så det är”-lixom.
Så jag började plugga till förskollärare. Hann ju inte klart innan jag dukade under för en depression. Men, men, det var inte det jag ville säga.
Så mycket av litteraturen vi läste och pratade om handlar ju om det här. Förskolan är ju en skola. Vi ska ju ”undervisa” barnen. Hur gör man det? Grundpelaren är ju trygghet, trygghet och trygghet. Man kan ju tro att på förskolan är auktoritär stil ett tvång (hur ska man annars hantera en grupp med 12 treåringar?). Men det är så långt ifrån sant. All litteratur, alla föreläsare… Allt som handlar om hur man bemöter barnen, går ut på att visa respekt för deras egna personer. Låta dem vara med att bestämma, i rimlig utsträckning förstås. Man frågare inte en ettårig ”Vad vill du äta till frukost?”, det ger barnet för mycket valmöjligheter. Vilket gör det mycket svårare för barnet, speciellt om den vill ha något den inte kan få. Istället frågar man ”Vill du ha fil eller gröt?”, ”Vill du ha flingor?”, ”Vill du ha en smörgås?” osv. Tydlighet och självbestämmande. Autoritär stil hade ju varit att bestämma vad barnet ska äta, lägga det på tallriken och sen blir man arg om barnet inte äter det. Forskningen vi läste pekade helt klart på att ett sådant tillväga gångsätt slutar allt som oftast i en dålig relation till mat, ångest och konflikter. Nu var det bara ett exempel, men det är applicerbart på så mycket.
Sen är det ju såklart skillnad på hemma och förskolan. Antalet barn gör ju att man behöver vissa regler som kan anses onödiga, men inte är det med hänsyn till att alla ska ha det bra. Men min erfarenhet var att berättade man varför så gav sig barnet väldigt fort. Även väldigt små barn. Man får ju lägga det på en nivå de har möjlighet att förstå. Allting ska ju anpassas efter barnets ålder.
Sen det du skrev om att skäll är nya tiden aga. Håller med till 100%, läste en bok som hette ”Utskälld”. Kan vara en av de bästa böckerna jag läste. Den hade gjort kvalitativa undersökningar på tre (Tror jag det var) förskolor och skolor. Intervjuade alla inblandade i en konflikt, både personal och barn. Även de som ”bevittnade” konflikten. Så ofta som en personal hoppade till en slutsats och skällde ut någon, utan att egentligen veta vad som hänt. Resultatet var nästan uteslutande att barnen kände skam och självhat. De kanske inte gjorde om det, men det var ett högt pris på deras självkänsla. Väldigt intressant läsning.
Allt jag lärde mig i utbildningen, allt jag har lärt mig utanför, känner jag är en viktig sak att ha i min ”ryggsäck”. Man måste kunna prata om vilket sätt som är bra för barn, som du skrev här, hur ska man annars kunna lära sig? Hade jag inte läst din blogg, så hade jag inte pluggat förskollärarlinjen och jag hade haft en mycket sämre utgångspunkt den dagen jag själv får barn. Sen förstår ju jag också att det är skillnad på förhållandet mellan förälder-barn och förskollärare-barn. Herregud, jag gick ju hem varje dag! Jag spenderade ju ”bara” 8 timmar av dygnets 24 med barnen. Det är också ”lättare” att hålla huvudet kallt och vara pedagogisk i oändlighet när man gör det i sin yrkesroll tycker jag. Men jag har ju träffat förskollärare som applicerar ett auktoritärt förhållningssätt, vilket enligt min erfarenhet bara har som konsekvens att barnen blir rädd för hen. Men om hen inte är där, skiter dem i vad hen har sagt…

Måste bara säga att familjeliv är något av ett dårhus på nätet. Det finns mycket konstiga, sjuka människor. Jag ryser.
Jag har kommit på att det är helt okej att raka benen för killar rakar sig faktiskt nästan hela tiden I ANSIKTET.
Bra inlägg för övrigt.

Jag tycker att det är underligt att så många verkar ha så dåliga erfarenhets av BVC för de saker som LD mfl kommentatorer här och i andra trådar räknar upp stämmer ju inte alls med de allmänna rekommendationerna. För att ta några exempel:
-Det finns ingen rekommendation att man inte ska samsova när barnet är äldre än 3 månader. Att samsovning med mindre barn inte rekommenderas beror på en ev. högre risk för PSD.
-Det finns inget krav att börja med smakportioner redan vid 4 månader. Om barnet är intresserat kan man börja, men då ska portionerna vara jättesmå.
-Rekommendationen är att amma minst ett år och heltidsamma fram till 4-6 mån. Det finns så vitt jag vet ingen rekommendation angående nattamning.
-Det finns ingen generell rekommendation att man ska använda sömnmetoder.

Hej!
Har följt din blogg i flera år, men har aldrig kommenterat. Jag har lärt mig en del av dig, ibland utmanar du mig, ibland studsar jag till , och ibland håller jag inte alls med dig. Det jag tar till mig allra mest är just när du pratar barnuppfostran . Jag tror faktiskt du gjort mig till en lite klokare förälder. Upplever också att du är ödmjukare än annars när du skriver om barn. Ville bara säga det! Mvh en riktigt medelsvensson

Fortsätt skriv som du gör. Folk får väl sålla bort om de inte håller med vafan!!
Jag hittade din blogg för tre år sen då jag var gravid med ettan och typ googlade ”barn och genus”. Älskade din blogg direkt och har sååå mycket att tacka dig för. Bla massor ang samsovning, amning samt att jag blev mer intresserad och fortsatte googla inom ämnet och upptäckte då en helt ny värld som definitivt format mig och som nu formar mina kids! Fan va ballt ändå. Önskar fler i min omgivning tyckte som mig bara 🙂 Grannen höll på att ramla av stolen när jag berättade att jag aldrig tvättat dotterns långa hår med annat än vatten, då hon frågade hur jag fick det så fint och vilket balsam jag använde etc haha..
För att elda på lite ytterligare i bloggen kan du ju skriva lite om EC också och fördelarna med det 😉 Dottern var bajstorr vid 1år och nu sitter lillgrisen som är 8mån och kakkar på toa han med!

Snälla lär mig hur du gjorde! Min kille på två tittar på mig som om jag vore dum i huvudet när jag pratar om pottan och toan. Inte ens när han kommer in till mig på toa och jag glatt talar om ”mamma bajsar, i toaletten, ja kolla vad duktig mamma är” och visar upp vad jag skapat så han ska fatta, verkar han intresserad.

Din blogg och du bestämmer. Jag tror det uppstår problem dock när en skriver ”det bästa för barn” istället för ”det bästa för mina barn”. Det första är väldigt abstrakt och man vet ju att det ”vi” tycker är bäst för barn just nu kanske inte ”vi” tycker är bäst om 20 år. Det blir starka reaktioner då ett generaliserande exkluderar individen och olika föräldrar gör olika för att de tycker att olika saker passar deras barn bäst. Men för Guds skull, skriv vad du vill, varför censur? Din blogg, ditt tyckande, jag menar… Alla tycker ju något om det mesta.

Det finns ju faktiskt saker som är ”bäst” för barnen, inte bara för ens egna barn. Det finns studier som visar på bemötande A ger effekt B. Det finns ju studier som till exempel förskollärare läser på hur man bör bemöta barn. Rekommendationerna har ju såklart ändrats med tiden, och man måste ju kunna diskutera saken. Men det blir ju jättekonstigt om man skulle gå ut att säga: ”För mina barn är det bättre att inte skälla, det höjer mina barns självkänsla. Såklart inte applicerbart på alla barn. Vissa får säkert högre självkänsla av att man skäller på dom”. Sen är det ju en annan sak att man inte kan vara en perfekt förälder jämnt, och det är okej. Men det är en annan sak än vad som är bäst för barnen.

Det är jätteviktigt att prata om vad som är bäst för barnen. Problemet är att alla föräldrar vill va bäst (oftast) och sällan tycker jag att folk pratar om det som dom FAKTISKT gör fel utan försöker enbart visa deras bästa sida utåt. Det är tråkigt tycker jag. För då blir inte diskussionen äkta och det slutar med att någon går därifrån och känner sig som världens skitförälder och i värsta fall tänker ”ja, det var som jag trodde, jag är dålig och jag är ensam om det ” motivationen till att bli bättre är då rätt långt ifrån.

Det här blir väldigt meta men jag upplever samma fenomen inom många områden: när man ser potential att vidareutvecklas som par, föräldrar, vänner, arbetsplats, samhälle eller vilken grupp det än gäller så slår alltid försvarsmekanismer in som vill bevara den gamla ordningen. Jag går ju själv i försvarsställning då någon initierar och vill vidareutveckla relationen med mig genom att problematisera ett beteende som blivit rutin mellan oss. Jag skulle gärna vilja förstå den här mekanismen och hur man gör för att försäkra den andre att man inte är ute efter att slakta den andre utan man vill vidareutvecklas till något mer hållbart.
Presentationen från den som vill vidareutveckla spelar ju en viktig roll men också självkänslan hos den som blir ifrågasatt. Man kan gå tuffare fram om det finns en orubblig trygghet i grunden för relationen. Medan man behöver mycket empati för att grunda med trygghet om självkänslan är låg hos mottagaren. Eftersom relationen mellan dig och oss läsare är speciell då vi endast har det skrivna ordet att relatera till så blir det en utmaning att lägga det på ”rätt” nivå. Men jag tycker att du har en mycket empatisk ton och är förtroendeingivande genom att vara öppen och ärlig med att problematisera ditt eget föräldraskap samtidigt som du visar på att du vill utvecklas och vill inspirera andra till att utvecklas. Utöver det tycker jag att alla mammor är skithäftiga och modiga som ens vågar sig på föräldraskapet. Själv är jag alldeles för feg för det. Ni är guld!

Jag har verkligen saknat dina inlägg om föräldraskap och barn! Framförallt de där du vågar sticka ut hakan och säga vad du tycker.
Att det väcker skuldkänslor hos många tycker jag inte är så konstigt alls. Tror många har tappat bort sig i tanken att det skulle finnas något som ”bra eller dåligt föräldraskap”. Om en ska förhålla sig inom ramen för vad som anses vara ”en bra förälder” blir det väldigt slitsamt. Vems bra? Mitt? Grannens? Personalen på skolan? Bvc? Min partners? Släktingars? Klart som tusan att det blir svårt!
Skuldkänslor väcks ju liksom av en orsak och om jag får skuldkänslor av att läsa din text så betyder väl inte det att du är orsaken till mina skuldkänslor!? Istället behöver ju jag fundera över vad jag går igång på och vad jag önskar skulle vara annorlunda i mitt liv. Så det du skriver kanske väcker något i mig. Påminner mig om en längtan som jag har men som jag inte har tagit itu med än (eller kanske har glömt). Det är ju faktiskt mitt ansvar och inte ditt. Sedan är det klart att om du skulle peka ut alla som inte gör som du som idioter så blir det säkert lite svårare för folk att ta in men det känner jag mig rätt trygg i att du inte har i åtanke ?

Jag diggar föräldraskapsdiskussionerna. Och familjeliv har både bra och usla sidor, sen är det ju trendigt att göra sig löjlig över sidan ifråga.
Ang amning känns det som att det lätt blir polariserat till ANTINGEN flaska eller bröst. Jag helammade i 3,5 veckor men ammade i 16 månader och slutade bara för att jag var tvungen pga mediciner. Överväger fortfarande att börja igen när jag kan sluta med dem ifall intresse kvarstår när den dagen kommer.
Vad jag vill ha sagt är att man inte måste sluta HELT bara för att amningen inte funkar som man önskat.
Och allvarligt, vem har INTE spolat av ungen med trädgårdsslangen?! 😉

Problemet är väl att du alltid skriver som att du vet bäst och sitter på all kunskap. Har alltid känt mig värdelös när du pratar om hur viktigt det är med amning i hundra år, bära runt i sjal och allt vad det är och att man då är en bättre mamma. Jag håller ju liksom inte med att du skulle vara bättre på grund av det även om de säkert funkat kanon för er. Alla kan inte göra på samma sätt och jag förstår inte varför mammor alltid ska jämföra och tjata om att de minsann kunnat amma tills barnen är två-tre år och få alla andra (särskilt förstagångs mammor) att bygga så otroligt mycket ångest inombords. Jag tycker du är vettig med det mesta och skriver så intressanta saker men dina inlägg om barnuppfostran brukar jag försöka hoppa över eftersom det är omöjligt att inte ta åt sig av ditt sätt att uttrycka dig.

Jag har, som jag sagt till dig tusen gånger, aldrig påstått att jag är en bättre mamma än nån annan. Jag har aldrig jämfört mitt föräldraskap med andras, aldrig polariserat eller pekat ut de som gör annorlunda som sämre. Jag framhåller tvärtom att jag är medioker och ganska halvkass och jag är noga med att poängtera att föräldraskap inte står och faller med detaljerna. Ditt dåliga samvete får du själv ta ansvar för, för jag vet att jag skriver ickedömande, och har du svårt för att läsa positivt om amning eller samsovning eller bära barn så får du nog hitta en ny blogg för nu när jag väntar barn igen så kommer det bli mer av den varan. Nu får det vara slut på ditt gnäll om detta för det gör mig bara arg och irriterad.

Lämna ett svar till Mie Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *