Kategorier
barn & föräldraskap

Hur hjälper man barnen att få högre status i barngruppen?

Diskuterade barn och status för ett tag sen. En känslig diskussion egentligen eftersom att den berör mobbing, popularitet och barns position i hierarkierna som bildas i skolan. För här har vi inte råd att vara naiva, rapa floskler eller på annat sätt osynliggöra den kultur som finns i skolorna och den kultur som barn faktiskt har. (Som då såklart är en efterapning på vår egen)

Jag tycker den här diskussionen är väldigt intressant ur ett föräldraperspektiv och har själv funderat mer på detta det senaste året. Jag oroar mig såklart för båda mina barn. Ninja som redan börjat skolan och Tamlin som ska.

Tamlin är ju väldigt traditionellt ”tjejig”, gillar rosa och prinsessor och sånt som generellt är tjejkodat. Han tycker mer om att pyssla och rita och hänga med flickor är att vråla, bråka och låtsasslåss. Han leker ej med bilar och verkar tycka att superhjältar är bleka kopior i jämförelse med my little ponnys och prinsessor. Jag vill ju såklart att han ska fortsätta vara sig själv men har faktiskt (Ja jag skäms!) funderat på hur jag ska kunna hjälpa honom att få högre status i barngruppen och således få förbli sig själv men ändå inte hamna utanför eller gud förbjude blir mobbad.

Och detsamma för Ninja såklart, är hon tillräcklig som hon är trots att hon inte är lika tjejig som de andra? Kommer hon få många vänner och få vara med på samma villkor som de andra trots att hon inte vet hur man för sig som en riktig tjej ska? (jodå ungarna har koll på detta redan på förskolorna. Tyvärr.)

Hur kommer de bemötas i den här miljön? hur kommer de uppfattas? Hur kommer deras sociala förmågor ta sig uttryck, ar de några begränsningar eller nackdelar? Vilka är deras fördelar? Hur gör jag som förälder för att rusta dem med förmågor som gör dem omtyckta och socialt kompetenta? 

Vi lever i verkligheten, inte i en utopi, och jag känner att jag måste ta det i beräkning också. Hur hjälper jag dem att öka statusen i barngruppen helt enkelt?

Är det här något ni har tänkt på?

regnbågsbarn

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Hur hjälper man barnen att få högre status i barngruppen?”

Jag är bra på att höja mina 4 barns status genom det JAG gör och är. Att hänga på fritids i 10 minuter och veta alla barnens namn, tramsa och skoja, skicka med överdriven och ovanlig matsäck på utflykt, alltid säga ja när någon vill komma och leka och ha utomhus-grill-kalas på födelsedagar är heta tips. Cool mamma = hög status (otippat nog).

Oh jisses nu nådde min oro över vilken ocool mamma jag är nya rekord… Är lite smygavis på föräldrar som du, djälv är jag fullkomligt oavslsppnad i barngrupper, dålig på namn, skulle aldrig komma på idén med överdriven matsäck för sakens skull osv osv Men, jag är snäll och tålmodig iaf, även mot barnens vänner 😉

Om vi har tänkt på det här? Ja, jag har tänkt väldigt mycket på det här sen jag började läsa din blogg i början av år 2010. Jag håller ju med dig i nästan allt du skriver. Å ena sidan tänker att självklart ska pojkar få gå till förskolan i ”prinsessklänning” om de vill, ingen diskussion om det. Men samtidigt tänker jag att ”tänk om han blir mobbad?!” Jag skäms för att jag tänker så men samtidigt så vill ju ingen att ens barn ska bli mobbat.
Äntligen! Tänker jag när jag läser det här inlägget. Har väntat i flera år på att du ska ta upp det här ämnet. Jag tycker att det här är jätteintressant. Jag trodde att du ansåg att det här att inte vara tillräckligt ”tjejig” och liknande inte är något som man kan bli mobbad för och inget du oroade dig för ett dugg men jag har antagligen misstolkat dig.

Klart jag tänker på detta, och jag har tre barn mellan 5 och 11 så jag har lite erfarenhet av det också. Jag skulle säga att folk överskattar risken att bli mobbad för att man bryter mot normen. Mobbning finns tyvärr, men det är inte så lätt att säga vem som blir mobbad. I vår blandade kommunala skola i en stor stad har mina normbrytande söner klarat sig utmärkt, de har skaffat sig status inom andra områden. Det jag märkt är att de har mest tjejkompisar och har kanske inte så mycket gemensamt med ”fotbollskillarna” i klassen, men det är inget stort problem. Vore intressant att höra andras erfarenhet, men jag tycker att dagens barn är mer toleranta än vad mina klasskompisar var när jag var liten. Därmed inte sagt att det inte kan vara jättetufft att vara barn idag på andra sätt. Kanske är det en fördel med både etniskt och socialt blandad miljö som hos oss men jag vet inte hur det är på andra håll?

Jag tror det är viktigt är få barn att förstå att hen inte måste vara omtyckt, bara hen är sig själv.
Jag har märkt att barn som inte fått det berättat i uppväxten gör nästan vad som helst för uppmärksamheten. Vilket gör att barnet har svårt att säga ifrån och tar emot mer skit
Medans barn som vet att ”jag duger som jag är. Gillar du inte mig är det ditt problem” Har mer skinn på näsan och accepterar inte när någon försöker köra runt dem.
Det låter kanske lite brutalt, och givetvis (!) kan ingen rå för om de råkar ut för mobbning. Men jag tror det är lättare att stå upp för sig själv om man vet att man är bra som man är, oavsett normbrytningen som är i Tamlins fall (missförstå mig rätt när jag skriver så. Tycker det är grymt att Tamlin är sig själv, och att ni stöttar det)
Något som även hjälpte mig när jag var liten var när min pappa sa. ”Om någon är elak, slå till honom! Men börjar aldrig en fight” (eller henne). Barn gör ofta som föräldrar säger, och om man hela tiden säger ”slåss inte” så kommer barnet varken slåss, eller yrka självförsvar.

Hua det har jag tänkt på. Innan jag fick barn så tänkte jag att mina barn ska minsann få ha på sig vad dom vill i skolan och försökt visa fler alternativ än bara de som tillhör könsnormen erbjuder. Men nu när barnen kommit till Fsk ålder är jag inte lika kaxig, det är obehagligt hur normerna påverkar när det käraste man har är hotat. Jag känner mig nästan hemsk när jag erbjuder min son kjol, som om jag lurar in honom i en hemsk fälla. Samtidigt blir jag förbannad att det ska vara så. Jag vill ju att mina barn ska få vars sina unika jag och jag vill inte vara rädd för mobbarna och deras dumma normer men det är inte lätt.

Min son älskar också My Little Pony. Han leker gärna mamma, pappa, barn och vill vara storasyster. Hans idoler är Anna och Elsa i Frost och Jordgubbslisa.
Han är 4,5 år och älskar glitter och rosetter. Samt prinsessklänningar (dock får han inte ha dem till förskolan men det fick inte storasyster heller) och volangkjolar.
Jag har också funderat på hans status, än så länge verkar den hög. Han har många kompisar, både tjejer och killar. Men det måste ju inte alltid vara så givetvis. Tror de eventuella svårigheterna börjar i förskoleklass.
Men jag märker väl hur det blir.

Bläh, ja. Har tänkt på det halva dan faktiskt, efter att jag förstod att dottern inte blir bjuden av den två år äldre favoritkompisen på förskolan medan en annan liten (gullig) tjej i hennes ålder tydligen är bjuden. Kan ju finnas tusen anledningar så klart och jag lyckas nästan att inte bry mig men bara nästan.
Vår förskola är liten med flest killar vars föräldrar (läs: mammor) tycker att killar naturligtvis ska leka med andra killar. Och dessutom: min tjej är VILD (ett tag var hon våldsam), hon älskar att leka vilt med äldre barn. De andra tjejerna och en del killar för den delen är mycket lugnare. Och killarna kommer ju inte bjuda hem henne …
Efterlyser en till liten vild och smart Pippi i Hamburg: dottern älskar att klättra, hoppa och leka sjörövare.
Sen funderar jag ju tyvärr också över hur föräldrarnas sociala status påverkar. Särskilt eftersom vi inte har kompisar med barn direkt i närheten. Borde jag kanske bli lite snyggare och fixa håret, försöka se rik ut, anpassa mig i modet etc. så att de engagerade, statusmedvetna mammorna här i trakten med mycket tid för socialt umgänge bjuder in mig eller dottern. ”Ja, många är ju redan på skidsemester den 23.” sa förskolepedagogen när hon undrade om dottern skulle komma då. Ska vi förtvivlat försöka göra statusresor? (Nog för att jag vill resa när vi äntligen har råd, men de här statustankarna är helt skeva och smutsiga. Gillar ju inte turistorter och avskyr deras musik.)

Inte så mkt än men jag oroade mig redan när hon började dagis (i höstas). Min nu 2-åring tar för sig och är väldigt framåt, nästan lite bufflig. Så jag oroade mig ju såklart för hur de andra barnen reagerade. Nu verkar det ha gått bra och hon är annars väldigt glad mest att vara med fröknarna och större barn.
Jag tror att i skolan och med äldre barn så kommer man långt med att ha bra självkänsla. I min klass var de som vågade vara sig själva häftigast. Inte så att de fick mest uppmärksamhet av killarna och allt det där med att jagas och knuffas, men de åtnjöt en viss status och respekt. Nu pratar vi typ mellanstadie men det bör ha varit ganska lika i lågstadiet. Kanske inte att de stod ut alltför mycket (vi såg väl alla halvgalna ut på 90-talet) men de var liksom sig själva och även om vissa retades så i det stora hela så stod folk bakom dem.

Jag tänker massor på det där, bra att du lyfter det!
Det är ju just såna tankar som skär ända in i hjärtat och liksom gör att man fryser till is långt innan man fått någon som helst indikation på att något skulle vara fel. Men om man tar det ett steg längre än att leka med saxat med könstraditionella leksaker och t.ex. funderar på rasism, så här:
-Om mitt barn som är mörkhårig och mörkögd med olivfärgad hy inte blir accepterad i gruppen, där det finns flest blonda blåögda barn, ska jag bleka hennes hår då för att hon lättare ska passera/passa in?
självklart inte, även om alla orimliga åtgärder åker genom huvudet när man vill göra allt för att hjälpa och skydda avkomman..
Jag tycker inte du ska fundera ett dugg på att ändra deras lekar och vanor för nån annans skull, herregud om du inte står på dig/ står fast vad vi vet är riktigt, vem ska då göra det?
jag tror att det man kan göra istället är att vara riktigt uppmärksam och byta grupp fort som tusan direkt man får en känsla av t.ex utfrysning. Vad jag vet brukar inte åtgärder för hela gruppen hjälpa ett dyft och utfrysning/mobbning sätter ju så jäkla djupa spår så tror det är bättre att byta så fort man kan innan barnet hinner bli för påverkat. Det ger ju liksom också signalen till dom att du är helt OK PRECIS som du är och passar inte det några andra barn o deras föräldrar jamen då drar VI. liksom ta tillbaka kontrollen. Sen är jag fullt medveten om att det kan vara svårt som fan på mindre orter där det inte finns så många skolor/förskolor och svårt på andra sätt i stan men jag tror att det är värt all pendling i världen att fortsätta leta till man hamnar i en bra och tillåtande grupp, må det krävas taxiresor till Haparanda eller flytt av hela familjen. Men än har ju inget hänt kära du och som nån annan skrev så är det nog bäst att bara förmedla ett lugn och en visshet om att dom duger som dom är och ta några djupa andetag på toan istället för att börja förändra något som kanske kommer fungera hur bra som helst.
Keep on fighting …
<3

Enligt teorier om anknytning så spelar anknytningsmönster in i vem som mobbar och vem som blir mobbad. En bra grund är alltså att ge sitt barn en trygg och lyhörd grund, för att vaccinera mot utsatthet i gruppdynamiken. Den undvikande anknytningstypen (typ A) mobbar, den ambivalenta (typ C) blir utsatt.
Det hjälper ju inte status i nuläget, kanske, men det kan ju vara läsning som intresserar dig eller någon annan ändå.

Vi gjorde misstaget att flytta när äldsta sonen skulle börja förskoleklass (6 år) och mellan fyllde 4. Båda var någorlunda normbrytande när det gällde kläder, leksaker m.m. Det var aldrig några problem och de uppmuntrades på den tidigare förskolan och var mycket omtyckta av samtliga kompisar (som såg fina roliga vänner, inte att de var annorlunda). På nya stället var det helt annorlunda. Mellan ifrågasattes från dag 1 vilket kön han var, vilket fick storebror att bara vilja passa in, var aldrig nån diskussion, över en natt smälte han in i pojkmallen. Lika omtyckt här men vågade sig inte på att testa om han skulle bli omtyckt som han var. Lillebror kämpade på ett tag, blev delvis ifrågasatt för sina attribut men samtidigt populär för sin personlighet. I hans grupp handlade mycket om status och hierarki. Han hamnade långt ner på den pga att han var ny och feminin, men högt så fort han dök upp med nån cool leksak (som de andra) Valde efter ca ett halvår att lägga allt ”tjejigt” åt sidan. Båda pojkarna är omtyckta för sina personligheter och säkert till viss del för ”prylar”. Det är tydligt hur de båda har lärt sig att man blir populär genom att äga coola leksaker. Till dessa räknas tydligen inte My little pony, Lego friends osv. Barnen är lyckliga men jag kan inte låta bli att undra hur det kunde ha blivit om de inte känt att de behövde passa in.

Jag oroar mig ofta för att mitt barn ska bli mobbat för att han är annorlunda, för att jag fostrar annorlunda än mängden. Det är liksom flera grejer på en gång här… Vi är icke-troende så han är inte döpt (han får välja själv när han blir äldre), vi fostrar genusmedvetet med alla möjligheter för honom, han går inte på förskola än och är 4 år (går dock i barngrupp och har ett brett socialt umgänge ändå – en del får för sig att barn är helt isolerade när man nämner att de inte går på förskola så vill bara förtydliga så ingen får för sig något sådant)… Men sedan så har jag varit med om att ett barn som passar in jättebra, har sådär ”lagom” gott ställt (inte fattigt, men inte heller ”rikt” då det också kan vara en sak som sticker ut), passar normen i utseende och sätt också har blivit mobbat. Så jag vet inte… det verkar inte behövas något särskilt heller.

Även de ”coolaste” barnen kan bli mobbade. Mobbingen tar inte hänsyn till cool eller mindre cool. Det man kan ge barnen är så stark självkänsla och så starka egna intressen att de är rustade inför de tiderna de ev. blir mobbade. Men sen klart, risken är större att en feminin pojk blir mobbad i en förortsskola än i en SOFO-skola där alla barn är klädda i beige och kallas hen, typ. Om man ska va ren krass. Men är det rätt väg att gå? Det är svårt. Jag är också konstant orolig för mina framtida barn. Jag var poppis i grundskolan och i högstadiet. Brutalt utfryst och mobbad av tjejerna (och vissa killar) i min klass på gymnasiet. Åter omtyckt – om än inte av alla men tillräckligt många för det skulle kännas bra – på högskolorna (gick i två olika). Mobbad av kärringarna på mitt extrajobb på Posten. Omtyckt på mina andra jobb… Ja du ser. Mobbingens vägnar äro outgrundliga, vi får jobba med oss själva så länge. Och säg alltid, alltid ifrån om nåt barn/nån förälder är elak/dum mot dina barn. Alltid.

Jag tror rent krasst att vilken status ett barn får i grupper har mycket med hens personlighet att göra och är inte så mycket man som förälder kan påverka. Eller givetvis ger man barnet en bättre grund om hen har med sig trygghet, uppskattning och kärlek hemifrån, men på det stora hela är det nog mest beroende av barnet självt. Om man är normbrytande eller inte tror inte jag är så avgörande. Alla mina barn är avvikare på olika sätt – på sätt de väljer och på sätt de inte kan undvika (tex pga funktionshinder) – men ingen av dem har någonsin varit mobbad eller utfryst. Det av mina barn som är mest synligt normbrytande – en kille det glittrar om 😉 – är också det barn som alltid har hög status i alla grupper. Han är i alla sammanhang en sån som andra barn vill vara med och vara som. Hans lillebror som är mer mån om att passa in har däremot mycket lättare för att hamna lite i utkanten. Och storasyster går helt sina egna vägar och bildar sina egna grupper ;). Jag tror det där är svårt att styra som förälder. Om man börjar göra för mycket – tex ser till att barnen har ”rätt” aktiviteter, rätt prylar och kläder eller de roligaste kalasen – så skickar man bara signaler till barnen att det är enormt viktigt att passa in och det tror jag snarast gör ungarna ängsliga och mer utsatta.

En färsk händelse, hoppas jag kan få återkoppling på detta för det känns ledsamt. En familjemedlem till mig har en son som snart blir 4. Han har både s.k. ”pojkiga” och ”flickiga” drag (ursäktar mig själv om jag uttrycker mig slarvigt men tror budskapet går fram.) Han tycker om att leka med bilar, kan fler bilmärken än jag själv osv. Och tycker om alla färger alltså blått, grönt, rosa, lila, glitter osv. Har hittills inte fått några värderingar om huruvida något är flickigt eller pojkigt utan han har alltid fått välja kläder och leksaker själv. Här är en text från hans mamma som jag fick tillåtelse att använda:
”X berättade för mig att han fick frågan från en vikarie idag ”Är du en flicka eller en pojke?” Hon hade kommenterat på att han hade nagellack. För en vecka sen målade vi varje finger i varsin färg, som en regnbåge. Han var mycket förtjust i det!
Han sa till den där vikarien att han var en pojke i alla fall…
Sen berättade X för mig att ”Mamma, pojkar har inte nagellack. Det har [namn] sagt”.”
Försökte först på något sätt ursäkta det med att det säkert är en generationsfråga (öh) men fick veta att vikarien är en ung tjej.
Blir så ledsen över tanken på att X var så glad över sina regnbågsnaglar och sedan blir ifrågasatt, vad händer i huvudet på honom då? Även om man innerst inne anade att detta skulle hända i förskole/skolsammanhang, men REDAN? Och av en vuxen? Innan han ens är fyllda 4 år? Fattar inte…

Håller helt med Presens!
Och sedan undrar jag varför det var så viktigt för vikarien att könsbestämma barnet. Det spelar väl ingen roll för yrkesutövandet eftersom de ska behandla alla lika? Om hon nu inte var en pedofil som föredrar ett visst kön, då är det ju såklart mycket viktigt.

Jag har ju inga barn och vill helst aldrig få egna så här kommer min kanske irrelevanta åsikt: Man ”fostrar” barnet till att aldrig vara den som sållar sig till mobbarens gäng. Jag kommer ihåg barn från min skoltid som ensamma kunde stå upp mot och säga ifrån mot hela gruppen, och de var barn från alla olika statusgrupper, och fick inte ta några långvariga negativa konsekvenser. Däremot räddade det den mobbade och mobbningen avtog (bytte offer…). De slog inte mot svaga helt enkelt. De slickade inte röv heller. De hade som sagt olika status men för detta hade de nån slags respekt I guess.
Jag är lite utfryst på jobbet med drygt 25 anställda i gruppen. Jag har låg social ställning (i hela mitt liv alltid haft hög) och talar i stort sett endast med mina bordsgrannar även om nödvändigt ont tal med andra pga jobb såklart går ok. Men aldrig tillfrågad om något, aldrig följa med på något, ja ni vet alla tecken man förnimmar och som man ska tillstå. Jag har alltså låg status men inte direkt mobbad. Jag har hellre dessa två jobbvänner än hög status bland alla skithögar jag jobbar med.
För min pappa var det väldigt viktigt att jag som yngre hade hög status så att han aldrig skulle behöva skämmas. Jag kan tycka idag att det hade varit bättre för mig i många situationer att inte trycka ner mig själv för att passa in utan att jag hade stått upp för mig (och han hade stått upp för mig) och att jag t ex hade kunnat få ligga på rummet och läsa ifred en hel helg istället för att ”ringa en kompis” och dra runt på stan eller leka med en massa störda ungjävlar som bara skrek och slogs. Än idag försöker jag bryta det mönstret och stå upp för mig själv, offra hög status för det. Min självkänsla och erkännande av min egen autonomi och lika värde och min integritet osv är viktigare för mig.
Men det är skillnad på verkligheten för vuxna och barn, det är ju som du ofta säger en djungel där ute….

jag var hårt mobbad hela skoltiden, och har funderat massor på vad man skulle ha kunnat göra för att undvika det. tyvärr har jag inget svar, men är lite inne på det som några skrivit här, att det handlar mer om självkänsla än att inte vara avvikande, för de populära kunde göra annorlunda saker och få efterföljare, medan jag t ex fick höra att jag skulle ge fan i att härmas om jag hade ”rätt” märke på skorna. när jag var liten var jag övertygad om att jag skulle klara mig om jag bara någon enda gång skulle lyckas ge svar på tal, men nu som vuxen vet jag att alla med min funktionsnedsättning inte blev mobbade (även om det är vanligt).
att slåss fungerar inte, iaf inte om man är tjej, jag var fysiskt stark och följde flera gånger det vanliga rådet att slå till den starkaste i gruppen, inga problem, men det resulterade bara i att jag blev ännu mer hatad och fick ännu mer stryk. ensam mot 4-5 personer har man ingen chans.
har inte barn själv, men om jag hade det så skulle jag försöka stärka dess självkänsla på alla sätt, samt byta skola tills det blev bättre, det kan man tack och lov göra utan att flytta nuförtiden. sedan skulle jag försöka få barnet att prata med mig om sin situation, utan att skämmas, för en svår sak med mobbing är just skammen, jag gjorde allt jag kunde för att dölja vad som hände för mina föräldrar, t ex låtsades att jag gick till en kompis och lekte.

Det är så konstiga sociala dolda regler som reglerar det där. Bästa är nog att försöka ge barnen så god självkänsla de bara kan få…. dels för att jag tror att de med god självkänsla får hög status, men också för att vaccinera mot dåligmående av att ständigt vara under attack… 🙁

Det du tar upp är så rysligt svårt, och detta är något vi brottas med varje dag. Skulle kunna bolla detta fram och tillbaka i en evighet tror jag.
Min erfarenhet är att det är svårare att sticka ut som pojke. Vi har tre barn, pojke 14 år, flicka 11 år, pojke 4 år.
Äldsta sonen har genom hela sin uppväxt varit ”tjejig”, och självklart är det inte statushöjande att som pojke vara rädd för mörker, blod och höjder, att avsky slagsmål, att gråta när man egentligen borde bli arg och att vara dålig i idrott. Och barnen själva är medvetna om detta, sonen beklagar sig ofta och säger saker som att ”vem skulle vara kär i mig, tjejer gillar ju bara de coola killarna som låter illa och bråkar hela tiden”. Som tur är har sonen aldrig varit mobbad, men tror det handlar om just ren och skär tur. Och själv säger sonen att han inte vill vara annorlunda, men att han blir arg på att vissa pojkar tar så stor plats.
Dottern däremot är populär och har mängder med vänner trots att hon inte hör till de mest tjejiga tjejerna. Jag uppfattar flickrollen som mer tillåtande just vad gäller status i gruppen. Som flicka är det väl helt enkelt mer ok att röra sig åt det pojkiga, kanske kan det till och med vara statushöjande att röra sig på killarnas planhalva genom att spela bandy på rasten istället för att hoppa hopprep?
Yngsta sonen är en mjuk och stillsam 4-åring som är rädd för de jämnåriga pojkarna på förskolan, och han har sakta men säkert fått lära sig vad som förväntas. Han älskar katter och glitter (såklart!) och är helt ensam bland pojkarna om att ha Hello Kitty-kläder och att vilja vara lucia i luciatåget. De andra pojkarna är typiskt pojkiga, och det gör ont i mig att veta att sonen ska följas med dessa buffliga, hockey-pojkar genom hela skoltiden. Hur i hela friden ska han, som redan nu är rädd för att bli instängd på toan eller nedbrottad på marken, klara sig välmående genom detta?
Det enda jag känner att vi som föräldrar kan påverka är barnets självkänsla. Man vill ju liksom så det där fröet, att de ska känna att det inte är ok den dagen de blir utsatta, att de inte ska beskylla sig själva. När det gäller yngsta sonen försöker vi jobba mycket med att han ska känna att hans känslor räknas. Att man faktiskt får bli rosenrasande när någon håller fast en mot ens vilja och att han får bli arg om någon säger att hans rosa skor är fula.
Det är sannerligen svårt detta och det är så spännande att höra andras erfarenheter!

Jag har inte så mycket erfarenhet av mobbing (även om jag inte tillhörde de populära) men jag kan känna igen mig i det du skriver om Ninja, att hon inte är typiskt ”tjejig”. Jag tror inte du behöver oroa dig så mycket för henne. Jag var också en ”pojkflicka” när jag växte upp. Jag lekte med pojkarna och körde bilar samt var i snickerirummet och hamrade med killarna, samtidigt som jag ändå lekte affär och hade massa barbies hemma. Det var aldrig några problem.
Däremot vet jag inte hur det kan vara för pojkar som bryter normer, med tanke på att ”pojkflickor” ses som nåt bra (de tar ju efter det manliga, som ”alltid” är ”bra”) medan ”tjejiga” pojkar och män är ”dåligt”.
Jag vet inte heller om man som förälder kan höja ett barns status med tanke på att mobbing och sånt kan drabba i princip vem som helst, oavsett hur ”rätt” de beter sig och/eller klär sig.

Jag har inte själv blivit mobbad, och mig veterligen inte mina barn heller, däremot har den äldre haft problem med kompisar då hon varit väldigt otrygg i annat än hemmamiljö. Hemma var hon ett glatt och livligt barn, väldigt fantasifull i alla slags lekar. Lösningen för oss var att bjuda hem kompisar, ibland en, ibland flera, ibland med föräldrar. Det är jättebra att lära känna andra föräldrar, även när barnen är stora.

Tänker på det varje gång min son väljer en klänning och jag tänker att det varit lättare om han valt byxor (ja jag skäms och vill inte tänka så). Förhoppningsvis är han tillräckligt stark! Han är en extremt social fyraåring och han har stenkoll på att man bestämmer själv hur man vill se ut.

Jag var också en tåkkedär ”normutöverska” eller vad man ska kalla det i yngre dagar, men även nu (: Jag hade pojksmeknamn från lågstadiet till och med högstadiet, men absolut inte på det förlöjligande sättet. även om jag nu tycker att det var lite sjukt att man fick lov att ha ett annat namn bara för att passa in i den position jag hade. Men jag var med på det och alla andra och det var liksom inget konstigt med det. Jag lyssnade på kiss och repa sönder den enda spice girlsskiva jag fick och mina föräldrar epilerade inga ”såhär ska en tjej vara och vice versa”. Jag blev inte mobbad för att jag inte sprang runt i magtröja och lekte prinsessa och handlade på killavdelningen. Tvärtom så fick jag väldiga möjligheter som tyvärr andra tjejer i skolåldern inte fick oftast, nämligen leka med killarna .. oavsett aktivitet. Jag kunde umgås och vara mig själv med både tjejer och killar. Jag har alltid haft fler killkompisar än tjejkompisar, men det har liksom varit ”normalt” för mig. Jag tror att ninja och tamlin är/ kommer att bli så säkra i sig själva pågrund att dom får vara precis som dom vill. Bli starka individer med en oerhörd öppenhet som kommer hjälpa under skolåldern, men även efter. Det har varit en oerhörd fördel för min del och det var något som jag tror mina föräldrar inte ens reflekterade över. Det jag känner mest har varit positivt med att jag hade det så är nu i vuxen ålder. Att kunna prata med killar utan att det blir ”laddat” eller jag ska spela ”supermegasexobjektochkåtögon” för att få uppmärksamhet av en kille. För jag vet att en kille och en tjej kan umgås med bara vänskapliga känslor och faktiskt samtala om allt mellan himmel och jord. Detta kommer jag epilera på mina framtida barn, en slags regnbågsfärgad personlighet som inte innebär begränsningar utan möjligheter och visa att man faktiskt inte behöver tycka om allt som någon annan människa tycker om (:

Jadu, den var inte lätt men jag tänker så här. Om någons status ökar åker någon annan automatiskt ner på stegen. Poängen är att det är själva den kognitiva vanan att jämföra (och som genomsyrar hela samhället)som skapar mer och mindre gynnsamma ”positioner” i en grupp. Kanske är det inte bara en kognitiv vana, man kan kanske också hävda att det är ett sätt för hjärnan att skapa ordning i tillvaron. Hur som helst behöver man medvetandegöra och försöka frigöra sin hjärna från såna här vanor. Det är ju spännande att försöka tänka på andra sätt. Sedan lever vi ju fortfarande i en jämförande omgivning, men som någon skrev i en kommentar, det kanske måste handla om hur man kan påverka sitt barns sätt att se på sig själv och därmed att känna om sig självt. Påverka självbilden.
Själv har jag länge funderat på denna jämförandets vana (funktion?). Jag blir galen på att det ska tävlas i alla, ALLA, sammanhang. Mäta oss mot varandra (hence – idrottens omåttliga utrymme i mångas liv, i media, suck). Barnen mäts i skolan, sedan går de till en fritidsaktivitet (med stor sannolikhet idrott) där man mäts mot varandra, sedan går de hem och ser (herregud så trist) på tv på folk som tävlar mot varandra i ALLT. Bakning, kärlek ……
Vuxna som har fest ska ha tävlingar. Kubb, tipsrundor, musikquiz.
JAG VÄGRAR!
Sedan kan jag tycka att det är helt förfärligt att vi inte kan skapa en arbetsmiljö för våra barn som är trygg. Det finns forskning som visar på att mobbingplaner inte gör ett dyft nytta.
(The Mummy syftar inte på att jag är en supermamma eller så, utan på att jag börjar bli rätt ålderstigen).

Gällande Tamlin: tv-spel. Typ skylanders och Disney infinity, mario-spel mm. Köp sedan lite schyssta t-shirts med tv-spelmotiv. Färgglatt och passar fint med tyllkjol ☺️
Ninja: om hon gillar djur så hästar. Lär barn. Tidigt empati, ansvar och ledarskap + att det förenar. Var själv en riktig pojkflicka (hatar ordet) med kortklippt hår och inte en klänning i sikte, hästarna förenade dock mig med de barbielekande tjejerna klädda i rosa…

Jag skulle också vilja hävda, som första inlägget, att det har jättemycket med föräldrarnas självkänsla och roll i klassen att göra. Sorgligt nog. När jag var liten var jag sjukt blyg och osäker. Jag kände mig främmande för det sociala spelet i barngruppen, och kände bara osäkerhet för allt som var coolt och inne. Jag var osäker första dagen i skolan och jag hade sedan låg status i klassen. Då trodde jag ju att allt berodde på mig, men mina föräldrar överförde sin osäkerhet på mig.
De kom från Finland och kände sig alltid underlägsna. Idag känns det så främmande att Finland hade så låg status för bara, säg, 20 år sedan. Men så var det. De hatade föräldramöten, ville inte följa med på klassgrejer, var ovilliga att ta hem kompisar och talade negativt om de andra föräldrarna inför oss barn. Särskilt de föräldrar som var sådär självsäkra och engagerade.
Sedan blev jag retad för allt som jag gjorde, som bröt mot vad som gav status; jag var religiös i en tid när det stormade som värst kring Livets ord, jag föredrog folkmusik framför disco och jag fick jämt svara på frågan om varför ”alla” finnar är alkoholister, bär kniv och slår sina fruar.
Samtidigt hade jag klasskompisar som också kom från Finland eller var religiösa som tillhörde coola gänget. Skillnaden var att både de och deras föräldrar hade en självklar självkänsla och vågade ta plats.
Idag är jag en helt annan människa och har inget kvar av osäkerhet och dålig självkänsla i den typen av sammanhang. Jag känner att jag rör mig självklart på skolgården och jag pratar med alla barn och personal/andra föräldrar och den känslan har mina barn också haft med sig från första dagen. Varför skulle inte de äga rummet och ha en självklar röst? De litar på att jag stöttar dem eller hjälper till att föra deras talan om de vill reda ut något med en lärare eller klasskompis och de vet att jag är snäll och tillmötesgående mot deras klasskompisar. Jag tror att det gör att de vågar vara sig själva och också vågar stå upp för andras rätt att vara det.
Orättvist nog, ser jag ofta att osäkra föräldrar har osäkra barn, och att coolaste föräldrarna har coolaste barnen. Ibland är de både coola och elaka/rasistiska/fördomsfulla. Den värsta kombinationen. En kan nästan se framför sig hur de för över mobbingbeteende genom snacket vid matbordet. jag förstår i alla fall i efterhand att all skit jag fick höra om kristna människor när jag var liten inte kom från mina klasskamrater själva, utan från deras föräldrar.

Önskar jag hade svar på den frågan.. Är livrädd inför skolstart och förskolestart. Inte i första hand för att han ska bli mobbad utan för att han ska förändras från min snälla, fina, busiga unge till en pojk-pojke. Jag är rädd att han ska ärva den sociala osäkerhet jag ärvt av mina föräldrar och att jag inte kommer kunna rusta honom att stå emot normtrycket och att den han är innerst inne iochmed det kommer att försvinna.
Kan dessutom som fd mobbad säga att ständiga uppmaningar om att ”det är bara att inte ta åt sig” eller ”om du blir ledsen låter du dem vinna” är att tala om att det är den mobbades fel att den mår dåligt över att bli mobbad. Inte så lyckat om än välment.

Mim bistra erfarenhet är att barnen lär sog själva och ändrar sig efter normer…
Min känsliga ganska tjejiga kille berättade häromdagen att han inte kunde ha sina nyinköpta rosablommig gummistövlar på sig längre. När jag frågade varför svaradde han att de stora killarna skrattar åt honom o säger de är tjejiga. När jag då frågade honom vad han sa, svarade han: Jag var bara tyst…
Jag har annars peppat honom. När han gick dit med kjol hade någon sagt till honom att killar inte har kjol varpå han svarade obrydd (enligt pedagogerna) Jag är kill och jag har kjol. End of discussion!
Men denna gången med gummistövlarna, handlade det om äldre killar som han ser upp till… Han är fem och dessa killar är 8. (Fsk delar gård med lågstadiet)

Jag blir så trött när alla sitter och analyserar vad det är i barnen som gör att de blir mobbade.
Det har ingenting med barnen att göra, det handlar om dåligt ledarskap i skolan. Punkt slut.
Det var problem med mobbning i ettan i en klass mitt barn gick i, waldorfskola med öppen attityd på de frekventa föräldramötena, och likförbannat försökte en pappa till ett mobbande barn skylla mobbningen på den mobbade. När den mobbades mamma sade att det är skolans problem, de får fixa det, föll fjällen från mina ögon. Den klassen hade en väldigt svag lärare nyutbildad lärare som inte vågade be om hjälp.
Jag hade själv problem under min uppväxt med andra barn som mobbade mig och trodde det var mitt fel, men naturligtvis försvann det helt när en stark lärare fick reda på det och sade ifrån.
Det bästa är att lära barnen att det är oacceptabelt med alla former av mobbning så att de kan säga till de vuxna. Små barn har inte kapaciteten att forma gruppdynamiken, och ska inte behöva ta ansvar för den. Som tur var är det nu lag på det också.

Ett tips:
De få gånger mitt eget barn (i dagisåldern) hade problem med någon annan i gruppen bjöd vi hem det barnet så det fick leka tillsammans. Funkade alltid, då fick de lite tid att hitta varandra i lugn och ro.

Jag vill poängtera för Anna ovan att föräldrarna bär ansvaret för barnens fostran och att det är omöjligt att lägga över det på skolan med de usla förutsättningar de har idag. Läraren har närmare 30 barn att hålla koll på & lotsa i socialt samspel, föräldrarna har bara sitt eget barn (+ ev syskon). Det säger sig självt att föräldrarna har bättre förutsättningar (i de allra flesta fall, när föräldrarna är närvarande & friska etc). I skolan jobbar de jättemycket med gruppen och kompisskap osv. men det är oerhört svårt att skapa ett fint klimat om gruppen består av individer som inte fått en trygg och sund grund från föräldrarna.
Sen tänker jag: Vad är att vara ”sig själv”? Alla formas vi av de miljöer vi omges av, vi formas & omformas gång på gång, varje dag. Vi gör val & omval, förhåller oss till omgivningen. Gör oss själva i relation till den – ibland i motstånd mot den. Jag tror att normbrytande barn oftast är normbrytande för att de fått möjlighet att bli det. Om de sedan väljer att följa normen i ett annat skede i livet betyder inte det att de är mindre sig själva – vi är ju alltid de vi är, liksom. Och är lika mycket värda oavsett.
Mobbning är som många skrivit helt oacceptabelt och väldigt svårt att helt förstå, alltså vem som blir mobbad. Men värderingar får barnen med sig hemifrån, så att ständigt föra dialog med sina barn om hur vi beter oss mot varandra och hur andra får bete sig mot oss är en bra grund, tänker jag.

Självklart bär föräldrar ansvaret för sina egna barns fostran!
Läraren har ansvar för värderingarna och gruppdynamiken i skolan.
Det är orimligt att föräldrar ska förväntas ta ansvar för en grupp som de varken leder, ingår i, eller ens tillbringar mycket tid i.

Måste de bli omtyckta? Förstår att du inte vill att de ska bli mobbade och kränkta men det finns ju en grå massa där emellan också.
Jag har själv varit mobbad för att jag har alltid varit självständig, gått min egen väg (totalt ointresserad av ”tjejgrejer” t.ex.) och gud förbjude – jag vägrade anpassa mig! 😉 Jag är glad för det idag. Men hade jag haft trygghet och uppmuntran med mig hemifrån hade jag nog kunnat stå emot mina plågoandar och kanske sluppit bli mobbad också.
Hade jag haft barn hade det för min del varit viktigast att de var respekterade och klarade av att säga ifrån och sätta gränser (jag fick aldrig lära mig det). Sedan om de har 20 eller två vänner är en sak de själva måste få välja och arbeta utefter.
Barn som har en bra grund och trygghet att stå på i form av ”du får vara som du vill oavsett vad andra tycker” klarar sig troligtvis långt bättre i livet än den större massan som är osäkra inför det som är annorlunda. Dessa människors åsikter är ändå helt ointressanta, för de vänder oftast kappan efter vinden i vilket fall.

Det viktigaste är att barnen får fortsätta att vara sig själva och känna sig trygga med det. Blir de mobbade får man ta tag i det då, man kan ju inte försöka anpassa barnen för att undvika mobbning.

Tänker lite som i första inlägget. Att föräldrararnas beteende spelar in. Jag är inte speciellt orolig (inte än iaf) för vår treåring som går på förskola.
Hon är omtyckt av kompisarna och de äldre tjejerna brukar krama och gulla med henne.
Ang. föräldrarnas roll så har jag en idé om att jag som är hyfsat ung, social, alltid är kvar en stund när jag hämtar, busar, skojar och pratar ofta med förskolekompisarna och är väldigt närvarande samt min man som uppfattas som attraktiv och lite ”cool” (och väldigt populär hos barn överlag) kan hjälpa att förhindra ev. mobbning.
Det är såklart ingen garanti men jag är inte så orolig.
Min dotter är dock ganska ”tjejig” men det tror jag inte spelar så stor roll, man kan ju alltid hitta något att mobbas för.

En jäkligt viktig del är nog också grundtryggheten och känslan av att ”jag duger, oavsett vem jag är”. Det kör vi all in på med vår tjej, plus den viktiga delen om att hennes kropp är hennes, hon bestämmer alltid över den, men det är ju en helt annan diskussion.

Jag har idag skrivit ett inlägg som rör ungefär samma ämne, men ur mitt perspektiv om hur jag som barn fick lära mig att jag var tvungen att vara flicka. Att vara ”bara barn” var inte ok.
Hemma fick jag stöd och inga som helst pikar om att vara annorlunda eller att jag borde bli mer flickig. Nu var jag inte särskilt pojkig eller ens särskilt neutral, utan mest mindre flickig än de andra och framförallt handlade det om viljan att få vara något annat än flicka och flickig åtminstone ibland. När jag ser bilder på Ninja, och läser dina inlägg om henne, får jag känslan av att hon är ungefär som jag var som barn.
– Jag ville vara barn, inte flicka, inte pojke, utan barn.
– Fast jag längtade efter att vara flickig, för att passa in.
– Min längtan efter att vara flickig ledde till sådana försök, det blev inte bra eftersom jag inte ”hade det naturligt”. Det blev överdrivet och jag hade önskat att någon hade stannat mig och ifrågasatt vad jag gjorde, att någon tog snacket ”du mer än duger som du är”, ”hitta dig själv är viktigare än att hitta ’flickigheten'”.
– Eftersom jag ville passa in, och hade listat ut att det gällde att vara flickig/tjejig, blev detta en stor press för mig. Ledde till dåligt självförtroende, svårt att gå ut utan smink och ångest över små bröst.
– Började läsa din blogg, hittade styrkan att sluta använda smink och tog av mig BH:n (och tänka sig att tuttarna kom till slut!). Faktiskt. På allvar, jag inser det först just nu att mycket av styrkan fick jag av att läsa dina ord. Wow. Älskar när jag förstår mig själv och de olika faserna i mitt liv lite mer.
Anyways, jag tror att dina barn blir lyckliga så länge de får stöttning hemifrån och ibland blir liiite, liite ifrågasatta (fel ord kanske, men ”hur kommer det sig att det är så viktigt för dig att ha läppglans” önskar jag att någon hade frågat mig. En ofarlig fråga för att sätta igång tankarna helt enkelt).

Visst spelar föräldrar in och hur de kan ge sina barn ett bra självförtroende och självkänsla, men skolan och personalen där är de som kan arbeta aktivt för att få bort mobbing. Det är i skolan barnen möts och det är där mobbingen startar. Föräldrar är inte med i skolan, men det är skolpersonalen.
Mitt tips är att välja skola noga. Är personalen aktiv och med på raster och på fritids? Det är ganska vanligt att pojkarna spelar fotboll för sig själva utan att någon vuxen är med och hjälper de att följa regler och löser konflikter på plats. Sen kommer de in på lektionen och konflikten tas upp igen nästa rast. För att ta ett exempel. När barn lämnas ensamma med konflikter kan det finnas hur många antimobbningpolicys som helst – de fixar inte att lösa konflikten. Det blir flugornas herre. Och det är skolans jobb att lära ut och ta ansvar för konflikthanteringen tills barnet är moget att sköta det själv (vilket bör vara sista året i gymnasiet, typ, om man ser till hjärnans utveckling).
En annan sak är fritidspersonalens syn på sitt ansvar och jobb de där timmarna mellan skolslut och föräldrarna hämtar, när barnen besöker fritidsgårdar etc. En del har utvecklat sin verksamhet och ”nätvandrar”, dvs söker upp barnen i soc medier och är tillgängliga för stöd i konflikter som uppdsår där. Här finns det större chans att lösa konflikter och stoppa mobbing, än i verksamheter som utför sitt jobb som de gjorde för 20 år sedan.
När du väljer skola: besök på dagtid och vandra runt och se hur det är på rasterna. Fråga aktivt om fritidspersonalen är aktiva på nätet. Två saker som kan göra stor skillnad.

Du borde skriva böcker riktade till föräldrar om hur de bör bemöta sina och andras barn för att inte vagga in sina döttrar och söner i stereotypa könsfack.
Du borde även skriva lättlästa skönlitterära böcker för de yngre årskurserna i skolan. Jag jobbar som pedagog i en 2:a och kämpar ibland i motvind mot alla pojkar, föräldrar och lärare med gammalmodigt tänk. I vårt skolbibliotek handlar alla lättlästa böcker riktade mot pojkar om fotboll och vinnare medans flickorna ska läsa om djur, hetrokärlek och prinsessor. Böcker med ditt tänk skulle verkligen behövas matas in i de tidiga åren.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *