Kategorier
barn & föräldraskap

Vad säger man när barn kallar varandra för tjockis?

Behöver bolla tankar.

Alltså jag har inga och behöver få hjälp med det.

Ninja berättade att en av barnen på skolan brukar kalla en annan kompis för tjockis. Alltså på det vanliga sättet: negativt. (barnet ifråga är enligt min dotter en elak mobbare som alltid är elak mot alla kompisarna på olika sätt) Ninja har tills nu aldrig utsatts för den typen av tjockhat och vet inte att det är ”dåligt” att vara tjock, men det börjar ju nu. Jag pratade lite löst med henne om att det finns människor som tycker att alla ska se likadana ut och att vissa tycker att det är dåligt att vara tjock. Och att det såklart inte är det. Jag sa till henne att nästa gång hon hör detta fanskap säga så till en kompis så ska hon säga att ”min mamma är jättetjock och hon är jättejättestark!” (detta är ju sant, innan jag blev tjock var jag en vekt skrälle.)

Men tänker nu att jag:

1. vill ha mer konkreta resonemang att prata med sjuåringar om, kring kroppar, vikt och kommentarer kring vikt och kropp.

2. jag vill maila lärarna om detta och dels informera dem om att denna typ av kommentarer förekommer men också för att typ förekomma dem innan de säger den gamla klassikern ”det var elakt sagt nu blir ju lilla kalle lessen för att du kallar honom tjock” (vilket ytterligare bara förstärker tanken om att det är dåligt att vara tjock).

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Vad säger man när barn kallar varandra för tjockis?”

Jeg tenker man kan ta opp slike tema med barn allerede ned i 7-8 års alderen. En fremgangsmåte kan være å snakke med barna om at man ikke skal sette merkelapper på andre mennesker/eller helt enkelt ikke kommentere på andres eller eget utseende for den del. Eks. kalle andre for tjock, smal, stor nese, liten nese, konstigt hår etc. Tenker at det store målet med dette er at barna skal lære seg å respektere og akkseptere seg selv som de er skapt/som de ser ut, uten hele tiden å vurdere seg opp imot et ideal. Jeg tror ikke løsningen er å lære barna at alt er fint/vakkert, det fineste som finns. men mer forsøke å forme dem mot å ikke legge så stor verdering i selve utseendet. At de rett og slett lærer seg å akseptere sitt eget utseende og andres, og at alle ser forskjellige ut.
Akkuratt som mange begynner å la være å kommenter hvor søte små jenter er i kjolen sin eller så fine de er i håret, kan man bidra til at barn ikke lærer å kommentere utseende på sine venner.
Så får skolen også ta en prat med foreldrene til jenta som sa tjockis, da det tydligvis var negativt ment.

LD, risken du tar med att låta Ninja säga att hon har en jättetjock mamma är att Ninja själv blir utsatt för mobbing pga. sin mammas tjockhet. Har tyvärr sett detta beteende på nära håll. Har dessvärre inget förslag på vad du skulle kunna göra istället för det.

Starka barn med sund självkänsla blir inte utsatta av mobbing. Tror risken att Ninja – utifrån vad som visats av hennes personlighet på bloggen – inte ligger i riskgruppen att utsättas för mobbing. Tvärtom är det nog en sådan person som hon som kan skapa ett helt annat klimat i sin grupp och våga stå upp emot kränkningar från svagare, osäkra mobbare. (Inte för att barn har det ansvaret, det ligger alltid på de vuxna)

Hmmm jäklar vad svårt. Fan, jag gissar att detta kommer att vara aktuellt hos oss också inom en snar framtid med två lågstadiebarn. Jätteviktigt hur man pratar med barnen ju! Och jag har verkligen inget klockrent svar… Jag skulle nog prata ungefär som jag redan gör hemma, med barnen om att vi ser olika ut allihopa – en del är långa, en del korta, en del smala, en del tjocka, en del brunt hår, en del ljust hår osv. Och om min unge skulle komma hem och berätta det Ninja berättat för dig skulle jag nog säga att man inte ska kommentera hur andra ser ut eftersom en del inte tycker om att det kommenteras. Och att om man är tjock, kort eller brunhårig så vet man ju redan om det själv, och då behöver ju ingen säga nåt. Nä jag vet verkligen inte hur man ska säga. Men ett är ju säkert att det är ju förbannat tydligt att vissa föräldrar inte tänker ett skit på hur de talar med sina barn om dessa frågor eller hur de över huvud taget uttrycker sig kring kropp, vikt och utseende inför sina barn.

Är inne på samma spår som Malia och Tea om att inte kommentera yttre egenskaper ö.h.t. Jag vet i.o.f.s. inte hur det gick till men jag lärde mig aldrig att kommentera andras utseenden och blev förvånad när jag umgicks med en annan tjej i vuxen ålder hur hon kommenterade allt och allting som enligt mig var självklara observationer som inte behövde kommenteras. Jag behöver ju inte säga till en person alla karaktärsdrag jag ser hos den personen, det vet de redan om, typ: ”Oj, ditt hår är brunt och dina fötter är stora och tjock är du.” Såna observationer håller man för sig själv då de inte gör någon nytta i kommunikationen med den människan annat än tvinga de att dra uppmärksamhet mot just de karaktärsdragen. Att vara tjock är en lika neutral observation som att någon har brunt hår enligt mig. Finns inget behov av att lägga en värdering av ”bra” eller ”dåligt” i något av det. Vet som sagt inte hur jag fick det med mig i min uppväxt annat än att jag växte upp bland killar där det inte sattes något fokus på det yttre ö.h.t.

hm, jag när nån säger det ”elakt” ska man så klart markera. min dotter sa en gång liksom konstaterande att x är tjock – inte elakt mer som att säga x är lång. Pappan till x ville då läxa upp min dotter o ja ba ”vill du lära henne att vara tjock är dåligt – vill du verkligen det? X var o är tjock, varför hymla. ingen blir ju sur om nån säger x är lång eller x är smal .

Vi pratar mycket hemma, och jag vet att man gör det på skolan också, om att folk ser olika ut. Långa och korta och ljusa och mörka och fräkniga och allt möjligt. Så det verkar vara neutralt, en del är tjocka och andra smala och en del är starka och andra svaga. Men jag har en son och han kommer gissningsvis inte bli så påverkad av smalhetsnormen. Kanske.
Men det finns en kille på skolan som är typ åtta (går i tvåan) och lite halvkompis med min son (de träffas inte och leker men har ofta varit sist kvar på fritids) och han påpekade alltid min vikt. Typ i vanlig vad har ni gjort idag konversation har han sagt att ”vad tjock du är” och vi sågs på badet nån gågn i somras och då sa han nåt om valar…. Och jag har hela tiden svarat ”jaha, så kanske det är” och sen pratat om nåt annat (fast jag vill slå ungen på käften men gör det inte pga vuxen och bättre människa) och efter ett antal gånger så har han slutat prata om det. Där är min teori att eftersom han inte fick nån reaktion, och det inte var något som jag brydde mig om, så var det ingen ide att prata om det.
Så det är mitt tips till Ninja. ”Ja så kanske det är” som svar på allt och sen prata om annat eller gå därifrån. Funkar på allt som gäller ens egen person: vilken stor näsa du har, vilka fula skor du har, men också komplimanger om man inte vill uppmuntra utseendehets.

Man får lust att sy ihop käften på somliga förmodligen kommer sättet hur ungar är mot andra inte bara hemifrån utan det handlar om en infernaliskt sadism de njuter av att plåga andra och vet redan i unga år vad som känns mest och bäst för andra – en slags omvänd empati där de är ytterst känsliga för vad.som.funkar och hur det funkar när det gäller att göra illa andra.
Ett jävla beteende som de kanske har fått med modersmjölken. Aggressiv/dominant personlighet.
Tänk vilken njutning att utföra – tänk vilken makt om man får med sig andra på eländet.
Nej sånt här ska stoppas i tid så ungen inte tror att det är okey. För tro mej de har alla känselspröt ute för att kolla om det är nån som reagerar och hur de agerar.
Risken med att ta en temadag t.ex. i skolan …hur man säger och beter sig mot andra – är att föräldrar börjar tjoa och hojta om att ”mitt barn säger ingenting sådant” . Total förnekelse alltså. Tänk om ungen som får höra skitorden verkligen är tjock?
Ska vi verkligen neka dennes omgivning från att katalogisera och värdera utefter kroppsform?
Världen blir så mycket lättare att förstå om vi kan separera eliten från patrasket bara genom en blick, ett ord
jo det börjar tidigt, tidigare än vad vi vill.
Är den s.k. tjocka ungen själv ett mönster av respekt och vänlighet?
Man måste väl få ge igen, lite: ”kill Bill” va?
Finns säkert andra signaler och mönster bland ungarna och inom skolan om man vill se och orka öppna käften om saken.
Eller så kan det vara så att ungarna är de vuxnas spegel! De gör och säjer saker likt de vuxna, testar och kollar på ren lek. För det kan vara en lek utan konsekvens tänk. Kan te sej lite makabert men allt som kan stärka ens position i gruppen ens status ja precis som vuxenvärlden beter sej kommer fram när de inte vet vart och när bromsarna ska slå in. Så rullar det på lärare ser men har inte tid och ork, de kan dessutom vara medvetet eller omedvetet med på eländet vilket bara förstärker beteenden i en skolsal, lärare är ju också människor..
Själv hade jag i rena ursinnet gått in i klassrummet och skällt som en bandhund på alla. Inte så bra inte bra strategi alls.
Man kan tycka en massa och ha åsikter såklart.
En lösning vore om det fanns en vuxengrupp på skolan och kommunen med utbildning och med fungerande strategier mot mobbning och för hur man får välmående ungar. Tror det bästa är om föräldrar kan vända sej till en sådan grupp genom läraren och läraren behöver inte vara direkt inblandad bara informerad och kanske längre fram uppmuntra barnen på olika sätt att ta hand om varandra och skapa band.
Har reagerat och hjälpt utsatta barn och just på den skolan fanns det en sån grupp som sattes in jag pratade med läraren om vad problemet var och vem det som var utsatt sedan meddelade läraren gruppen och det löste sig.
Det blev långt men det är ett Viktigt och engagerande ämne.
Har försökt gestalta känslor och möjliga beteenden
och bara nuddat vid bakomliggande orsaker.

Jag tror att man ska prata med barnen om VARFÖR om barn uppfattar tjock som negativt så kan man be dem att motivera sig, vad är det som är dåligt med att vara tjock?
Problematisera utan att styra märkbart.
Jag kommer ihåg att det togs upp angående ordet bög när jag gick i mellanstadiet. En kille blev kallad bög och läraren frågade om vi visste vad det betydde. Där vi fastslagit vad det betydde (jag tror att det då fortfarande var ett fult ord), en kille som kan bli kär i en annan kille som också kan bli kär i killar, så skulle vi förklara varför det var något dåligt (något man kunde bli retad för).
Jag tror inte att det fungerade till 100%, men eftersom ingen kunde förklara vad det var för dåligt med att vara bög så gav det ammunition mot mobbarna, och det fick ingen effekt att kalla någon bög.
En annan kille i klassen hade utstående öron och kunde inte uttala rullande ”r”. Han blev ganska ordentligt mobbad och det var en del möten med rektorer och kuratorer m.m. i klassen. Men de gjorde nog fel, de var förbannade och skällde på mobbarna. Det ledde till att ingen retade honom om det fanns vuxna eller ”skvallerbyttor” i närheten, men han blev helt utfryst av killarna i klassen som var sura på honom för att han hade gjort så att de (starka) fått skäll.

Om jag var du så hade jag kontaktat skolan, som för övrigt har ett stort ansvar här då det sker under skoltid. Mobbning är inte ok och det ska inte få förekomma i skolan. Vuxna måste styra upp detta och lärare/pedagoger är utbildade att hantera dessa situationer.

Mitt bästa tips är att prata mycket om att det är onödigt att kommentera utseende överhuvudtaget.
Sedan är min känsla att mobbare mobbar gränslöst. Dom skjuter lite från höften och utvärderar vad som ger mest effektivt tyvärr.
Upp till och med lågstadiet tycker jag att man som förälder absolut kan ”läsa lusen av” andras barn som mobbar utan att behöva vara rädd för hur detta eventuellt drabbar en eget barn. Med äldre barn skulle jag kanske vara lite försiktigare.

Dels så MÅSTE läraren få veta, annars stannar det där mellan barnen. Det är ju förmodligen inget som sägs inför läraren. Dessutom kanske barnet som blir kallad tjockis inte säger något till sina föräldrar och då kanske det inte kommer fram. I min klass är jag stenhård med att man inte får kalla kompisar för saker. Även om man vill kalla någon för ett (snällt) smeknamn så måste man fråga. Vi har dessutom kommentarsförbud i omklädningsrummen och duscharna. Man kommenterar inte hur andra ser ut, varken positivt eller negativt.

Helt rätt. Barnet som sa tjockis föreldrar borde också få veta. Klart det finns dom som inte tar det på Alvar och går i försvar. Men tror dom flesta skulle ta et ordentligt samtal med sitt barn.

Jättebra att maila lärarna, sånt ska inte gå obemärkt förbi, det är nolltolerans mot diskriminering och kränkande behandling i skolan som gäller, ingenting annat. (Och nej, nolltolerans mot kränkande behandling handlar inte om att ”annars blir hen ledsen” utan det handlar om skolans demokratiska uppdrag att forma medborgare som ser till alla människors lika värde och rätt att bli behandlade med värdighet och respekt). Man kan också lyfta det till en mer övergripande nivå: ”jag har noterat att ni har ett klimat på skolan där det är OK att barn kränker varandra på skolgården, jag vill veta vad ni gör för att förebygga detta”. Man kan be att få se på handlingsplaner och utvärderingar upprättade enligt DO och skollagen.
Du kan läsa mer på Rädda barnen sida om mobbing i skolan, och hur man kan arbeta förebyggande mot det, här finns också material som kan stötta föräldrar.
http://www.raddabarnen.se/vad-vi-gor/mer-om-vad-vi-gor/utbildning-och-skola/tryggare-skola/det-har-kan-skolan-gora/
http://www.skolverket.se/om-skolverket/publikationer/visa-enskild-publikation?_xurl_=http%3A%2F%2Fwww5.skolverket.se%2Fwtpub%2Fws%2Fskolbok%2Fwpubext%2Ftrycksak%2FRecord%3Fk%3D2798

Förklara att utsidan inte är viktig, vi behöver inte bry oss så himla mycket om den och det är inget som är finare eller fulare än något annat egentligen. Men det finns finare eller fulare sätt att vara på och det är viktigt! För över fokus till tankar, känslor och agerande istället- det är ju vad som räknas och mycket roligare/intressantare. Sen tror jag verkligen på att protestera högt och ordentligt utan att peka ut något barn, sådana vuxna gjorde alltid intryck som bra människor på mig som liten.

Jag har också upplevt att argumentet ”men det är väl inget farligt att vara tjock” lägger mer skuld på offret än själva mobbaren. Typ, ”du BORDE inte ta illa upp när någon kallar dig tjock, tycker du det är fel att vara tjock eller? Att du blir ledsen när de kallar dig tjock måste ju betyda att du tycker det är dåligt att vara tjock”.

Fyyyy vad jag fasar inför skolåldern… Ville länge inte ha barn för att inte behöva utsätta dem för svensk skolgång men sedan blev jag självisk och skaffade ett i alla fall. Jag har ingen aning om hur jag ska göra, får stressinducerad tinnitus bara av att tänka på det. Läser den här bloggen för att rusta mig.

Jag tänker så här:
Om Ninja själv vill kunna stå upp mot denna mobbare, säg åt henne att fråga mobbaren ”varför säger du tjockis till X, det är ju inte något som är fel”, få henne att använda mobbarens argument som något felaktigt än att dra in dig själv i diskussionen. Att göra mobbaren synliggjord som lite ”korkad” i sin mobbingtaktik kan faktiskt göra susen ibland. Jag minns att jag gjorde det när folk på min tid (sen 70-talist) försökte mobba folk med ordet CP. Det fick ofta folk att hålla käften, eller gå därifrån, för de fattade att de inte hade nåt att sätta upp mot mig, tilläggas kanske ska också att vi hade elever på min skola med synliga handikap som alltid kallades för cp-”namn” typ så det var rätt ofräscht, tänker att det är en liknande sak. Kunskap gällande kroppsacceptans tror jag är viktigare än att dra in vem som är tjock eller inte. Detta gäller alla typer av mobbing, oavsett om det är rasistisk mobbing, sexualitetsmobbing (typ om föräldrar är homosexuella eller om eleven själv är detta) osv osv. Jag märkte även samma sak när jag själv jobbade på särskola, som var integrerad i vanlig högstadieskola. Flera gånger blev mina särskole-elever mobbade av de able-eleverna från den vanliga skolan. Jag tog de diskussionerna med de able-eleverna i en ton av kunskap om vad olikheter mellan människor är MER än jag betonade hur jävliga as de var som mobbade och det hjälpte väldigt mycket. Mer än på de elever där jag inte blev inblandad i samtalen och de andra vuxna gick på elevernas beteende med typ ”sluta mobba det är fel”. Rörigt inlägg men jag tror du hajar LD.

Ibland känner jag att det här med att man säger att man är stark på något sätt ska förmildra omständigheten att man är tjock? Jag är tjock och svag och känner då att det inte finns något ”mainstream bra” jag kan säga om min kropp. Stark och smal är bra ur samhällsnorm synpunkt menar jag. Och är man stark och tjock är man iallafall bra på det ena sättet. Men är man svag och tjock är man inte ok på något vis. Äsch, vet inte rikigt hur jag ska uttrycka mig. Vad tänker du om det Natasja?

tänker att det alltid är problematiskt när man villkoras som tjock. Men här tänkte jag att man, inför barn, kan lyfta fram tjock som nåt bra. Det var ”tuffa killen” i klassen som kallar andra för tjock. Då är ett lämpligt svar ”tjock = stark”. Tänker jag, men jag har ju inga svar egentligen. Tänker att man får ta saker på enklare nivåer ibland.

Jag har varit tjock under hela min uppväxt och min mamma var det också när jag var liten.
Som person har jag aldrig ”tagit plats”… aldrig varit gapig och stått upp för mig själv och andra, jag har varit blyg och rädd för att märkas (eftersom jag var tjock så tyckte jag att jag märktes ändå, bättre att vara grå och tyst och inte få uppmärksamhet)
Min mamma är helt tvärtom och min syster också. Min mamma ville så gärna att jag skulle vara sådär stark och stå emot och argumentera… men jag var inte sån och jag fick magknip av mammas ”förväntningar” på hur jag skulle hantera sånt. Syrran lyckades bättre, men jag kände mig bara misslyckad eftersom jag inte var lika kaxig.
Så jag tror att man måste se till hur barnet är. En del VILL stå upp och tjafsa och ta plats, andra är inte såna… och vi kanske inte ska ”läras upp” att bli såna heller?
För min del hade jag nog mått bäst av att inte få råden ”Säg såhär” eller ”Gör såhär”.. jag hade nog mått bättre av att får stöttning i min egna lilla bubbla. (fan vad svårt att förklara…) Men jag behövde inga handfasta råd, jag behöver mest ”bara” tro på mig själv mer för att kunna koppla bort och inte bry mig om nån sa nåt dumt. Medans min syster (och kanske Ninja) är barn som vågar stå upp och vågar ta plats och därmed är hjälpt av handfasta råd…?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *