Kategorier
barn & föräldraskap

Att skriva om hur barnenÄR känns liksom mer utlämnande än att visa en bild på dem

Underbara Clara sätter ord på mina tankar i sitt inlägg ”Om barnen och nätet”. Det är egentligen ganska enkelt. Vi behöver värna om våra barns integritet. Men samtidigt så svårt att reda ut vad detta är och hur man gör och var gränsen går.

Jag förstår inte riktigt besattheten av att skydda just sina barns ansikten. I alla fall inte om man ändå bjuder på en massa intima detaljer om barnets kroppsfunktioner, vredesutbrott, trots, uppträdanden. För mig är ansiktsbilder liksom inte det mest laddade. Det viktigaste är att avbilda och berätta med respekt och kärlek. Och inte berätta mycket mer än vad som är ganska allmängiltigt för de flesta jämnåriga barn. Jag tänker också att det här med att skydda sina barns integritet inte bara handlar om hur man beskriver dem – utan också sig själv. Hur gränslöst lämnar man ut sig själv och hur kan det påverka barnen? Det är en minst lika viktig fråga.

– Underbara Clara

Jag har själv upptäckt i takt med att barnen blivit äldre att mina tankar kring detta förändrats, hur deras behov att få vara privata och skyddade blivit tydligare. De har ju utvecklats till egna personer på ett annat sätt än hur de var som bebisar och mycket av det jag skrivit tidigare har jag blivit tvungen att omvärdera och faktiskt ta bort från nätet. Ni kanske inte lagt märke till det, men de två kategorier jag hade innan, en för varje barn, har faktiskt tagits bort och alla de bilder jag taggat med namnen eller smeknamnen har raderats. (en del är kvar såklart men mindre utbud. Jag jobbar fortfarande med att rensa och tar bort i takt med att jag lyckas leta reda på dem i bloggarkivet.)

Det har också blivit känsligare att ens skriva om dem. Att nämna dem vid namn och att hänga ut deras personliga egenheter, problem eller annat privat känns inte ok längre. Att skriva om hur de ÄR känns liksom mer utelämnande än att visa en bild och jag slåss också ofta med tankar på hur jag framställer mig själv, hur jag uppfattas, hur barnens vänner kommer tänka och om barnen kommer skämmas eller tycka vissa saker är jobbiga (alltså mer än normalt, alla barn skäms ju över morsan liksom) och hur jag ska kombinera min offentlighet med min roll som mamma.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Att skriva om hur barnenÄR känns liksom mer utlämnande än att visa en bild på dem”

Ja, just att inte skriva ut namn och göra det googlebart på det viset, tänker jag är ett enkelt sätt att minska utsattheten när barnen blir äldre. Jag kommer ihåg hur vi i skolan i 8:an-9:an satt i datasalen och en del i klassen googlade på våra namn och den som råkade ha något pinsamt som kom upp fick riktigt mycket skit. Det fanns ju inte så mycket på nätet då, det här var ju i slutet av 90-talet liksom, men den känslan sitter kvar, hur magen knöt sig lite och att jag hoppades att det inte skulle komma upp något konstigt om mig.

Jag vet inte varför jag frågar här men kanske andra kvinnor läser. Ska man söka för mellanblödningar? Är mid 20s så ingen tonåring. Det är typ brunaktigt (bruna flytningar?) och spotted. Fast tyckte det var lite rosa/rödaktigt igår. Är det här farligt eller kan jag vara lugn? Ej gravid, ej haft sex, ej preventivmedel (och vet att jag inte har könssjukdom pga. oskuld). Om det spelar roll ska jag enligt menscykeln ha min fertilitetslucka nu.

Jag sökte för detta nyligen och tydligen är det vanligt att en har mellanblödning i samband med ägglossning. Jag tycker du ska kolla upp det om du är orolig! men som jag förstår så är det ”normalt”.

Jag sållar hårt i berättelserna om mina barn nu för tiden. Slarvade mer med det förut. Tycker ju att de är så roliga och charmiga och smarta. Men de har ju inte bett om att det de säger och gör ska hamna i skrift.

Jag tycker att det är viktigt att man som förälder gör ett aktivt val om hur mycket man skriver och publicerar om sina barn. Jag som förälder ska ju kunna förklara för barnet senare varför.
Även om jag inte bloggar så har jag instagram och facebook och där är det väldigt sällan jag skriver något om barnen och oftast nämns de bara med initialer eller som barnen.
Jag skriver inte längre om exakt vad de gör och säger utan mer att vi har varit någonstans tillsammans och vad jag tycker om det. Bilder där de kan identifieras var det länge sedan jag la upp, numera är de kanske med delvis på sin höjd.

Jag har bara ~40 vänner på facebook, mina närmsta vänner och familj. Ingen jag inte står nära. Jag lägger ofta upp bilder på mina guddöttrar, min systerdotter och min lillasyster (med medgivande från föräldrar såklart, fast min lillasyster är 11 och kan själv välja vilka bilder jag får lägga upp). Jag har bilderna så enbart fb-vänner kan se. Jag skulle aldrig skriva om deras kiss eller bajs eller deras utbrott och liknande, det känns för privat och intimt på något sätt även om det handlar om en ettåring. Ska jag skriva om barnen kan jag skriva neutrala, trevliga saker, tänker jag. Som att vi varit på promenad och träffat kusinerna. Inte om att de kissade på golvet i morse och skrek i affären efter leksaker. Vill jag prata om såna saker kan jag göra det när jag träffar någon irl. Det måste inte sägas på facebook.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *