Kategorier
barn & föräldraskap

Vadär du för slags förälder egentligen?

Föräldraskapet är verkligen nåt jag ältar mycket. Mitt eget främst men också generellt. Jag har alltid varit intresserad av det tror jag, kanske för att min egna barndom hade så många jobbiga aspekter som påverkat mig så jävla mycket. Min självkänsla. Min självbild. Min förmåga. Mina förutsättningar.

Så jag funderar mycket på vad jag själv vill vara för förälder och jag pratar mycket med andra. När jag blev gravid med Ninja så registrerade jag mig på familjeliv och de kommande månaderna deltog jag maniskt i diskussioner.

 
 (Mina första trådar!)

Jag köpte böcker också. Amningsboken och Dr. Sears ”attachment parenting” och örti stycken fler om genusmedvetenhet. Inte för att bli nån perfekt mamma men för att reda ut, med kunskap och andras erfarenheti ryggen, vilket förhållningssätt jag vill ha. Ibland är jag grym. Jag gör många ”rätt” men lika ofta är jag en jävla skitmorsa som tar beslut som är helt värdelösa och rentav skadliga. Jag kan snabbt identifiera mina svagheter och jobbar såklart med del men fy attans vad svårt det är när man är trött, less, sur, sagt samma jävla sak femtio gånger under en timme och ingen lyssnar.

Men det positiva med det är väl att jag blivit så mycket mer ödmjuk inför andras tillkortakommanden. Sen jag själv blev mamma har jag slutat döma andra föräldrar. Eller iallafall sen jag blev tvåbarnsmamma, hehe, med några år på nacken, när jag bara hade ett barn på ett år så var jag rätt så fördömande om jag ska vara ärlig.

Men man måste ge sig själv en break. Vet inte om jag gillar frasen ”good enough” för den känns missbrukad på nåt sätt och används ofta för att rättfärdiga dåligt beteende snarare än uppmana till förståelse för det. Men det är ok att inte vara bäst eller göra allt rätt.

Det jag ogillar med mitt föräldraskap är nog att jag ibland är lite för arg för min personliga smak. Och så skäller jag. Jag vill vara en mindre arg mamma som jobbar lågaffektivt. Typ dagisfröken som bara frågar ”hur tänkte du, vad hände?” när barnet tuttat eld på bordsduken istället för det mer vanliga ”vad fan håller du på med?!!!” . Det blir enklare när de blir äldre och förstår när man pratar med dem, förklarar osv men jag är ändå så jävla rädd att jag bryter ner barnens självkänsla med min ilska när jag blir arg (obs nu låter det som att jag är arg jämt men det är jag ej) eller när jag är dum och opedagogiskt och barnslig och långsur.

De är liksom så självstarka nu. Älskar sig själva. Ser på sig själva med kärlek. Verkar trivas i sina kroppar, tvivlar sällan på sig själva. Tänk om jag sabbar det? Tänk om nån annan sabbar det och jag inte är tillräckligt bra för att motverka det?

Jag vill också vara mer engagerad. Jag tänker ofta: vad kommer barnen minnas av mamma om jag dör idag? Kommer de minnas en arg mamma som satt mkt med mobilen? Jag vill att de ska minnas mig som en kärleksfull mamma som var där, som hittade på saker och som satte dem i fokus. Det måste alltså inte vara andys jävla lekland och thailandsresor, men åka pulka, bygga snökoja, ha picknick, gå ut i skogen, pyssla ihop osv.

Sånt som ger guldkant i vardagen men som jag är så jävla usel på. ”Imorgon”. Ambitionerna är höga men förmågan mindre. Och det har jag sånt dåligt samvete för.

Hur tänker ni? Har ni några knep och tips på hur man blir en bättre förälder eller roligare eller mer engagerad? Har ni några regler för er själva, typ ”vi äter alltid middag ihop” eller ”nattar alltid med saga”?

  

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Vadär du för slags förälder egentligen?”

Helt ärligt så ser jag det som mer eller mindre psykotiskt att inte bli arg om barnet tänder eld på bordsduken eller något annat helt vansinnigt. Jag tror att ilska och skrikande är en naturlig reaktion då och inget att träna bort men att som jag ibland bli superarg för skitsaker däremot… Jag tycker nog som du, att jag ibland blir för arg och dessutom har dåligt tålamod är mina sämsta sidor, annars tycker jag att jag är helt OK mamma.
Jag tror inte jag dömer andra föräldrar så mycket men jag väldigt svårt att förstå de som väljer 5MM som första åtgärd om barnet inte sover precis som de önskar. Det tror jag inte jag kan förstå någon gång. Däremot kan jag förstå att man efter att ha provat allt till sist väljer en hårdare metod eftersom man helt enkelt inte ser någon annan utväg för att familjen inte ska gå under men det borde bara vara några få barn per år där denna metod verkligen behövs.

Det borde vara hälsosammare att ge barnen sömnmedel än använda 5-minutersmetoden. Allvarligt. Om barnet har såna sömnsvårigheter att hela familjen blir lidande under lång period. Jag förstår inte heller hur föräldrar som inte är psykopater kan misshandla sina barn psykiskt på det viset. Hoppas de blir utsatta för det själva när de blir gamla och ligger hjälplösa på långvården. ”JA VI HÖR ATT DU SKRIKER” arg ramsa osv.

Det som har varit absolut viktigast för mig är att vara närvarande, mentalt sett framför allt. Mitt barn har alltid vetat att hen kan komma o prata med mig om vadsomhelst. Kärlek och respekt är två andra saker som är jätteviktiga. Resten löser sig tänker jag. Sen finns det ingen förälder som gör allt rätt, vi ”messar up” våra barn på olika sätt allihop och det är att vara mänsklig tycker jag.

Bra föräldraskap (enligt mig) är att skapa trygga barn som inte bara köper det vuxna säger bara för de är vuxna. Detta ger superfestliga, asjobbiga barn som vill ha svar de kan förstå på varför de ska göra saker. Så gott föräldraskap ( enl mig) leder typ till fler bråk fast sundare sådana 😉

Jag läste att det inte finns något som heter kvalitetstid när det gäller barn, så jag försakar min pension och har varit föräldraledig länge och jobbar just nu halvtid för att tillbringa kvantitetstid med mina barn. Tänker att jag kompenserar mitt dåliga tålamod med att alltid finnas där. Visst nöter vi på varandra ibland, men mest så blir vi ett tight team. Jag är jättedålig på att leka, men tar med dem på spännande utflykter. Kort och gott så gör jag så bra jag kan.

Jag tänker likadant, att mitt dåliga tålamod vägs upp av det faktum att jag nästan alltid är närvarande. Själv är jag totalt urusel på utomhusgrejer, men sjunger och busar mycket med min 1,5-åring. Hoppas verkligen på att få uppleva den där team-känslan du beskriver när barnet blivit lite äldre.

Ugh… Barn låter som något så himla hemskt och jobbigt och jävligt när jag läser här. Känns som att du dömer dig själv otroligt och sätter kraven så högt det bara går. No offense men jag hoppas inte jag börjar tänka så någon gång. Alltså, klart jag vill vara en bra morsa som gör sitt bästa och allt det där men jag tänker att man kommer långt med kärlek, närhet osv och att jag ger det jag kan. Om jag ska få ångest över att jag inte vill samsova, amma länge, bära runt sjal osv så skulle det ju äta upp mig. Jag vet inte vad jag ska säga, blev bara stressad och nedstämd för allt lät så jobbigt och det känns som man ger upp hela sig själv i och med att leva med en man och skaffa barn. Det är nog kanske inte för mig ändå.

Alltså, grejen är ju att det ÄR skitjobbigt så många gånger, fysiskt, mentalt och psykologiskt. De är det viktigaste som finns och varje detalj som rör dem blir så oerhört viktig. Känslan av att ha gjort något som inte är bra för barnet är fruktansvärd. Klart man ältar och oroar sig. Ändrar sina prioriteringar och åsikter om en massa. Om man, innan man skaffade barn, BARA fick insyn i allt det oändliga slit man skulle komma att lägga ner på dem, så skulle det nog inte födas allt för många barn… Men det som man inte KAN få insyn i innan barnen kommer är livsmeningen, fullkomligheten och den faktiska innebörden av villkorslös kärlek som följer med. Det är något djupt mänskligt, jordnära och samtidigt nästan mystiskt över den upplevelsen. Nu när jag har upplevt den, skulle mitt liv framstå som fullständigt meningslöst utan den (även om jag säkert inte skulle känt så om jag aldrig skaffat barn). Oavsett hur trött, slut och hopplös jag ibland kan känna mig.

Jag tror att alla föräldrar som oroar sig över sitt eget föräldraskap och reflekterar, är bra föräldrar.
Vi nattade alltid med saga (om de inte somnat av sig själva). Vi försöker också äta kvällsmat ihop. De som är hemma, haha, nu är de ju ute på egna äventyr då och då.
Sagoläsandet minns de fortfarande och jag tror de har glädje av det.
Annars har det ju varit lite upp och ned. Vi har de senaste åren fått ett par diagnoser i familjen, som förklarar ett och annat utbrott osv. Hade vi vetat tidigare, skulle många tårar och arga stressande situationer kunnat undvikas.
Gott nog ÄR gott nog. Jag är och har alltid varit en arbetande mamma. Jag är lyckligast då. Mår bäst av att inte bara vara barnens mamma utan också en egen person. Jag tror ju att barn mår bäst när föräldrarna mår bra och har glädje i mötet med dem. De har gått på dagis och det har varit mycket bra. Jag hade inte varit någon bra förebild, då jag är så pass introvert att jag hellre går till en tom lekplats än kanske måste prata med andra föräldrar. ..

Jag har haft megaångest över att jag ofta hade så dåligt tålamod när min nu sextonåring var liten. Hen var dessutom världens snällaste och lugnaste barn. Men jag hade/har såna kontrollnojjor så jag lät liksom aldrig någon av oss slappna av. Men jag försöker vara snäll mot mig själv och tänka att jag tror och hoppas att de goda sidorna av mitt föräldraskap ändå övervägt. De är; att alltid försökt ha stabila rutiner. De första åren var vi typ alltid hemma så hen kunde äta och somna vid samma tider. Att alltid prioritera mitt barn först, praktiskt och känslomässigt. Att kunna säga förlåt. Att överrösta med miljoners kärleks- och komplimangsuttygelser. Att inte vara för rigid vad gäller mysiga saker som godis och glass. Att skämma bort med massor av paket på jul och födelsedag. Att kramas mycket.

En grej som jag fick som barn och som jag gärna vill ge vidare är att jag blev tagen på allvar. Inte så att jag fick bestämma allt själv förstås, men jag kördes aldrig över med inställningen att ”jag är vuxen och du är barn så det här förstår du dig inte på”. Jag kände att jag dög helt enkelt.
Angående ilska så känner jag att det är okej att flippa och bli arg ibland, och be om ursäkt sen ifall man överreagerade (vilket man oftast gjorde). Det är inte okej i min bok att använda ilska som en uppfostringsmetod eller tro att skäll är nyttigt för barn.

Sen älskar jag att läsa böcker om barnuppfostran och hur barn funkar. Har läst massor, både sånt jag håller med om och sånt jag inte håller med om. Gillar att diskutera barnuppfostran med andra också, dock verkar det som om intresset för detta är närmast obefintligt hos män, vilket jag har väldigt svårt att förstå. Hur kan man inte tycka det är intressant att prata om hur man bemöter sina barn och hur de påverkas av det? (om man är förälder alltså).

Jag och min sambo har pratat mycket om våra egna föräldrar sen vi blev föräldrar, vad vi minns som negativt och speciellt positivt. Har väl kommit fram till att en viktig sak är att alltid finnas där, stötta barnets egna beslut oavsett om det går vägen eller skiter sig, viktigt att få våga testa och veta att man har stöd från dem som står en närmast. Fånga upp och trösta om det inte går vägen istället för att skuldbelägga/komma med pekpinnar. Och att alltid förklara, åtminstone efteråt, varför man blivit arg för något och kunna säga förlåt till sitt barn när man tagit i för mycket. Både jag och min sambo har pappor som kunde bli orimligt arga och sen var det liksom bara punkt. Tystnad och sakta tynade bråket bort men lämnade ett stort orosmoln i magen. Inte bra för någon, särskilt inte ett barn. Vårt barn är bara 9 månader så än så länge handlar mitt föräldraskap om ömhet, uppmuntran, närvaro, lek och att försöka vara tålmodig vid dryga läggningar, arga utvecklingsfaser osv. Tålamodet är verkligen min akilleshäl, särskilt vid sömnbrist. ”Bebis-punkterna” vill jag för övrigt så klart fortsätta ha med som förälder även när vi lämnar bebis-fasen. 🙂 Tack för en fin blogg!

Åh, en grej jag verkligen kommer ihåg från min barndom, som påverkat mig starkt positivt, var att min mamma varje kväll kom in till mig och sa godnatt! Hon satte sig på sängkanten, frågade hur dagen varit, sa att hon älskade mig och sa ”sov gott” 🙂
Tror verkligen att små saker en gör som förälder i vardagen gör stor skillnad för barns självkänsla på lång sikt! 🙂

”Det måste alltså inte vara andys jävla lekland och thailandsresor, men åka pulka, bygga snökoja, ha picknick, gå ut i skogen, pyssla ihop osv.”
Jag tänker att det är just pulkåkandet som koms ihåg och inte utlandsresanresan. Det som koms ihåg från resan är vad man gjorde där inte var man var. Tycker detta gäller rätt långt upp i åldrarna.
Just det där att tillverka grejer ihop, lära sig saker eller aktivt göra något annat tillsammans som kanske involverar fysisk aktivitet tror jag är det som skapar minnen och band. Allt det som man ser tillbak på tillsammans senare i åren. Detta kan göras var som helst även om det kanske blir blir en extra krydda i främmande land, så finns det 1000 saker att lära sig i sitt närområde.
Men nu är ju just jag skapt sådan att jag tycker om att lära mig nya saker och också gillar att förmedla det jag kan, för då känner jag att jag delar med mig av något. Att jag har en gåva att ge, inte för att jag känner mig viktigt då utan jag älskar att ge av allt som finns att ge och inte bara då fysiska saker utan även allt som inte går att ta på.
Jag hoppas att detta ger många och bra minnen och än så länge så ser det ut att funka.

Ang. att bli arg: Jag är uppväxt i ett hem där ingen blev arg. Inte som jag minns. Aldrig höjda röster eller bråk. Däremot tyst tjurande/suckar/sarkasm, vilket (tror jag) ledde till att jag långt upp i ålder reagerade med gråt och tårar när jag egentligen var arg. Varpå folk klappade på huvudet och förminskade istället för att lyssna på mig. Sjukt frustrerande och jobbigt att ändra på! Därför är jag helt fine med att visa mina barn när jag blir arg, jag vill att de ska lära sig att den känslan också är helt ok, precis som att vara ledsen/glad/känna sig liten och skör/stor och mäktig o.s.v. Klart att jag i perioder har sjukt dåligt samvete för att jag blir arg och tappar tålamodet för lätt, men försöker trösta mig med att det kanske inte är så himla konstigt när man ex. ammar dygnet runt sedan 8mån och inte sover tipptopp, i kombination med 3-åring som testar gränser och ja…livet helt enkelt. Hos oss är vi noga med försoning, dvs att båda parter tar på sig sin del av en konflikt. Mina barn tvingas inte till att säga ”förlåt” för vi tycker att det bara blir ett ord som det gått inflation i. Däremot är det superviktigt att ”göra” förlåt, dvs kolla hur det gick, visa omsorg, ta på sig sin del av det som inte blev bra. Och även om det ”inte var meningen” så vet 3-åringen att det känns i magen om något blev fel/någon blev ledsen och då kan det vara passande att säga förlåt.

Ja, inte är det lätt att vara förälder…
Saker som vi gör med våra två kids är att äta frukost och middag ihop på vardagar. Ungarna får faktiskt välja frukost varje dag. Tänker att det är bra att de kan påverka något i sin vardag. Blir ju förstås inte att man ställer sig och gräddar våfflor en vanlig onsdagsmorgon för det. På lördagar steker vi oftast pannkakor till frukost, har blivit tradition.
Varje kväll läser vi saga för dem och masserar dem en liten stund innan de somnar. Däremellan har vi såklart massor av konflikter och även ljusa stunder. Man blir arg, man bryter ihop och kommer igen.
Tänkte på vad du sa om din barndoms middagar och blev så ledsen för din skull. Min mamma var också ensamstående med oss tre barn, men middag åt vi alltid tillsammans. Dock fanns aldrig något pålägg hemma förutom ost. Så det är något jag alltid ser till att mina ungar får. Baka gjorde vi aldrig hemma när jag var liten så de har de också fått göra till leda, haha! Och gå på någon aktivitet, minns inte att jag någonsin gjorde det. Så någon skulle kanske hävda att jag lever genom mina barn, men jag ser det som att de får det bättre i vissa avseenden.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *