Kategorier
barn & föräldraskap

Att sätta sig själv före barnen och vikten av trygga rum där kvinnor kan prata om förbjudna känslor

Apropå människor som koketterar med sin uselhet som föräldrar. (Ok det gör jag kanske också emellanåt om jag ska erkänna, men mest för att jag vill lätta upp stämningen lite och ge er, mina läsare, en känsla av att vi alla är ganska mediokra ibland och att ni inte är ensam i er uselhet men att vi är bra ändå. Jag hoppas iallafall att vi är bra ändå!) så såg jag häromdagen att Malou hade nåt program där Kerstin Thorvall kom på tal och jag tycker det hänger ihop lite med det här ämnet.

Även om Kerstin aldrig uttalade att hon önskade bort sina söner så fanns det där ändå på nåt sätt om man ska tro sonen Gunnars berättelser. (Tror även att en av hennes andra söner skrivit om henne?) Han och bröderna var i vägen för Kerstins liv och behov och det påverkade dem djupt. För det gör det ju, oavsett om mamma eller pappa skriver krönikor eller böcker om det så genomsyrar det ju ändå relationen mellan barn och föräldern.

Nu var tiderna annorlunda på den tiden och som kvinna hade man inte mycket val. Man förväntades vara fru och föda barn. Att Kerstin tog för sig av livet var befriande, framförallt för hennes kvinnliga läsare. Hon förnekade sig inte. Hon gjorde som hon ville och sket i tidens konventioner och det tycker jag är fantastiskt såklart.

glädjeflickorna kerstin thorvall
Men så fanns det små barn där i bakgrunden, vars behov alltid kom sist och som inte bett om att få stå tillbaka medan mamma självförverkligade sig själv. (Och vart fan är papporna??)

Är man så oerhört självupptagen som hon så blir man elak. Det fanns ingen annan verklighet än hennes. Var jag ledsen, var hon tusen gånger ledsnare. Var jag sjuk var hon sjukare. […] När Kerstin just hade dött frågade prästen mig om jag älskade henne. Jag svarade nej. Jag kände mig hel. Ärlig. Jag behövde inte ljuga mer. Jag tänkte att nu stänger vi boken. Äntligen ska hennes arv av självupptagenhet, av excentriskhet och spärrlöshet få ett slut”
– Gunnar Falk om mamma Kerstin

Det påminner lite om Anna Wahlgren och boken som hennes dotter Felicia skrev för ett par år sen. Där var hon, föräldern som ville leva, festa, älska, ha kul, resa, göra sitt och självförverkliga sig själv och där barnen kom i vägen och därför fick lära sig stå tillbaka. Och återigen dessa ständigt frånvarande osynliga ickeexisterande pappor. (som också alltid kommer undan med att vara usla) Tänk om de faktiskt var där? Om de tog halva ansvaret, vad skulle det ha för konsekvenser för mammorna? Skulle saker ha sett annorlunda ut? Skulle mamma orkat mer? Funnits där mer? Varit annorlunda? Jag är övertygad om det, kanske inte helt och hållet eller i alla fall, men för många tror jag det bär och brister i att man aldrig någonsin får ett endaste andrum, att man förväntas bära bördan själv och är man redan kluven i frågan sen innan tror jag ensamansvaret kan bli för mycket.

ångra barn ångra barn2 ångra barn3

Ingen vet riktigt var mamma är. När kommer hon hem? […] Simon har precis lärt sig gå och drar Agnes i byxorna. Men hon vet inte. Istället säger hon till oss att det är dags att gå och lägga sig. Fast först borsta tänderna. Det var tur att mamma gav henne allt ansvar, för hon är bra på det. Fast hon bara är nio år.

– Ur Felicia förvann

Om jag ska återgå till föräldrar som ångrar sina barn så vill jag förtydliga att jag tycker det är ett stort problem att vi har en så pass stark barnnorm och att denna behöver göras upp med. Här tror jag vi alla är delaktiga tyvärr, jag vet att jag varit det. Att jag sagt saker som att ”man ångra inte barnen när de väl är födda” i diskussioner med kvinnor som tvekar. Att jag i samtal om abort peppat kvinnor som står med ena foten på vardera sida att välja barnet med samma dravvel. Att jag frågat kvinnor om och när de vill ha barn. osv.

Jag tror också att det är viktigt att vi skapar trygga rum för kvinnor att prata om dessa tabubelagda känslor, och det är ju möjligt utan att det drabbar barnen. Att få ventilera på rätt plats kan förmodligen hjälpa en att bli en tryggare bättre förälder. Skuld och skam brukar som vi vet inte funka så bra.

bedtime

Halleluja!

Boken som Corinne Maier skrev och krönikan av Isabella Dutton är kanske viktig också, framförallt för kvinnor som tror de står ensamma och kan säkert i förlängningen hjälpa kvinnor att ta rätt beslut innan det blir försent. (och därmed skydda ofödda barn från att födas oönskade.) Men dessa böcker bör skrivas under pseudonymer för att bespara barnen de konsekvenser som skrivandet medför. Precis som trygga rum för kvinnor inte är öppna för allmänheten. Vi behöver alla nånstans att ventilera det fula och med dagens sociala medier och forum så har vi en möjlighet vi inte hade tidigare.

Jag vill avsluta med att länka till en fantastisk text skriven av briljanta Sara Abdollahi: ”Jag föder hellre text än barn”.

Att kvinnan är en behållare som ska bära och föda, producera och leverera barn […] Att jag inte skulle vilja eller kunna få barn finns inte på kartan. Jag föddes kanske inte som kvinna, men nu ska jag genom övertalning bli kvinna. Och enda sättet verkar vara genom att min kropp bär och föder barn. Så iscensätts min kropp som den reproduktiva kvinnokroppen.
Alltid har kvinnans kropp varit ett slagfält, där striden står mellan att äga eller ägas, bestämma själv över, eller att bestämmas över. Tanken på den icke-födande kvinnan är provocerande.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Att sätta sig själv före barnen och vikten av trygga rum där kvinnor kan prata om förbjudna känslor”

Hej! En kommentar som inte riktigt hör till ämnet: det finns en hel del forskning om Kerstin Thorvall och hennes författarskap, och vad det är i hennes ”kvinnlighet” som väcker så många (ofta fullt rimliga) känslor (du kanske redan har koll på detta, förlåt för upprepning i så fall!) Intressant om man vill fördjupa sig! tex: http://umu.diva-portal.org/smash/get/diva2:236445/FULLTEXT01.pdf och http://umu.diva-portal.org/smash/record.jsf?pid=diva2%3A843587&dswid=tf

Jag känner igen det här att vara mer arg på sin mamma än pappa när de misslyckas som förälder. Det är liksom svårare att vara arg på någon som inte ens är där.

Bara som input appråpå detta med att vara arg på sin mamma, men inte i samma utsträckning på sin pappa. Teorin om att en kan kosta på sig att vara arg på sin mamma för att hon står kvar gäller inte mig, eftersom att jag sagt upp kontakten med min mamma. Hon är alltså inte kvar i mitt liv, alls. Jag tror inte att hon skulle vara kvar om jag någongång skulle få för mig att kolla, men å andra sidan har hon aldrig riktigt varit känslomässigt där till att börja med heller. Men det är intressant, jag har varit arg på min pappa också, men där var jag arg för konkreta saker han gjorde. Inte för att han svek oss, att han drog, eller att han inte var närvarande. Min mamma har jag issues med på en helt annan känslomässig nivå, det är inte bara ilska kopplat till specifika händelser, utan en mer ilska över hela min uppväxt, ilska för att jag idag behöver arbeta så hårt med att läka migsjälv, ilska för all känslomässig skada hon orsakat. Men det är väl kanske så, att den föräldern som är närvarande har större möjligheter att göra mer permanent djupgående skada, än den som dricker lite för mycket och beter sig illa någon helg i halvåret.

Har samma ilska mot min ”mamma” , hon var iof sjuk och mycket av hennes psykiska övergrepp har hon helt förträngt men all sorg och ilska finna kvar inom mig. Skulle vilja bryta kontakten eg men eftersom min pappa hjälper mig ekonomiskt ( jag klarar inte ett heltidsjobb) och han försvarar henne så vågar jag inte. Jag är så arg på honom också, de ger mig lite pengar nu men det känns ju villkorat med att jag håller tyst och är ”tacksam”. Det är så svårt för jag förstår ju att hon också var ett offer och han kämpat på för att styra upp ( omöjligt). Samtidigt måste jag ju försöka stå upp för mig själv, har ju tagit så grymt mycket stryk, ah svårt!

Åh, Gunnars citat låter precis som något min man och hans bror skulle kunna säga om sin mamma. Som tur var hade dom en underbar mormor och en fin pappa när dom växte upp. Det lustiga är att hon själv gärna pratar om hur mycket hon älskar barn och gärna ville haft flera både barn och barnbarn. Till vad då tänker jag, publik och pass upp?
Min erfarenhet är att kvinnor som tvivlat och vägt fram och tillbaka om dom vill ha barn oftast blivit toppenmammor pga att vara reflekterande är en styrka när man är förälder.

Jag undrar också vart alla farsor är?! Och varför låter ”vi” dom komma undan!? Man är väl två om att göra avkommor?
Jag kan säga att jag är mer arg på min farsa. Även om min morsa har fuckat upp sjukt mycket (hon var den som var elakast) så är jag idag ursinnig på min farsa, för att han inte fanns där mer än på ”pappret” (han gjorde vad lagen sa att han skulle göra, men inte ett skit mer). Jag älskar inte nån av dom, men morsan är jag mer ok med. Min far kommer jag nog aldrig förlåta eller prata med igen. Sa upp kontakten för 3 år sen och det var det bästa beslutet nånsin. Inte en enda gång på dessa 3 år har han försökt reparera vår relation och det bekräftar bara det jag trodde – han bryr sig inte ett piss.
Rätt skönt att ha haft rätt under hela sitt liv, för jag inbillade mig fan inte.

Jag har också tänkt mycket på min ilska mot mamma och pappa. Jag är arg på mamma för saker jag tyckt hon gjort fel under min uppväxt. Pappa som aldrig funnits där eller brytt sig särskilt mycket känner jag ingenting mot. Och det är väl just där som är skillnaden för mig. Jag är arg på mamma, jag känner en känsla mot henne och det måste ju vara bättre än likgiltigheten jag känner inför pappa? För mamma får ju andra känslor av mig också, hon är involverad i mitt liv och får kärlek och glädje av mig också. Pappa träffar jag nån gång om året och tar en snabb fika. Han får inte mer och det är väl en förlust för honom. Jag tror iaf att mamma hellre tar min ilska och kärlek än att ta det som pappa får, alltså i princip ingenting.

Känner och tänker precis som du där. Det har varit en stor källa till konflikt mellan mig och mamma, hon förstår inte varför hon får ta all min ilska medan pappa ”slipper undan”, trots att han egentligen svikit värst. Men det är ju precis så, jag har knappt ngn relation alls till pappa, är för likgiltig för att kunna vara direkt arg på honom, som att gå runt och vara arg på en närmast total främling. Jag är arg på mamma och känner mig mer sviken av mamma eftersom jag bryr mig om henne och vill ha henne kvar i mitt liv. Som du skriver, får hon ju ta del av min kärlek också, pappa ger jag ingenting.

Det behövs en diskussion kring normen ”riktiga kvinnor föder barn”, men jag blir så ledsen av att barn ska behöva höra att de aldrig borde fötts. Vi måste kämpa för kvinnors rätt att föda barn om de vill – trots att de har funktionshinder eller inte har en pappa med i bilden. Vi måste kämpa för att de kvinnor som inte vill ha barn inte ska behöva det – med aborträtt, preventivmedel och acceptans av ett barnfritt liv. För att alla barn som föds ska få vara efterlängtade och älskade.

Hej!
Jag har egentligen ingenting att säga. Vill nog inte prata om min uppväxt. Har idag tappat tålamodet på min lilla bebis och känner mot kass. Är så rädd att jag ska visa mig vara min mamma. Men, jag vill väl bara säga tack. För att du är så jävla bra. För att du sätter så mycket ord på mina tankar. För att du verkar vara en så bra mamma till dina barn. För att du finns här på internet.

Usch, har samma rädslor precis hela tiden. Tror att oron kring det gör oss bättre än våra föregångare dock. 🙂
Och nä jag är en ganska småusel mamma för det mesta. Iallafall känns det som så. 🙁

Jag tror inte att min mamma ångrar sina barn men vi kom ändå ivägen. Efter skilsmässan från min pappa blev ju huvudfokus en ny man. Jag har ganska nyligen insett att jag delar denna känsla av övergivenher med flera vänner med ensamstående mammor.
Jag är inte säker på att dessa kvinnor har varit på jakt efter självförverkligande utan snarare gjort allt för att behaga nästa man och då har inte ungar varit det bästa bagaget.
Papporna? Dom är ett helt annat kapitel.

Känner någon av er till om just den där plattformen/forumet existerar där en kan dryfta sin skam och ångest för längtan efter andrum och frihet? En plattform där en fredas från påhopp om att vara en dålig mamma och sambo.

Min son var så otroligt efterlängtad och planerad men när väl kom så gick jag in i en svår depression och önskade att han aldrig hade fötts. Det är svårt att erkänna det men hela det första året kände jag så till och från och jag längtade tillbaka till mitt gamla liv. Men sedan vände det och nu har jag svårt att förstå hur jag kunde känna så, jag älskar min son så oändligt mycket. Tack vare att sonen har en bra pappa så kan jag få vara barnslig och oansvarig och bara bry mig om mig själv en stor del av tiden utan att det går ut över min son vilket känns jätteskönt. Hade aldrig klarat av att leva förr i tiden när kvinnor oftast tvingades ta ensamt ansvar för barnen. Nu kanske jag svävade ifrån ämnet…

Jag har dealat med de här frågorna ett tag nu och jag är mitt inne i det. Jag har en dotter som är 3 år som jag älskar mest i världen och hon kväver inte mig alls. Hennes pappa och min man däremot gör det. När jag är hemma finns det inget kvar av ”jag”.
Egentligen kanske jag är of topic men skriver i frustration då jag och min man skulle ha en mysig kväll nyss men precis som alla andra kvällar slutar med att han kastar saker på mig och kallar mig namn för att jag tar upp ämnen som ja, inte passar sig antar jag.
Jag får inte utvecklas alls och det har lett till att jag söker mig utanför hemmet. Jag umgås med folk efter jobbet och tar alla tillfällen i akt att att få komma hemifrån och bara få andas ut, vara mig själv. Jag ljuger och bedrar.
Det väger liks tungt att bara ge upp mig själv och bli den här perfekta kvinnan, mamman och hustrun. Jag skulle säkert ha ett fantastiskt liv då med. Just nu är skilsmässa inte ett alternativ då jag jobbar skift saknar barnvakt och har sjukt dåligt med pengar. Men man kan ju självförverkliga sig efter barnets första år mer när jag inte behöver min man längre.
Jag hade ett sånt jäkla självförtroende innan jag skaffade man och barn och nu vet jag ju att jag antingen är/blir frånvarande eller en dålig förebild om jag böjer mig för allt och bara fokuserar på moderskapet. Så svårt att hitta balans.
Känner mig bara så jäkla kvävd och behövde skriva av mig.
Tack för världens bästa blogg

Om han är våldsam mot dig (det låter så?) så tycker jag att du ska ta kontakt med kvinnojouren där du bor för då behöver du stöd och rådgivning.
Om jag tolkar det du skrev helt fel och han inte är våldsam så tycker jag att ni ska vända er till familjerådgivningen i kommunen ni bor i, kanske inte i syfte att ni ska hålla ihop resten av livet men för att ni ska kunna samarbeta både nu när ni lever tillsammans och även senare kring ert barn om ni väljer att separera senare. Kolla kommunens hemsida eller ring kommunväxeln och fråga var du ska vända dig!
Hoppas att det ordnar sig för dig, du förtjänar bättre än att ha det så här.

Det är väl skillnad på mammor som behöver lite andrum och mammor som tycks ha någon störning som gör dem helt oförmögna att ta hand om barn. De exempel som tas upp i texten tillhör väl de sistnämnda. För mig har det varit oerhört viktigt att skaffa barn, och jag tror att jag har varit en okej förälder, men jag känner en stor respekt för kvinnor som är kloka/modiga nog att välja bort barn av någon anledning. Sen får jag vara glad att inte alla usla föräldrar gör det, för då hade inte jag funnits! Min mormor var tämligen elak och skuldbeläggande som förälder, borderlinepersonlighet. Min mamma var snäll och kärleksfull, men så egocentrisk och dominant att jag egentligen aldrig har fått komma till tals. Jag tror (vet) att jag har sett mina barn på ett annat sätt, och jag är övertygad om att mina barn kommer att bli snäppet bättre som föräldrar (trots att två av dem är av manligt kön!!!)

Vet du vem ”Freele the banana girl” är? Hon finns på youtube. Har hört av andra YouTubers att hon sysslar med fat shame, men jag hittar inte videor vars hon faktiskt gör det. Eller är det helt enkelt svårare att läsa (höra?) mellan raderna när personen pratar engelska. Har det funnits för dig nån ”känd” person som du följt aktivt genom bloggar eller youtube som du senare märkt håller på med fat shame?

Åh, vill verkligen tipsa om min nuvarande favoritbok – ”Europas historia 1780-1920 – Ett genusperspektiv”. Nu är jag ju historiestudent så eh, jag har ju ett intresse i ämnet. Men den är så välskriven och förklarar så mycket kring könsroller efter revolutionerna/under den industriella revolutionen/medelklassens framväxt. Om hur kvinnor går från Hustrur till Mödrar och hur lagliga rättigheter, moraliska förväntningar och ideal förändras i och med allt detta (och såklart även förväntningar på männen). Så bra! Och lättläst!

Ett tryggt rum där ingen dömer eller ifrågasätter mina val gällande barn är något jag saknat hela min vuxna tid. Är så förbannat trött att höra kommentarer som ”du vet inte vad du missar”, ”du kommer också få moderskänslor någongång”, ”tänkt på alla de som inte kan få barn (som om det hjälper dem att jag blir gravid)” eller den bästa som en kollega klämde ur sig när det kom fram att jag inte ville ha barn ”men då kommer ju inte din mamma att bli mormor”. Det fascinerade i den diskussionen var att min manliga kollega med samma inställning inte alls blev dömd utan där var alla kollegor mer förstående. Är så trött på att hela tiden bli ifrågasatt, så nu skyller jag helt på sambon, som förde med sig barn in i vårt förhållande, att han inte vill ha fler barn. Och det verkar folk ha förståelse för.
/Emmeli

Min s k mamma har en narcissistisk personlighetsstörning och henne bröt jag all kontakt med för tre år sedan. Hon är en demon, hon förstörde min barndom och hon kommer inte i närheten av mig mer. Eller mina barn. Jag vågar påstå att Anna Wahlgren är en narcissist, en sådan personlighet känner alla igen som har haft med liknande personer att göra med under lång tid. Tack vare min pappa så var inte allt ett helvete när jag växte upp.

Jag kan verkligen rekommendera boken ”ingens mamma”. Det är en antologi där kvinnor beskriver normer kring föräldraskap och barn samt varför de valt bort att skaffa barn. Bra bok som ger normbrytande perspektiv.

Man blir så trött på alla naiva och taskiga människor som köper Thorvalls hatberättelser rakt upp och ner. Hur brukar det gå till i de flesta skilsmässor? Jo barnen är hos pappa halva tiden eller åtminstone ganska mycket, och så var det även hos Thorvall, men det ville hon inte tala om. Hon ljög hellre att barnen var hos sin mormor på somrarna etc. Hon utnyttjade sin makt över media .

Jag tycker faktiskt inte att det är det minsta konstigt att känna mer ilska mot en person som varit närvarande och behandlat en väldigt illa än mot en person som varit totalt frånvarande och inte gjort något alls.
Den som haft en helvetisk uppväxt i fosterhem eller hos adoptivföräldrar flyttar ju inte automatiskt över alla negativa känslor gentemot de ställföreträdande föräldrarna på de biologiska föräldrarna för att de inte tog sitt ansvar och inte var närvarande. ( Nu förenklar jag, självklart vet jag att alla biologiska föräldrar inte gett upp sina barn frivilligt till adoption eller fosterhem)
Som feminist kan jag visserligen absolut förstå ”men de frånvarande papporna då”-tänket. En av de viktigaste frågorna inom svensk feminism just nu är ju med all rätt att få pappor att ta ansvar för sina barn i samma utsträckning som mammor.
Men det innebär ju inte att barn, eller ens vuxna barn ”borde” tycka lika illa om eller känna samma ilska mot en totalt frånvarande person man inte känner som mot en närvarande person som behandlat en väldigt illa, enbart för att de rent biologiskt är lika nära släkt med barnet ifråga.
Den som regelbundet blir psykiskt eller fysiskt misshandlad av sin farfar tänker för det mesta inte : ”Men han är nog ändå bättre än morfar, han har ju aldrig ens velat träffa mig”
Den som en hel uppväxt trakasserats av sin moster tänker för det mesta inte: ”Men jag hatar nog min morbror ännu mer, han bor ju utomlands och skiter totalt i mig”.
De här exemplen kanske inte funkar fullt ut , eftersom begreppen ”mamma” och ”pappa” är betydligt mer känsloladdade än alla andra släktbenämningar.
Men jag tycker ändå det är väldigt konstigt att förvänta sig att (vuxna) barn ska hysa lika negativa känslor mot en person de aldrig haft någon relation alls till som mot någon som varit närvarande och behandlat dem illa enbart för att de är lika nära släkt med personerna ifråga.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *