Kategorier
barn & föräldraskap

Barnböcker som normaliserar kvinnohat och homofobi

Den här bilden dök upp i mitt flöde:

sune är skit

Ja alltså att Sune-böckerna är rent skit som aldrig borde köpas till barn vet jag ju vid det här laget men blir ändå förvånad varje gång jag ser sånt här, framförallt blir jag förvånad över att nån vuxen överhuvudtaget tycker att det är rimligt att uppmuntra barn (pojkar framförallt då) att 1. tycka att tjejer är pest. 2. tycka att homosexualitet är konstigt dumt och fel.

Det är ju så här det börjar. Det är väl ändå ganska få föräldrar som medvetet säger till sina barn att bögar är äckliga eller att tjejer är dumma, men det är ju sådana här småsaker som bygger upp en normaliserad bild av att det är normalt att tycka och känna såhär. Och när man försöker lyfta det så protesteras det ju också: ”nä men barn är ju barn och de här böckerna är skriva så att barn ska känna igen sig!” jaha hörru, skitbra anledning att ytterligare späda på skitidéer som barn har fått för sig. Verkligen. Ditt barn är redan homofob och då är det bra att bekräfta den tanken, va?

Alltså missförstå mig inte, jag är en stor motståndare till tråkiga jävla pedagogiska böcker. Tacka vet jag Pippi mfl. som gör en massa barnförbjudet hyss som barna kan gotta sig åt men det går utmärkt att skriva för barn utan att för dens skull fylla dem med fler fördomar och ammunition till mobbing och hat.

Jag är livrädd att mina barn ska sitta i skolbänken och läsa hur konstigt och dumt det är att gilla killar om man är kille själv.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Barnböcker som normaliserar kvinnohat och homofobi”

Eller argumentet ”Men jag växte upp med ditten och datten och jag blev inte homofobisk/rasistisk/fettföraktande (ha, tror du ja). Pratar man bara med barnen om vad som är fel med de här böckerna så är det ingen fara.” För det är klart att ingen tror att de har homofobiska, rasistiska och fettföraktande värderingar och det är klart att ingen tror att de är lika lätta att påverka som alla andra. Samt nostalgin. ”Jag minns ju de där böckerna med sån glädje, varför ska vi neka dagens barn den?” För att det finns annan litteratur som ger samma glädje men som inte kräver att man lyckas få barn att förstå att det som står i boken är åt helskotta fel och vidrigt?

Eller hur!
Jag läste massa Sune när jag var liten eftersom jag tyckte han var rolig. Och nej, jag blev inte alls homofob. Däremot mådde jag jättedåligt hela mellanstadiet och halva högstadiet pga är bisexuell, och var så himla ledsen över det eftersom det är fel och äcklig. Inget mina föräldrar någonsin varken sagt eller tyckt, men det var ju någonting man bara ”visste”. Kompisar som använde bög som skällsord osv. Sedan blev jag äldre, mognade, blev feminist och stod på mig, och har underbara föräldrar så för mig slutade det lyckligt. Men de där 6 åren av ångest och självskadebeteende hade jag kanske inte behövt om inte skit som detta funnits, helt utan att ifrågasättas.

Försökte minnas vad jag själv kom ihåg från Sune (läste några av dessa i ettan/tvåan (~’95) och den första sidan som [helt slumpmässigt] poppade upp i mitt huvud var en där Sune förklarat för någon (kompis?) att hans favorit-djur var lejon och när han då får höra att det inte är lejonhanarna som sköter de ”coola bitarna” (typ jagar) är kränket som uppstår ett faktum och har för mig att det gnälldes ganska friskt om att det inte alls kunde vara så för att tjejer/honor var typ svaga och fjantiga och det gavs exempel på tjejers intressen, medan killarna var stora och starka och kungar över alla och skulle bestämma osv. Bara något som dök upp ottomh sådär. Aldrig reflekterat över Sune-böckerna på det sättet innan. Men dom verkar ju i så fall trampa vidare i samma spår som då med tanke på bilden i inlägget. =/

Jag tyckte Sune-böckerna var så himla fjantiga och barnsliga redan när jag var sju typ. Jag fick verkligen känslan av att det var vuxna som skulle vara ”på barnens nivå” men det blev bara krystat med alldeles för mycket ”snusk”, kiss och bajs, piiiinsamma saker som tjejbaciller och tjejtrams, att killar inte fick röra varandra och tjejer som PUSSADES (GUUUUD VAD KONSTIGT).
Det finns bättre böcker för barn. Min favorit var Moni Brännström-Nilsson, även om Förstagluttarna visade sig vara inte helt okej så älskade jag Klassresan och Malin+Rasmus=Sant. De böckerna upplevde jag verkligen som att de träffade rätt när jag var 11-14 år. Jag älskade också Annika Thors böcker när jag var lite yngre.

Fattar inte heller alla som vurmar för sunes jul. Försökte se den förra julen och ville bara självdö när sune var rädd att någon skulle få veta att han lekte med tjejgrejer.
Däremot läste och såg jag på Bert när jag var yngre. Men den är säkert i samma klass som Sune va? Kommer inte ihåg så mycket från den längre.

Det är ju så himla lätt att man hamnar i försvar för att man minns böckerna från barndomen som fantastiska. Egentligen borde man läsa om böckerna som vuxen innan man får ge sig in i diskussionen.
Bland dom gamla böcker som jag läst om med mina barn så har en del känts horribla, en del bara mossiga och en del så gamla att barnen tyckte att det var helt skruvat och kul bara därför (typ Elsa Beskow). Barbapappaböckerna tycker jag är en av de få böcker som fortfarande håller även om det finns brister även i dom.

Bert-böckerna är också helt förkastliga! Är svensklärare på mellanstadiet och vickade för en kollegas klass (åk 5) för några veckor sedan. Hon hade låtit eleverna välja högläsningsbok och de hade då valt en Bert-bok som jag förväntades läsa. Jag blev på riktigt så chockad och arg när jag läste vilken skit som står i dessa böcker! Sida upp och sida ner med Bert som sätter poäng på tjejer utifrån hur stora bröst de har, tycker han har rätt att spana på andra tjejer än flickvännen men tanken på att hon kanske spanar in andra killar gör honom arg och vill att en detektiv ska förfölja henne etc etc. Bara massa smörja. Jag hoppade dock över att läsa om poängsättningen hehe, improviserade lite för att ungarna inte skulle fatta att jag uteslöt något… Kan verkligen inte läsa något sådant för en grupp barn och stå för det, vilket är viktigt för mig när jag läser högt. Herregud vi har en värdegrund i skolan att följa och hur man som lärare kan gå med på att läsa en sådan bok övergår mitt förstånd.
När jag pluggade sa min lärare i barn-och ungdomslitteratur på uni att ”Bert och Suneböckerna ska ni bara låta vara. Det finns inget att hämta i dem så snälla låt de bara vara.”

Jag läste alla slags böcker för mina, men gjorde stor sak av att tex skratta åt hur larviga och dumma Sune/Bert var. Jag tyckte det var viktigt att mina barn fick klart för sig att det finns folk som är så tokiga, men att det inte var ett synsätt jag accepterade. För mig kändes det jobbigt om de skulle möta dessa tankar och synsätt utan att ha blivit förberedda hemifrån och utrustade med argument för varför detta inte är ett okej sätt att förhålla sig till andra människor.

Hej!
Skrev en tenta på universitetet nyss (blivande lärare f-3) i teknik. Lektionen var om hållbara konstruktioner och husbyggen. Ville använda mig av sagan tre små grisar i inledningen för att göra ämnet mer neutralt då teknik och bygge historiskt sett ( och nu ) setts som manligt. Fick negativ respons av examinatorn att jag måste ha missat att fundera över vilket kön grisarna och vargen har! Men är det verkligen relevant? Hur ser du på sagan ur ett genusperspektiv?
Mvh Josefin

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *