Kategorier
barn & föräldraskap

Jag har aldrig träffat ett barn som blir deprimerad av att inte få pärla plattor ett par dagar

När det gäller spel så är det ju inte svart eller vitt. Jag älskar att spela själv och jag ser fram emot att spela Zelda med barnen. Jag längtar tills de är gamla nog att greppa storyn (jaja jag vet vi andra spelade åttabitars när vi var fem men det var enklare stories då). Vi spelar redan Skyrim ihop och vi planerar att köra Heroes of might and magic snart, alla tillsammans. Jag tror spel tillför mycket – jag vill att mina barn ska spela. De har liksom lärt sig läsa och räkna med hjälp av appar och när de spelar minecraft så får de utlopp för kreativitet precis som med målandet eller musik

Men jag tror ju också att det kan begränsa och där är vi just nu, i min familj alltså. När man pratar och jämför med andra lekar tycker jag man tappar lite perspektiv, jo jag fattar ju att såhär reagerade vuxenvärlden på böcker, radion och TV’n när de kom också, men när det gäller spel så är det ju inte uppslukande på samma sätt.

spel är beroendespel är bero

Jag bli nästan blir lite sur när man jämför med typ pärlplattor, utelek och läsa böcker. Har aldrig träffat ett barn som beter sig som att hen är deprimerad för att hen inte får pärla eller läsa bok, eller som väljer bort vänner och umgänge och allt annat för att pärla eller leka utomhus. (ja alltså barn som inte har autism eller liknande menar jag då) Jag har heller aldrig mött ett barn som glömt bort hur man leker för att den pärlat för mycket.

Jag kan såklart ha fel, jag kanske bara moraliserar och kanske kommer skratta åt detta om 20 år, men i dagens läge så finns det alltså rehab för spelmissbruk och då pratar jag inte om det gamla traditionella spelmissbruket (poker, casino) utan om WOW och liknande spel. Det är helt galet när man tänker på det. Det finns människor som dött för att de inte kunnat slita sig från spelet. Det finns människor som spelar bort vardagen, jobbet, familjen och sina liv. Som alltså sitter och WOW’ar från att solen går upp tills den går ner och som har verkliga problem. Jag har aldrig hört att nån får dessa problem av att läsa för mycket böcker eller lyssna på radion.

Jag kan bara se till mig själv och den radikala förändring som iphonen förde med sig. Jag har problem med den. Jag erkänner det ogärna och jag älskar mycket med den och de möjligheter den har gett mig, framförallt i kommunikation med vänner men jag är fast. Jag kan inte lägga ner den. Den är alltid med. Barnen får säga till mig liksom. Maken blir galen. Jag kan bara umgås med människor som har samma problem och som förstår och beter sig lika. Och det är inte det att jag har en massa kul att göra via den. 90% av tiden jag spenderar stirrandes på skärmen är värdelös tid som jag bara slänger bort. Och jag mår jävligt dåligt av detta. Jag har fått mer ångest och den triggar ibland men ändå kan jag inte sluta.

Har jag ingen att prata med i chatten eller nåt vettigt att göra så kan jag ligga och skrolla. I timmar. Med blödande trötta ögon, uppdatera uppdatera uppdatera flöden fast ingen annan är online eller kika igenom instagrams ”upptäck”-flik, där kan jag skrolla i timmar. Eller så går jag igenom min kalender, kikar lite i gravidappen, möblera om, bara jag får stirra på skärmen. Det är ett sjukt beteende och jag har aldrig haft samma problem med böckerna jag läser eller tavlorna jag målar. Jag tror inte jag är unik.

Men sen så håller jag med om att internet och datorer är fantastiska. Speciellt för oss med sociala begränsningar. Hade internet aldrig kommit så vet jag inte var jag hade varit. Ensam iallafall. Kanske död. Kanske aldrig lämnat mannen som slog mig. Iallafall haft noll vänner och definitivt aldrig träffat Oskar. För många av oss innebär tillgång till datorer och iphones livet och jag kan inte ens föreställa mig hur det är att vara ensam som barn och få denna öppning. Jag fattar det verkligen. Men som sagt, allt är inte svart eller vitt och jag är ärligt talat lite orolig.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Jag har aldrig träffat ett barn som blir deprimerad av att inte få pärla plattor ett par dagar”

Fullständigt absurt att jämföra med utomhuslek och att pärla!!! Detta är ett problem, inte bara beroende osv utan även fysiska problem som man drar på sig såsom ”gamnacke”. Ser hur många barn som helst med begynnande sådan och som ständigt sitter/står/går med nacken onaturligt böjd mot telefonen eller paddan. Det är ju sjukt?

Tycker datorer är bra i lagom mängd och då i sällskap av föräldrar som kan hjälpa till, förklara eller tja, spendera kvalitetstid med sina barn. Och att jämföra utelek med att sitta med padda i flera timmar..? Jeez! Våra kroppar är ju liksom konstruerade för att röra sig, inte sitta i flera timmar och få gamnacke.

Det du beskriver låter fruktansvärt. Tror inte jag riktigt förstått förut hur det här beroendet tar sig uttryck. Det verkar för de flesta vara specifikt kopplat till telefonen. Stämmer det? Själv har jag bara en stationär dator och när jag inte sitter vid den finns det ingen skärm att titta på helt enkelt. Kan det ha med saken att göra måntro?

Alltså om böcker och padda ens var jämförbart skulle jag säga böcker före allt.
Nu anser jag att det inte är jämförbart då läsning gynnar personen, det är inte beroende på samma sätt då de flesta tröttnar (trött i rumpa, ögonen etc.) och det är snarare en längtan än ett behov att få läsa mer. Spel gynnar också personen absolut, men där utvecklas ett beroende otroligt lätt och en halv dag försvinner lätt.
Men självfallet är det inte så enkelt.

Jag måste tyvärr säga emot lite här. Ja, man kan bli beroende av spel, det håller jag med om, men jag tror man måste ta hänsyn till mer än så, mer specifikt då vad som händer i personens liv som kan ha lett till ett beroende till att börja med. Jag blir väldigt beklämd när folk förfasar sig över att barn/unga sitter framför datorn i timmar, utan att skänka en tanke åt att det kanske finns andra skäl till att dom sitter där annat än att dom är beroende.
Det ska inte bli en kort novell av den här kommentaren, så jag lämnar med det här: om nån i ens närhet verkar som att den är på väg att utveckla ett spelberoende, ta ett steg tillbaka och fundera, vad är det som händer i den här personens liv just nu som kan ha lett till att hen spenderar så mycket tid framför skärmen. För om jag har lärt mig något av alla mina år som spelare så är det att när man blir fast på riktigt så är det ofta för att man försöker komma undan nåt i sitt verkliga liv.

Jobbar på förskola och just ipad är ju ett verktyg vi använder oss av (till dokumentation bland anat), vilket leder till många diskussioner med barnen. Jag vill inte skuldbelägga föräldrar egentligen, det är svinjobbigt att vara just förälder i dagens samhälle, men när barnen sitter på förskolan och är ledsna över att föräldrarna hellre ger dem plattan än umgås själva med barnen.. Det gör det svårt att inte gnälla på föräldrar som är så positiva till ipads för barn. Just för jag hör vad deras barn säger. Visst, barnen berättar om alla möjliga spel de spelar och hur kul dessa spel är och att de hade kunnat spela i hundra år om det var så, men de är också alla eniga om att ipaden inte kan ersätta mamma och pappa. Att de hellre skulle vara med i köket när en förälder lagar middag men att de blir satta i soffan med ipaden istället. Det gör mig bara så ledsen.

Jag vet att när jag var liten kunde jag fastna i böcker, gärna bokserier och sitta hela dagarna i soffan i diverse olika icke-ergonomiska ställningar och då vet jag att mina föräldrar kom och sa till mig att jag måste slita mig från boken och åtminstone ta en promenad i lägenheten för att inte ”fastna”. Så nog var det beroendeframkallande, men skillnaden är ju att boken tar slut. Även om det är Harry Potter med 7 böcker så tar de tillslut slut. Särskilt när man läser hela dagarna. Spel och mobiler och alla sociala medier idag tar aldrig slut, och som du säger är mobilen med en jämt. Det är också en skillnad!

Sedan kan man i och för sig läsa om böckerna igen och igen. Och sedan kan man leta efter fan fiction i all oändlighet. Men visst, då behövs den där datorn, eller paddan eller mobilen…
Jag tror också att generationer innan datorns och tvn:s genomslag, kunde oroa sig för barn som läste för mycket böcker på liknande sätt.

Spelberoende är absolut verkligt och ett riktigt problem. Men det är långt ifrån alla som spelar som råkar ut för det. Oftast är det ju så i all beroendeproblematik att något annat ligger i grunden. Oavsett om du har problem med mat, shopping, sprit eller WOW.
Jämförelsen med pärlor eller legobygge som jag drog under ditt förra inlägg är kanske inte helt korrekt. Men å andra sidan vet jag ingen som tagit bort något sådant från sina barn heller. För det anses inte problematiskt på samma vis… Och det är väl där jag hamnar att vi kanske problematiserar spelande och iPads för mycket och på fel grunder. Naturligtvis ska vi alltid vara vaksamma och delaktiga i våra barns vardag för att hjälpa dem att utvecklas, men känner så många föräldrar som har stor ångest för att de tycker att det blir för mycket skärm jämt och ständigt och jag undrar om det egentligen spelar så stor roll….

Som sambo till en dataspelsberoende samt själv känner det du beskriver med mobilen känner jag bara att om vi någonsin skaffar barn kommer jag aldrig uppmuntra spelande, tvärtom. Efter att ha sett hur det påverkat min sambo under dessa år. Hans dygnsrytm, hans psykiska mående, hans ambition/livsplaner samt hans kreativitet. Han har inga, noll andra intressen och får nästan panik av att åka bort mer än en natt. Vill inte jobba utan vill göra karriär genom att streama. Många av mina vänner i fasta förhållanden har samma problem. I mina ögon är det en drog som gör mer skada än nytta och vill aldrig utsätta mina framtida barn för det.

Jag tycker du säger det bra. Dator- och tevespel kan vara ett fantastiskt verktyg för att umgås med vänner (online eller offline), lära sig främst engelska, få uttryck för sin kreativitet och bara helt enkelt få vara med om en fantastisk berättelse. Men det är definitivt inte lika enkelt som utelek eller att pärla plattor.
Många demoniserar dator- och tevespel långt mer än de förtjänar – även till viss del bland kommentaterna här – men det är inte så enkelt att det är dåligt. Det är bra, men precis som med allt annat, kanske inte bra med för mycket. Och med just dator- och tevespel kan det lät bli för mycket.

Mina föräldrar har ibland begränsat lillebrors tid att spela eftersom han tidigare fått spela helt fritt och är bara elva år, men nu spelar han nog ändå 3 h/dag på skoldagar och 5 h/dag på helger. Skillnaden ligger i att han inte sitter nedsjunken i en soffa med paddan utan han spelar xbox live-spel och hoppar runt, så från övervåningen kan man höra honom studsa runt och gasta på halvknackig engelska till engelska kids. Tack vare detta har han blivit en riktig stjärna på engelska!
Läggtid har han vid kl 20 på vardagar, men han tar oftast självmant paddan vid 19, borstar tänderna, lägger sig i sängen och tittar på youtube. När mina föräldrar går upp för att säga godnatt vid 20 har han oftast redan lagt bort paddan och somnat, har han inte det lägger han bort den utan tjafs så fort de kommer in. Så hos oss funkar det bra med spelandet även om det är mycket!

Jag känner igen mig otroligt mycket i mobilberoendet, LD. Mår skit, vet att jag ”egentligen vill” t.ex. läsa en bok, städa, promenera, träffa en vän, ändå kan jag (särskilt när jag är trött: sovit illa och jobbat mkt) scrolla på mobilen i timmar! Det påminner lite om när jag rökte. Jag tyckte ciggen smakade illa, jag luktade illa, det var kallt och jävligt – ändå ”ville” jag röka. Så ja, det känns verkligen som ett beroende… Är just nu nykär, så när jag träffar pojkvännen lägger jag enkelt undan mobilen och kollar bara om det ringer. Men är rädd att det ska bli som med mitt ex sedan när vi blivit mer av ett par, i varsin soffända med varsin mobil, tysta och scrollar planlöst på mobilen timme ut och timme in. :-/ Förstår helt de som köper en DORO-mobil. Börjar själv bli sugen…

Skillnaden mellan en pärlplatta och ett spel på iPad är väl att pärlplattan lägger du för din egen skull, för att det är kul. Den ger ingenting tillbaka. En bok är samma sak, den ger dig kanske en upplevelse men den värderar inte din insats. Ett spel på en iPad, speciellt ett spel där du interagerar med andra, är ju ett sätt att utifrån få bekräftelse. På samma sätt som folk blir besatta av att få många likes, levla, ha ett coolt svärd i wow etc. fungerar ju även spel för barn. De lär sig ju då att bekräftelse utifrån (andra spelare och/eller spelet i sig) är jättekul och viktigt, vilket ju knappast kan vara bra för självkänslan i långa loppet.
Jag känner också igen mig i skärmberoendet. Min telefon gick sönder och jag fick vänta en vecka på en ny. Första tre dagarna var typ som att sluta röka. Sen var det bara skönt. Nu försöker jag använda den med måtta (med blandat resultat).

När jag fick barn för fem månader sedan så gjorde jag mig av med min Smartphone. Jag kände att den slukade alldeles för mycket tid och uppmärksamhet som jag istället borde ge mitt barn. Precis som du beskriver gav telefonen mig ångest och jag kunde inte bara ”skära ner”. Skaffade alltså en doro istället (haha). Nu surfar jag bara från datorn, det blir mycket mer begränsat och bara när barnet sover, och jag kan inte slentriansurfa på samma sätt som med mobilen. Jag kan verkligen rekommendera det! Mår så mycket bättre nu.
Det negativa är väl att jag nu märker hur besatta alla andra är av sina telefoner. Att vara utan Smartphone i det här samhället är lite som att vara nykter bland massa packade människor….

Har inga direkta erfarenheter av barn som spelar, men vill framhålla att det verkligen går att vara beroende av böcker. Det var jag mellan 7 och 16 års ålder. Det är svårt att beskriva i efterhand hur totalt uppslukad jag var, ångesten jag kände när jag inte fick läsa, att nästan allt annat var oviktigt och overkligt. Minns hur jag gömde mig för att få läsa, fick läsförbud som straff och då läste ändå och ljög om att vi skulle skriva recensioner till svenskan i skolan för att komma undan med det, smugglade med böcker innanför kläderna när mamma hade sagt att jag absolut inte fick ta med några och att det enda hotet som var verksamt var att mamma sa att hon skulle lämna tillbaka mitt marsvin till djuraffären om jag inte pausade läsandet. Någon kanske tycker att det låter knasroligt, men overklighetskänslorna och ångesten jag kände när jag inte fick läsa var fruktansvärda. Jag tror absolut inte att mina föräldrar insåg att det handlade om ett beroende (de tyckte nog mer att det bara var ett konstigt beteende), kanske för att läsande i vanliga fall ses som så positivt.
Att jag kom ur mitt beroende var fantastiskt. Idag är jag trots allt nöjd, jag läser ”normalt” och fördelarna med att ha läst mer under tio år än de flesta andra gör under ett liv är påtagliga: stort ordförråd, extremt hög takt i läsandet, väldigt bra läsförståelse och dessutom god allmänbildning. Men ett beroende är alltid ett beroende, alltså skadligt för individen och i viss utsträckning omgivningen medan det pågår. Jag tycker därför inte att vissa aktiviteter ska stämplas som ”ofarliga” för jag gissar att det går att bli beroende av nästan vad som helst, även om trösklarna nog är olika höga för olika människor.

Håller så mycket med om detta att det går att bli beroende av nästan vad som helst. Och att det på sätt och vis kan vara mycket svårare att bli av med ett beroende som ger så många positiva bi-effekter (såsom läsning), än ett som mestadels är negativt. Tänker lite på ”En Herrgårdssägen” där huvudpersonen är beroende av fiolspelande. En av mina favoritböcker någonsin.

Jag hade aldrig träffat min man utan internet och det gäller även en hel del vänner också.
Så jag är helt med på vad internet för med sig. Man har obegränsad tillgång till information (om man inte lever med censur vill säga) och kan vara social utan att behöva gå ut och ”hitta på nåt”. Jättebekvämt och skönt.
Sen finns det ju andra fördelar med, man lär sig språk snabbare via t.ex spel eller youtubevideor, man kan chatta med folk från andra länder och kulturer osv.
Men, det kan naturligtvis missbrukas. Som med allt här i världen. Det är lätt att bli beroende och fastna i skiten, för vi får nya vanor väldigt snabbt och de är mycket svårare att bli av med. Så jag förstår dig. Dessutom tycker jag att föräldrarna måste få göra vad som är bäst för deras barn och familj. Alla är olika och alla är individer – samma lösning funkar inte för alla. Sen vad andra tycker om det… jaa-aaa… Folk gör som de vill i sina egna hem och så är det. Punkt slut.

Jag tycker också att internet är fantastiskt, skulle vara sjukt ensam utan det. För att inte tala om all inspiration och alla idéer man får! Men att göra som många gör idag och sitta och kolla sociala medier flera timmar om dagen, eller spela för den delen, är inte bra. Alla behöver en dos verklighet, och också ha lite tråkigt. Själv har jag förstås perfekt kontroll över mitt spelande och sociala medier-scrollande 😉 😉

Känner igen mig i det där med att internet skapat möjligheter, hade t.ex mycket tröst av sociala forum som till exempel kp-webben när jag var yngre och mådde dåligt, fick faktiskt många vänner genom sidan och kände mig väldigt accepterad. Får mkt hjälp nu också! Men det bästa jag gjort de senaste åren var när jag bytte till en dumphone. Internet kan jag sitta vid på datorn en begränsad tid. Saker blir lite krångligare och jag menar verkligen inte att det är något för alla, men för mig vägde fördelarna av att alltid vara närvarande i nuet (blev också så himla beroende, satt och scrollande, hela filmkvällar med min familj kunde försvinna av att jag bara scrollade, scrollade).

Jag är så glad åt att trollet övergått från att tjata om att få ha paddan i sängen morgon som kväll till att vi ska läsa en pixibok till. Och en till och en till och en till. Och en till.

I min grannkommun finns en förening för skärmberoende/dator- & tv-spelsberoende samt en för spelberoende (pengaspel). Jag går ibland med som anhörig på gruppmöten för spelberoendes förening då min pojkvän är spelmissbrukare och under jul-nyår slogs mötena för spel- och skärmberoende ihop pag röda dagar. Att sitta med där gav många insikter i hur illa det faktiskt kan gå och hur nära gränsen man själv är ibland.
Människor som är så fästa vid skärmen att allt annat är obetydligt. Hela deras liv går i kras för att de inte kan slita sig från skärmen, en del förlorar jobbet, familjen, hemmet. Tar ett uppehåll i studierna som sedan aldrig avslutas, kroppen förfaller pga stillasittande och, många gånger, ohälsosamma matvanor. Depression och ångest återfinns hos många av dem, både när dem fortfarande spelar men även när de försöker eller har slutat men fortfarande har abstinens (depression och ångest kan förstås hänga kvar långt efter att abstinensen klingat av också).
Så idag tänker jag en gång till kring mina datorvanor och försöker begränsa tiden som jag spenderar framför den. Internet är fantastiskt! Jag älskar det, men måtta får vara ledordet. Jag känner inte av något beroende i den bemärkelsen att jag mår dåligt och får ångest när jag är utan men jag förstår hur lätt det är att hamna där. Hur lätt negativa händelser i ens liv knuffar en i den riktningen. Hur lätt det är att välja skärmen framför annat när den ger snabba kickar, ökat ”ego” (likes bla) osv. Det finns olika beroenden i min släkt så jag passar mig väldigt noga (sägs ju att det ”går i arv”) och det kan absolut handla om gener tills viss del. I spelberoende gruppen diskuteras att de flesta upplever att de har en djupt rotad gränslöshet. Man pushar för sina kickar långt över vad som är ”normalt”, eller i detta fallet långt över sina tillgångar. Genetik eller uppväxt, kanske en kombination av båda, jag vet inte.
Oavsett så tycker jag att det är skillnad på ett beroende som har stora negativa konsekvenser och ett som inte har det. Jag säger inte att man inte kan bli beroende av böcker, pärlplattor, eller vad som helst egentligen, med visst negativt utfall men risken för det är i min mening avsevärt mindre än att man bli skärmberoende. Det är ett mycket större problem än vad många tror, skärmen är så väldigt lättillgänglig och accepterad och mångt många fler än vad man tror sitter fast, planerar sina liv kring skärmen istället för att leva på riktigt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *