Kategorier
barn & föräldraskap

Mår mitt barn bra så mår jag bra

Att det finns tuffa krav på kvinnor och mammor är ju givet, men att ”tråkig” eller präktig skulle ingå där som vissa menar känner jag inte igen. Vem är tråkig? Vem bestämmer det? Är mammor tråkiga generellt?
Är jag tråkig om jag inte spårar ut på fyllan emellanåt eller om jag kommer ihåg mina barns födelsedagar? Missförstå mig rätt, jag är glömsk som satan och gillar en redig snéfylla jag också men jag ser mig ej som trist eller själadöd för att jag som morsa tar mitt föräldraskap på så pass allvar att vissa uppoffringar görs.
Om jag låter dömande här så är det absolut inte min mening, det här är bara tankar kring mitt egna (ingen annans alltså) ganska så mediokra föräldraskap och kring de krav jag känner eller inte känner av.
Och samtidigt, många av de krav som finns på mammor är ju ofta också rimliga, bra och självklara (OBS finns många orimliga krav också men tänker typ på närvaro, ansvar, vissa uppoffringar osv) där problemet istället handlar om att det bara är mamma som uppfyller dem. (Med andra ord borde vi ha samma krav på pappor men de slipper ju undan)
”Mår mamma bra så mår barnet bra!” hojtas det ofta käckt men det är en förbannad lögn som totalt ignorerar det faktum att barn är människor och att allt vi gör (eller inte gör) påverkar dem på gott och ont. Ibland känns det som att det glöms bort när vi pratar om kvinnors rätt att få leva sina liv som innan och allra helst ostört.
Mår mitt barn bra så mår jag bra, borde det vara.
Hur tänker ni?

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Mår mitt barn bra så mår jag bra”

JA! Tack. Är så galet trött på det där ordspråket ”mår mamma bra mår barnet bra” för det stämmer inte.
Mina barn har NOLL nytta av att jag drar till Thailand 14 dagar utan dem, men jag skulle må riktigt bra av det ☺️
När jag förstod att det handlade om att jag mår bra när mina barn mår bra så började jag äntligen bli friskare från min förlossningsdepression. Först då förstod jag att mina barn mådde bäst av att bli burna jämt, vara med oss föräldrar jämt, samsova och annat normen säger emot. Då blev vår vardag lättare och då mådde vi bra.
Det är sånt galet vuxenfokus hela tiden.

Jag ser det som att vi är tre i familjen som ska må bra. Om VI mår bra, då ÄR det bra… typ. Strunt samma vad skitnödiga förståsigpåare på nätet tycker 🙂
Ibland får jag stå tillbaka och uppoffra mig, ibland gör min man det, ibland gör vårt barn det.

Tack Lady D för att du är så klok! Borde finnas fler av dig… Herregud vilket samhälle vi lever i där huvudsaken är att de vuxna får fortsätta leva som bekymersfria ungdomar även efter att man fått barn!! Ta ert vuxenansvar! Barnen mår inte alls bra av att föräldrarna fortsätter toksatsa på karriär, träning, ”egentid”, kompistid och allt vad det är. Och om du som vuxen mår pyttelite dåligt av att avstå vissa saker till förmån för att vara med och ta hand om ditt barn – väx upp och härda ut för Guds skull!!
Har ingenting med ”stackars mammor med sååå många krav på sig” – det har att göra med att BÅDA föräldrarna får steppa upp – istället för att att BÅDA måste bete sig som oansvariga barnungar.

Jag tycker det är rätt dubbelt det där. Visst håller jag med dig om att barnen ska sättas i första hand, och att krav på att vara en närvarande förälder och göra vissa uppoffringar bör ställas både på mammor och pappor. Dock tror jag att det är otroligt viktigt att som mamma (och pappa naturligtvis men de brukar ha lättare för detta är min erfarenhet) visa att det är okej att satsa på sig själv och att ibland försumma lite städning eller en perfekt näringsriktig måltid för att istället ge barnen fiskpinnar och själv lägga sig med en god bok eller ta en promenad med en god vän.
Som kvinna har jag min mamma som (en rätt dålig) förebild som alltid jobbat ihjäl sig för allas bästa, varit på vart enda jäkla föräldramöte och täckt upp för min rätt kassa pappa som hade en massa egentid, spelade i band osv. Nu tar jag tyvärr efter henne och tillåter inte mig själv att ägna mig åt mina intressen när det finns saker som ”måste” göras. Min bror däremot har inga problem med att mitt i julstöket utan förvarning dra och spela tennis med någon kompis vilket gör att han mår bra.
Visst ska föräldrar sätta sina barn i första hand, men ibland tycker jag att det också innebär att praktiskt visa att även vuxna kvinnor ibland FÅR vara trötta och behöva dra sig undan för att träna/göra något kreativt/träffa vänner eller vad man nu kan tänkas må bra av. Förhoppningsvis finns det då en annan förälder eller annan vuxen som kan täcka upp och ta hand om barnen ett tag.
Jag tror att det är skadligt för barn att se mammor som ett totalt outtröttligt släkte som aldrig behöver ta hand om sig själva, det ställer orimliga krav på dem själva när de blir vuxna.

Så jävla bra skrivet! Rubriken är mitt i prick. Jag hänger hellre med min unge än hos frissan (OBS inget fel med att gå till frissan men det borde vara okej att välja bort det också, utan att ses som en självutplånande tråk-mamma). Jag är en sån som gillar att ligga i soffan, glo på film och käka godis. Det gillade jag innan jag fick barn också. Helt okej att tycka att jag PGA DETTA är ”trist”, men få det inte till att det har med min ”mammaroll” att göra. Jag har väl helt enkelt alltid varit tråkig 🙂

Off topic, men jag tänkte på dig imorse när jag hörde nyheterna och undrar vad du tycker om saken. Det var en forskare om fetma från umeå som följt en miljon killar i 30 år och som sa att det inte alls räcker med att vara tjock och vältränad, att han motbevisat den ”myten”. Man hade typ 30%större risk att dö i förtid enligt honom, även om man var vältränad, bara för att man är överviktig. Det går ju emot allt jag lärt mig av dig. Har du någon forskning om detta?

Låg självkänsla kombinerat med ångest, depression och stress försvagar immunförsvaret och ökar nivån av inflammation i kroppen vilket i sin tur leder till ökad risk för tidig död. Eftersom övervikt och fetma skammas i dagens samhälle så leder det till ökad risk för låg självkänsla, ångest, depression m.m. och det är DET jag tror ligger bakom att personer som är ”fat but fit” har en 30% större risk att dö i förtid jämfört med smala otränade personer. Min spontana tolkning av studien är alltså att det inte är övervikten i sig utan skammen som samhället lägger på de överviktiga som är livsfarlig och behöver brytas.

Jag kände, i början av mitt föräldraskap, precis som Cissi skriver, att jag behövde vara tråkig. Var tvungen att vara trist för att ”bevisa” att jag är en god mor som kan ta hand om mina barn. Tror inte alls att andra tänker så om mig, kände bara så. Jag var 22, hade inga pengar och kände mig så jävla usel. Ville ha världens fasad om att jag fixade allt genom att vara ”hel och ren”/ tråkig som fan. Skämdes över att jag drack ett glas vin i soffan typ. Skitdumt ju!
Jag vill ta hand om mig själv mer men täcker nog upp förbannat mycket för sambon så jag tar aldrig den tiden. Däremot ger det mig otroligt mycket att göra saker för barnen. De blir så glada av att jag pysslar med dem, åker på lekland, bakar tillsammans osv. Men det är en jäkla balansgång.

Sorry förresten! Kom på att du LD kanske inte uppskattar att ”anti-fetma”-länkar publiceras på din blogg. Det efterfrågades länk och då la jag ut, utan att tänka mig för. Ta bort den om du vill. Tänkte mig inte alls för.

Jag håller med dig i den här frågan! Att vara med mina barn känns för mig inte som en uppoffring. Jag väljer att hänga med familjen en fredagskväll efter en vecka med 38.5 timmar på jobbet istället för en AW. Mina kollegor tycker jag är jättetråkig. Men det skiter jag fullständigt i!
Och som mamma till ett kroniskt sjukt barn med mycket smärta kan jag verkligen hålla med om ”Mår barnet bra mår resten av familjen bra”.

”Mår mitt barn bra så mår jag bra” Precis så är det för mig.
Jag förstår precis vad Cissi menar, kolla bara på filmer där en mamma porträtteras som den som kärleksfullt höjer på ögonbrynen åt den busiga pappan som springer runt med sina ungar och leker. Det har jag sett i verkliga livet otaliga gånger.

Ja jag håller ju med cissi om att mamma får ta allt ansvar medan pappa får vara lekfarbrorn. Det är ju ett problem. Men tänker tat lösningen inte är att mamma ska bli lektant, utan att pappa ska ta lika mkt ansvar som mamma.

Jo, jag håller med Cissi.
Jag tycker att jag ser jättemånga mammor (inte alla såklart) som backar från roliga saker, alltid blir den föräldern som ansvarar över barnen/maten/whatever medan papporna roar sig. Alltså då menar jag inte bara supa såklart, utan överlag, varesig det gäller lek och bus med barnen, tävlingar mellan vuxna, prova aktiviteter osv.
Angående ”en glad mamma ger glada barn” och egentid och så så tror jag att det är väldigt individuellt det också. Vissa har mer behov av att få göra ”vuxensaker” ifred då och då och andra har inte det. Jag skulle bryta ihop om jag inte fick ”strunta” i ansvaret över barnen nån dag/kväll om året.

Visst finns sådana mammor! Men lösningen är inte att skamma dem för att de faller i den fällan eller för att de väljer att göra så. Lösningen är i te heller att slå sig fri och bete sig lika ansvarslöst som de sämsta av pappor kan, bara för att. Någon form av gyllene medelväg samt ökat ansvar för papporna att delta i familjelivet. För gör han det så är mamman också mer fri att hitta på saker för sin egen skull, då och då, precis som pappan får. Men det ska inte vara den ena eller den andra som gör allt roligt och den andra som har allt ansvar, oavsett vem det gäller.
Personligen kände jag en otroligt stark instinkt att sluta mig i familjebubblan det första året/åren med alla mina tre barn. Jag VILLE vara hemma och gona mig, VILLE ta majoriteten av föräldraledigheten (jag har fan burit ungarna i magen i tio månader och mått skit, jag förtjänar att vara hemma mest), jag kände inget som helst behova av att röja runt, gå på fest, börja jobba tidigt eller vad det nu kan vara. Så när det var dags för pappan att ta över ledigheten efter något drygt år, DÅ kände jag ett behov av att få vara något annat än mamma också, först då kände jag ett behov av att göra något annat då och då, men jag trivs fortfarande bäst hemma i soffan och ”vara tråkig” tillsammans med min familj. Det är nog en stor missuppfattning/förutfattad mening att mammorna helst ska ut ur boet på en gång. Jag tror de flesta VÄLJER att vara hemma mer, och min make berättar ofta om manliga kollegor som också uttrycker önskan att ha möjligheten att vara hemma mycket mer i början men att ekonomin oftast sätter stopp för det.
Det är så jävla lätt att säga att si ska du göra, så ska du vara och ”ta ansvar för att du utesluter pappan ur föräldraskapet”. Det är dels att skriva folk på näsan och inbilla sig att en har mer insikt i andras val, möjligheter och liv än vad som är möjligt. Och dessutom är det ju knappast så att kvinnor ska ta ansvar för den snedfördelningen OCKSÅ!!! Vill papporna vara hemma mer så är det papporna som ska driva den kampen, inte mammorna ÅT dem!

Njao….jag håller med dig litegrand.
Min känsla och upplevelse är att jag gärna blir stämplad som tråkig bara för att jag inte vill supa huvudet av mig på en fest eller inte vara ute till 3.
Det har hänt flera gånger i mina vänskapskretsar att ligga på soffan, inte vilja äta pizza till lunch utan en sallad, eller inte gå ut på krogen i helgen, laga en seriös middag osv, är tråkigt. Att man ÄR tråkig som person då. För att man är lugn, trygg, bekväm i sitt hem.
Jag kan också hålla med dig om att det ser ut som att många pappor inte har lika höga krav på sig att vara närvarande, engagera sig i familjen, städa, laga mat mm.
Men en sådan här fråga går inte att generalisera tror jag då det är svårt att döma vad som gäller utifrån människors känslor och upplevelser.
Bara för att jag tycker min man är lat och oengagerad så kanske han inte är det. Han kanske bidrar mer till hem och barn än vad jag gör, jag kanske bara har väldigt orimliga och högt ställda krav.

LD, inlägget var bra men tycker det blir sämre och sämre kommentarer här. 2 veckors charter är tex typ standard att rekommendera utbrända morsor och kan säkert göra underverk för både mamman och barnen efteråt trots det icke önskvärda i att förlora tid och vardag tillsammans. Jag läser till psykolog och är helt med på att det borde vara -om barnet mår bra så mår föräldrarna bra- MEN massvis med folk i sverige är på gränsen till utbrända och utbrända föräldrar orkar inte ens vara föräldrar. Även om en kan hoppas att tvåförsörjarmodellen kritiseras och att en drar ner på jobbtid istället för föräldratid så tycker jag att det är värt att påminna om att även sånt som egentid till och med några gånger i veckan kan vara både bra och nödvändigt för att komma tillbaka som en förälder med mindre utbrott och mer energi. För mig går inte de här sakerna ihop med det du skrev om kravet att vara rolig, liksom egentid kan ju va att behöva en egen promenad eller käka godis hos en kompis utan kids och då är en väl lika ”tråkig” som en annan som skippar fester och galej. Är dock också så jäkla trött på att normen att få barn som sen ska vara osynliga i ens liv (inga mammakilon, inga nedskärningar på varken jobb eller nöjen) helt absurt och jag är svinglad att du tog upp det men det samexisterar ju med normen om att konstant vara en självuppoffrande supermorsa, jag upplever att de växlar från olika sammanhang?

Jag håller med Cissi, iallafall kände jag så när jag fick barn, visserligen är det inte så himla länge sen, men jag upplever att det höjdes på ögonbryn när något föll utanför normen, och att var en del som hade präktighetstävling. Jag tror tyvärr att det hänger kvar fortfarande.
Men jag tycker du har absolut rätt i att om barnen mår bra, mår föräldrarna/föräldern bra.

Kan tänka mig att hon menade att ansvarsfullhet lägger ett tråk över en, på gott och ont, alltid bra för barnet att ha en trygg backup kring sig men…
Kom att tänka på Modern Family när kidsen för får sig att föräldrarna ska splitta och vill vara med pappan för att han är ”roligare” och mamman ba: ”Jag var också rolig! INNAN vi fick barn, men någon måste ta ansvaret och bli den tråkiga, ni vet XX som kommer till skolan i pyjamas utan tröja och matsäck till fieldtrippen? TVÅ roliga föräldrar!”

Tycker det är en skillnad på att respektera sina barns behov och ta ansvar för sitt barns välmående mot att vara en såndär förälder som tävlar i präktighet. Men visst ibland innebär ju ansvarstagande att man måste vara ”tråkig” och prioritera ner sitt eget välmående. Tycker absolut att pappor måste vara mer ”tråkiga” då jag ser hur vissa totalt sviker sina barn genom att lova saker som de inte håller och inte klarar av att vara mer än någon slags lekfarbror.

När jag fick barn hade suget efter att bli full för länge sedan avtagit. (Var 32 när jag blev gravid). Dricker fortf alkhol dock. Men alltså tråkig om man inte är full och går på partaj? Låter som nåt jag tyckte när jag var 22. Nu tycker jag det är tråkigare med folk som blir packade så man inte kan prata vettigt samt sover bort halva nästa dag istället för att sticka ut i det fina vädret osv.
Upplever nog ändå att samhället tycker det är mer ok m pappor som är crazy (och blir fulla med för den delen) samt fortsätter att förverkliga sig själva. En kvinna som får barn är i första hand mamma och antas inte dra iväg på t ex utlandsjobb o likn i samma utsträckning. Möts med typ ”det skulle jag aaaldrig klara” vilket indirekt inte är en komplimang.

Som mamma till ett ettårigt barn med funktionshinder har jag fått rabbla om och om igen med habiliteringen att jag kan må bra först när jag vet att mitt barn får rätt hjälp och insatser. Varför skulle det viktigaste vara mitt mående? Det är visserligen inte riktigt samma sak som det du skriver om, men jag hajade till (positivt) när du skrev att det ska vara ”När barnet mår bra så mår jag bra”. För precis så är det för mig. Och så är jag dessutom i vecka 17 nu, och tycker det är superkul att få följa din graviditet samtidigt. 🙂

Jag tänker att alla i en familj måste få må bra men att de vuxna har mest ansvar för att anpassa sig när det behövs. Barn kan anpassa sig mer med stigande ålder. Min dotter på 3,5 år kan vänta en liten stund med att få saker fixade av pappan eller mig men det kan inte en bäbis tex. Man får inte hamna i läget att föräldern känner att den inte har något som är dess eget. Jag hamnade där och det var inte bra men då hade jag också utöver föräldrarollen också ansvar för det mesta för att min man var sjuk. När han har blivit bättre har livet successivt blivit lättare.
Däremot så tycker jag det finns en präktighetsnoja kring mammor. Jag har flera vänner som tex helt slutat drick alkohol när de blivit mammor, jag känner inte en enda man som gjort samma men flesta av dem festar inte på samma sätt som innan. För mig räcker det att man gör som männen tycker jag.

Jag dricker typ aldrig alkohol längre. Sen jag fick barn. Man har ej samma energi, ork eller intresse. Att dessutom vara bakis när man ska vara morsa… Uhhhh liksom. Men jag är inte tråkig eller präktig för arr jag ej super liksom.

Bästa avslutningen! Och i övrigt håller jag också med.
I mångas ögon är jag nog sövande tråkig men i ärlighetens namn var jag minst lika ”tråkig” även innan jag fick barn. Den stora skillnaden är att jag idag inte bryr mig om vad andra tycker.

Inte relaterat, men vad tycker du om denna? http://www.gp.se/nyheter/kronika/1.2942242-lamotte-vart-har-ni-svenska-feminister-tagit-vagen-
Det vill säga att många feminister undviker att diskutera problem som drabbar kvinnor i förorten. Har vänner som blivit diskriminerade av föräldrar, grannar, skola genom att de inte får ha på sig vad de vill, träffa vem de vill, vara med på vissa lektioner osv. Saker som är självklara för en annan.
Kan vi försvara religionsfriheten i så stor utsträckning att det motarbetar jämställdheten?

Jag är i och för sig trött på att feminister alltid får skulden för allt, men (som relativt oinsatt) förstår jag inte hur det kan vara rasistiskt att kritisera en kultur som förtrycker kvinnor bara för att man inte utsätts själv. Invandrartäta förorter ska väl inte vara en parallellvärld där andra regler gäller än i resten av samhället?
Just nu är tyska media fulla med artiklar om en stor grupp män (500-1000) med nordafrikanskt ursprung som antastade kvinnor sexuellt vid järnvägsstationen i Köln på nyårsafton. Polisen kunde inte göra mycket och nu har man gått ut med ’råd’ om hur kvinnor ska förhålla sig för att inte drabbas. Att sådant skulle normaliseras och hindra att min dotter kan röra sig fritt i samhället i framtiden gör mig livrädd.

Det är väl bara att titta på vem som vabbar mest och tar ut mest av f-ledigheten. Forskare är tämligen eniga om att strukturer och traditioner hänger ihop med att mammorna är de som tar störst ansvar för barnen och traditioner hänger ju till stor del ihop med förväntningar. Som mamma förväntas man vara den som t ex packar barnens matsäck och tar hand om dem när de är sjuka.
Glöms matsäcken eller barnen är snoriga på förskolan har barnen en dålig MAMMA, inte ”dåliga föräldrar”. Vi mammor förväntas göra en massa saker och pappan är sekundär och förväntas leva sitt liv som vanligt, t ex fortsätta spela innebandy, gå ut och ta en öl med polarna eller vad han nu gjorde före han fick barn. Möjligen kan han ”hjälpa till” ibland, men inte mer än så. Ofta kan han kompensera genom att t ex bygga en altan på sommaren, men sedan är hans ”uppoffringar” finito.

Instämmer helt, finns ju inget mer godtyckligt än det där påstående om att barnet skulle må bra bara för att mamman gör det, trams om att allt hänger på ”vad man utstrålar” och vise versa. Livet förändras när man får barn mer eller mindre och är man inte inställd på det så har man nog faktiskt tagit sig vatten över huvudet och det gäller ju givetvis bägge könen.

Som jag läser Cw:s inlägg förstår jag det som att vad mammor gör, som inte är 100% barnfokus ( och även då kan jag tycka), ska granskas och ifrågasättas, kritiseras. Att en pappa spelar fotboll i korpen är charmigt och sunt, men en mamma som varje söndagsförmiddag går på akvarellmålning har extrema behov av att leva ut och sätta sig själv i centrum, typ!!
Som mamma är jag ständigt ifrågasatt: dricker du alkohol?? Dricker du INTE alkohol?? Motionerar SÅ ofta/sällan?? Jobbar du SÅ mycket/lite?? Har du så mycket/ lite egentid??
Inget är nånsin tillräckligt bra, medan en pappa som dyker upp på öppna förskolan är SÅ engagerad förälder. Punkt.
Tycker det är bra att det skrivs och delas, debatteras texter som handlar om synen på mammaskap o pappaskap. Och jag utgår från att den stora majoriteten föräldrar och även debattörer tycker att det är viktigt att föräldrar tar ansvar för barnen och att det inte finns någon motsättning i att mamma o pappa ibland gör något utanför familjegemenskapen.

Jag tycker nog tvärtom att det finns en himla hets kring att INTE vara tråkig som kvinna och mamma. Man ska fortsätta vara läcker, festlig och kvinnlig och inte bara asexuell tråk-morsa som sätter barnen i främsta rummet (istället för dejter med sin man, fester med kompisar etc). Men jag var tråkig innan jag fick barn och kommer fortsätta vara tråkig. Har inte en enda fylla i bagaget. Tycker fest är pisstråkigt. Dock är jag INTE särskilt bra på det där organiserandet som vissa verkar tror är synonymt med att vara en tråkig typ. Är liksom både tråkig och o-organiserad. Fast jag går i regel omkring med känslan att jag duger så jävla bra som morsa. Nä, jag är inte den bästa men långtifrån den sämsta. Mina ungar hade en jäkla tur som fick mig och min man hade tur som fick gifta sig med mig. Min mans släkt en jäkla tur som fick mig på köpet. Här sitter jag och duger liksom. Önskar fler kunde få känna så.

Håller med. Jag var hyfsat trist innan jag fick barn och kan nu tycka det är skönt att ha en anledning att vara trist. Typ. Men inser att jag kanske behöver göra lite mer för mig när jag blev löjligt lycklig över en TP-kväll med maken, svågern och en av deras kompisar. Eller vänta, det var ju egentligen en sådan sak som kan klassas som tråkig inser jag nu när jag skriver det! Ett tråk-nöje, ha ha!

Sedan jag fick barn känner jag bara att ÄNTLIGEN slipper jag förväntas vilja festa och ramla runt på stan. Äntligen kan jag få vara tråkig ifred och umgås och njuta av mina fantastiska barn! Bästa som hänt i livet! Seriöst, ALLT är ju roligare nu! Julen, födelsedagar, snö, sommar, kalas, rulltrappor, hissar, handla mat, fredagsmys osv osv.

Exakt! Jag upplever en hets att jag ska vilja vara ifrån barnen. ”Ska du ha med dig honom idag igen?” Jamen, jag gillar att umgås med mina barn.
Däremot är det ingen som ifrågasätter makens egentid. Inget ”ska han verkligen bowla med polarna istället för att stanna hemma och natta barnen?”.
Alltid, alltid är det det manliga beteendet som blir eftersträvansvärt. Folk ska befria mig genom att köra ned sin frihetsdefinition i halsen på mig.

Tycker nog att jag är mindre tråkig nu för tiden. När det är fest får man passa på liksom. Dricker mig inte asplakat men dansar gärna länge om humör finns och sömnbristen är jag ju redan van vid ?. Har också lättare för att prata med folk nu efter barnen. Men visst myskläder och tv-soffan är vad som gäller 99% av årets kvällar. Om jag upplevs som tråkig så är det väl så, det sköna med att vara vuxen är ju att man får bestämma själv.

Det ÄR svårt att prata föräldraskap därför att det är vår viktigaste roll i livet. Där är vi (åtminstone mammor… pappor har en bit kvar) som allra naknast inför kritik.
Mina barn är vuxna men jag har tre barnbarn och jag tycker själv att jag lärt mej massor av nytt tänk sedan jag var småbarnsmamma. Inte minst att tänka lite genus vilket ju var obefintligt för 20-30 år sen.
Nåt jag däremot har svårt att förlika mej med är dessa ”rättigheter” man ska ha som förälder numera.
Egentid hit å dit, inte försaka något av sitt gamla. Jag var glad om jag kom iväg till frissan typ ett par ggr per år. Och det var faktiskt inget jag kan minnas att jag sörjde. Det var så det var, jag hade fått barn. Punkt.
Håller absolut med dej om din slutkläm, mår barnen bra mår mamma bra, fan så mkt mer naturligt än tvärtom som råder nu. Det handlar om en kort tid i livet.
Känner du dej mer gravid nu förresten? Vi pratade om dej här om dan jag å min äldsta dotter som väntar barn nr 2. Hon är i v 17 men känner sej inte gravid alls och är så orolig över det. och då sa jag att så är det för LD oxå så det kan nog vara så som omföderska. Själv minns jag inte riktigt.
/ Asta

håller med om att det är en sån kort tid. sen tror jag alla är ense om att mamma inte ska slita sönder sig utan att man måste hitta en balans där mamma får andas o vara ifred också och att man inte är dålig morsa för att man tar en kväll med polarna eller har barnvakt över en natt. Det blir ofta så polariserat, antingen eller i debatterna och om man antyder att nej man kanske inte kan fortsätta som innan så uppfattas det ofta som att man tycker att lilla mamma ska lägga sig ner o dö av ångest.
ang. graviditet, är i vecka 17 nu o vet inte riktigt. alltså har massa symptom men innan man känner rörelser så är det ändå så abstrakt. ömma bröstvårtor, molvärk i livmodern o foglossningen räknas liksom inte. (och är man snart 40 bast så kommer ju även ålderkrämporna). Har ultraljud snart och då borde jag kunna slappna av. (Om allt är som det ska dvs)

Nej, barnet mår inte bra av att föräldrarna drar till Thailand två veckor.
Men om föräldrarna mår skit av att kämpa med amningen för att någon på BVC sa att det är det bästa för barnet så mår inte barnet sämre av att få ersättning istället. Om föräldrarna vill träna en timme var om dagen så mår inte barnet dåligt av att vara med bara en förälder i taget.
Ett barn som har en bra relation med en mor- eller farförälder mår inte dåligt av en natt hos hen om föräldrarna behöver sova/festa/knulla ifred för en gångs skull.

Vadå ”barnen mår inte bra om föräldrarna drar iväg två veckor”? Det beror ju på föräldrarna. Själv var jag överlycklig då jag slapp mina nån helg och fick vara med brorsan. Sjukligt om barn inte får lära sig vara utan sina föräldrar ibland. Det betyder inte att man är en sämre förälder.

Jag tänker att alla får göra det som passar dem bäst. Jag kommer aldrig i mitt liv offra allt och bli en hemma-mamma det finns inte men kommer heller inte lämna bort mitt barn eller bebis i 2 veckor. Det handlar ju om balans? Man behöver varken bli si eller så utan kan leva ett liv man själv tycker funkar. Jobbigt med alla som ska tycka och tjata bara. Alkohol eller snarare fester är ett big no-no för mig men det betyder ju inte att jag kommer sluta dricka helt eller ibland gå på fest, jag vill bara inte att mina barn ska behöva stå ut med fester så som jag blev utsatt när jag var barn, man får anpassa sig. Barnvakt ser jag inte som några problem efter spädbarnstiden, min syster och hennes man tillsammans med deras barn (vi var nästan jämngamla) passade mig mycket och jag har inga störningar eller problem med anknytning för det och det började tidigt att passa mig.

Att jag skrev två veckor var nog mest relaterat till mig själv, det var kanske fel att jämföra det med två dagar. Båda mina föräldrar måste jobba för att vi skulle klara oss och de skador jag tagit av familjen överlag kommer från min närmast psykotiska mamma, som jag gärna skulle ha sluppit spendera så mycket tid med. Den bästa tiden var när föräldrarna var borta hemifrån. Och nej, kommer inte från en familj där det söps – vi hade det OK ställt med saker och ting eftersom föräldrarna jobbade, vi åkte på semestrar nu som då, firade helger tillsammans och gjorde utflykter. Men något stod inte rätt till hos min mamma och det förstörde mycket. Vissa vill man inte vara nära. Jag jämför t.ex. med en intervju i nån tidning om en nerdrogad son (minns inte vilken, men för ett par veckor sen och fanns på nätet) där föräldrarna ojade sig och sade att de ”ju gjort allt för sina barn”. Vissa borde inte få bli föräldrar – aldrig nånsin. Men jag fattar om det här upplevs som out of the box nu… Men jag vet inte hur annars jag skulle förklara mig. Vissa är så hemskt beroende av att umgås med sina föräldrar även när de är vuxna, och familjen blir liksom en grop man ligger kvar i tills man dör. Samma spår, noll utveckling. Jag hade gärna sett att mina föräldrar umgicks mer med andra och gick ut och träffade folk. Hela vår familj hade mått bättre av det. Men det hade ju inte behövt innebära gränslöst festande förstås!

Det är en svår balansgång. Mår jag dåligt är jag rent ut sagt pissig mamma. Jag känner att jag måste vara ifrån min unge ibland för att orka vara en bra mamma. Han däremot ger inte sken av att vilja vara ifrån mig och blir ofta otrygg när jag varit iväg (typ åkt till jobbet..). Jag har pga sjukdom ett högt sömnbehov och även där prioriterar jag mina behov högre än min unges då och då, så att mitt tillstånd inte ska förvärras – trots att han helst ser att jag går upp med honom varje morgon. Jag mår inte bra bara för att mitt barn mår bra. Dock mår jg dåligt av att han mår dåligt. Inte heller mår han bra per automatik för att jag mår bra. Att försöka förenkla anknytning, psykisk hälsa och mellanmänskliga relationer till en klatchig slogan funkar inte riktigt.

Om man använder det uttrycket som en ursäkt för att bete sig själviskt är det ju såklart inte sant. Men ett barn påverkas i högsta grad av sina föräldrar. Det är klart att om ens barn mår bra, så mår man själv bra, men också tvärtom. Mår mamma dåligt av stress, krav, ensamhet eller är utbränd för att hon alltid tar fullt ansvar för ungen, så kommer mamma inte orka så länge, alltså dåligt för barnet. Uttrycket syftar inte till att dra på 14 dagars partyresa till Cypern, utan att tillåta sig att slappa ibland och lägga över ansvaret på pappan/mormor/kompis för en kväll så hon får vila! Ett barn mår inte bra av att växa upp med psykiskt sjuka föräldrar liksom.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *