Kategorier
barn & föräldraskap

Orimliga vs rimliga krav på föräldraskapet

Inget engagerar människor så mycket som föräldraskap. Man vill ge råd, dela med sig av sina erfarenheter, utbyta tankar och ibland även ifrågasätta varandra. Jag är faktiskt ok med det sistnämnda om der sker utan skuldbelägganden och fördömanden. Även om gränsen är hårfin. 
Jag tycker det är bra att vi diskuterar barns behov och föräldraskap generellt. Vad som är bra för barn, vad barn behöver och vad som faktiskt är dåligt för dem. Jag tror inte att jag alltid vet bäst eller vet vad mina barn behöver. Att bli mamma kom inte med en manual och jag vet inte automatiskt mer om barns behov för att jag lyckats krysta ut en bebis. 
Så jag tänkte bemöta två funderingar från er. Berätta hur jag resonerar kring mitt egna föräldraskap. 

Jag har haft mest ansvar för alla mina bebisar och denna gång är inget undantag. Jag helammar samt samsover med bebisen som ni vet. Detta gör att jag har honom mest och att han vill vara hos mig. Det har inget att göra med vem som är viktigast. Det är en naturlig utveckling av de val vi gjort. 
(Visserligen är jag viktigast just nu när jag tänker efter, pga ger barnet MAT så han kan överleva) 
För mig, oss, är det viktigt att lyssna på bebisen och han visar ofta tydligt vad den vill och vem den vill vara hos. (Eller tydligt och tydligt, obland fattar jag ärligt noll men man lär ju känna varandra snabbt och lär sig vad bebisen föredrar) Blir han missnöjd hos nån annan så är det viktigt att jag, som primära anknytningsperson, (anknytningen sker ofta i hierarkier där en person är primär) lyssnar på det oavsett vem det är. Jag tror att om jag inte gjorde det så skulle hans anknytning till pappa påverkas negativt. 
Anknytningen är en process som behöver få ta den tid den tar. På bebis villkor. Ofta anknyter bebisen till andra genom den primära anknytningspersonens närhet. (Och bebisar kan anknyta till flera)

(Nu är denna bebis ganska nöjd hos pappa dock, när han ej är hungrig, till skillnad från vad Ninja var som bebis.) 
Nästa fundering:

Först blev jag förbannad. Men sen andades jag några gånger. Så för stt besvara: Nej jag tror inte heller bebisar vill ha pussar specifikt. Inte nån alls. Varken på pickande munnen eller på mjuka kinden eller små fötterna. Men att jämföra lyhörda mammors kärleksfulla pussar med tvångsgos (som jag självklart är emot) är jäkligt nyanslöst tycker jag. 
Att påstå att jag ”ignorerar min bebis behov” är även rätt så magstarkt när det dels handlade om ett par sekunder (jag ammar precis hela tiden och fritt dvs på hans signaler, så ja han fick patte i lilltruten DIREKT efter klippet) och dels ser ur så här så fort jag håller i honom. (Han pickar hela tiden oavsett om han nyss ammat eller ej och även när han inte vill ha bröstet alls. Hur vet jag att han ej vill ha bröstet? Jo han slutar picka när pappa tar honom. Vill han ha tutte så pickar han även hos pappa. Många bebisar pickar nämligen på reflex när de känner mammas eller mjölkens lukt.)
Jag är en stor förespråkare samt praktiserar nära föräldraskap. Det innebär att man utgår från bebisens behov och alltid svarar på dess signaler. Mina bebisar har aldrig fått ligga och skrika. Minsta pip så plockar jag upp. Jag ammar på skithuset om jag måste. Jag bär, jag samsover och jag ammar hela hela tiden. Jag förstår vad personen menar men sådana här kommentarer hjälper inga bebisar och gör ingen till en mer lyhörd förälder. De ger bara ångest och skuldkänslor och skapar helt orimliga krav på föräldraskapet. 
Och OBS jag tycker som sagt att det är bra med vissa krav, är ingen förespråkare för ”good enough” (även om de flesta faktiskt är just good enough på riktigt). Utan tycker vi ibland tar för lite hänsyn till barnens behov och att visst självuppoffrande är viktigt och nödvändigt. Men detta blir bara löjligt. 
​PS. Tror bebisar mår bra av pussar även om de ej efterfrågar dem. Dels psykologiskt men immunförsvaret får sig en boost! 

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Orimliga vs rimliga krav på föräldraskapet”

Asså såna där frågor är så märkliga: Varför man tror att en själv är viktigast. De visar på så grov okunskap kring barn och anknytning.
Mitt första barn valde sin pappa i första hand. Jag som då andrahandsförälder skulle ALDRIG drömma om att tvinga mitt barn att vara med mig när barnet tydligt visar vart hen önskar vara som mest. Jag visar att jag går att lita på genom att hörsamma mitt barns behov av sin pappa.
Mitt andra barn valde mig. Hade deras pappa skitit i det barnets behov och ”hållt fast” ungen trots att ungen skrek efter mig hade jag dels blivit fly förbannad och dels hade han (pappan) förstört anknytningen mellan sig och det barnet.
Vadå tro att man är viktigast? Det är väl inte det det handlar om alls, någonsin. Det handlar om vem barnet valt och huruvida man är intresserad av att hörsamma sina barns behov.
Ska tillägga att båda barnen är ammade och aldrig eg tagit flaska – mina barn har trots det haft olika förstahandsval i anknytningspersoner. Än idag, tre år senare, är det den förälder barnen ropar på/vill ha som går till barnet. Av respekt. Ren respekt.

Den sistnämnda, långa, kommentaren är ganska kall och dum tycker jag. Ingen bebis ”ber” ju om att bli pussad, men man har ju också sett att bebisar som inte blir klappade/pussade/kramade dvs fått fysisk ömhet och kärlek, inte utvecklas normalt och kan till och med dö av det.
Var inte det nåt sjukt dr Mengele försök? Där de hade en grupp bebisar där hälften blev kärleksfullt omhändertagna och hälften fick bara mat där flera barn dog i den gruppen av barn som inte fick kramar/pussar etc.

Tror att personen tänkte på barn som får sin integritet kränkt. Jag var ett barn som tvångskramades och tvångspussades av vuxna. Det är inte kärlek utan egoism att strunta i att ett barn inte vill. Men med en så liten bebis är det nog ingen fara. Det är när barnen är äldre och visar att de inte vill…

Även om jag själv är totalt ointresserad av barn så tycker jag dina inlägg är intressanta. Har aldrig träffat någon som ammar så mycket som du eller som gör så mycket som du. Vet inte vad jag själv skulle valt. Min kompis HATADE att vara en ”napp” åt sin unge och kände sig låst och panikslagen och pappan kunde aldrig mata eller avlasta. Hon kände sig instängd och ledsen av det och paniken blev ju sen när hon var tvungen att börja jobba igen, då helt plötsligt skulle ungen lära sig att sluta amma och ta flaska och allt blev kaos. Har aldrig sett henne så stressad och så arg över att ungen vägrade flaska. Hur gör man för att undvika det? Jag menar de flesta jobbar ju och måste gå tillbaka till sitt jobb efter föräldraledigheten är slut, det är ju liksom inget man kan ändra på – hur tänker du kring det?
Sista kommentaren om pussandet är så sinnessjuk så jag vet inte ens vad jag ska skriva.

Jag tror att måste man ge flaska så är det bra att börja rätt tidigt, det är i alla fall min erfarenhet. Jag fick barn i Colombia och där är mammaledigheten bara 14 veckor (pappan får 8 dagar). Ungefär 3 veckor innan det var dags för mig att gå till jobbet så började vi försöka vänja bebisen vid att dricka utpumpad mjölk ur flaska. Det var HELT omöjligt. Till sist fick vi (när jag börjat jobba och barnet fortfarande vägrade, med barnvakterna) börja ge puréer. Skulle jag behöva göra något liknande igen, skulle jag börja med flaska mycket, mycket tidigare.

Bra inlägg! Har själv praktiserat/praktiserar nära föräldraskap med båda barnen, för min man och mig har det känts naturligt och bäst för oss. Det kostar förstås på lite (kanske främst ideliga ifrågasättanden från andra som gjort på andra sätt) , att t ex som mamma i princip inte kunna ta mer en kort paus den första perioden med bebisen när hen är spädis och vill ammas jämt och bäras resten, men det går ju över (och då tycker man det är sorgligt)! Jag tror helt och fullt på att utveckling stöds bäst henom att möta alla behov hos barnet i så stor utsträckning det bara går, att aldrig ignorera dem.

Vissa människor lägger sig i prick allt och ska komma med både välmenande råd och kritik medan andra inte bryr sig ett skit. Själv blev jag lämnad ensam (i hemmet) av mina föräldrar när jag var ”jobbig” medan de gick iväg på promenad under tiden. Detta fick jag veta nyligen av släktingar. Så folk har liksom vetat att jag inte blev omhändertagen redan från födseln men ändå var det ingen som gjorde nåt. Att ens klaga på föräldrar som är lyhörda känns rätt kasst. Det måste inte vara allt eller inget.

Ang amning vilket egentligen inte har med detta inlägg att göra.
Jag har två barn, när jag var gravid med mitt första var jag en ung mamma. På den så kallade föräldrarutbildningen hade alla mammor då nästan redan bestämt att amningen inte kommer fungera. Jag däremot som bara hade lyssnat på min mammas ord om att amning är det bästa, hade just det i sikte. Enligt barnmorskorna fanns det inga alternativ. Så kom min första bebis och amningen fungera inte. Jag var i chock. Jag visste ju inget annat. I två månader försökte jag, inte en enda gång greppa min bebis rätt. I början fick jag hjälp, främmande kvinnor (barnmorskor/sjuksköterskor) försökte trycka i bröstet, dem klämde in dem osv. Två veckor med matning med sked och kopp ( för att inte förstöra suget) var jag tvungen att ge flaska. Min bebis var jätte hungrig. De tog flera timmar att mata med andra alternativ. Hen skrek så fort hen kom nära bröstet. I två månader pumpa jag. Gick sedan över till ersättning. Blev deprimerad. Våga inte få fler barn. Får en bebis till flera år senare. Ber barnmorskan skriva i journalen att de inte ska nämna ett ord om amning på avdelningen. Amningen fungerar PERFEKT.
Alla människor är olika.
Jag kämpade med första men det gick inte.
Så med det sagt så tror jag att alla bebisar inte föds med den förmågan att bli ammande.

Jag har hört ”jaha använder han dig som napp”-kommentaren SÅ många gånger pga att min yngsta vill amma hela tiden. Inga problem för mig men enormt provocerande för andra tydligen. Det enda problemet jag har med det är att jag kunnat ägna minimalt med tid åt min 2-åring som efter ca 8 månader med pappa som ”förste förälder” blivit extremt pappig och vill helst inte ha mig i samma rum. Visst svider det i mammahjärtat men jag förstår ju henne. Frågan är hur jag ska agera nu när bebis börjar ge mig mer tid. Nu försöker vi med att pappan matar bebis och jag tar stora tjejen. Men hon vill ju bara ha pappa! Hysterisk gråt. På tal om det som står i inlägget vill jag respektera det men samtidigt saknar jag min dotter och min man vill ju gärna bygga en relation med sin son. Helst vill vi ju umgås tillsammans allihop. Ska jag fortsätta att föreslå aktiviteter (vill du leka, måla, kramas etc) där svaret oftast är nej (vilket jag då respekterar) eller ska jag bara låta henne vara? Anledningen till att jag frågar om hon vill hitta på saker är för att jag vill att hon ska veta att jag ser henne och finns här. Det här är skitsvårt tycker jag! Ni brukar ju vara kloka här inne, finns det någon som kan ge tips? Bra litteratur att läsa? Erfarenheter? Har frågat bvc men där får man bara höra att det är normaaaaalt i den åldern. Det fattar jag också men det är fortfarande ett problem för oss.

Minns smärtan i mitt hjärta när jag och äldsta äntligen fick tid med varandra och skulle gå till lekparken varav sonen hysteriskt skriker efter sin pappa på vägen hemifrån…. Jag vände vagnen direkt och gick hem. Gick sedan upp och låste in mig för att gråta. Kändes som jag hade förlorat honom för alltid. Och pappan var frustrerad och ville ha tid med bebis.
Det där går över. Jag tror på att visa sina barn respekt. Vill ditt äldre barn helst vara med pappa just ni visa att det är okej, fråga om hon vill följa med/läsa en bok/baka/vad som med dig när du har tid – säger hon nej är det okej. Hon kommer tillbaka till dig också. Sluta inte fråga men visa att hennes nej inte utgör några problem 🙂 Gör aktiviteter allihopa! Prata med henne och visa att du ser henne.
Det kommer gå över och bli toppen! Har idag en mer än fantastisk relation med mitt äldre barn!

Samsover också med min bebis som är 3 månader idag. Fick henne lite tidigare än det var tänkt, 7 veckor tidigare.
Jag får höra av min mamma att jag skämmer bort henne genom att hon får som hon vill – bli buren och ammad på minsta vink. Jag har försökt att förklara att utveckligen har gått framåt sedan hon födde min syster för 31 år sedan men hon lyssnar inte riktigt på det örat.
Mitt första barn och jag har ibland inte en jävla aning om vad jag gör men Freja växer och blir större så jag måste ju göra rätt. Känns skönt att läsa din blogg. Det sparar mig många tårar och uppgivenhetskänsla just nu. Tack!
/ en trött mamma som har känslorna på utsidan

Känner igen mig! Min mamma sa samma sak, att jag skämde bort min dotter genom att agera vid minsta pip. ”Hon mår bra av att skrika lite, det rensar lungorna” Ursäkta men det var fan i mig det dumaste jag hört.
Min dotter är nu 1,5 och är visserligen mammig men jag känner att jag har gjort allt rätt!! Hon är världens finaste och gosigaste. Jag hade inte kunnat leva med mig själv om jag låtit henne gallskrika och ”vänja sig” att sova själv, åka vagn mm mm. Gå på din magkänsla- är det lätt så är det rätt. ❤️

Hatade att amma. Alltihop. Att de ammade dygnet runt , aldrig sov, fick aldrig sova själv, böket vid bröstet, hela proceduren . Men började flaskmata första efter två månader och andra efter tre veckor. Resten älskade jag.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *