Kategorier
barn & föräldraskap

Jag kommer ju fucka upp på nåt sätt

Jag tänker mycket på mitt föräldraskap, på alla misstag jag gör varje eviga jävla dag fast jag lovar mig själv att imorgon så ska jag vara en bättre mamma och ha bättre tålamod och lyssna mer och vara snällare och mer pedagogisk och inte skrika och skälla och bestämma om helt meningslösa grejer och så vidare i all oändlighet.

Och jag tänker på alla små kränkningar som mina barn antagligen utsätts för i all välmening, inte bara från mig utan från andra och på hur detta påverkar dem i det långa loppet. Visste mina föräldrar att de fuckade upp och hur de fuckade upp och när? Jag är ju medveten om många av mina tillkortakommanden men all skit jag inte är medveten om då?

Vad kommer mina ungar älta när de blir stora? Kommer de veta att de är fantastiska, okränkbara och värdefulla trots sin griniga, egocentrerade och trötta mamma eller kommer jag upprepa mina egna föräldrars misstag och ge dem ett bekräftelsebehov som aldrig tar slut och som äter upp dem inifrån? Hur kommer jag fucka upp och vilka spår kommer det lämna?

mamma

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Jag kommer ju fucka upp på nåt sätt”

Ångesten inför detta och framtida eventuella barn!
Det går ju inte att inte fukka upp på något vis.
Jag ser som relativt nyligen utflugen unge (nä okej, fyra fem år sedan.. men ändå, det är nu det kommit ifatt en) på mina föräldrars alla brister och har väl känt en del sorg inför det. Men samtidigt är jag vuxen nu, och jag förstår varför de är som de är, och jag ser ju allt det fantastiska de också är utöver ”felen”.
Så kanske det kan vara en tröst. Du gör så gott du kan, och barnen kommer(förhoppningsvis) ha förståelse.

tjena LD, jag vet inte om detta kommer göra att du känner dig lättare om hjärtat men jag kan ju alltid försöka.
jag är en tjej på 18 som hade en väldigt fin barndom. jag var en lycklig unge trots problem med social fobi och allmän känslighet inför många situationer, eftersom mina föräldrar älskade mig och fick mig att känna att de gjorde det. men det betyder ju inte att de inte gjorde misstag.
min mamma och pappa förstod till exempel inte när jag försökte förklara att jag hade sociala problem, sa att jag ”bara var blyg” fast jag visste att blyghet inte ska innebära att man får så mycket ångest att man inte kan röra kroppen av att bli tilltalad av främmande människor. sen hände det ändå att de blev arga på mig när jag inte presterade i sociala sammanhang, trots att jag försökt förklara, vilket fick mig att känna väldigt mycket skuld (exempelvis när mamma sa att jag ”betedde mig som en femåring, det är ju så man skäms” efter ett samtal med en lärare när jag själv var tolv år och själv tyckte att jag gjort bra ifrån mig).
nu när jag tänker på det i efterhand känns det ju som en rätt stor fuckup att inte lyssna när ungen försöker förklara VARFÖR hen gråter och kurar i ett hörn inför att gå på barnkalas, och ibland blir jag ganska arg av att tänka tillbaka på det. MEN. mina föräldrar har erkänt sina misstag, försökt hjälpa mig när jag som sjuttonåring började medicinera för social ångest, och har accepterat och erkänt att de hade fel. och med en trygg barndom som grund att stå på, så räcker det.
jag antar att jag säger detta eftersom jag, genom att läsa din blogg, får känslan av att du inte hade en särskilt bra barndom. och jag kan naturligtvis ha fel, men jag får även känslan av att pressen kanske blir större då eftersom man kanske inte vet hur det känns att ha en trygg grund att stå på och därav tänker sig att varje litet misstag betyder undergång. men i de flesta fall så gör det inte det, så länge ungarna mår bra, är älskade, och vet att de är älskade. det är liksom helheten som räknas.
du har all rätt att dissa mig som den barnlösa fjant till tonåring jag är, men jag tror du dömer dig själv för hårt ibland. och jag tror att dina ungar är lyckliga. så du kan nog andas ut.

Jo , och hur man än gör, ångar man är är rädd att just jag som mamma inte gav den rätta modet:) Kram du gör det säkert bäst, trots tamkarna.. De har ju den bästa mamman de kunde få..

Kanske att vi inte pushade tillräckligt. Att vi nöjde oss med ett halvdant resultat istället för att förvänta oss att barnet ger sitt yttersta. Att vi serverar det mesta på ett silverfat, att de inte fick uppleva tillfredsställelsen att själva spara ihop till något efterlängtat. Att vi ohar och ahar över att de själva tar på sig kläderna, istället för att se det som ngt självklart. Att vi inte lär dom hjälpa till och ta ansvar för att vi så gärna vill låta dom få vara barn. Att vi inte rustar dom tillräckligt för vuxenvärlden. Att vi inte lär dom att det är dom själva som är sin egen lyckas smed… Bara spånar här, men alla generationer kommer ju ha sin typ av fuckups men vi kan ju bara göra det bästa utifrån vår övertygelse och tänka på allt det fantastiska vi faktiskt gör för dom hela tiden. Heja oss. Eller nåt.

Jag läste nyligen ”Våga ta plats i ditt barns liv : så stärker du relationen till ditt barn och undviker att barnets jämnåriga övertar din roll” av Neufeld och vissa saker fick mig att tänka att du borde läsa den. Den utgår från anknytningsteori.

Skulle vara jätteintressant att höra vad under din uppväxt som gjorde att du fick så stort bekräftelsebehov (som du skriver). Så man kan försöka att undvika i alla fall det lite med sina barn…
Jag tänker som du, vad kommer mina barn vara arga på mig när de är vuxna?

På ett sätt off topic och ändå inte: har just tittat klart två säsonger av The Fall (brittisk serie förlagd i Belfast med Gillian Anderson som DS), slås av den feministiska diskussion som pågår i undertexterna. Som sista avsnittets parafras på Margaret Atwoods “Men are afraid that women will laugh at them. Women are afraid that men will kill them.”

Läs aldrig Alice Miller! Jag tror (tvärt emot henne) att vi människor är härdiga varelser, vi kan ta rätt mycket fuckups och ändå komma över och igenom det relativt helskinnade. Jag tror en kommer långt på att göra sitt bästa och att vara lyhörd och ödmjuk när barnen i olika perioder har behov av att knåda och älta och ifrågasätta och omtolka sin barndom.

Alltså, min mamma har långt ifrån alltid varit perfekt eller bra men samtidigt har hon också varit bäst! Vissa saker hon sa och gjorde gör mig arg men allt det bra tar över. Jag går inte runt och håller det emot henne och är arg som vuxen, jösses, då får man ju snacka ut eller gå hos psykolog! varför skulle man gå runt och blaima sina föräldrar i vuxen ålder???? Om de nu inte gjort nåt hemskt vill säga. Ser inte riktigt paniken och stressen över detta.

Jag skulle tycka att det va intressant att få höra om hur din uppväxt och uppfostran har påverkat dig, både det positiva och det negativa. Visst du har ett bekräftelsebehov men du är ju fruktansvärt stark och modig och en massa andra saker. Vad kommer ifrån dom och deras uppfostran och vad har du jobbat på själv.

Men alltså. Föräldraskap är ju liksom gjort för att fucka upp. Herregud! Mina föräldrar gjorde väl en massa fel samtidigt som dom gjorde ännu fler fantastiska saker och tja, jag å syrran är väl hyfsat okej idag liksom? Så länge man inte slår sina barn eller psykar dom osv så får man väl ändå anse att man är en bra förälder? Man har ju ett mål att man minsann ska göra si eller så och så landar man nånstans mitt emellan. Alla har olika åsikter kring vad som är bra uppfostran osv men nånstans måste man ju bara landa i att mitt sätt är det som duger. Ingen är perfekt! Föräldrar är också människor! Dina barn kommer säkert minnas att du gormade och skrek, men dom kommer även minnas all kärlek och trygghet som du gav dom. Det är jag övertygad om! Kram

En omöjlig ekvation att lösa. För även om en skulle vara perfket och flerfri och därmed inte göra några misstag som anda före en har begått, så är varje nytt barn n egen idivid som kan uppfatta situationer på ett unikt sätt som ingen före en gjort.
Jag tror, som fler ovan varit inne på, att om bara barnen känner att avsikterna alltid var goda så blir inte det eventuella saken som en gör som är kränkande, just det, kränkande. För om kärleken finns och litas på, så tas inte handlingen lika illa upp, om än alls, som den annars skulle gjort. De litar på intentionen bakom och det väger över.
Som grädden på moset. Kan ni tänka er vilken otrolig prestationsångest som en skulle lämna efter sig om en som förälder aldrig gjort fel. Kan ni tänka er hur de skulle bli en omöjlig akt för dem att följa med deras egna barn. 😉

Jag lovar mig själv varje kväll att : ”imorgon ska jag minsann kliva upp innan min dotter, duscha och vara pigg och alert när hon väl vaknar”.
Det fungerar inget vidare. Känner mig som en vidrig, lat och elak förälder som låter dottern agera väckarklocka morgon efter morgon (nu på lovet) och som behöver tjata om frukost i hela 30 min innan jag äntligen släpar min blekfeta kropp ur sängen eller soffan.
Jag ska bli bättre på detta… imorgon.

Jag har varit med om massor som borde ha golvat mig totalt, både från föräldrar och andra och även om jag inte kommit ur allt oskadd så är jag ändå mestadels en intakt och relativt harmonisk människa. Jag tror verkligen man kan klara väldigt mycket och även det påverkar så behöver man inte slås sönder. Jag vill inte gå så långt som ”det som inte dödar härdar” men lite av det stämmer. Jag har oftast i långa loppet fått mestadels positiva upplevelser av det svåra jag haft. Det tyngsta i mitt liv, när jag förlorade min älskade mamma gjorde ändå mycket positivt. För det första så kunde jag se att jag faktiskt kan leva utan henne. För det andra har hon gett mig oändligt mycket fint som jag aldrig kommer glömma eller tappa, det är mest min egna önskan om mer som fortfarande stinger mig. Hon är en inspiration till mig, jag vill inte bli som henne i allt, hon hade dåliga sidor och vi är olika människor, men jag ser att hon kunnat göra så mycket för mig så om jag gör hälften vad hon gjorde för min dotter tror jag att jag lyckats bra.
Jag har gråtit och lidit så mycket i mitt liv men än så länge har det aldrig varit helt fördjäves. Jag kanske inte alltid har fått vad jag velat men i slutändan har det ändå funnits någon typ av reson och mening i det som hänt.
Jag försöker att inte oroa mig för mycket och tänka att jag kanske kan kompensera för mina brister i andra områden med mina starka sidor. Jag försöker bättra mig varje dag när det gäller relationer och jag tror att det faktiskt räcker en lång bit på vägen.

Bara det faktum att du över huvud taget funderar i dessa banor gör att du har kommit så oerhört långt i att stötta dina barn på bästa sätt. Du funderar på ett ödmjukt vis, du funderar över din roll och hur det påverkar barnen. Det önskar jag att alla som har barn kunde göra.

Jag jobbar i socialtjänsten. När jag möter barn som av olika anledningar har det svårt så beror det nästan alltid på att de lever med vuxna som inte kan dra gränser. De vuxna kan inte dra gränser i / för sitt eget liv vad gäller pengar, alkohol och ibland droger och kan självfallet inte dra gränser för sina barn.
Det kanske är att dra det till ytterligheter att koppla det du skriver till barn jag möter i socialtjänsten, men nånstans tror jag man kan vara ganska mycket ”hur som helst” som förälder så länge det finns gränser och ramar som håller ihop det.

Jag tror att de flesta tänker i dessa banor. Och visst kommer ungarna att ha säkert invändningar mot sina föräldrar, det ingår ju liksom från generation till generation. För mig så är det viktigaste dock att de ska känna sig älskade i alla lägen o det är viktigt för mig att säga förlåt. Sen kan man inre vara perfekt i alla lägen, man är en människa med laster och man gör misstag. Men jsg tror att om barnen känner att de är älskade i grunden så blir det ändå ok.

Verkar som att min tidigare kommentar försvann trots att jag försökte skicka den flera gånger (hamnade alltid på en söksida när jag klickat ”posta”… Försöker väl igen antar jag).
Jag skulle gissa på att alla föräldrar känner och tänker så där. Det är ju omöjligt att inte göra nånting fel, men jag tror man måste tänka på vad barn behöver, egentligen. De behöver bli respekterade, accepterade och känna sig älskade, oavsett vad de säger och gör. Och det tror jag dina barn gör, det verkar så på dina bilder och vad du skriver om dom.
Ingen förälder är perfekt och med tanke på din egen uppväxt tror jag du är alldeles för medveten om de fel man kan begå i sin föräldraroll och därför har du mer koll.
Man får faktiskt tappa humöret och vara grinig ibland, det är mänskligt. Det lär ju barnen samtidigt att det finns gränser men också att det är ok att vara sur utan att de måste höra att de inte får känna på ett visst sätt.
Så tänker jag i alla fall 🙂

Ja, alltså, jag tänker såhär: för det första är jag bara drygt 19 – dvs skitung men pga halvstrulig barndom så har jag väl ändå kommit till ett fåtal insikter och även om det finns flera kvar att nå kan ju dela med mig av en. Min morsa har varit extremt….ja, finner inte ord. Jag har aldrig tvivlat på att hon älskar mig men hon har haft tålamod, inte alltid varit så himla pedagogisk osv. Och visst har jag säkert skitmånga issues från min barndom och svårt att lämna boet/knyta an/osv/osv, men samtidigt har jag lärt mig att JAG ska gilla MIG, trots det så gör jag mig till för andra, fixar och donar etc men jag har fått lära mig att jag har alltid mig själv och att jag får finna tröst i mig själv om inget annat finns. Så i slutändan är jag ju vansinnigt glad att just jag är jag och det är ju min barndom och min föräldrars snesteg som delvis gör att jag är som jag är. Tror kort sagt att det finaste barnen kan ge är att tillit till sig själv och att gilla sig själv – för då blir ev trauma (i min mening) inte ett lika stor börda och det minimerar ju bekräftelsebehovet. Då kan man skrika och vara opedagogiska emellanåt.
Heja dig!

Jag säger som min mamma sagt om sina barns uppfostran: när jag dör ska de klara sig själva. Om jag dör i morgon ska de kunna sköta sitt hem, laga sin mat, betala sina räkningar.
Jag är dotter till ett maskrosbarn (mamma) och en som bär tydliga spår av sin dåliga uppväxt (pappa). Mamma har läst någon stans att maskrosbarnens barnbarn får en ”normal” uppväxt. Det tar några generationer att sudda ut en kass uppväxt.
Barn är mer eller mindre resilienta, får de bara en grundtrygghet klarar de lite skit. Du lär ju redan dina barn att de får vara som de själva vill, inte som samhället anser baserat på vad som råkar finnas mellan deras ben.

Jag har inga barn ännu men inför framtida avkommor är jag inte särskilt orolig över min egen föräldraroll och uppfostran. Jag är snarare jävligt nojig över hur andra barn, vars föräldrar inte tänker till, kommer till att påverka mina ungar. Föräldrar som begränsar, tvingar in i könsroller och tutar i sina barn både det ena och andra. Saker som mina barn kommer bli indirekt utsatta för och som kommer begränsa dom även om jag som förälder försöker uppfostra med genus- och jämställdhetstänk. Det skrämmer mig.

Jag undrar hur stor del av dem som skriver ”jag blev ju ok” som har egna barn respektive inte har jämfört med dem som inte skulle skriva så. Jag var iaf mycket nöjdare med min uppväxt före jag fick barn själv.

Jag har tänkt på detta inlägg i ett par dagar nu. Jag har tänkt ur perspektivet hur jag själv känner inför mina föräldrar.
Jag har inga problem med de misstag de har gjort. Det jag har svårt för är att de inte ens vill diskutera detta, de slår ifrån sig. Mina föräldrar kan inte hålla isär min upplevelse och min kärlek till dem. På samma sätt kan de inte förstå att deras kärlek till mig inte är det enda som påverkat hur jag mår. Jag har även påverkats av deras mindre bra sidor, vi är ju mångfasetterade vi människor.
Det skulle vara så mycket lättare för mig om de kunde sluta försvara sig och sluta känna rädsla att jag inte älskar dem när jag vill prata om de mindre smickrande sidorna. (Det behovet har jag eftersom dessa sidor fortfarande är aktiva och jag upplever samma kränkningar varje gång jag möter dem).
Så min slutsats är att misstagen i sig är inte ett problem. Däremot förälderns ego att inte se sina brister i efterhand och kunna be om ursäkt för dem är ett problem. Det gäller för övrigt alla människor.

Stort igenkännelse där! Förstår precis vad du menar <3 jag försöker trösta mig med att jag iaf är medveten om det och gör mitt bästa för att ta ansvar för det. Något som jag inte upplevde att mina föräldrar gjorde. Jag försöker dock att lugnare själv med att det räcker att man är en tillräckligt bra förälder för att barnen ska bli ok. Sedan är ju inte den sociala faktorn allt, på gott och ont. En hel del är även genetiskt betingat och det är svårt att värja sig emot, där kan man bara stötta sina barn så gott det går. Kram!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *