Kategorier
barn & föräldraskap

Serva barnen eller låta dem klara sig själv?

Vi pratar barns självständighet och curling under detta inlägg. Jag har många tankar och funderingar men ni får några snabba halvgenomtänkta här.

Jag är den där mamman som servar med gympapåse, badkläder, frukt, ser till att det finns kläder i väskan och böcker kommer med dit de ska och liknande. Jag ska till och med ta körkort för att kunna skjutsa och hämta mina barn (och de ska alltid vet att de kan ringa) för att möjliggöra stabilitet och aktiviteter och sånt som barn inte orkar, kan eller vågar.

Barn är ju glömska och slarviga (de är ju barn liksom) och jag tror inte minnet och ansvarskänslan blir bättre för att de känner sig dumma och bortgjorda. (det var nämligen den känslan jag alltid hade när mamma glömt packa ner saker åt mig och jag sen stod där, som enda i klassen eftersom de andra mammorna fixade allt åt sina barn) Jag tror tamejfan jag har mentala men av detta fortfarande. (Jag får rå-ångest av att glömma saker till mina barn, direkt flashback till min egen barndom liksom. Jag vill inte vara den där mamman som aldrig har koll.)

Jag fick klara mig själv väldigt mycket på många sätt och uppfattades som väldigt självständig som barn. Men jag är otrygg idag, jag litar inte på någon, jag har svårt att öppna upp mig, jag känner mig ofta ensam (inombords) och var som tonåring väldigt sökande efter just trygghet. Framförallt så har jag svårt att lita på mig själv. Jag vet inte vad jag klarar. Jag känner mig ofta klantig och dålig. Jag vet inte om jag tror på att göra samma sak som min mamma, jag tror inte på att curla heller (alltså göra allt för barnen) men jag tror att barn som har en trygg hamn växer upp och blir trygga vuxna även om de som BARN inte är speciellt självständiga.

Men detta betyder såklart inte att mina barn inte får lära sig ansvar. Ninja är typ den minst slarviga av alla barn jag känner. Hands down. Hon imponerar på mig och på sina lärare och andra vuxna. Hon kommer ihåg saker, hon är noggrann, hon har koll (till och med på andras shit) – men hon har också en mamma som backar upp när hon inte har det. För igen, barn glömmer ibland.

Jag tänker även hellre ”ängslig” (som mammiga barn kan uppfattas som ibland) som barn än ängslig som vuxen. Barn som får trygghet och har mamma/pappa som backar upp växer upp och blir trygga. Barn som tvingas till självständighet blir otrygga, även om de utåt (fasaden) ger sken av att vara starka. (obs förenkling) Som jag. Det där starka barnet som klarade sig själv, men som är så jävla trasig på insidan, som aldrig litar på nån eller nåt, aldrig känner sig trygg, aldrig vågar vara. Jag säger ”tvingas till självständighet” för det är så jag ofta upplever mångas syn på föräldraskapet. Barnen ska tvingas lära sig sova själv, vara själv, vara utan föräldrarna, tvingas till umgänge med andra vuxna och andra barn och klara sig själv och ofta i ganska låg ålder.

barnen

(Jag säger inte att mitt sätt är rätt nu, obs obs obs, men det är så här jag tänker.)

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Serva barnen eller låta dem klara sig själv?”

Fast jag tänker att man måste lära barnen ansvar, det är inget som kommer per automatik. T ex att visa hur gympapåsen ska packas, hur den ska hängas upp, hur man kan lägga upp sin tid när det gäller läxor osv. Det är inget som ska visas en gång, utan gång på gång tills barnet fixar det själv. Jag jobbar som lärare och ser många olika barn från många olika bakgrunder och det jag sett är att de barn som kan ta ansvar och är självständiga klarar skolan men även sociala relationer bättre. För mig är det en investering för mina barn att de klarar att ta hand om sig själva och att de är rustade för ett fungerande vuxenliv.

Jag tror du är något på spåren där du pratar om att tvingas till självständighet. Det platsar i ankytningsteorin och där benämner man det som otrygg-undvikande anknytning. Utåt sett framstår dessa barn som självständiga och klarar sig själva, även som vuxna, men de har ett trygghetsbehov som aldrig uppfylls. Det grundar sig i att inte ha fått den trygghet och närhet man har behov av som barn av sin anknytningsperson. Du vet säkert redan detta men det är väldigt intressant 🙂

Som maskrosunge känner jag igen mig i det du skriver. Jag var ofta den som ”glömt” saker för att min mamma inte var speciellt engagerad, det gör att jag är jättenoga med att skicka med min unge allt som begärs. Vill inte att mitt barn ska få den känslan jag hade när jag var den enda utan frukt, klasspeng eller vad det nu må vara.

MYCKET bra tankar! Dock funderar jag över övergången i från att vara barn till att bli lite större (typ tonåring) och hur man ska gå till väga för att göra barnet lite mer självständigt då. Typ att det blir lite jobbigt och många konflikter när man vill ha hjälp med hushållsarbete samt förväntar sig att barnet packar skolväskan själv för vem gör det i högstadiet /gymnasiet åt sina barn? Ska man typ ha ”familjeråd” dagen innan barnen börjar i typ 7an och ba: eftersom att du börjar bli lite äldre nu vill jag att du gör x och x själv? Kommer nämligen ihåg själv att min mamma typ tvingade mig och min bror när vi var i värsta tonårstrotsåldern att dammsuga och göra annat hemma och det blev mkt bråk och skrik hehe….

Jag tänker att det nog kommer naturligt? I tonåren är det mesta föräldrarna gör både pinsamt och fel och vem vill ha ”fel” gympatröja och ”äcklig” matsäck med sig? Min mor kommer från otrygga förhållanden och har alltid packat och fixat. Dessutom fick vi alltid extra mat och kläder med på utflykt, så vi kunde dela med dom som inget hade. Men i femman/sexan började vi fixa själva, men vill ju vara stor och självständig.
Idag är vi vuxna alla tre och klarar alldeles utmärkt att packa våra egna väskor och skicka med frukt i våra barns skolväskor 🙂

Jag tycker det är en utmaning att som förälder låta barnet växa med att ta ansvar efter sin ålder och utveckling. När man ser ett överlyckligt barn som har klarat av något själv utan hjälp är väl bland det underbaraste som finns. Det är väldigt svårt att dra gränsen för vilket man ska assistera med. Man vill ju inte förminska barnets förmåga att klara saker på egen hand, mamma jag kan faktiskt klara det där själv, och att inte sätta barnet i en knepig situation i skolan eller annanstans, det är svåra grejer det där att få till det.

Jag minns att min mamma alltid påminde mig om att packa gympaväskan, ta med mellanmål etc. Hon packade aldrig något för mig utan påminde mig varje gång att göra det och ville ja ha hjälp så fick jag det. För mig kändes det både tryggt och ansvarsfullt att själv få försöka och skulle jag glömma så fanns backup. Mina föräldrar jobbade båda väldigt mycket när jag var barn och eftersom det inte fanns något fritids i den lilla byskolan så var jag hemma för mig själv varje eftermiddag. Mormor bodde nära så det var möjligt att gå dit efter skolan om jag ville, även kusinerna var där ibland så vi kunde leka. Det upplevde jag aldrig som otryggt eftersom mamma ju ”fanns i telefonen” och jag kunde ringa varje gång det var något. Jag upplevde att jag tidigt fick ta ansvar men det att det inte var otryggt eftersom mamma och pappa fanns som ”backup” och alltid var mentalt närvarande även om de inte alltid var det fysiskt. 🙂

Det du beskrev om vem du har blivit och varför hade lika gärna kunnat vara ett utdrag ur mina egna tankar. Tack för att du delar med dig, sätter ord på sånt som är svårt och ger mig en tankeställare i det här.
Hand downs för det.

När jag nått en viss nivå så förväntade sig mina föräldrar saker av mig, tex att komma ihåg gympapåsen eller välja kläder eller vad det nu var de tyckte jag var stor nog att klara av. De gav mig redskap att göra sakerna och ibland påminnelser men de lät mig faktiskt sköta saker själv och även ta konsekvenserna av det. En glömd gympapåse dör man inte av, man får ta med den på torsdag istället när man har gympa igen. Jag upplevde aldrig att de inte brydde sig eller att jag hade för mycket ansvar utan att det är normalt att man får ha kontroll över saker på gott och ont.
Jag är en stark anhängare av att ställa rimliga krav utifrån ålder men inte att tvinga något att ta ett ansvar de inte klarar av. Att vara oengagerad och att låta barn få hantera delar av livet själva är långt ifrån samma sak. När man släpper ansvaret till barnet måste man vara ödmjuk åt bägge håll och både fira när det funkar och ta tillbaka ansvaret när det inte funkar. Påtvingade avslut av amning och samsovning tycker jag är hemska att höra om, mitt barn ammar än och är 3 år men har sovit i egen säng utan protest sedan 15 månader. Jag hade tagit tillbaka henne direkt om hon inte velat sova där men det gick till och med bättre än jag förväntat. Jag älskar att se henne stark och modig och när hon kommer och kryper upp i mitt eller pappans knä och gosar och njuter.

Så känner jag när jag lämnar mitt barn på skolan, att jag tvingar henne ihop med samhället att vara självständig (inte när hon är redo utan när samhället säger så). Jag ser hur hon biter ihop och är duktig och hoppas på att hon snart vänjer sig och blir trygg i lämningarna. För övrigt gör jag som du, jag är morsan som har stenkoll och är en trygg hamn. Jag tror dock inte att ”tvingas” till självständighet i vissa lägen behöver vara dåligt, det kan stärka en individ som lär sig att överkomma saker och ting.

I mitt barndomshem hade morsan en plansch i badrummet som jag läste varenda gång jag satt på dass.
Ett barn som kritiseras – lär sig fördöma
Ett barn som får stryk – lär sig att slåss
Ett barn som hånas – lär sig blyghet
Ett barn som utsätts för ironi – får dåligt samvete
Ett barn som får uppmuntran – lär sig förtroende
Ett barn som möts med tolerans – lär sig tålamod
Ett barn som får beröm – lär sig uppskatta
Ett barn som får uppleva rent spel – lär sig rättvisa
Ett barn som känner vänskap – lär sig vänlighet
Ett barn som får uppleva trygghet – lär sig tilltro
Ett barn som blir omtyckt och kramat – lär sig känna kärlek i världen
Dorothy Law Nolte
och jag känner bara, need i say more?
Och angående det där med ansvar, jag är själv en sån där som måste ha stenkoll samtidigt som jag är lite ”ah, det ordnar sig” typen. Hur nu det går ihop. Barnet som går i tredje klass nu försöker jag påminna lite om ”vilken dag har du gympa? packa påsen och lägg fram de kläder du vill ha på dig”.
Läxorna ska göras när hon kommer hem, men jag påminner bara en gång. Fast än så länge är det spännande med läxor..det kommer säkerligen en dag när hon blåljuger om det. Som en annan själv gjorde..hehe.
I slutändan anser jag att om man ger barnen ansvar i den mån de behärskar det, så stärker det dem och jag står här i bakgrunden och är fullkomligt beredd att fånga upp om det skulle behövas.

Håller med! Tänk att jag minns alla gånger som det glömdes bort att packas fika, alla gånger jag kom sent till träningar och ridskola för att mamma och pappa glömde eller inte hade tid. Och jag tänker att nu när jag har två ungar själv så tänker jag ge dem all jäkla trygghet jag kan. Och naturligtvis så småningom ansvar efter vad som verkar lämpligt för stunden. Jag kan ju göra iordning fruktlådan och ge den till barnet så kan barnet stoppa ner i ryggsäcken. Eller att vi packar gympapåsen tillsammans. Eller att jag uppmuntrar att de ska komma ihåg ryggsäcken till skolan, men det är ändå jag (eller deras pappa då) som har ansvaret för att se till att ryggsäcken verkligen kommer med.

Jag tror också helt på att vara en trygg grund för barnet, så att det kan lära sig att klara sig själv samtidigt som det vet att om något går åt skogen finns det någon att falla tillbaka på. Jag hoppas på att kunna vara den trygga punkten hela livet, så att vårt barn vet att vad som än händer kan hon alltid vända sig till oss.
Nu är det inte aktuellt med gympapåse och liknande än för vårt barn, så hittills har vi skött det mesta och ”bara” agerat känslomässigt stöd. Hon kan nog uppfattas som ängslig och blyg ibland, men jag upplever ändå att genom att vi inte har pressat henne till något hon inte känner sig trygg med så vågar hon ta för sig mer och mer, eftersom hon vet att vi alltid finns där att gå tillbaka till. Det känns väldigt fint att se.

Ja, det är en intressant fråga! Tvingas in i saker tror jag inte är bra, men att rustas för vuxenvärlden är däremot väldigt bra!! Lära sig ansvar, o känna att man växer av det. Mina barn har, sen de började skolan fått packa idrottskläder o så’nt själva. Jag har alltid frågat o påminnt (o dubbelkollat i smyg!) Min yngsta är nu 11 år, o min äldsta snart 13, o de fixar o donar bra själva. O det ser inte jag som nå’t negativt! Nu har jag oxå varit själv (på heltid) med mina tjejer sen yngsta var 6 månader, så de har i princip haft två val. Vänta på sin tur eller försöka lite själv! Otrygg tror jag man blir när man som barn känner att vuxenvärlden sviker en! När man inte har nå’n vuxen att lita på, ingen vuxen som ser o lyssnar o finns där.
Jag jobbar i skolan o det är väldigt bra o få lära sig ta lite ansvar för sig själv o sina saker.

Mina föräldrar tyckte att om vi barn fick lära oss att vi måste klara oss själva så skulle vi automatiskt bli självständiga och göra rätt. Typ. Som att låta oss hitta själva i okända städer. Jag kan inte räkna alla gånger jag gått totalt vilse och fått ringa taxi för att komma fram, föräldrarna var ju såklart inte nöjda med alla pengar jag ”slösade” på taxi. Eller bara få ett sms ”Laga kyckling och potatis till hela familjen” och sen klaga på att kycklingen är överstekt och potatisen sönderkokt trots att jag lagat mat såååå många gånger… Och fått lära mig helt på egen hand hur man lagar mat. Ingen som visade och ändå förväntade de sig att det skulle vara precis som de ville ha det. Eller typ ”sätt igång en svart tvätt” och sen skälla på mig för att jag tvättade de svarta jeansen tillsammans med den svarta blusen, det fattar jag väl att man inte kan göra och annars måste jag ju fråga?! Hur ska jag veta det om ingen har sagt något, och varför ska jag fråga om jag inte hade någon aning om att det var fel att tvätta dem tillsammans pga att jeansen är i denim och blusen i ett känsligare material som kräver specialtvätt?
Nu är jag en väldigt självständig person men jag kan tala om att känslan av att ha gjort fel pga att jag gjorde det jag trodde var rätt är jävligt illa för självförtroendet. Jag önskar att mian föräldrar åtminstone kunde ha visat mig bra sätt att laga mat, hitta från punkt A till B snabbt och smidigt, att tyda krumelurerna på tvättlapparna i kläderna etc istället för att bara säga ”gör si och så” och förvänta sig ett perfekt resultat vid första försöket.
Detta är saker som hände när jag var lite äldre, men jag har exempel från jag var yngre också. Som att jag blev tillsagd att ”packa matsäck inför friluftsdagen” och jag inte hade någon aning om vad man äter på en sådan dag när jag gick i ettan och det var min första friluftsdag. Då kändes det ju som en bra idé att packa ett juicepaket och ett paket kex. Sen upptäckte jag att alla andra hade med sig mackor, frukt och varm choklad och läraren frågade hur jag trodde att jag skulle klara mig på några kex till lunch. Ja, i min sjuåriga hjärna trodde jag ju det 😉

Jag läser ofta om föräldrar som skriver att man ska sluta curla sina barn eftersom de kommer få dåligt självförtroende av att aldrig få klara sig själva. Jag, som varit tvingad att klara mig själv, kan säga att det är knäckande för självförtroendet att ha föräldrar med attityden ”du är så smart och duktig, du behöver ingen hjälp, du klarar dig själv, vi litar på dig” och när man gör fel, som barn gör just pga att de är barn, få besvikna blickar och kommentarer som ”jaha, jag hade visst fel, nu är jag besviken på dig, dumt av mig”. Liksom, jag måste alltid göra rätt, inte för min egen skull, utan för att undvika att göra mina föräldrar besvikna. Det lärde jag mig inte särskilt mycket av. Eller jo, jag lärde mig att vara en ögontjänare, haha 😉

Jag tror det är skitviktigt att lära barnen att ta ansvar – MEN med stor respekt för individen och i deras takt! Jag har ibland ”curlat” i onödan, klädde dem när de kunde klä sig själva osv, av ren lathet och obetänksamhet. (Ni vet, det går snabbare att klä en treåring själv och jag hängde inte riktigt med i att de plötsligt fixade att ber sina mackor själv). MEN jag har försökt lyssna in dem innan de får nya ansvar. Jag slutade påminna sonen om gympakasse redan i tvåan, för det var ju alltid packad och framtagen när jag påminde. Syrran som är tio glömmer fortfarande mycket och henne messar jag varje morgon en lista på vad som gäller för dagen. Jag pratar med henne om vad hon behöver för hjälp för att fixa det själv, just nu är det mess från mig så packar hon kassen själv. Nu funderar hon på om hon kan lägga in påminnelse i sin mobil men vågar inte riktigt släppa min hjälp än. Så måste det vara, tänker jag. Ge gärna barnen ansvar, men se till att de har verktyg att reda ut det. O acceptera att barn är olika. Säg aldrig ”men du är ju elva år, då borde du verkligen klara detta”. Jag är 40+ men glömmer ändå alltid mina glasögon överallt, vi är olika liksom!
Sen ser man ju hur de växer av att ta ansvar, men då får man ju se till att man hjälpt dem dit!

Ja, precis. Mina föräldrar (okej, mamma, pappa var inte ens delaktig) glömde ofta att jag skulle ha fruktstund eller att det var någon speciell dag på skolan. Det resulterade i att jag gick och oroade mig för att det skulle bli någon sån där specialdag och jag hade mycket ångest över friluftsdagar etc eftersom allt låg på mig.

Jag tror att så länge du överhuvudtaget funderar kring barnuppfostran så blir det ganska bra. Att du är inne i ett tänk där du ifrågasätter och lyfter för och nackdelar visar ju på att du är en engagerad förälder.
Enda som jag tänker att man ska vara lite orolig för är att fullständigt kväva barnet, och aldrig låta han eller hon klara någonting själv, men det verkar du ju också ha förstått.
Barn ska veta att föräldern hela tiden finns där om de behöver- men för den sakens skull ska inte föräldern finnas där hela tiden. Typ så tänker jag…

Håller helt med dig och försöker själv vara lite så som du beskriver att du är, jag är både bonusmamma och mamma. Ser till att bonusen på 11 år har gympakläder, frukt, hjälper till med läxor, kläder till mamman när det är ny vecka mm mm, men ändå se till att han tar sitt ansvar. Packar sin gympapåse själv, samt tömmer den (jag påminner honom och han får göra jobbet), hjälper till att tömma diskmaskinen mm mm. Jag tror inte han blir tryggare för att han tvingas ta eget ansvar i allt, han behöver ha oss vuxna bakom sig, att han vet att vi finns där.
Samma med mina små twins på två år, vill de sova i vår säng så får de det, behöver de plockas upp en extra gång så plockas de upp, är de inte hungriga så är de inte, vill de hålla handen så får de hålla handen osv osv. Tar mig tid att lyssna på deras babbel som jag inte förstår, men som jag älskar att lyssna på. Jag är själv en otrygg individ av olika skäl som mest är kopplat till min mamma, vill inte alls att de ska gå igenom samma sak.
Pratade med en väninna vars man fortfarande idag har svåra problem pga att hans föräldrar tvingade honom till självständighet när han var liten, bland annat fick han inte sova i deras säng när han var ledsen eller vid mardrömmar. Så jävla illa vad det kan skada en människa för resten av livet.

Jag känner igen mig själv mycket i detta, jag var alltid ensam och ”självständig” som barn. Mina föräldrar separerade när jag var tre och hos mamma blev jag mellanbarn och hos pappa var storasyster en uppenbar favorit (och har varit sen dess). Jag fick ofta framföra elaka kommentarer mellan mina föräldrar, som inte ville prata med varandra, och det var alltid bråk och krångel när jag ville hälsa på mamma någon gång i månaden. Tågbiljetten till mamma fick jag betala själv från att jag var tolv år. Typiskt skilsmässobarn alltså. Också typiskt mellanbarn på så sätt att mamma inte riktigt hade tid över för mig mellan min 7 år yngre lillebror och storasysters alla kompisar och aktiviteter. Jag fick liksom alltid klara mig själv. Jag lekte oftast ensam i skolan, försökte jag leka med andra barn så slutade det oftast med att jag blev lämnad ensam ändå. Jag är fortfarande ensam och jag blir berömd ibland för hur stark och självständig jag är. Jag vill inte vara ensam, jag har alltid haft pojkvänner men jag vill jättegärna ha kompisar också som alla andra. Men det blir liksom lättast att vara ensam. Det är så det alltid har varit och det är det enda jag klarar av

Känner igen mig jättemycket som mellanbarn. Jag hade storasyster som körde med mina föräldrar och tog plats för att hon var van vid att vara ”störst” och därför få sin vilja igenom och lillebror som kunde använda sin litenhet för att få som han ville. Ville jag ha något fick jag fixa det själv. Jag tycker också att det är lättast att klara sig själv och jag gillar ärligt talat inte när folk ska försöka hjälpa mig för jag är ju van vid att alltid klara allt på egen hand, ”vill man ha någon gjort rätt får man göra det själv” 😉 Jag skämtar om hur självständig och ”egen” jag är men ärligt talat önskar jag att jag hade lättare för att tillåta människor att hjälpa mig.

Varför tror många att barn blir självständiga och starka individer för att de skolas in vid ett år och lär sig klara sig själva och slutar gråta efter föräldrarna!?? Bra och viktigt inlägg LD! Fler borde fundera ett varv till kring detta tycker jag.

Tyvärr vill ju inte alla tänka ett varv till utan försvarar hellre sitt beslut att skola in sina barn tidigt med näbbar och klor och vägrar ta till sig att det finns både negativa och positiva saker med förskola utan allt är bara bra bra bra och STACKARS mitt barn som inte fått börja än (han är två) och vi kommer ju ÄNDÅ få alla problem med sjukdomar mm de fått fast senare. Ja, eller inte…

Självklart ska vi curla våra barn 🙂 Tummen upp för det! De är ju trots allt barn och behöver servas. Man kan väl inte förvänta sig att ett barn ska kunna komma ihåg för mycket eller göra för mycket självständigt? De behöver curling. Till en viss gräns GIVETVIS. Ja menar inte att man ska ta bort ansvar helt från barnen.
Jätte bra inlägg Ladydahmer!

Jättebra det där att ”få vara ängslig som barn istället för att bli det som vuxen”.. Jag ”fick” aldrig vara ängslig som barn och det enda man gör då är att låtsas. Och sen får man fortsätta låtsas för det bli ju aldrig läge att släppa fram ängsligheten. Så en vacker dag orkar man helt enkelt inte längre, söker tillslut terapi får förhoppningsvis hjälp då iaf. Så himla sorgligt och onödigt, så låt mycket hellre barnen vara barn länge tycker jag! Mycket hellre för länge än för kort?!

Jag växte först upp med min mor under rätt 0-stabila omständigheter. Fick fixa allt sånt själv, och aldrig rena kläder, etc.
När jag var 12 flyttade jag till min pappa istället, där var det ordning och reda. Nyttig middag lagad från grunden när jag kom hem, han höll koll så jag bytte strumpor varje dag och alltid rena kläder. Fattigt utav bara tusan då han var arbetslös, men jag fick allt jag behövde. Aldrig hungrig, han prioriterade frukt till mig, som jag aldrig ville äta men som han tyckte barn ska ha tillgång till, över sina cigaretter etc. Alltid rena sängkläder och han skötte all marktjänst hemma. Jag var alltid mätt samt helt och ren. Aldrig lyx. Men den där grundtryggheten han gav mej efter alla år hos mamma är och var värd SÅ mycket.
Barn växer upp, och pappa ”curlade” kanske mej men herregud idag är jag vuxen, framgångsrik inom IT och nog tack vare honom gift mej med en bra man. Mamma valde bara slödder som slog henne.
Så jag har bara gott att säga om att se efter sina barn hellre lite för mkt än lite för lite.
När man blir vuxen fattar man ändå vad som ska göras, men förstår precis vad du menar när du säger att barn som tvingas till självständighet blir otrygga.
Jag har nåt i mig, nån slags överlevnadsinstinkt men eftersom jag flyttade har den blandats ut med en slags trygghet också, hade jag inte fått pappas trygghet hade jag nog aldrig varit där jag är idag.
Fortsätt ta huvudansvaret, de är kids och ska få vara det. Man hinner med allt annat sen!

Nä, håller med!! Din pappa curlade inte, han tog ”bara” vuxenansvar!! Det är stooor skillnad på curlande o vuxenansvar! I mitt jobb i skolan möter jag mycket barn varje dag, en hel del rätt curlade faktiskt! Föräldrar som kommer bärandes på skolväskor, klär av i kapprum, hänger upp kläder o väska osv osv, det tycker jag man ska klara själv när man börjat skolan! Men möter även en hel del barn i familjer där vuxenansvaret brister..

Mycket av den roll man tar som förälder bottnar mycket i ens egen barndom, och det domslut man gjort över den. Om du (LD) blev påtvingad självständighet av din mamma och inte mådde bra av det så vill du göra annorlunda nu, såklart. Jag hade en tryggare barndom, med en mamma som var hemma och fixade det mesta. Men samtidigt upplevde jag att jag blev för skyddad, och framförallt att min mamma mådde dåligt över tjat och den arbetsbelastning och de krav som ställdes på denna. Och jag mådde dåligt över att hon mådde dåligt. I mitt mammaliv vill jag att mina barn ska vara mer självständiga och inte ställa höga krav på service från mig, jag vill inte ha den rollen. Jag fixar heller inte den rollen, jag är inte sådan som person, det passar min personlighet bättre att släppa taget om det praktiska, jag skulle gå sönder om jag försökte leva upp till hemmamammarollen.
Jag tror att man på sätt och vis inte väljer helt fritt, man är så präglad av sin egen barndom och om vad man tyckte var bra eller dåligt i den. Men det gör inget, vi måste inte ta samma typ av roll. Det viktigaste för barnen är väl att vi försöker känna av hur de reagerar på vårt föräldraskap. Fixar de självständighet, och att bli utknuffade i den hårda världen, eller behöver vi backa upp mer? (Och sen får man förlåta sig själv när man misslyckas med den fingertoppskänslan.)

Jag tror nog inte hellerpå att ”lämna” barnen med olika uppgifter, enkla som svåra. Men kanske man kan t.ex prata med sitt barn (beroende på ålder och mognad) och föreslå att hen packar t.ex gympaväskan, men att man ändå som förälder alltid dubbelkollar? Alltid ger sitt barn tryggheten med att deras förälder har koll, fast det är viktigt att de själva försöker lära sig vad man behöver ha med sig i olika situationer? Så gjorde mina föräldrar och så tänker jag att jag kommer göra med mina barn. Alla lär sig ju tids nog. Tänker också att det är viktigt att låta sitt barn göra fel ibland men att man alltid är där och hjälper/backar om de vill det. T.ex låta dem fixa mellis själva även om det blir ”fel”, ge dem uppgifter hemma – sätta ned i diskmaskinen och plocka undan efter sig etc även om det inte blir så som man själv hade gjort. Det sistnämnda kanske hör till ett annat ämne men jag kopplade till det när du skrev om att curla sina barn.

Jag håller med om att man som barn måste få leva ut sin ängslighet och oro inför livet för att bli trygg som vuxen. Finns det då en förälder som ser ängsligheten och kan leda barnet ut ur den genom trygghet och kärlek så utvecklas en stark individ. Jag upplever att barn som tvingas leva upp till samhällets krav på att vara självständigt för tidigt, blir barn som inte är trygga i sig själva. De klistrar på ett starkt ansikte för det gör så ont att tryggheten inte finns där och de vill inte visa någon smärtan. Självklart ska man inte curla barnen till hjälplösa individer som inte klarar någonting. Men att finnas där med råd, en hjälpande hand, en påminnelse eller en förklaring på hur saker fungerar – hjälper ditt barn. Trygghet och kärlek kan inget barn få för mycket av. Det ger styrka åt själen.
Från En mamma som har jobbat med små barn i 20 år och nu med tonårskillar som är vilse i livet.

Jag har kört helt på din linje, skapa en trygghet och uppmuntrar dem till egna äventyr, anpassade efter deras ålder och utveckling förstås. Jag tror att det behövs en grundtrygghet och en säker hamn för att våga testa saker, och det har funkat bra hittills.

Ibland servar någon av oss föräldrar och ibland packar vi gympapåsen tillsammans med vårt barn. Vårt barn får ta ansvar för en del grejer, men jag har aldrig förstått stressen i att göra barnen stora. Vårt barn har precis nu börjat sova hela nätter i sin säng på sitt rum och han är 5 år. När vi kanske nämnt något om det innan han började sova själv så blev folk förskräckta. ”Ni MÅSTE lära honom att sova själv, han kommer bli omöjlig annars. Vårt barn har sovit på eget rum sedan hen var 1 år.” Nej, vi ”måste” ingenting har jag tyckt. Vi gör det vi anser passar oss bäst. Men det är sådan stress kring barn och hur saker ska göras och det går längre och längre ner i åldrarna. Låt barn få vara barn tycker jag.

Hur gör man då när man måste dela sitt barn med slarvig, glömsk och oengagerad man? Jag är helt på din linje men att förklara för en sexåring att han behöver ta mer ansvar när inte mamma är där… jag hur gör man det?

Jag ser bara på hur min brorson har det, med två separerade föräldrar som inte kan kommunicera utan brinnande hat mot varandra, och därmed inte heller styra upp allt kring sin son med skola och fotboll och varannan vecka liv. Denna stackars åttaåring får således ta mer ansvar än han klarar och för den delen ska behöva (min åsikt), och sedan får han skäll när han inte vet var matteboken är, eller var han gjort av fotbollsskorna. Detta gör mig rosenrasande. Min dotter ska naturligtvis få lära sig att ta ett visst ansvar, men jag känner precis som du LD, jag servar och fixar så mycket det behövs, så att hon kan fokusera på att vara barn. Jag tänker mig att om man lär barn tidigt att städa sitt rum, att vara rädd om sina och familjens saker, duka bordet, hjälpa till med lite saker hemma då och då, så lär man barnet ansvar automatiskt och sedan kan man även låta barnet ta ansvar för saker utanför hemmet (snackar typ tidiga tonår nu…). Vi har bara ett barn, och ser ingen anledning att hon ska behöva ta ett sådant stort ansvar så tidigt. Mina föräldrar lärde mig inget ansvarstagande alls, Visst packade jag nån matsäck och nån gympapåse här och där, men jag behövde aldrig städa eller hjälpa till hemma. Jag var sjukt oansvarig tills dess att jag började arbeta inom restaurangbranschen och plötsligt fick lära mig att planera och vara effektiv, städa och hålla rent. DÅ, 25 år gammal, insåg jag vilken otjänst mina föräldrar gjort mig som aldrig tvingat mig att hjälpa till hemma, utan bara fixat och städat allt omkring mig. Så mycket viktigare än att hålla koll på skolaktiviteter, eftersom jag tror sådant kommer automatiskt om man lär sig ansvar och respekt för det gemensamma hemmet först. Min 2,5 åring har redan börjat plocka undan sina leksaker Varje kväll, och hjälper även till att duka middagsbordet nästan varje dag. Sjukt härligt!

När jag var nyfödd flyttade min mamma ut min spjälsäng till hallen så att hon slapp ligga och lyssna på hurvida jag andades eller inte brukar hon berätta. Precis som hon berättar för alla som vill höra på hur barn minsann behöver lära sig att sova i eget rum. Själv endabarn minns jag alla de där nätterna när jag drömt en mardröm och vaknade kallsvettig och ensam. Rädd i mörkret. Mitt rum låg längst bort på övervåningen, mina föräldrars på nedervåningen. Jag minns hur jag vaknade med näsblod eller efter en mardröm och fick för det mesta hantera det själv eftersom jag inte vågade gå upp i mörket och leta rätt på deras sovrum. Jag minns hur jag satt och grät i receptionen på simskolan/ridskolan whateva för att min pappa inte fanns där och hämtade mig när lektionen var över och skämdes över att andra vuxna fick jaga rätt på honom åt mig. Jag minns hur jag som åttaåring vaknade med 40graders feber och inte klarade av att ta mig till toaletten utan att somna på vägen och min mamma reagerade med ilska för jag hon var tvungen att vara hemma, inte medkänsla. Jag minns hur ingen av mina föräldrar hade tid och tålamod att visa mig hur man gör saker som matlagning mm. De bara förutsatte att jag skulle kunna allt från en dag till en annan. Detta har gjort att jag ofta känner mig osäker när det gäller praktiska ting och inte tror på mig själv.
Jag minns hur jag som tonåring stod och grät hos veterinären över beskedet att den häst vi haft sen jag var liten måste avlivas. Jag minns hur ensam jag kände mig med sorgen. Hur en främmande man som var inne med sin sjuka travhäst tafatt försökte trösta mig. Min egen mammas tröst bestod av att hon erbjöd mig några av hennes egna, receptbelagda lugnande piller och pappa försökte inte ens. Jag minns hur jag som tioåring utsattes för ett våldtäktsförsök och redan då visste att det var bäst att inte berätta för mina föräldrar för de skulle ändå inte vara till något stöd. Mina föräldrar respekterade aldrig mina gränser. Förde vidare saker jag berättat i förtroende till andra, kunde komma hem och hitta privata brev öppnade för att min mamma var nyfiken osv. Mina föräldrar respekterade inte mina gränser så varför skulle någon annan göra det liksom.
Mina föräldrar är inga onda människor och vi hade det mestadels materiellt helt okej, allt var inte nattsvart. Jag är medveten om att det finns massor av människor som haft det mycket värre. Men jag saknar den där grundtryggheten. En famn att gråta ut i. Stöd när det blåser kallt och någon som kan visa en vägen mot en trygg vuxentillvaro. Jag har försökt söka stöd på annat håll men det är svårt att ersätta det stöd man borde ha fått med sig hemifrån. Nu är jag själv förälder och försöker göra ett bättre jobb. Ta de bra bitarna och skippa de dåliga från min uppväxt. Jag tycker det har varit hyfsat lätt med små barn.
Jag har bara gjort tvärtemot vad min egen mamma gjorde. Jag ammade (trots min egen mammas gliringar) mina barn hyfsat länge. Jag har samsovit tills barnen själva kunnat dela rum. Arbetar deltid för att de ska slippa de långa förskoledagar jag hade osv. När 3åringen får trotsutbrott så håller jag mig lugn och vuxen istället för att slå som mina föräldrar gjorde när jag fick utbrott. Lär mig att det aldrig är okej att bli arg på ett barn för att det är sjukt och vi måste VAB:a. Så långt är det enkelt. Försöker krama och lyssna och stödja barnen så mycket jag (och deras pappa) kan. Det svåra tycker jag är sen när den äldsta nu snart ska börja skolan. Hur gör ni andra som inte känner att ni har några bra föräldraförebilder? Har ni gått i terapi eller hittat andra förebilder eller hur lär ni er att vara den där trygga famnen att fall tillbaks på ni själva aldrig haft?

Hannah: Jag gör som du. Jag inser att mina föräldrar inte gav mig en grundtrygghet men jag inser också att allt inte är svart och vitt. Jag gör tvärt om som du skrev om och jag försöker behandla och fostra och vara med mina barn så som jag önskar att mina föräldrar skulle varit. Jag har slutat älta det förflutna, det leder inget vart, det är redan passerat och jag låter det vara och se på mina upplevelser som något jag kan vända till positivitet och jag har lärt mig av dessa händelser, jag har empati och jag vet framförallt hur jag inte vill behandla andra. Jag blickar framåt och försöker skapa en familj och trygghet så som jag vill att den ska se ut helt enkelt, ihop med min make. Jag är lycklig över att kunna ge mina barn det som jag inte fick emotionellt och de trauman som jag gått igenom i barndomen försöker jag att bearbeta genom att göra tvärt om, genom att förlåta om inte annat så för min egna skull och gå vidare. Jag har i nuläget en jättefin relation till mina föräldrar men det har varit en process.

Det här är intressant och jag funderar på varför jag själv är så otrygg eller har varit som vuxen. Mina päron hade mig hemma tills jag var sex år och vi samsov och mamma har varit för blödig för att försöka lära oss att sova själva osv. Kan det bli åt andra hållet också? Att jag inte fick något ansvar? Å andra sidan är de båda sjukt disträ, kom alltid försent och hade tidigt oro kring familjens ekonomi och att få ihop grejer som ung.

Åh, det här inlägget träffade mig rakt i hjärtat. Har inga barn men blev som barn tvingad till självständighet. Här sitter jag, närmare 30 år och anses vara så stark och en person som alltid reder mig själv – när jag i egentligen kämpar varje dag med att våga tro på mig själv. Och det om något tar energi.
Jag tycker du verkar vara en fantastisk mamma!

Jag har alltid varit ett kontrollfreak. Tror jag var det redan som liten. Min mamma fanns där och hade koll och jag stod aldrig utan nåt, men jag kunde inte sova om jag inte hade tittat i min ryggsäck innan jag la mig. ALLT var tvunget att vara på plats och färdigt, annars låg jag sömnlös.
Och det har bara blivit värre med åren. Jag har koll på ALLT, minns saker, telefonnummer, möten, fakta, information.. ALLT ska jag ha koll på. Och samma koll på min sons grejer. Jag kan inte sova om jag inte kollat i hans ryggsäck att jag kom ihåg hans gympakläder/fika till utflykten/whatever.
Så jag gör helt tvärtom… För att inte gå sönder av stressen jag lägger på mig själv, så tvingar jag mig att missa vissa saker så jag ser att jorden inte slutar snurra. Och varje gång så blir jag överraskad att inte en sten trillar ner från rymden och slår mig medvetslös för att jag missade inneskorna i gympapåsen…
En gång (och bara det att jag faktiskt minns exakt det tillfället…) lämnade jag in en lapp till fritids, en dag för sent!!! Jag var helt förstörd!!
Snart ska jag försöka lämna nån annan lapp en dag för sent… bara för att utmana mig själv. Jag håller på att ladda inför det… Vilken dag som helst nu… 🙂

Det här som LD skrivit om de senaste dagarna (helst det i förra inlägget om förskola mm) är saker jag har intensivgrubblat över sista veckorna eftersom vi nyss inskolat vår lillpojke på förskolan och jag i början hade en otrolig oro över om vi gjorde rätt och om han skulle känna sig trygg där. Den där tryggheten känns så viktigt – att man ser till att ens barn har en verklig trygghet i den miljö och situation hen befinner sig i, INNAN man kräver saker som är svåra och jobbiga för dem, oavsett ålder. Vår minsting är knappt två år och har gått drygt en månad på förskolan nu, och av de fjorton barnen på samma avdelning var det (tror jag) bara jag som ”var besvärlig” och omständlig och planerade om och ändrade schemat och lät honom gå väldigt korta dagar de första veckorna tills jag var säker på att han kände sig trygg och nöjd där. Först då fick han gå upp i tid till de 25 tim/v. som vi hade bestämt från början. Alla andra barn utom två, tre gick upp till heldagar direkt efter inskolningen och jag kände mig rätt ensam om min oro eftersom alla föräldrarna utstrålade en sådan självsäkerhet inför att lämna sina barn där (eller är det att vi alla är väldigt duktiga på att dölja vår oro inför varandra?). Nu är detta en otroligt fin och bra avdelning med tre pedagoger på 14 barn och jättefina lokaler, men jag önskar att det var mer fokus på att ge små barn mycket tid under första perioden på förskolan om barnet behöver det och att man verkligen tittar på varje liten unge som en unik individ som har olika behov och behöver olika tid för att klara av saker (vilket ju gäller överallt, även när de blir äldre.)
Har ofta önskat (helst när jag råkat hamna på Familjeliv) att diskussionen om förskolan blev lite mer nyanserad – det känns så otroligt polariserat ibland där vissa dömer ut förskolan för små barn totalt och medan andra tycker förskolan är totalt självklar och att små barn visst kan gå där i 40 tim/v – till och med som ettåringar. Jag tror inte förskolan generellt är skadlig för barn – däremot är den skadlig om det är en dålig förskola med lite personal, stora barngrupper osv och där barnet inte hunnit eller fått chansen att bli trygg på den avdelning hen går på. Inte heller är den bra om barnet är en sådan person som inte klarar av stora grupper, mycket ljud och stoj osv, eller om barnen går för långa dagar (var det Lars H Gustavsson som sa max 5 tim/per dag för barn under tre år?), men att bara säga att den är dålig för alla barn skapar hos många tror jag en otrolig frustration och dåligt samvete – det gjorde det definitivt hos mig, så mycket att jag googlat ihjäl mig efter handfast forskning och vad psykologer osv säger om små barn på förskolan. Det jag förstått so far är att man måste se till varje situation, för inget barn är det andra likt, och ingen förskoleavdelning heller, och att det finns gränser för vad som är bra och mindre bra för barn i den, den och den åldern, och även att förskolan kan vara väldigt utvecklande för helst lite större barn också, om bara rätt faktorer finns på plats (några nämnda ovan), liksom att den kan vara väldigt viktig för barn som kommer från otrygga hem (som ett andningshål).
Sedan kan man ju fundera på för vems skull man har sitt barn på förskolan – jag inser att vår minsting utan tvekan skulle trivas allra bäst hemma om han fick välja, och det tror jag gäller för de flesta barn före tre års ålder. Klichén ”Min ettåring/tvååring måste ju få kompisar och lära sig sociala grejer” känns som ett desperat försök att flytta fokus bort från sanningen att barnen är på förskola för föräldrarnas skull och inte för sina egna, och eftersom så många använder det argumentet blir det mer legitimt att tänka så – det blir till ett slags sanning. Hellre då vara ärlig och inse att barnen går på förskola (och är länge på fritids) för att vi föräldrar har våra behov som vi av mer eller mindre tvång känner att vi måste ta hänsyn till – jobb, ekonomi, paus från stressen att vara småbarnsförälder mm. Att vi har satt vår pojke på dagis så tidigt som vid strax före två års ålder är en självisk handling, det fö

Åh. Jag funderar också så mycket på det, och jag måste bara få fråga en sak jag tänkt på ännu mer den senaste tiden. Ja jag grubblar verkligen på det.
Vi har nyligen flyttat till en förort i sthlm-området. På vårt kvarter bor en grabb i fyraårsåldern, han är från en riktig akademikerfamilj, har föräldrar som är mycket vältaliga och trevliga, med sunda åsikter. Han har alltid hela rena kläder och ser välmående ut. Det jag har märkt är att han v a r e n d a dag är ute ensam, föräldrarna kommer sällan ut, han kommer och hälsar på oss, flera gånger om dagen, och när jag säger att det är dags att gå, så går han snällt, men aldrig hem! Han går till nästa kompis, och nästa, och nästa. Han ger ofta ett ganska rastlöst intryck. Även om han varit hos oss hela kvällen, och det börjar bli läggdags, och jag ber honom gå hem, så går han snällt, men inte hem.
Han känns så ensam, ingen kommer och hämtar honom, ingen verkar bry sig att han inte kommer hem efter att ha varit borta hela dagen? Mitt hjärta liksom blöder när jag ser honom vandra omkring och söka någon att vara med.
Själv hör jag nog till den övernojiga skaran, men ni andra, är det normalt? Han känns för liten för att vara själv så mycket, i min värld iallafall. Samtidigt verkar hans föräldrar så vettiga, de pratar alltid så sunt och klokt. Usch, jag vill inte vara den som bara står och ser på, OM det är så att han inte mår bra i familjen, men vad ska jag göra?

”Barn som tvingas till självständighet blir otrygga, även om de utåt (fasaden) ger sken av att vara starka. (obs förenkling) Som jag. Det där starka barnet som klarade sig själv, men som är så jävla trasig på insidan, som aldrig litar på nån eller nåt, aldrig känner sig trygg, aldrig vågar vara.”
Du beskriver i princip min mamma på pricken här… Hon har ju berättat en del om sin barndom, och den bild hon har förmedlat är att hon fick alltid klara sig på egen hand och var självständig väldigt tidigt (äldst av 8 barn). Hon har ofta sagt det som något positivt, mest för att ge mig och min syster dåligt samvete när vi har mått dåligt och inte orkat med skolan och liknande (ja, hon har absolut noll koll på mental hälsa och positiv uppmuntran, vilket bidrog till flera års depression för min del). Hon klarade sig ju, och bra också. Men hon är en väldigt ensam och trasig människa, och vägrar öppna upp och lita på andra. Hon har många gånger sagt till mig ”vi är alla ensamma”. Ingen höjdare till uppfostran hade jag…
Jag märker att jag har vissa tendenser att vara så också. Jag är också rätt självständig, fixar saker ofta utan att fråga om hjälp och känner att jag måste bära hela lasset själv. Jag har svårt att lita på folk, och känner mig nästan alltid ensam. Det är ett helvete. Som tur är har jag ju förstått vad detta destruktiva beteende kommer ifrån och att det är just destruktivt (min mamma är så stolt också, hon skulle aldrig erkänna att hon kanske behöver hjälp och skulle må bättre om hon öppnade upp sig lite). Jag vill inte leva så, och försöker därför tänka om och inte vara rädd för att ta hjälp av andra. Det är väldigt svårt ibland, men det är värt det för att inte känna sig så stressad och ensam jämt vilket självständighet i för hög grad för med sig.
Jag tror du är inne på något, att ge barn en stabil, trygg grund att stå på så att de kan utveckla en självständighet senare i livet. Och de kommer förmodligen inte tveka att ta hjälp av andra människor (och ge människor hjälp! Jag märker en tendens att människor som förespråkar självständighet i alla lägen också tycker att andra ska anpassa sig till det och är mindre villiga att hjälpa till. Som min mamma.).
Det är guld värt. 🙂

Jag har tonåringar nu och båda har nyligen fått olika neuropsykiatriska diagnoser. Diagnoserna ställer en del kämpande med att komma ihåg saker och självständighet/curlande när de var yngre i ett annat ljus.
Barnen var mycket olika och hade helt enkelt olika behov och olika grad av självständighet. Såklart har jag fixat och påmint så till den milda grad att jag trodde jag curlade. Men jag tror inte så längre. Barn har helt enkelt olika behov av vuxenstöd fastän de är i samma ålder och är syskon.
Min poäng är nog att tipsa er små-/skolbarnsföräldrar att strunta i hur de andra gör och att göra vad som fungerar för er. Lyssna på era egna barns behov och hitta strukturer som passar för er. Visst är det en balansgång men jag tror att tydlighet och att våga släppa taget så småningom är en bra väg för de flesta. Och att lyssna på magkänslan så barnen inte utnyttjar en.

Bra skrivet! Jag bor själv i England där det ar OK att se efter och fixa sina barn. Jag förstår inte hur denna debatt om curling kan ha blivit så stor i Sverige. Jga tvingades också bli självständig tidigt och klarade inte det. MIn mamma var inte glömsk men oengegerad eller tyckte att jag skulle ta hand om läxor och gympa påsen vilket jag inte gjorde så bra. Jag är fortfarande glömsk och glömmer ibland min pojkes gympa skor eller speciella dagar men håller reda på dem för det mesta. Jag känner och ser smärtan i hans ögon om jag glömt något men han har också så fantastiska och hjälpsamma lärare och kamrater i skolan så han är lyckligt lottad med så mycket goda vänner som gärna hjälper till. Jag skulle nog säga att om ordet ”curling” i Sverige används för att beskriva föräldrar som är engagerade och hjälper sina barn så skulle de flesta här räknas som curling föräldrar men de blir inte utskällda för det. Alla tycker det är normalt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *