Kategorier
barn & föräldraskap

Barn får inte ha tråkigt!

Såg den här FB-statusen. I vilket sammanhang är irrelevant för det var just de här iakttagelserna jag reagerade mest på:

pedagogen läxar upp
Okej.

1. Barn har väldigt svårt för att ha tråkigt! Det måste hända saker hela tiden. Snälla sluta curla o serva sönder era barn, det är inte farligt för dom att ha tråkigt ibland, har man inte det så blir inte det ”roliga” heller roligt tillslut. 

Ja. Jag håller med.  Detta har jag ju skrivit om en del själv. Barn kan inte ha tråkigt. Inte för att de curlas men för att de serveras lekar och aktiviteter och saker och händelser på silverfat och löpande band. Det ska hända nåt hela tiden. De får inte ha tråkigt.

* Det är femtioelva aktiviteter i veckan, lekplatsbesök, Andys lekland, bio, fotboll, dans, badhuset. (OBS alla dessa aktiviteter är grymma och klart man ska ta med barna dit, det är ju skitkul, men häng med så ska jag försöka förklara utan att låta som en gammal sur stofil).

* Sen är det ett lekrum fullt med tusen leksaker som blinkar och låter och de aldrig hinner tröttna ordentlig på innan nästa påfyllning kommer. Och barn behöver inte ens leka själva längre. Varken med leksakerna som leker åt dem men nu ska föräldrar styra upp lekarna, hitta på dem, delta i dem. ”Vad ska jag göööööra, jag har tråååååkigt” gnäller barna och lilla pappa kastar sig upp ur soffan och löser situationen med diverse förslag. (jag brukar svara ”jaha? Gör nåt åt det då?”) Föräldrar verkar få panik om deras små har tråkigt eller lite att göra.

… Och då är det ju tur att man kan ta till tv, tv-spel och appar på ipaden. Eller? Ibland är de räddningen från ovan men jag upplever ofta att de fått ta över mycket av leken. (OBS stort fan av alla tre, gärna som barnvakt så denna mediokra mamma får ta en kopp te ifred hehehe). Många barn prioriterar spel före lek, spel före kompisar, paddan är alltid tillgängligt. Vid minsta tecken på att barnet har tråkigt åker den fram. På tåget. I vagnen. På restaurangen. I alla sammanhang där barn tidigare fick använda fantasin. (Nu så lämnar ju den barnahatande omgivningen inte alltid några alternativ heller, barn får synas men absolut inte höras, och då måste man ta till alla knep i boken för att få dem tysta och nöjda. Ofta är dessa barnahatande människor samma personer som sen gnäller över hur barn curlas, har ni tänkt på det?)

Och innan ni ropar moralpanik din gamla stofil så vill jag påpeka att jag som gift med en man inom spelbranchen har insikt i hur dessa spel byggs upp med hjälp av olika belöningssystem som medvetet är till för att göra barnen beroende. Samma belöningssystem som man använder sig av på casinon och spelautomater. Det är nåt i hjärnan som aktivieras och barn är mer mottagliga. Det görs massvis med tester på detta för att komma fram till rätt formula som sen spelföretag använder sig av för att sälja in sina produkter till intet ont anande.

Och obs! Jag menar såklart inte att man ALDRIG ska roa barnen eller styra upp lek om det var oklart.

Det är förskola från tidig ålder med pedagogisk verksamhet med massa andra barn och utbildade människor som vet hur man bäst håller barna igång (OBS nödvändigt med förskola för de flesta! Ingen skuld!) och efteråt är det lekdejter och kompisar och stimulering till förbannelse. Den där berömda stimulansen alltså. Som vi lurats att tro att barna behöver och mår bra av från dagen ungarna öppnar ögonen. ”Jag räcker inte till!” Undra hur många oroliga mammor jag hört säga detta? ”Jag räcker inte, hen behöver börja förskolan nu för att få den stimulans jag inte kan ge!” Det här är ju inget föräldrar kommer på själv utan nåt vi drillats att tro på av diverse jävla experter och detta pedagogsamhälle som lyfter förskolan som ett bättre alternativ till det tråkiga usla hemmet där de stackars barnen stagnerar. Typ. (OBS älskar pedagoger och förskolor ändå, bra shit men ni fattar hur jag menar hoppas jag) (Jo du räcker till!)

Ok. Nästa punkt på listan:

2. Har träffat många föräldrar som är sååå stolta o rent av malliga av att deras barn minsann kan läsa o räkna redan i förskolesklass. Läsa o räkna lär dom sig tids nog. Lär dom att leka, vara en bra kompis o dela med sig istället.

Mina barn kan läsa och skriva. Har jag lärt dem detta? Hell no vem fan har tid eller ork med det? Sa jag inte nyss att barn bör lära sig att roa sig själva? De har lärt sig av paddan. Det finns nån app som heter läskoden som är grym där barnen själva får bekanta sig med bokstävers form och ljud. (Jag är alltså inte teknikfientlig, inte så mycket iallafall)

Jag förstår dock egentligen hur han menar: låt barn vara barn, tids nog lär de sig det ena och det andra och det är inget vi behöver ta tag i tidigt. Jag håller med om det. Waldorfskolor jobbar lite så, det är därför jag gillar dem. Många stressar kring barns förmågor och bvc’s kvalitetstester hjälper knappast till. Man tror att barn måste lära sig. Dagis heter förskola nu för tiden och där ska man också lära sig och ”förbereda sig inför skolan”. Bokstäver och matte som tema halva terminen för de små treåringarna är inget ovanligt. Bråttom bråttom!

MEN! Ett stor men. En del barn är faktiskt intresserade av sånt. För barn är leken alltid lärande och traditionellt lärande kan faktiskt ingå i leken. Jag har inte lärt mina barn att läsa. De har de lärt sig själv (och ja klart jag är stolt och mallig!) men det har aldrig uteslutit leken. Det funkar inte så. De är också skitbra kompisar och har aldrig haft problem med att dela med sig. Inte ens med varandra trots rivaliserande syskon osv. Mitt och ditt är inget koncept vi uppmuntrat hemma. Trots att se lärt sig läsa!

(Och nej, barn behöver inte lära sig leka.)
Slutligen:
3. Många barn har svårt att visa tacksamhet mot både andra barn o vuxna. Bjuds det på något ”extra” är tyvärr ofta den första frågan. – Får man bara ta en!? Vad hände med TACK!? Tack för maten, tack för skjutsen mm.
Att barn inte säger tack eller frågar om de får mer har inget med otacksamhet att göra. De frågar efter mer för att de tycker om det de får. Läs gärna Petra Krantz Lindgrens ”varför blir barn aldrig nöjda?

Ett barn som efter en heldag med fika och bio skriker att han vill se en film till säger också något mellan de skrikiga raderna. Jag tror han säger: ”Jag har haft en helt fantastisk dag! Så fantastisk att jag önskar att den aldrig skulle ta slut!” Mitt tips till föräldern: istället för lyssna på barnets ord och höra missnöje, försök höra känslan bakom orden – den stora tillfredsställelsen – och svara på den!

Och tack lär de sig. Det tar tid. Var noga själv med att tacka och bocka och vara artig så kommer de ta efter tids nog.
Min spontana reaktion på FB-statusen är iallafall:
Jag känner alltid irritation kring den här typen av uppläxande inlägg från pedagoger som vi måste ha daglig kontakt med. Det får oss att skämmas och känna skuld inför den grupp som ska underlätta för oss. Föräldrar gör så gott de kan. Vi gör de här ”misstagen” för att vi vill ungarna väl. Vi vill ge dem det bästa. Vi vill att de ska må bra och ha det bra.
”Jag har inga barn än” säger han. Nähä? Då kanske du ska chilla med lektionerna.
Spontan tanke i efterhand: Ja ok nu låter jag också som en gammal stofil säkert, alla generationer förfasar sig över nåt. Förr var det böcker, sen var det radion och idag ba ”paddor och skärmar!!! Vik hädan satan!” fast det förmodligen inte alls är så illa som vi inbillar oss.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Barn får inte ha tråkigt!”

HAHAHAHA gud vad kul det är när folk ba ”Hrrrmpf! Barn nuförtiden vet inte hut, när JAG får barn skall vi vara Astrid Lindgren-familj och det är MYCKET bättre än hur din familj är nu!” ba ok återkom när du fått barn. Det är ju jävligt lätt att tala hypotetiskt om diverse situationer. När jag får en relation skall den vara jämställd och om jag jobbade som politiker i grekland hade jag minsann sett till att vara skitrikt land och om jag vore Obama hade jag bombat Putin och bladiblabla.
Sen är det väl fullkomligt normalt och naturligt över att man är stolt över sitt barn. Jag är stolt över mitt barn och säger det till honom jämt. Om han lärt sig läsa hade jag varit jättestolt över honom. Skamma mig inte för det tack för du vet inte hur det är att vara stolt över sitt barn.

Ett tack ska barn kunna säga och bör säga. ”Tack för maten mamma”, hur svårt ska det va? Jag upprörs faktiskt inte av någon statusen säger, sådana förmaningar hör man överallt även på sin blogg ?

Det lär de sig tids nog. Mina barn säger tack. Det är inget jag aktivt lärt dem. De tar efter de vuxna de har omkring sig.
Mitt problem med förmaningarna är när de kommer från personen vi lämnar våra barn till. Jag vill inte bli uppläxad eller skammad av mina barns förskolepedagoger. Speciellt inte när dessa har noll egna barn och alltså inte vet vad de pratar om.

Sorry för dubbelpostning, men det där ”det är inte FAAARLIGT för barn att ha tråkigt, yadiyadi” retar ihjäl mig, så here goes:
Jag har aldrig fattat vad som menas med ”det är inte FARLIGT för barn att ha tråkigt!”. Nä, är det nån som tror det, eller? Problemet är ju mest att barn – i alla fall lite yngre barn är sjukt dåliga på att ha tråkigt. De aktiverar sig själva. Kanske inte nåt problem om man har barn som sätter sig och tovar ullfigurer när ingen vuxen aktiverar, men om man har ungar som leker skeppsbrott i gardinerna eller går loss på kattmaten så kanske det krävs att nån vuxen är där och styr upp mer eller mindre hela tiden. Alternativt parkerar barnet framför Disneykanalen för att kunna laga mat.
Jag har liksom aldrig mött någon vuxen som tror att barnen far illa av att aktivera sig själva (för det är detta som menas med att ”ha tråkigt” va? inte att man ska kedja fast dem så de verkligen inte kan hitta på något att göra?). Däremot vet jag många som försöker undvika att hemmet ser ut som ett slagfält bara för att man vänder ryggen till fem minuter.
Så fort man rör sig utanför hemmet är det ju också stört omöjligt att vara en förälder som ”låter sitt barn ha tråkigt”, om man har ett barn av den mer aktiva sorten. Barn ute får nämligen inte höras och helst inte synas heller. Och inte gå ivägen för någon. Samhället idag är endast anpassat för barn som sitter still och är tysta, och med det i åtanke är det kanske inte så konstigt att föräldrar väljer att underhålla dem med ipaden ibland när man är ute.

Jag har två pojkar, 2 och 3 år gamla snart, som är mkt bra på att aktivera sig själva. Vet du vad jag gör? Jag säger nej när de aktiverar sig i gardinerna eller målar på väggarna och de hittar då på nåt annat. Tádá! Ibland får jag säga nej mer än en gång, men hitta på nya saker är inga problem utan att jag berättar vad de ska göra hela tiden. Det är väl det som är poängen snarare än att ordna leken hela tiden? Jag får ofta säga vad de helst inte ska göra men säger sällan vad de ska göra……

Jag är också så infernaliskt trött på uppläxande inlägg av den typ du citerar här. Sedan kan jag hålla med om att det är bra för barn att ha tråkigt ibland, även om jag vet att vi har varit lite dåliga själva på att låta vårt barn ha det (jag tror det har lite att göra med att hon är vårt enda barn, vilket gör att vi dels har mer tid till bara henne, dels någonstans tänker att hon behöver mer sällskap från oss eftersom hon är ”ensam”). Det är ju när man har tråkigt som fantasin utmanas och de bästa lekarna kan komma till.
Och det här med att läsa. Jag är jättestolt över att vår 5,5-åring är så otroligt nära att knäcka läskoden (hon kan läsa enstaka ord) och att hon kunde alfabetet när hon var tre, men det är inte som att vi satte oss ner och ba’ ”så, nu ska vi lära dig alfabetet!” utan det har hela tiden varit hon som frågat och bett oss att förklara bokstäver, ord och siffror. Hon kommer och vill leka skola, och då ska vi säga ord som hon ska skriva eller tal som hon ska räkna. För som du säger kan även lärande vara lek.

Jag tror det är skillnad på när barnet är ensambarn eller har syskon. Helt klart! Ska kanske skriva mer om det. Jag har ju lyxen att ha två som roar varandra. Men minns även hur jag som just ensambarn hittade på saker själv också. Vi hade ju inte samma snabba underhållning då. ?

Att inte låta sina barn ha tråkigt är nästan att försumma sina barn tycker jag. Jag har absolut stött på de där barnen som inte kan själva starta upp en lek och som måste ha saker hända precis alltid, ibland är det inte ens nog att gå till lekparken som kan sysselsätta mitt barn i timmar om hon får. Alla människor är olika och vissa är mer rastlösa men att ständigt bombas av intryck tror jag inte är bra för varken barn eller vuxna. Jag tycker också att saker som bushus osv är jättebra men för oss blir det ett par gånger per år och är då något speciellt. Min dotter var över 2 år dessutom innan hon klarade av att riktigt leka i dem för hon blev så överladdad av alla intryck. Hon satt mest i bollhav och liknande och hade kul men blev lätt gnällig och känslig. (Inlägget påminner mig att det är länge sedan vi var på bushus så det får nog planeras in snart)
Jag minns hur jag kunde få ett helt rum på förskolan att tystna när jag öppet sa att jag aldrig leker med mitt barn. Det är inte helt sant förstås men jag engagerar mig sällan i mitt barns lek om hon inte inbjuder till det utan jag vill låta henne leka på sitt sätt och få chansen att riktigt fördjupa sig i sin lek. Hon har på båda förskolorna hon gått på fått omdöme från pedagogerna som ”otroligt fantasifull och har lätt att roa sig själv”. Det känns bra för jag vet ju att hon älskar att leka med de andra barnen också och sitter inte bara i sina egna fantasier.
Vi satte henne i förskola när hon var 19 månader, det kändes som en bra tid i att hon inte var så rädd och ängslig som hon varit i perioder mellan 1-1,5 år men hade vi haft ekonomi till det hade det varit skönt att ha henne hemma till två år, det hade varit idealt. Hon gillade förskola från start men aldrig någonsin har jag känt att jag inte kan stimulera och hålla mitt barn aktivt nog ens idag när hon är 3,5 år och ibland klagar på att vara hemma tex om hon är sjuk. Hon klarar sig bra, just nu sitter hon och gör pärlhalsband.
Mitt barn känner igen en del bokstäver, siffror, kan en hel del ord på engelska och vi har kort som vi tränar läsning med. Jag kommer aldrig någonsin tvinga henne att läsa men jag kommer vara förvånad om hon inte redan kan det när hon börjar skolan. Jag tycker faktiskt lite tvärtom här att man i Sverige är lite dålig på att utnyttja den förmåga som små barns hjärnor har att lära sig saker. Jag tycker inte vi måste gå till extremen som vissa länder där man har riktig skola större delen av dagen från 3 år men att läs- och skrivinlärning var en större del av vardagen på förskolor genom lek är jag inte emot alls.

Dubbelbestraffningen är lite neverending tycker jag, när det kommer till föräldrar. Vi lär inte vara barn att ha tråkigt, men vi får aldrig vara icke-närvarande i våra barns sällskap (typ läsa sms).
Man får absolut ha åsikter om sådant man inte har erfarenhet från, men man behöver ha en lite mer ödmjuk framtoning. Jag är skeptiskt mot att s.k. curling är den grundläggande orsaken till att barn är ”dåliga” på att ha tråkigt. I de faller när jag själv kanske överstimulerar mina barn med skärmar och annat, så är det för att jag själv behöver en andningspaus. Har ingenting att göra med min relation till mina barn, för att fungera som människa så måste jag ibland få en kort stund med lugn och ro.
Funderar också på det här med ett pedagoger lägger ut diverse ”sanningar” om föräldrar i olika forum. Det skulle nog bli rätt dålig stämning om vi föräldrar började generalisera på samma sätt om pedagoger, gissningsvis.

Hear, hear! Jag tolkar det som att barn är jobbiga men fölk vill inte erkänna att de tycker det, så de vänder sin frustration mot föräldrarna. För hade vi bara gjort si eller så så hade våra barn uppskattats av alla och envar.
Kära Pedagog Med Synpunkter, barnen hade varit störiga ändå. Acceptera det och gå vidare.

Jag har två barn. Och jag roar dom aldrig. Dom leker hela dagarna långa med varandra.
Mitt yngsta barn är 5 år och har aldrig gått på dagis eller blivit ”överstimulerad” så Hon har bra fantasi och leker, ritar, pysslar, läser, ser film, leker roll lekar, leker ute i snön, räddar djur osv Hon är extremt påhittig och lugn.
Mitt äldsta barn fick börja dagis som 4 åring. och innan var hon super duktig på att leka och var påhittig fokuserad och lugn, men efter hon började dagis så var det frågor ”vad ska vi göra nu?” hela tiden tristess och stress vart vardag… Och när hon började riktiga förskolan, fick dom snarare försöka få henne att foka på saker, då hon var så överstimulerad av dagiset hon gått på. Det var aktiviteter non stop. Och det tog ca 1-2 år efter hon slutade dagis som det vart balans och dom sa hon verkade mindre stressad.
Så ja jag säger det är inte farligt att inte göra nånting hemma. barnen sysselsätter sig när fantasin flödar, om man bara låter dom få hamna i tristess för att sen få ideer och då börjar det hända grejer.

Att barn har tråkigt ibland är varken konstigt eller farligt precis som du säger. Helt naturligt och så livet är. Tror definitivt att man gör sig själv en björntjänst av att hela tiden hitta på bus och skoj och aldrig låta barnet ha tråkigt.
Att barn lär sig räkna och läsa tidigt är inte konstigt, mycket säkert pga just appar och padda. Jag är dock också en stofil som är sjukt emot att barn ska hålla på med padda eller telefoner och kommer inte skaffa en padda eller låta mina barn leka med min mobil – never. Däremot så kan man lära sig läsa tidigt ändå, det gjorde jag för att vi läste jämt hemma. Ser ingenting negativt i att uppmuntra barnet att lära sig läsa, lära sig exempelvis engelska eller räkna så länge det inte blir tvång eller att det ska bedömas och utvärderas. Jag vill att mitt barn ska lära sig saker tidigt samtidigt som det inte går ut över leken. Jag fullkomligt avskyr allt som har med Waldorf att göra men gillar tanken på att inte behöva växa upp och bedömas med betyg allt för snabbt…
Det här med att säga ”tack”. Alltså, givetvis ska barnet göra det men klart man glömmer ibland! Hemma hos mig när jag var liten sa ingen tack för maten. Varför? För att mina päron tyckte det var skitkonstigt att göra det då det är självklart att de som föräldrar lagar mat och ställer fram maten. Man kan visa uppskattning genom att säga att det är gott, hjälpa till med disken istället eller liknande. Är allergisk av det nästan hysteriska i att säga tack om allting, mina barn kommer aldrig behöva tacka mig för maten men däremot om de är bortbjudna. Min sambo däremot är uppfostrad med att säga tack för maten annars blev det kalabalik så han är tyvärr likadan. Blir typ arg om inte jag tackar honom, haha! Inte som att vi tackar varandra när vi diskat eller dammsugit – varför just för maten?

Fast jag tror att vi ’lär’ barnen att tiden mellan aktiviteter är ’tråkig’ genom alltför mycket predefinierade aktiviteter, och också genom att faktiskt kalla en del saker för tråkigt som inte behöver vara det.
Barns naturliga lek kan ju ha pauser för att barnen behöver kontemplera/processa/observera något, men jag tror inte de själva skulle kalla detta för att ha ’tråkigt’.
Jag tror också att vi bryter deras flow med aktiviteter som har tydliga slut och rätt/fel-logik, där det lätt uppstår en slags ’tomhet’ och/eller ’misslyckande’ när aktiviteten tar slut – och där vi faktiskt gör barnen beroende av oss vuxna.
Mina barn (förskole- och skolålder) har verkligen aldrig någonsin uttryckt att de har tråkigt, jag visste inte att denna problemställning fanns, jag hade heller aldrig tråkigt som barn. De har alltid aktiverat sig själva, ibland behöver de ju lite support med att plocka fram målarfärger, filtar till att bygga koja, publik till sin föreställning etc men idén kommer alltid från dem och de genomför utan att jag behöver pusha/coacha. Och ja, man får vara beredd att plocka undan en del efteråt, men ofta inkorporeras det också i leken. De har gått på Waldorf-förskola och jag ser tydliga mönster när vi umgås med andra barnfamiljer på hur just Waldorfbarnen kan leka flera i olika åldrar i många timmar (ja, med lite filtar och pinnar – behöver inte så mycket som blinkar och blippar), medan många (de flesta faktiskt) andra barn vi träffar behöver enorma mängder uppmärksamhet, support, bekräftelse och beröm samt ofta saknar förmåga att leka fritt utan hela tiden ska korrigera och ta ner de lekande barnen: ’katter kan faktiskt inte flyga’, ’en kille kan inte vara prinsessa’, ’spöken finns inte’, ’småbarnen får inte vara med’ eller ’det här är mina saker’.
Vet att du följer Maria @vildabarn, det senaste inlägget där refererar till en studie av Unicef om vad barn själva svarar att de behöver för att vara lyckliga:
3:e plats: vänner och husdjur
2:a plats: utomhusaktiviteter
1:a plats: TID!

Nu är min plutt för liten för att kräva annan aktivering än mat, blöjbyte och sådära… men när jag var liten och jag och syrran klagade över ”vi har tråååkigt!” eller ”vi har ingenting att gööööööra” (ja, sjukt gnälliga barn var vi emellanåt!) så sa mamma alltid ”gå och städa era rum då om ni har tråkigt”. Minns att det liksom var det ultimata tråkgörat så då hittade vi alltid på en lek istället, så vi liksom slapp undan städningen… Tips till föräldrar som kanske har flera barn eller påhittig unge som inte leker alltför vilt. Hade vi gått fullständigt bananas över inredningen tror jag inte riktigt hon hade vågat men vi var hyfsat stillsamma och gillade att typ leka med dockor och ponnyhästar. Städa rummet alltså. Bra skit. I värsta fall blir det ju städat….

En kul sak som förskollärare är att skriva ”löpande protokoll”. Man följer ett barn ca 5 min( i smyg) och skriver ner allt det gör. Då brukar man upptäcka att barnet gör massor med saker som jag inte alls uppfattar med min vardags/vuxenblick. Så himla roligt, gjorde det med 1-3- åringar men borde ju funka med lite äldre barn också:-)

Jo förskolan är bättre än jag på att aktivera min tvååring. Där är det fullt ös medan jag måste fixa mat, plocka undan disk, amma lilla bebisen osv , alltså sådant som gör att tvååringen får leka själv, helst utan att slå sig, riva lägenheten osv. Uttråkad tvååring ställer till ofog helt enkelt. De dagarna han är på förskolan är han tröttare på kvällen så att han somnar snabbare (=bra) OCH han har haft roligt. Vad är problemet liksom?
Sen det där om att kunna läsa kontra vara en bra kompis, kan barn bara klara en av de sakerna eller vad menas? Är der vanligt att föräldrar inte lär sina barn att vara en bra kompis och istället lär dem läsa? Konstigt resonemang i texten tycker jag

Nej förskolan är inte bättre. Din tvååring hade varit fullkomligt nöjd med att hjälpa dig laga mat och plocka disk och förmodligen rivit huset en aning medan du ammade bebis så du fått städa lite sen. Din tvååring hade förmodligen också varit helt nöjd med att hjälpa till med bebis…
Nej förskolan är inte bättre än dig men visst är det bekvämt att ha dem där.

Jag har två små barn under 3 år. Hade fb – inlägget handlat om hur man ska bete sig i någon annan situation, tex ”så blir du en trevligare kollega / så här bemöter du din tjuriga sambo / curla inte dina husdjur ” så hade jag inte tagit åt mig alls. Men just när det gäller åsikter om föräldraskap känner jag mig ofta träffad fastän jag egentligen tycker att jag är en helt okej förälder. Ville bara säga tack för att du skrev ”föräldrar gör så gott de kan”.

Jag menade att hela inlägget blev dömande när du uttalade dig om deras speciella situation (tvååringen skulle vara nöjd hemma, det skulle bara bli lite extra att städa) utan att veta något om den.

Jag jobbar själv med barn, inte som någon fancy pedagog då men passar barn på ett gym som extrajobb. Får hela tiden känslan av att alla vuxna som går förbi utanför stirrar in på oss när man sitter tysta i rummet och sköter sitt som att ”vad i helvete, pratar/leker du inte med barnen?? hemska människa vad gör du där” men sanningen är ju att ungarna ofta mer än gärna sitter och pysslar för sig själva, vänder ut och in på lådorna och inte riktigt uppskattar frågor. Ingen nöd på dem vad jag märkt

Äh, vilket trams han skriver i sin status!
Som om det vore skillnad på lek och lärande. Det är väl genom lek man lär sig bäst och hur ska man kunna leka utan att lära? Trodde det var det som leken gick ut på, att lära. Precis som med djurungar som tränar vuxenlivet i sina lekar tränar min son vuxensaker när han leker. Då ingår ibland kontakt med siffror och bokstäver och eftersom barn alltid är smartare än vad man tror listar de tillslut ut vad det handlar om.
Och om tacksamhet borde han ju läsa Petras inlägg du länkade till, eller bara gå till sig själv så hittar han nog svaret. Visst kan man vara ”tacksam” fast man egentligen hade velat ha mer semester/kaka/ut av dagen.
Det han skriver om att curla är ju bara förutfattade meningar om vad andra föräldrar eventuellt gör med sina barn och varför. Hur kan han någonsin veta hur föräldrar gör med sina barn när han inte är där? I alla fall jag vet med mig att jag sysselsätter och ”curlar” mer när någon annan är med för då vill jag att allt ska funka smidigt. Jag undviker gärna konflikter med mitt barn när vi har gäster t.ex. Varför skulle det vara någon konstigt med det? Det är väl bara ett tecken på social begåvning.

Kan inte låta bli att tänka tillbaka till en anekdot som en f.d kollega berättade för mig. Han skulle hämta sin dotter en dag på förskolan men hittade varken barn eller personal på avdelningen, så han fick gå runt och fråga tills han hittade dem i ”gympasalen”. Där satt alla barn med dämpat ljus och gjorde just ingenting. När dottern fick syn på honom utbröt hon glatt ”Hej pappa! Vi är här och tränar på att ha tråkigt!”

Jag var extrem duktig på att säga tack, hade massvis av tackramsor och sånger och all möjlig skit jag blivit idrillat mig.
MEN… tacksamhet var inget jag sammankopplade med dessa tackfraser… det var något jag kände vid sidan om I VISSA FALL, men jag fattade inte riktigt varför man skulle tacka för att någon lagat mat åt en, och verklige inte varför man skulle tacka för någon köpt någon klänning till en man själv tyckte var ful osv… Det var ingen som lärde mig det, det lärde jag mig själv långt senare och då tog det emot att tacka för sådant jag ej bett om eller önskade men som prackades på mig och som jag ej gillade eller ville ha, för jag visste att tacket betydde tacksamhet och jag var inte tacksam för grejer som bara komplicerade mitt liv och att jag typ skulle känna att jag behövde vara extra snäll mot den där personen som komplicerat det
haha… flummigt, men kanske någon hajar.
Nu känner jag tacksamhet för alla som överhuvudtaget vill vistas i min närvaro och definitivt nästan rördhet till tårar av tacksamhet för folk som vill glädja mig och som känner glädje av att se mig glädjas. Bland annat av matlagning, sätta på en låt dom vet jag gillar, osv… Jag kunde dock ha lärt mig detta så långt tidigare, om det vart mindre fokus å att TACKA och istället fokus på känslan.

Barn idag ”curlas” för att föräldrarna är så lite m ed sina barn så att de inte vet hur kompetenta de är.
Barn kan inte ha tråkigt för att de överstimulerade på förskolan från att de är ett år. Föräldrarna säger ju själva att ”lilla Otto 13 månader måste börja på förskolan nu, han får inte tillräckligt stimulans hemma”. Så om föräldrar redan från bebis-stadiet tutar i barnen att de behöver non-stop stimulans – kan man sen förvänta sig att de sen kan ha tråkigt utan att protestera? De behöver ju ”stimulans” för Guds skull?
Att föräldrar är stolta över barnens färdigheter är ju för det ständiga propagerande att allt måste vara så P e d a g o g i s k t. Igen – förskolan med dess pedagogiska pedagoger. Allt går ju ut på att barnen ska lära sig olika färdigheter. För igen kan väl påstå att man behöver pedagoger för att lära sig bli en bra kompis…?
Barn blir bortskämda på saker för att deras föräldrar kompenserar sin egen frånvaro med just saker.
Och sist men inte minst – jag anser att det är föräldrar som blir curlade av samhället, inte barnen!! Barn förväntas klara sig utan sina föräldrar ca 40 Tim i veckan från att de fortfarande är i princip bebisar – vari ligger curlingen i det. Och INGEN får antyda till föräldrar att detta kanske igen år optimalt. För då kan stackars vuxen förälder känna sig ”skuldbelagd”. Så tyst tyst om det. Ingen, speciellt inte mammor!!! Får någonsin känna skuld! Iväg och unna dig egen tid istället.

Brukar sällan ta åt mig av inlägg som handlar om barn, uppfostran, familj osv. Jag brukar mest konstatera att det inte gäller mig och min familj. Två av mina barn tillhör inte normen vilket gör att hela vår familj och vårt liv ser annorlunda ut än det gör för de flesta andra. Mina barn har autism, den äldsta är högfungerande, den yngsta är inte det.
Min äldsta kunde inte leka. Alls. Hon hade inget intresse av bollar, ballonger, klossar, gungor eller pyssel. Hon är rädd för det mesta och klarar inte av att aktivera sig själv. I 10 år har jag jobbat hårt för att få henne att leka, att känna av och tala om vad hon vill, att ta sig för och att våga. Så näe, alla barn kan inte leka. (Hon är supersmart inom sitt specialområde och pratar tre språk).
Jag blev verkligen jätteledsen av vissa kommentarer. Inte LDs så mycket som vissa väldigt dömande. Min yngsta bryr sig inte om nej. Tada! Om hon skulle vara med vid spisen så skulle både hon och jag bränna oss när hon tycker att det är läge att välta kastrullen. Hon har haft sönder stolar, porslin, mobiler, kläder och väggar. Så hon får använda paddan eftersom hon blir lugn då. Och får gå på sin fantastiska språkförskola där de jobbar med rätt pedagogik.
Det är inte lika för alla.

Autism är ju autism liksom, man får akta sig för att försöka stoppa in de barnen i traditionella mallar. ? nu känner jag inte ditt barn men jag har jobbat med autistiska barn ett par år. De kan ju ”leka” men inte som vi förväntar oss och de kräver ofta mer tillsyn o framförallt mer anpassning från oss vuxna. Det tror jag de flesta här förstår o håller med om.

Det finns hemmaföräldrar som tror/hävdar sig veta att det är i statens intresse att alla barn skolas in snabbast möjligast och att det är därifrån myten om att barn behöver stimulans och ”kompisar” och förskolan för att utvecklas till sina fulla potential. Då exempelvis Malmö kommun och delar av Sthlm kommun (läst på hemmaföräldrars nätverk-bloggen) nu knackar dörr hos hemmaföräldrar för att liksom sälja in förskolan (är cirkus 5% av alla svenska barn som är hemmabarn) så menar dessa hemmaföräldrar på att de har bevis för detta. Var tror du stimulanshysterin och den låga självkänslan som kompetent förälder gällande att utveckla sina barn kommer från? Jag känner inte för att riktigt tro på att staten inte tillåter oss att ha barnen hemma om vi kan (om än hemmaföräldrar ofta möter just det där ”oh dina barn kommer aldrig att utvecklas!!” när det avslöjas att barn inte är inskolade).
Egen erfarenhet började förskoletjatet ungefär när min äldsta var tre månader – för köar man inte då är man tydligen körd! ☺️

Det är klart staten tjänar på att barnen är på fsk. En arbetande förälder betalar mer i skatt än vad en förskoleplats kostar, alltså är det en vinstaffär för dem. Eller är jag helt ute och cyklar nu? Det beror iofs på vad föräldern tjänar kanske…

Det där med att barn ska vara ”tacksamma” är ju jättekonstigt tycker jag. Okej att man lär dem lite ”vett & etikett” när de är lite äldre, men att kräva att barn ska känna tacksamhet för precis allt är ju att ta i. Barn ÄR ju faktiskt egoistiska till en viss ålder, det är bara så hjärnan och utveckling fungerar. Världen kretsar kring dem, och att då inte få ta en till kaka kan för dem vara svårt att förstå. Empati och tacksamhet är saker de förhoppningsvis lär sig, men tycker det är konstigt att bli sur på ett barn som inte säger tack för att man ger den en kaka.

Åh, vad bra skrivet! Jag håller med på alla tre punkter!
Det ÄR viktigt att ha tråkigt ibland. När jag åkte bil som barn så fick jag använda min egen fantasi. Jag hittade på många olika världar och liv. Det var spännande trots att jag med dagens ögon hade ”tråkigt”. Så vi har skärmförbud i bilen. Och det är ALDRIG gnäll för vårt barn vet så väl att det är så det funkar i bilen. Inget ont emot skärmar i övrigt. Man kan lära sig en hel del via dem. Men ibland är det bra att lägga bort dem för lekens skull. När mitt barn varit utan skärm ett tag så har han mycket lättare att komma på lekar och vad han ska ”hitta på”.
Jag tycker föräldrar kan få vara stolta över sitt barn, men just den där stressen med vissa saker. Det stressas med att de ska läsa och skriva, räkna… ja till och med tappa mjölktänderna stressas det med. All sak i sin tid tycker jag. Mitt barn lär sig när han är redo och när han tycker saker är kul. Jag har alltid tyckt att lärande har varit kul och det vill jag att mitt barn ska tycka också. Det blir roligare och lättare då 🙂
Att lära barn att vara glada för det de får, uppskatta saker… att det blir svårare tror jag hänger ihop med att de aldrig får ha tråkigt. De förväntar sig saker serverade hela tiden så en glass efter maten blir liksom ingen ”grej”. Är föräldrar så känsliga för missnöjda barn numera så att de servar dem hela tiden bara för att allt ska vara lugnt och bra?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *