Kategorier
barn & föräldraskap

Nu plockar vi bort paddan och xboxen

Mina barn gillar ju att spela tv-spel. De spelar främst Minecraft och Terraria pga dessa spel är kreativa och aktiverar inte samma belöningssystem som många andra spel. (Jag har ju skrivit tidigare om hur psykologer och andra experter hjälpt till att utforma barnspel på samma sätt som onlinecasinon är uppbyggda, dvs för att få barnen beroende med hjälp av belöningar och liknande) Det känns tryggare så för nånstans vill man ju också att de ska få tillgång till det positiva med spelen. Samt lära sig den teknik de kommer leva med i framtiden. Barnen är ju snart 8 och 6 bast så det är ju på tiden. De spelade inget alls innan fyra.  De spelar oftast i creative mode där de bygger otroliga skapelser, stora hus, sagovärldar och sånt de lärt sig genom att titta på minecraft tutorials på youtube. (lära sig ta instruktioner är ju också bra!)

 terraria

De gillar även ipaden där de kan göra film, musik och andra kreativa grejer. (Man kan ju göra med än bara spela spel liksom) En ipad är ju som en liten dator och datorn är ju ett verktyg som mycket annat, där man kan skapa och forma eller vara passiv åskådare. Bra och dåligt med andra ord. Att kunna göra egna filmer och egen musik är ju skitkul och utvecklande så detta har vi ju uppmuntrat och deltagit i.


(Vi har gjort mer seriösa grejer tillsammans också, där barnen skådespelar själva. Jag kanske kan visa er det nån gång, men får tänka på det – vill inte lämna ut barnen för mycket och filmat material nu när de är större är ju mycket känsligare än när de var små pluttar.)

Barnen har iallafall fått ganska fri tillgång till både xbox och ipad just för att de inte verkar ha fastnat, de har alltid föredragit lek på rummet, pyssla i köket, pärlplattor, måla med akryl, sy egna dockor osv. (Vi har varit bortskämda på så sätt och ej behövt ta ställning till spelens vara eller ickevara)

Men på senare tid har jag faktiskt märkt att den ena börjar bli just det. Fast. Kanske beroende? Även om vi undviker de värsta spelen så har det blivit en vana, en föredragen lek där annan lek ibland kommer i skymundan. ”Mamma! XXX vill inte leka med mig!!” Det har inte gått så långt att hen hellre väljer bort lek med kompisar (bara syskonet) för att spela, men hen vill gärna sitta med paddan mer än jag tycker känns rimligt. Så igår tog jag bort allt. Packade ihop xbox-dosorna och langade upp paddan på ett kökskåp och deklarerade att nu får det fan va slut på paddandet. Ut och lek! Gör nåt annat!

Och innan ni ropar moralpanik din gamla stofil så vill jag påpeka att jag som gift med en man inom spelbranchen har insikt i hur dessa spel byggs upp med hjälp av olika belöningssystem som medvetet är till för att göra barnen beroende. Samma belöningssystem som man använder sig av på casinon och spelautomater. Det är nåt i hjärnan som aktivieras och barn är mer mottagliga. Det görs massvis med tester på detta för att komma fram till rätt formula som sen spelföretag använder sig av för att sälja in sina produkter till intet ont anande.

Reaktionen blev dramatisk. ”Jag ska gå ut på gatan och dö, hej då!” skanderades det högt flera gånger. Sen var tjatet ett faktum. Tjat och gnällgråt och hot och till slut våld. Detta har fortsatt idag. Jag känner mest att ja, det var ju verkligen rätt beslut att ta bort skiten för det här visar ju bara hur jäkla viktigt spelandet eller kanske framförallt ipaden har blivit. Nu försöker hen smyga iväg med min iphone också. Bara att få ”kolla bilder” eller ”sätta på mysig musik” verkar räcka. Hen vill bara ha iphonen, det verkar inte spela nån roll vad hen gör med den. Helt absurt egentligen?

 

Utmaningen nu är inte att hålla ut för att barnen inte ska vara ledsna eller arga. Jag är helt empatilös när det kommer till sånt här. Jag tycker inte ett dugg synd om barn som inte får göra vad de vill. Buhu liksom. Tough shit. Men utmaningen är att inte låta min egen bekvämlighet ta över, inte ge upp för den där sköna timmen (eller fyra timmarna) som barna är tysta och lugna och gör nåt annat än att klänga och gnälla på mig. Håll tummarna nu!

(alltså vi kommer låta dem spela sen, men de behöver uppenbarligen avgiftas ordentligt och sen blir det inte varje dag efter det)

minecraft

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Nu plockar vi bort paddan och xboxen”

Helt rätt beslut. Är själv född -94 och är tacksam över det, att jag fick bara barn innan ipaden kom. Och att det mest spännande med datorn var när man fick använda modemet och knappt kunde sitta stilla på stolen medan det kopplade upp sig, hehe. Och youtube, fanns det ens? 😉

Heja heja bra gjort!
Vi har medvetet skippat Ipad i vårt hem för att slippa hamna
i den där beroende och gnällsituationen. Vår soon to be 7-åring
har precis fått smak på super mario på Nintendo Wii och vi märkte
snabbt hur raseriutbrotten blev av en annan värld när vi sagt nej
till att spela. Så för att prova en sista grej innan vi tog bort det helt
så sa vi ”du får spela två dagar i veckan à en timme som du själv väljer,
funkar det inte så tar vi bort det”. Han valde måndagar och lördagar
och frågar aldrig de andra dagarna om han får spela. Så det har funkat
hittills. Förmodligen för att han vet att det ryker annars.
Men skulle det av någon anledning inte funka så ryker det som sagt
utan vidare betänkligheter, för jag känner precis som du noll empati
för ungarna i de där situationerna.

Bra! Vi har barnen på waldorfförskola och där ber de uttryckligen om att barnen inte ska se på teve/spela, särskilt inte på morgnarna innan de kommer dit, för att de ska ha öppet sinne. Det argumentet köper både vi och våra barn direkt. Sen får de en timme spel eller film efter förskolan. Jag minns när jag precis köpt min iPad, jag tog hem ett ponnyspel och lät barnen låna den en stund. De fick panik när jag tog den ifrån dem. Det var läskigt nästan. På bara någon timme blev det deras käraste lekkamrat. Där blev jag genast sträng. Det gäller att ha argument som funkar, t.ex. att förskolan säger nej. Då blir det inte så mycket tjat.

Är helt med att barn inte ska hålla på för mycket med sånt men att en förskola ska säga åt mig vad mina barn ska eller inte ska göra – nej tack. Men jag tycker verkligen inte om Waldorf heller å andra sidan.

Shit vad viktigt och skrämmande. Känner själv igen mig i det där att jag bara måste göra >nånting< med telefonen även om jag inte har internet. Sitter tvångsmässigt i en halvtimme och spelar nåt trist spel, uppdaterar min mensapp, kollar vad det är för vecka för femte gången, skriver en meningslös anteckning osv. Är just nu i Irland och har därför begränsad uppkoppling men ändå telefonen i fickan jämt. Ändå öppna den flera gånger i timmen, öppna en app som inte fungerar, kolla de fem senast laddade bilderna på Insta från förra gången telefonen var uppkopplad. Beroendet den ger oss är sjukt.
Jag är ändå född 92, men SÅ tacksam att min mamma redan på den tiden tjatade om att "gå ut och leka". Jag ägde aldrig nåt TV-spel. Det var internet och sociala medier som tog mig tidigt, men jag fick ändå logga de timmar jag satt vid stallet.se och webbsidorna när jag var 9.
Tror det ni gör är viktigare än man kan ana. Hoppas hela världen tar efter. Hoppas dessa skärmar snart slutar skärma av oss (pun intended) från resten av världen för jag är SÅ trött på mig själv och mitt användande. Men kan ändå inte sluta. Skulle gärna ha någon som kunde tvinga mig att sluta.

..angående iPaden jag själv köpt, det var till jobbet. Jag kan ha den till vuxna patienter. När det gäller yngre barn är det tvärtom. Med barn med sen språkutveckling måste man bort från skärmarna. Mer mänsklig interaktion. Prata med barnen, lek med barnen, ögonkontakt, turtagning, läs för barnen, läs ännu mer, prata om böckerna, vad händer här? Varför känner hen så? Detta ur en språklig synvinkel alltså.
/Logoped

Låter som helt rätt beslut! Jag är själv datorberoende och slösar lätt bort all fritid framför den, önskar jag också hade någon som bara kunde plocka bort den så att jag kunde få en detox från skiten.

Jag har en annan erfarenhet än de vuxna som skriver om sitt beroende här. För mig är internet min enda sociala kontakt (förutom maken) eftersom jag är extremt folkskygg. Ofta behöver jag inte ens samtala med någon, det räcker med att jag ser att det finns andra människor därute. Jag känner mig inte ensam i mitt skapande t ex, vilket är en väldigt ensam hobby, eftersom jag får ta del av andras skapande genom bloggar, instagram och youtube. Allt jag gör har såklart inte något ”konstruktivt” värde, men så länge jag har roligt eller blir stimulerad på något sätt ser jag ingen problem med det. Kan det vara så att vi lägger moraliska värderingar i vad som är bäst att göra med vår tid? Typ baka en kaka på riktigt är bättre än se en video på någon som gör det, spela ett spel är sämre än att lägga ett pussel? För att vi fortfarande är i internet/skärmarnas barndom?

Hej.
Jag är också extremt folkskygg, har inga vänner och umgås endast med min sambo och familj. Jag går till pedagog för att kunna fungera i samhället och framförallt för att få ett arbete. Tyvärr är normen att vara utåtriktad och socialt kompetent, så då får vi i minoriteten anpassa oss till det. Jag är beroende av sociala medier och internet. Flera timmar om dagen spenderar jag på att läsa bloggar och titta på pinterest för att drömma och önska liv som jag inte har, aldrig kommer att få, och faktiskt inte vill ha egentligen. Internet är en drog som spär på mitt dåliga självförtroende och gör mig passiv, rädd och oförmögen till kreativitet och handlande. Poängen var alltså att jag förstår dig, men menar att det finns människor som inte kan hantera det (jag) och att i de fallen sker inget annat än att tid går till spillo, tid som kunnat användas till utvecklande aktiviteter som inte spär på diverse anledningar till att beroende skapas. OBS: det är självklart inte internets fel, vissa personer (jag) har helt enkelt en personlighet som gör att de lättare drabbas av beroende.

Våra barn är födda i slutet på 90-talet och har vuxit upp med datorer och internet. De har suttit rätt mycket framför skärmen, men samtidigt lärt sig massor (Mamma Mu-spelet och liknande), och fått god teknikvana. På gymnasiet har de ”egen” skoldator och de grejar ju själva med dem.
Men när de var små var internet segare om man säger.
Visst tar det tid från dem men precis som When Darkness Falls säger, så har också nätet blivit en källa till kontakt för extremt blyga/npf-diagnoser. på gott och ont.
Ibland kan spelen eller Youtube eller vad det nu är också vara ett sätt att koppla bort dagen. Återhämtning.
Givetvis har vi diskussioner. Allt är inte frid och fröjd. Såklart ska hen inte spela spel halv ett på natten innan skoldag!

Jag håller med dig. Sedan att kanske just asocialt spelande inte är det mest vettiga man kan göra, men det handlar ju om att decompressa, få stänga av världen ett tag och bah glömma folk tiolls man orkar med dem igen.
I spel som Minecraft kan man ju dessutom leka, rollspela och gå på fantastiska äventyr tillsammans, fuck, hade jag som tolvåring haft hälften av de spelen jag har nu som vuxen att spela med mina vänner hade jag varit en lyckligare och mindre ensam unge. För det var ju inte som att man fick gå hem till sina vänner och leka hur som helst, men med skype, ett headset och ett multiplayerspel hade man ju tagit sig runt det.
Minns att jag satt och rollspelade i text på forum och riktigt hade ångest över när min en timmes datatid var över för då skulle jag vara ensam och ha tråkigt igen. Jag kände mig aldrig befriad att leka, jag kände mig avskärmad från omvärlden. Och vem fan vill leka med sin brorsa hela tiden? Hellre hade jag tråkigt och gick och lade mig och sov.
Nu känner jag nästintill alla mina vänner genom ett spel, vi snackar i stort sett varje kväll och spelet i sig är verkligen astråkigt, men vi loggar ju liksom in för att umgås med varandra.

Tror det är klokt gjort.Min dotter, född på 70talet fick se på video, som var den tidens grej, 1 timme om dagen. Ville inte att hon skulle sitta och slöa framför nån serie hela tiden.

Ja. Jag tycker det är hårt pga att jag älskar spel själv, men jag tycker verkligen det är nödvändigt. Ser hur några av syskonbarnen är helt besatta av sina spel, inget annat är roligt för dem. Inget. De väljer bort ALLT för att få spela för stunden. Sedan har de svårt att stänga av när speltiden är slut, och de tjatar lika mycket om att få spela efter, och nästa dag, och nästa.
Så tråkigt, samtidigt förstår jag dem ju då jag tycker det är lika roligt. Det är bara dumt att det är roligAST.

Helt rätt beslut tycker jag! Jag växte upp utan mobiler och tvspel men har lite av en missbrukarpersonlighet så kan slösa en hel del pengar på mobilspel idag. Vill inte ens tänka tanken på hur det hade kunnat gå om dagens teknik fanns när jag var barn.. och rätt glad över att min morsa var för snål för tvspel när jag var liten.

Helt rätt och bra tänkt! Både jag och min sambo fastnar i olika beroenden väldigt lätt så är rädd för att introducera framtida barn för sånt. Jag är totalt beroende av dataspel.

Jag tror på pauser för både föräldrar och barn från datorer, spel, TV och plattor ibland. Min treåring har oftast inte tillgång till plattan för den gör henne så arg när spel krånglar eller det annars inte går som hon vill och jag känner att jag måste stävja det för hennes skull. Hon är väldigt framåt med annat och hittar gärna på små pyssel med träbitar, papper, tejp osv och målar det hon skapat och hon är mer än ett år före i talet så jag är inte oroad direkt men jag vill inte göra hennes liv till TV och dator. Min plan är att jag ska ha datorpaus en sväng i vår för mig och för henne (dock tar vi inte bort TV:n denna gång).

Jättebra gjort tycker jag!
Du kanske själv tänker som jag, men jag kan inte låta bli att tänka att om barnet känner så starkt så är det nog inte vanligt ”jag måste få som jag vill”-frustration utan riktigt riktigt jobbigt för hen och då kanske hen behöver prata om det. (Fast det gör ni ju kanske. ) Det kan ju vara riktigt obehagligt att bryta beroenden och hen vet kanske inte varför hen känner så starkt och kanske kan bli lite rädd.

Jag tänker att det såklart inte är bra om man märker att spelandet går ut över övriga livet. Men samtidigt är kanske reaktionen från barnet ganska rimlig oavsett om hen är beroende eller inte. Tänk om barnet istället lekt flera timmar om dagen med ett stort lego-bygge och ständigt valt denna aktivitet framför annan lek och så plockar en vuxen helt plötsligt bort legot för att det blivit för mycket. Skulle inte barnet tjata lika mycket då? Ibland tror jag precis som WDF säger ovan att vi lägger ner värderingar i att spelande är en sämre aktivitet än andra. Bäst är att vara ute och vara aktiv, sen fantasilek inomhus med kompis, pyssla och skapa och kanske läsa en bok och allra sist på skalan kommer spel och skärmtid. Och det kanske är så, vad vet jag? Men i de allra flesta fall känns det som att den här värderingen inte har så mycket grund egentligen mer än att det var så våra föräldrar sa till oss…

Mina kids är äldre soontobe12 och 7 år. Vi har fått föra in mobilförbud efter kl 18 (vilket är svårt även för mig!!) och ha speldagar. Så tisdagar efter läxan är gjort, så får de spela och sen på söndagar. Och det har fungerat jättebra, för då slipper man tjat.
Har även en elektronikfri dag, så det blir mera kvalitetstid med familjen. Eller bara se att man kan göra annat än att titta på tvn på kvällen, typ läsa böcker och spela sällskapsspel.

Jag låter min unge spela på darorn, paddan och se på tv långt mer än jag nånsin trott. Jag kompenserar för att jag inte orkar leka hela, hela, hela tiden utan vill typ hinna laga mat ibland. Vi försöker begränsa datorn till 1 h per dag, och att han inte ska sitta vid tv:n och spela padda och äta glass HELA tiden! Håller själv på att dra mer på mitt telefonfipplande och tv:slöande, och försöker periodvis få maken att inte sitta vid skärmar hela tiden. Förr lät vi inte barnet se på skärmar efter 18, nu har vi backat till inga interaktiva skärmar efter kl 19. Det är ett ständigt krig där vi gör framryckningar ibland och förlorar striderna ibland och jag önskar att jag hade styrkan att stå upp mer för mina principer. Men jag får välja mina strider för jag räcker inte till.

Jättebra initiativ! Och tycker det är intressant att du tar upp hur det fungerar i spelbranschen. Bodde i London i många år och min f.d. har varit animerare för både tecknade serier och dataspel. Det ligger så mycket arbete bakom innan man ens tar upp det till produktion. Disney brukade vara värst.
De vet PRECIS vilka knappar de ska trycka på för det ligger åratal av forskning bakom detta!

Känner igen mig i det du beskriver med beroendet och min befrielse är vårt landställe där det knappt finns någon mottagning.
I början kliar fingrarna ordentligt, men det är som en själslig befrielse när man mer och mer släpper telefonen och börjar ägna sig åt kortspel, svampplockning och serietidningsläsning eller kollar på VHS filmer (det är askul att se reklamen innan från 96).
Jag tror ärligt talat människor skulle må bra av en smartphone/dator/ipad-rehab då och då.

Jag tycker ditt beslut är klokt. Min son är åtta och har inte börjat tjata om spel än, men jag bävar för de där konflikterna. Apropå tanken om moraliserande så vill jag bara lägga till en pusselbit som jag tycker saknas: vid skärmen använder vi inte kroppen särskilt mycket. Barn o vuxna behöver använda kroppen! Springa, hoppa, cykla, sätta ihop saker med händerna, föra en penna, kasta en boll, ramla i en vattenpöl… Vår kropp är ett med oss, den kan så mycket och behöver utöva sina förmågor för att vi ska må bra.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *