Kategorier
barn & föräldraskap

Hur gör man för att uppmuntra barnen att våga prova sånt de inte kan eller sånt som känns svårt?

Ok, efter lördagens parkourfiasko med ledset besviket barn så gjorde vi ett nytt sista försök dagen därpå (igår alltså). Denna gång skippade vi att återvända till Handens parkour och provade vår lycka i nynäshamn istället. Och tänk, där dyker tydligen tränarna upp! Det må låta som science fiction och hittepå men denna gång blev det inga besvikna barn alls. 

Nu är det såhär va, att mina barn har ärvt mitt bristande tålamod och dåliga attityd så det blev mycket surande, mycket arga ”jag kan inte!” från den längre av avkommorna. Hon har, sin ännu fantastiska självkänsla till trots, en tendens att bli lite avig i situationer som är nya eller när hon blir osäker så först ville hon inte prova (men jag vill gå på parkour mamma!) och när hon sen skulle prova så blev hon osäker. Hon har även så stark integritet och vilja att det inte riktigt går att tjata eller pusha för mycket heller. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera situationer som sådana heller. Hur gör ni?

Men det blev iallafall great success. Hon ville ju. Så jag var där, nära, sa till henne att ”jodå prova EN gång, jag är här, jag håller i dig, jag hjälper dig (och tränarna stöttade också, men hon känner ej dem än) och om du inte gillar så behöver du inte.” Vi pratade om att man inte kan om man inte lärt sig och att det är därför hon är där, för att lära sig. Sen så sa jag visserligen ”sluta jiddra nu” ett par gånger när hon liksom fastnade i negativitet och blev arg och avig. Balans. Hehe.

Det är inte viktigt för mig att barna har en massa aktiviteter så jag har inga tendenser att bli en sån där jobbig morsa som pushar för mycket, men det känns viktigt att mina barn dels har möjligheter att prova saker och då upptäcka vad de tycker om men också framförallt att de får möjlighet att använda sina kroppar och lära känna sina kroppar på ett annat sätt än det gamla vanliga (att vara snygg smal och rätt). Tjejer speciellt som sportar och är fysiska har i regel bättre kroppsbild och självkänsla än tjejer som inte gör det. Jag tror också att det kommer stärka mina barn att våga prova, att känna att de kan, att de är starka och kapabla, att rörelse är roligt, ja allt det där som min mamma inte kunde ge mig av olika själ. Ekonomiska såväl som sociala.

Och det gick ju. Igår alltså. Hon kunde ju! Till och med bättre än några andra om man nu måste jämföra, men hon jämför ju ”jag kan inte men de kan”. Men vi pratade även om att alla kan olika mycket och att det är ok och ingen tävling och att alla ska göra det de kan och vill och vågar i sin takt.

Efteråt sa hon ”det här var den bästa dagen!”. Det tycker jag är ett bra betyg. Vi kommer såklart fortsätta. Nu är det dock lov och vi åker bort och parkouren har en paus men efter lovet så kör vi. Hon är redan taggad och peppad av allt hon lärde sig och lärde sig våga detta första försök så hon längtar redan.

parkour barn

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Hur gör man för att uppmuntra barnen att våga prova sånt de inte kan eller sånt som känns svårt?”

Gud vad fint, blir helt tårögd! Jag gick aldrig på någon sport eller annat när jag var liten för jag var för rädd för att börja och inte kunna och att inte få till det socialt. Och mina föräldrar förstod inte det utan trodde jag bara var ointresserad, och envis som jag var stod jag emot. Så jag har missat alla såna sammanhang och gemenskaper och känslan av att min kropp kan användas till kul grejer. Tror mitt liv blivit helt annorlunda om jag fått till en sån gemenskap baserad på intresse och utveckling. Det var iofs många av tjejerna jag växte upp med som inte hade en fysisk aktivitet upp i tonåren, eller ”intressen” överhuvudtaget. Killarna fortsatte såklart.

Jag tror att du gjorde precis rätt! Stötta, lirka, uppmuntra är vägen och varje lyckat försök kommer göra det lättare och lättare. Ingen av oss tycker att det är tjoho att misslyckas så det är en naturlig reaktion. Men för varje gång de lyckas kommer modet växa att prova nya saker. Även musklerna kommer lättare hittas ju mer de rör på sig.
Håller med dig om vikten av att ha aktiva barn – jag har varit en friidrottstjej under min uppväxt och min kroppsuppfattning har byggt på funktion inte utseende. Samma med mina barn – styrka, rörlighet och funktion har varit fokus. Jag gillar att ni valt just parkour som är en så bra kombination av rörlighet och styrka, här är vi jämbördiga oavsett kön. Jag släpade med mina ut i skogen där vi bar, klättrade, sprang, kröp osv och jag märkte aldrig av något fjomp i stil med att ”han får hjälpa mig att lyfta, han är kille… ” (morr)
Även crossnature har barn/föräldragrupper – det är suverän träning där barn och vuxna kan röra på sig ihop och på ett bra sätt.

Att hon blev glad efteråt och är pepp på nästa tillfälle tänker jag är rätt tydliga tecken på att du/ni/sammanhanget coachade helt rätt. Att (precis som du skriver) vara en trygg punkt när det känns jobbigt att försöka, betona vikten av försöket och inte resultatet och sen hjälpa barnet både se och känna stolthet inför sin prestation (både resultat, ansträngning och mentala spärrar hen tog sig förbi).

Vad kul!
Med start i några incidenter redan i första klass utvecklade jag successivt under min skolgång allt större problem med skolidrotten, tills jag till slut knappt klarade av att över huvud taget gå in i en idrottshall. Idag har jag fortfarande en lång lista på aktiviteter som jag knappt ens kan börja överväga att prova på utan att trigga igång en panikattack redan hemma framför datorn. Det känns så skönt att läsa om hur du faktiskt förebygger den här typen av problematik hos din dotter. <3

Tycker också det låter som du har helt rätt tänk, just det där med att prova.
Jag vet inte om det är en tjejgrej eller ett stora-syskon-grej men jag vill också kunna allt innan jag provar. Rent logiskt vet man ju att det inte går men alltså, ändå… vill kunna allt innan man ens provat en gång haha!
Ninja kommer säkert bli mer trygg och du får bli en fab parkourmamma med hjärtat i halsgropen när hon flyger och far upp och ner haha! 😀

Åh vad jag känner igen mig! Jag måste absolut lyckas innan jag ens funderat på att prova. Jag anser att kunskap bör finnas utan närmare eftertanke, klart som fan jag blir sur när det inte går. Förstår självklart att jag inte faktiskt kan göra en majonnäs om jag inte gjort en, men ja, logiken 😉

Jeg spilte fotball som liten og var aldri den beste i laget om man kan si det sånn. Fikk spille forsvar som er den ”dårligste” plasseringen. Trenere toppet laget og lot alltid de 3 beste jentene spille hele tiden under kamper. Når jeg ser tilbake på det, tror jeg at jeg kunne ha utviklet meg enda mer innen den sporten om jeg hadde fått mer positiv pepp og tilbakemelding. Jeg tror alle kan bli relativt gode på mye, men at man som barn også har behov av bekreftelse. Noen som sier at de kan om de över og över. Alle er såklart ikke naturtalenter, men med övelse kan man läre seg det meste. Så mitt råd er å fortsette å oppmuntre:)

Att fira sina segrar tror jag är viktigt, både stora och små segrar (tex lyckas med en del av en övning, sen hela, sen nåt svårare osv). Det verkar du ju ha gjort tillsammans med din dotter. Att vara trygg hamn också.

*Det är inte du som är dålig, det när uppgiften som är svår!* det är mitt mantra när barnen säger att de är dåliga för att de inte kan, vare sig det är matte eller skidor eller hjula. Men det är svårt att veta hur man ska hantera när de känner sig kassa.

Åh, min äldsta är bara tre, men nu längtar jag till sommaren då förra året fick ett Mullespår i närheten av vår stuga utanför Södertälje. Jättekul grej, en fin stig att följa genom skogen och några stationer där man kan klättra och balansera.

Jag nästan tvingade min son att fortsätta med fotboll när han var 6 år. Jag visste att det var en aktivitet som han skulle tycka om om han bara gav det hela en chans. Allt var ”jag kan ju inte” och jag tyckte att det var viktigt att fatta att man blir bra på det man tränar på. När han väl hade förstått det så behövde jag inte tvinga honom längre och den kunskapen han fick genom det har han kunnat använda i många andra sammanhang.

Tycker att du verkar ha en bra och sund syn på hur du ska uppfostra dina barn! 🙂
Min pappa var precis som du när jag växte upp; Han lät mig testa och han uppmuntrade mig när jag var osäker. Och osäker, det var jag verkligen som liten!
Idag är jag inte rädd för att prova nya saker, tycker bara att det är kul! Känner att det är okej att vara dålig och att det är roligt att utvecklas 🙂
Kör hårt LD, du är en inspiration!

Det där är jättesvårt. Min sexåring tycker det är väldigt motigt att lära sig nya saker och jag känner igen mig mycket i det. Är jag inte bra direkt så vill jag inte. Hatar utmaningar. Det är ju trist för honom. Att skriva kände han direkt att han hade lätt för, men cykla, knyta skorna och åka skridskor kommer inte automatiskt och jag kan inte låta honom bestämma sig för att aldrig lära sig det. Han blir ju jättebegränsad då, även om jag inte heller är någon aktivitetshetsare. Jag kan tycka att hemmaaktiviteter är minst lika vettiga som arrangerade grejer, men som sagt, det funkar inte att avstå från allt som innebär en utmaning.
Så vi skulle ut och åka skridskor för första gånger nu i vinter. Jag och hans pappa bestämde oss då för att bomba sonen med beröm. Jag vet att det är omdiskuterat, Jesper Juul och allt det där, men det här var ett medvetet beslut. Han fick på sig skridskor och ramlade förstås tio gånger i minuten i början, men vi bara: ”Åh vad du är snabb på att resa dig igen! Bra kämpat! Åh, du åkte en helt METER!” Och han kanske tyckte det var lite förvirrande att bli så peppad när han mest låg ner, men han kämpade enormt, och efter en timme så gick det betydligt bättre och framförallt gick han därifrån stärkt och utan att vara ledsen och uppgiven, vilket hänt förr när han testat nya saker. Skridskor ville han åka igen.
Sen är det inte så att vi fortsätter jubla som en jävla hejaklack så fort han utför något. Nu när han kan cykla till exempel så gör vi ingen stor grej av det. Men vi lurar honom lite när han ska upp i sadeln för första gången, och jag tycker att resultatet är värt det.

Jag tycker att du gjorde helt rätt! Önskar själv att jag hade stannat kvar längre i sporten, då fysisk aktivitet är något som har stärkt min självkänsla enormt på senare år. Inom vissa sporter tror jag iofs att det är tvärtom – typ balett, gymnastik, cheerleading. Där kan det istället bli ett himla fokus på hur kroppen ser ut.

Måste hålla med aeriel om gymnastiken (iaf truppgymnastik). Jag tränade elitsatsning (truppgymnastik) innan jag blev tonåring och det var fokus på styrka, vighet, kroppskontroll, gruppsammanhållning osv, aldrig hur kroppen såg ut! Är så otroligt glad över att jag redan från typ 3-årsåldern fick gymnastiken med mig, för även om jag inte tränat aktivt (gymnastik) sen jag blev tonåring har jag en kroppskontroll, vighet och muskelminne som sitter i ryggmärgen vilket gör att ALL annan träning blir så mycket lättare att utföra.
Och som aeriel skriver, alla såg olika ut! Långa, korta, pinnsmala, lite rundare osv och fokus låg alltid på att bryta ned alla rörelser för att alla successivt skulle lära sig. Det var först när jag hade slutat med gymnastiken som kroppsmedvetenheten kom som ett brev på posten (inte längre funktion att fokusera på, utan vad killar tyckte om utseende…) älskar min gymnastikbakgrund!

Jag tänker att som förälder känner man ju sitt barn bäst. En del barn behöver att man peppar, visar och uppmuntrar (men utan krav och utan pekpinnar). Och med vissa barn får man som förälder hänga på barnet idéer och se till att barnen får en chans att genomföra dem. Och en del barn kanske behöver bromsas in lite och kanske behöver hjälpa att sålla bland alla impulser.
Viktigt tror jag också att det är om det är ”roddat” runt omkring aktiviteten. En del skulle kalla det att curla men det tycker inte jag. Detta ”roddande” är extra viktigt om man har barn som har lite mindre driv. Det handlar om enkla saker. Jag pratar om att man ser till att barnet har energi (hunnit äta nåt innan och inte är för trött), att man slipper stressa till träningen, att man inte lägger på för många aktiviteter på barnet, att man som förälder tar ansvar för att barnet har gympapåsen packad med passande kläder och utrustning, samt föräldrarnas attityd: att man som förälder är den trygga som stöttar lagom mycket och att man pratar gott om idrotten, tränarna osv.
Jag minns fortfarande incidenter från min egen barndom och det är inte roliga minnen och säkert en del i att jag la av med vissa sporter. Minnen av för små skridskor, för långa slalomskidor, att i sista minuten stressa in i stallet, att komma till fotbollsträningarna i mina vanliga gympaskor istället för riktiga fotbollsskor har satt sina spår. Små saker men ändå.

Jag hade aldrig nån aktivitet när jag växte upp. Ingen förälder uppmuntrade eller stöttade till aktivitet pga deras bristande intresse i mig
Jag har alltid velat att mina barn ska få testa det de vill och prova på mycket. Och vi hänger med! Skjutsar, säljer till klubbar, kollar på träning och matcher. Finns där. Tyvärr krävs det ganska mycket av en klubbmedlem och dess familj idag. I insats för klubben. Jag har tagit upp frågan med flera klubbar. De barn som inte har den stöttning hemifrån – att sälja underkläder och kakor till klubben, att baka eller Inte har nån förälder som är ledig en helg och kan ställa upp på cuper och liknande, de barnen måste också få vara med och inte ses som en snyltare som åker snålskjuts. Tyvärr är många klubbar inte med på det tåget ?

Jag gick i truppgymnastik i hela min uppväxt och jag saknar fortfarande den där sammanhållningen vi hade. Fick jättemånga fina vänner som jag blev tight med eftersom vi hade sporten gemensamt. Tror det är bra att ha lite olika ”grupper” och gemenskaper utanför skolan eller området där man bor, det liksom bidrar till en mer diverse umgängeskrets och gör en lite mindre beroende av ett fåtal personer som jag upplever att det ibland kan bli om man bara har typ en bästa vän.
Speciellt gymnastik var också så himla bra för mig när det gäller personlig utveckling eftersom alla övningar bygger på varandra; man måste liksom göra styrketräningen för att orka träningen, man måste lära sig kullerbytta innan man kan lära sig volt, och det gjorde att man kunde kämpa mot nya mål hela tiden vilket var oerhört rewarding när man lyckades med något nytt 🙂 Jag gillade också att vara så stark, hehe

måste bara tillägga också för att svara lite mer på din fråga hur man uppmuntrar barn att prova saker som är nytt och svårt, att i många sporter liksom uppmuntrar man varandra. Vi hade en fantastisk peppande laganda i gymnastiken. Både tränare och lagkamrater var mycket peppande och stöttande i min förening, vilket såklart bidrog mycket till att man vågade och ville testa nya saker. Jag tänker att det kanske kan vara så att det är mer så i sporter där man kan se en tydlig utveckling, typ gymnastik, konståkning, parkour, och andra sporter där varje ny övning i sig är en victory och kvitto på framgång, jämförelsevis med kanske typ fotboll där det inte är lika tydligt.

Jag brukar säga till mina barn när dom säger ”Jag kan inte” så har jag två olika barn som regerar helt olika.
Äldsta barnet får man säga – klart du inte kan nu, du har ju inte tränat, om du tränar så kommer du bli precis lika duktig. Dom andra har ju tränat i flera år för att bli så duktiga som dom är, lägger du ner lika mycket tid så kommer du bli precis lika duktig. Och du kommer kunna precis som dom. (I många fall får jag själv pröva på för att visa att jag blir bättre och bättre själv med :-P)
Yngsta barnet får man absolut inte säga ” Jo du kan” Då ger hon upp på en gång. Henne får man bara vänta ut, stå tålmodigt och låta henne hitta sitt egna tålamod och vilja. Man kan inte heja alls på henne. Då blir hon arg och ger upp. Så När hon skriker ” Jag kan ju inte!!” Då får man ha tålamod och bara vänta tyst, hon hittar viljan och blir själv sen stolt att hon klarade av det.
Så jag säger nog att det beror helt på barnet.
Jag var ett barn som dom kunde säga ”du kan inte” och jag bevisade alla fel 😉 Men mina barn brås mer på pappan som gav upp så fort han fick uppmuntran,då han kände sig dålig om han fick uppmuntran.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *