Kategorier
barn & föräldraskap

En hund fostrar du att lyda. Ett barn fostrar du till självständighet.

Cissi Wallin skriver ett inlägg om mitt favoritämne barnafostran; ”Barn är som hundar och hundar är som barn” där hon menar att barn liksom hundar behöver tydliga gränser, typ veta vem som bestämmer. Jag håller med om en del i hennes resonemang men i stora hela har vi nog ganska olika syn på det.

Det sägs att en fullvuxen hund har ett intellekt som en 3-årig människa. Så rent krasst är ju random vovve smartare än min bäbis. Jag har jämfört barn- och hunduppfostran förr. En av mina nära vänner har fött upp hundar i många år, och är mamma till två småbarn. Vi har snackat mycket om det här, att kunna jämföra. Och att det gör många helt tokiga av moralism. ”BARN ÄR INTE HUNDAR!”.

I vissa avseenden så finns det såklart massa likheter i beteenden och bemötande och kanske framförallt i hur hundar och barn funkar. Det håller jag med om helt. Djur är djur liksom.

Men jag tänker att hela diskussionen (som då uppstår i kommentarsfälten) handlar om olika barnsyn helt enkelt och att det är därför det blir motsättningar. (s.k ”moralism”) Auktoritär vs antiauktoritär. ”Tough love” vs den fria uppfostran. En del tror att barn behöver dresseras och aktivt formas medan andra tror barnet lär sig ändå och att de behöver följas mer. (Hårddraget såklart) Jag tror det senare personligen och tar lite illa vid mig när man talar om barn som hundar eller uppfostran med belöningar och straff om jag ska vara ärlig. Även om det kan vara effektivt (för stunden) så undrar jag om det verkligen är bättre för barnets utveckling?

(Obs jag har verkligen inga svar, går mest på magkänsla och undrar vad fan jag håller på med hälften av tiden. Föräldraskap är svårt och jag vet inte hur man gör.)

Och en grundläggande skillnad mellan barn och hund är ju att hunden ska leva med dig under ditt beskydd i resten av sitt liv medan barnet ska växa upp till en trygg och sund vuxen som ska klara sig själv. 

Hur tänker ni?

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”En hund fostrar du att lyda. Ett barn fostrar du till självständighet.”

Jag håller helt med dig. Visst kan barn lära sig att ”uppföra sig” genom att man är auktoritär och ställer upp en massa regler, använder time-outer mm, men problemet blir ju att barnet i så fall bara gör det för att undvika negativ uppmärksamhet/straff, inte av en inre känsla för att det är bra att samarbeta och ha en fin stämning i familjen. Äkta artighet, vänlighet, omtanke mm, hos barnen kommer av att man som vuxen föregår med gott exempel, inte genom att försöka styra och ställa hela tiden. Det är ju bara att gå till sig själv: Vilken person är lättare att lära av – någon som går före och visar, eller någon som springer efter en och skäller?

Jag är utbildad hunddressör. Har en redig massa titlar, allt från diverse olika typer av instruktör, till domare, till testledare och har en hel massa både teoretiska och praktiska kunskaper, tävlat en hel del osv. Jag har också barn, och är nästan utbildad förskollärare efter ett par hundra HP. Efter allt detta merit-skryt så kan jag konstatera att det bara är EN av väldigt många skillnader mellan barn och hundar, men ännu större är nog skillnaden mellan olika människors attityder och värdegrund. Det är genom de glasögonen vi ser och tolkar, och det är väl så det kan komma sig att olika människor kan titta på en och samma grej och tolka det så vansinnigt olika.

Lena: Du som dresserar hundar, visst gör du inte det med hjälp av straff utan med positiv förstärkning samt att ignorera dåligt uppförande?
Straff var det som jag reagerade emot i din text LD. Det tror jag aldrig på oavsett vilken ras vi är.

Jag tänker att barn OCH vuxna är som hundar (och många andra djur) på det sättet att vårt beteende påverkas av vilka konsekvenser det får. Grejen med barn, och hundar, är att de inte har så många erfarenheter, och dessutom rätt begränsad förmåga att föreställa sig saker och logiskt räkna ut vad som kan hända. Plus dålig impulskontroll. Därför behöver man skydda dem från dåliga beslut baserade på bristfälliga konsekvensanalyser.
Skillnaden mellan barn och hundar är att barn så småningom utvecklas intellektuellt och lär sig både tänka framåt och behärska sina impulser (i varierande grad, för all del), medan hundars kognitiva förmåga fortsätter vara ganska begränsad.

Exakt som du, tänker jag. Särskilt det sista i fetstil. Målet med uppfostran är ju inte lydiga barn, utan välfungerande vuxna, och det som ger lydiga barn är inte nödvändigtvis det som ger sunda harmoniska vuxna.
Även om det många gånger hade varit fan så mycket lättare att ha barn som bara gjorde som man sa hela tiden…. 🙂
Menar att jag i ditt kommentarsfält tidigare sett folk som jämför barn och hundar på ett mer felaktigt sätt, t ex hur man gör och tänker med hundar i kollektivtrafik, eller i affärer eller så. Är av den anledningen också lite allergisk mot jämförelsen, tänker man ofta hunduppfostran när man hanterar sina barn så är risken nog rätt stor att det blir dressyr av det…?

Tror inte man ska göra de så avancerat. Vi är djur i grunden och lär oss på samma vis, skillnaden är att vi med utvecklar en större kognitiv förmåga som leder till att vi kan anpassa oss till helt nya situationer baserat på erfarenhet snarare än trial and error.
Barn bör ha frihet att göra saker och upptäcka världen men inom vissa ramar. Ramar som expanderar med åldern.
Man bör i första hand givetvis utgå från att föregå met gott exempel eftersom barn till en början framförallt lär sig genom att härma/imitera men man bör även tillrättavisa barnet om Hen bryter ramarna/reglerna som finns uppsatta ex barn som rymmer hemifrån, slår ett annat barn eller liknande. Att bara sätta ungen i ett hörn med timeout är kanske inte lösningen men baserat på ålder måste man tillrättavisa barn olik.
Väldigt små barn har inte utvecklat tillräckligt med empati för att kunna förstå andra och bör därför bli tillsagda att det är fel och få ta konsekvenserna av sitt handlande kanske genom att inte få leka mer i sandlådan just då eller vad det nu hanar om.
Äldre barn bör man också tillrättavisa men framförallt prata med om situationen, låta dem fundera på vad som var fel och varför.
För att summera: barn är inte hundar men det betyder inte att de e fel att använda samma metoder vid behov. Om ens barn brukar våld mot andra barn är första prio att barnet slutar med det, även om det innan straff och morot, efter det kan mm fokusera på att få barnet att inse felet.

Jag tycker också det är skitsvårt många dagar. Framför allt så tror jag att alla barn är så väldigt olika och att det inte finns någon bra universal lösning för alla.
Jag har alltid haft en idé om en fri uppfostran. En med ganska få regler och möjligheter för barnen att upptäcka själva utan alldeles för många förbud och förmaningar. Tyvärr kom vi till en gräns när familjesituationen inte fungerade och mina söner blev flugornas herre. Efter rådfrågning med barnpsykolog så insåg vi att vi var tvugna att införa tydligare gränser. Så vi gick en mellanväg. Det viktigaste för mig är att de växer upp och blir respektfulla och medmänskliga. Så hemma hos oss så finns det tydligare gränser vad det gäller respekt mot varandra, mot oss, mot andra vuxna, kompisar o.s.v. Och där finns vissa privilegier som kan tas bort om det inte följs. Vi har nolltolerans på våldsamma lekar och där säger vi till bestämt (ja kanske en aning auktoritärt). Jag ger tydliga signaler om vad vi som vuxna bestämmer och låter barnen bestämma så mycket möjligt och som är rimligt. Jag brukar prata med dem om att det är viktigt att vi lyssnar på varandra och inte bara gamla tjatet ”lyssna på mamma, lyssna på mamma”. För mig är det helt enkelt inte viktigt att de lyder oss utan bara att vår familjesituation fungerar och att alla mår bra. Och jag skiter fullständigt i om de hoppar i sängen eller tar plats på offentliga platser o.s.v.
Så ja med sorg i hjärtat konstaterade vi att ”fri uppfostran” inte fungerade på våra starka, vilda, fysiska, drivna och envisa barn. Vi gick en mellanväg där vi ibland är auktoritära och bestämda men oftast inte. Preppar med all kärlek vi bara kan och har aaaaaalltid dåligt samvete de där dagarna jag varit extra bestämd och tråkig.
Visst har vi hittat VÅR väg, men fy fan vad svårt och jobbigt det är vissa dagar.

Det där låter som jag och mina syskon, våra föräldrar lät oss ta mycket ansvar och förväntade sig att vi skulle lära oss en massa saker på egen hand, men det blev ”flugornas herre” istället. Jag hade önskat att mina föräldrar satt tydligare gränser och gått emellan och hjälpt oss i situationer där det blev bråk istället för att förvänta sig att vi barn skulle lösa det själva på ett vuxet sätt.

Jag tycker absolut att man ska jämför barn och hundar. Inlärning sker på precis samma sätt oavsett. Och just därför vill man arbeta med metoder som stärker individen istället för att bryta ner den oavsett. Varför utgå från att hundar måste korrigeras och lära sig vad som är ”fel”, när det är så mycket trevligare att lära dem vad som är rätt?! Visst stämmer det att hundar inte kommer växa upp till att klara sig själva, men det betyder inte att vi inte ska stärka dem till att ha bra självförtroende och våga ta initiativ. (Nej jag pratar inte om en hippievärld där hundar gör precis som dom vill hela tiden, bara att vi låter det beteenden vi vill ha vara mest lönsamma).
Rekommenderar läsning av Karen Pryor’s ”Skjut inte hunden” i ämnet.

Jag förväntar mig oändligt mycket mer av mina barn än av mina husdjur. Mina barn måste bli sociala, självgående varelser med empati och förmågan att se nyanser, göra vettigt avvägda bedömningar av en himla massa situationer, för att ta bra beslut, de måste lära sig att läsa mellan raderna och de måste lära sig att stå upp för sig själva och att inte låta någon sätta sig på dem.
Hundar ska lära sig att lyda. De kommer inte en dag att flytta hemifrån, ha ett jobb, skaffa sig en partner, gå i skolan eller något liknande.
Barn ska bli vuxna människor , de ska inte bli hundar.
Barn fattar nyanser. Om jag som vuxen vågar vara en tydlig ledare, så kan jag också ändra ett nej till ett ja ibland utan att det förstör ”dresseringen” av dem.

Jag hade en auktoritär uppväxt och jag kommer ihåg ett tillfälle när jag som barn kom fram till slutsatsen att mina föräldrar inte skulle bry sig om jag inte fanns, d.v.s. de ville inte ha mig sådan som jag var utan jag måste förändras och bli någon annan som de kunde acceptera. Sedan dess har jag haft en stark dödslängtan eftersom jag upplevde att jag inte fick existera som mig själv. Min inre drivkraft ersattes allt mer av deras yttre drivkraft vilket gjorde mig till en osäker och tillbakadragen individ utan egen drivkraft. Kämpar fortfarande mot dödslängtan och brist på egen drivkraft även om det blivit bättre på senare år. Det har tagit många år av kamp att delvis bryta ner de auktoritära tankar som styrt mitt liv och ersätta de med mina egna tankar där jag ger mig själv tillåtelse att existera.
Eftersom jag fortfarande känner mig trasig inombords har jag inte vågat skaffa barn själv då jag vet att jag bara skulle överföra mitt trasiga inre på de. Ägnar all kraft på att läka mig själv med förhoppningen att jag ev. kan vara till stöd för andra som genomgår samma process. Hade jag skaffat barn tidigt hade jag blivit en auktoritär förälder eftersom jag då dominerades helt av mina föräldrars tankar. Om jag skaffade barn nu så skulle jag definitivt inte vilja vara auktoritär men jag skulle å andra sidan inte ha energi till att vara antiauktoritär. Problemet som jag ser det med auktoritärt föräldraskap är att barnet inte tillåts förstå samband och hindrar kritiskt tänkande. Att som barn aldrig tillåtas följa de tjatiga varför-då-frågorna till en punkt där man känner att man förstått leder till att världen ter sig absurd och oförklarlig. Man underkastar sig godtyckliga lagar vilket leder till modlöshet och uppgivenhet. Bra uppfostran uppmuntrar nyfikenhet att ta reda på hur saker och ting hänger ihop. Tyvärr finns det inte energi till det hos många föräldrar p.g.a. samhällets krav på att de ska lägga sin energi på annat håll.

Min prio 1 är trygga barn. Jag själv är ett väldigt rotlös och otryggt barn som blivit vuxen-ish. Jag och min man har gjort det vi har trott är rätt väg. Långtidsammat. Mycket närhet. Samsovning. Många trygga människor runt oss, men sällan varit ifrån barnen över natten ( 5 nätter sammanlagt på snart 10 år) Vi väljer alltid våra barn först. ALLTID. inga krogkvällar, inga resor utan barn.
Det kan låta skittråkigt för många. Vi älskar det.
Resultatet? För oss, två trygga barn som testar gränser ibland. De är blöjorna utan att ha testa olika ”metoder” för det. De slutade att äta på natten så småningom och slutade med napp innan tre. Utan ”metoder” även där. Vi får höra goda omdömen på förskola och skola. Vi har fått 2 barn dom är snälla och omtänksamma vänner. Både till pojkar och flickor.
Vi känner att vi valde rätt väg. Hoppas det kan fortsätta då.

Jag hade det inte så när jag var liten men var trygg ändå. Tror inte man behöver göra på ert sätt men kul och bra om det funkar för er.Själv skulle jag kvävas och få panik av den sortens liv.

Jag vill ha medvetna och självständiga barn, ifrågasättande och trygga i sig självmant. Hundar vill jsgvha trygga, lydiga och lojala. Stor skillnad på intellektuell nivå och emotionell.

Det här hör inte till inlägget men jag vill bara säga att jag uppskattade det du skrev på instagram om Alexandra ”Kissie” Nilsson. Att det inte är något fel på henne eller att hon skulle vara mindre feminist för att hon ser ut på ett visst sätt, ett sådant sätt som faller patriarkatet i smaken. Jag blir så ledsen av att höra kvinnor säga att de står på alla kvinnors sida och pratar om systerskapet när de sen förminskar kvinnor som valt att klä sig så de behagar män. Jag är också offer för det, jag är absolut formad av patriarkatet men det borde inte spela någon roll. Så tack igen för det du skrev. Det finns mycket jag inte håller med henne om men när det gäller utseende och val av kläder, smink, operationer etc. så tycker jag inte att man ska bli förminskad och utfryst för det. Fortsätt skriva så bra som du gör, du ger mig och många andra hopp.

Jag tror absolut att det kan finnas vissa likheter.. Jag tror att barn liksom hundar känner sig trygga med vuxna/människor som själva känner sig trygga och lugna, att närhet, inkänning och kommunikation är jätteviktigt för en bra relation och att både hundar och barn mår bra av vissa trygghetsskspande rutiner och ramar. Att både hunden och barnet mår bra och känner sig trygg om den vuxne går att lita på, att det en ”lovar” (med ord och/eller handling) infrias och att det finns en viss förutsägbarhet som de kan förlita sig på. Både hundar och barn vill testa gränser och måste få lov att göra det och känna sig älskade under hela den processen – men vissa beteenden måste tillrättavisas. Ju äldre barnet blir desto mer kan barnet förstå varför och jag ser ingen anledning till att inte redan från första stund förklara varför vissa ”regler” måste gälla. Barnet förstår kanske inte förklaringen från början men behöver förstå vad en får och inte får göra och efter hand som barnet blir äldre kommer hen kunna förstå även varför. Hunden kommer nog aldrig förstå varför, men lär sig var gränserna går och är nöjd och glad eftersom husse/matte är glad. Jag tror inte heller på straff men däremot på konsekvenser och tillrättavisningar som är anpassade efter situationens allvar för både djur och människor.

Jag tror att det ena inte behöver utesluta det andra. Ibland måste man vara auktoritär, om barn utsätter sig själva eller andra för fara ex. Vissa fasta regler behöver ju inte krocka med att barnet själv får välja lek, kläder eller vad den vill äta till frukost. Jag tror att de flesta blandar och ger i sin barnuppfostran och olika individer kräver olika tillvägagångssätt.

Det första jag tänker är att hundar och människor är två helt olika saker.
Visst handlar det om kärlek. Kärlek till en hund och kärlek till ett barn och visst är det de viktigaste . Ändå är inte en människa en hund.

Men oavsett så är ju meningarna om hur man uppfostrar en hund ungefär lika skiftande.
En del hundägare är auktoritära medan andra hundägare kör stenhårt på att typ aldrig höja rösten och såna saker. Och såvitt jag vet så både lyckas och misslyckas båda sorterna.

Att inte uppfostra barn och låta barn bestämma om de ska borsta tänderna eller äta osv är för mig helt sjukt. För mig är det självklart att det ska finnas regler att förhålla sig till och jag hade själv regler som barn, mådde inte dåligt av det – tvärtom. Mina barn får finna sig i våra regler tills de är vuxna.

Vad gör du om de vägrar? Tvångsmatar? Kör in tandborsten i deras mun under protester? Jag tycker inte det är sjukt alls att behandla sina barn som jämställda individer med respekt för integriteten. Jag har aldrig upplevt att jag behövt regler i mitt föräldraskap, annat än typ ”slå inte din lillebror” men den regeln är ju också beroende på om lillebror betett sig illa innan. Min dotter får t.ex inga tillsägelser om hon klappar till Tamlin efter att han slagit henne. osv.

Ungefär som du på det stora hela. Åtminstone i teorin. Sen kan det ju hända att vi skiljer oss åt nåt alldeles vansinnigt drastiskt i praktiken. Det är kanske rent av troligt då dina barn dels är äldre och dels är två stycken. Förutom en himla massa andra omständigheter rörande arv och miljö

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *