Kategorier
barn & föräldraskap

Med facit i hand

Hittade ett inlägg, gammalt som gatan eller nå iallafall nästan lika gammal som min stora unge, från början av denna blogg som jag tyckte var lite kul att läsa så här några år senare och med mer erfarenhet i bagaget:

Jag gör alltid det jag anser vara bäst för min dotter. Jag är en AP’a, en Gosedjursmamma, en Nära Förälder. De beslut jag tagit angående hur jag fostrar och svarar på min dotters behov är väl genomtänkta. Och ja, jag blir heligt förbannad när mitt föräldrarskap kritiseras. Jag vill inte ha ovälkomna snusförnuftiga ”råd” (läs: kritik)  om hur jag ska fostra min unge såvida jag inte efterfrågat dem. För allt annat än det JAG tror på kommer i mina ögon alltid vara ett sämre alternativ.

– Jag tog ett beslut att amma så länge och så ofta hon ville. Hon kommer visa när hon är redo att minska. (Vilket hon har, jag ammar inte lika ofta nu)
– Jag tog ett beslut att låta henne styra och visa vad hon är redo för.
– Jag tog ett beslut att hon skulle få slippa dagis så länge som möjligt och stannar därför hemma hela föräldrarledigheten.
Jag blir riktigt förbannad när främlingar ska tala om för mig hur JAG borde göra, vilka prioriteringar JAG borde ha och hur MIN situation kan se ut.
Jag tror på Attachment Parenting. Jag tror på att lyssna på barnet. Och jag tror att alla barn är olika. Vad jag INTE tror på är dressyr. Metoder. Tvång.
Jag har inget intresse av att tvinga fram ett umgänge mellan henne och Oskar (vilket inte behövs, för hon umgås gärna med honom i timmar. Dock inte över natten) eller tvinga henne att avstå från bröstet eller mamma. Bara för sakens skull.
Jag förstår inte vad jag skulle tjäna på det? Ok, TID kanske. För AP kräver sin person. Det kräver engagemang och det kräver framförallt tålamod.  Men jag har inte bråttom.
Min unge är väldigt mammig, (vilket är helt normalt för en ettåring) men det innebär inte att vi inte jobbar aktivt med att hennes relation till pappa ska bli stark.  Och det innebär inte att vi tycker att en förälder är viktigare än den andre.
Det innebär bara att vi tar det i hennes takt.
Och jag är inte ett dugg orolig, för jag är övertygad om att jag gör rätt. Jag är övertygad om att  mina beslut kommer att löna sig. Jag är övertygad om att hon kommer växa upp som en trygg och självständig individ, med en fantastisk relation till mig och sin pappa. Så jag förstår inte varför andra oroar sig.

Framförallt är det intressant det här fenomenet med att kvinnor, framförallt mammor, aldrig kan göra rätt. Oavsett vilket förhållningssätt man har så finns det alltid nåt att hacka på och det minns jag att jag fick en ordentlig dos av i början av mitt egna föräldraskap. Både på nätet och IRL. Jag minns bvc-sköterskor som ojjade sig över samsovning och helamning efter sex månader och släktingar som tyckte att det inte gick nån nöd på ungen om hen fick skrika lite (bra för lungorna, sa pappa) och att jag skulle akta mig för att bära hela tiden.

Och jag vet inte om nån av er gamla läsare minns debatterna kring Ninjas sena förskolestart? Om hur hon skulle bli socialt efter, klängig och osäker och att hon kanske till och med hade det bättre på förskolan än hemma med hemmamamman som inte var så bra feministisk förebild egentligen. Eller när det föreslogs att jag skulle lämna min skrikande bebis med Oskar trots att hon visade att hon inte ville, för att hon skulle ”lära sig”, om jag ville att de skulle få en bra kontakt med varandra?

Mycket vatten har runnit under bron sen dess om man säger så.

Jag tror dock att mycket av de kommentarer man får, till stor del beror på människor egna tillkortakommanden och dåliga samveten som gör sig påmind emellanåt.

Skriver man att man helammar eller samsover så kan detta tolkas som kritik mot ens egna förhållningssätt om man valt att göra annorlunda. Människor vill väldigt gärna rättfärdiga sina val inför varandra och det blir det lätt att man råkar veva till för långt med släggan även fast man egentligen inte vill eller menar det så. Jag försöker nämligen, idag iallafall, utgå från att de flesta faktiskt vill och menar väl, även när de kommer med oombedda råd eller förnumstiga tillrättavisanden. Framförallt vill de barnen väl.

Men. Då, när jag skrev det här inlägget var jag inte bara ängsligare, jag hade verkligen noll koll på föräldraskapet. Det var först när tvåan kom och jag fick några år i ryggen (och lite mer ödmjukhet inför mina egna fuckups) som jag har kunnat landa i det. I att jag har noll koll fortfarande och att jag famlar i mörkret med andra ord. Hehe. Men något tryggare i att jag gör så gott jag kan och att barnen mår bra. (såklart ackopanjerat med sjukt mycket dåligt samvete i perioder)

Men det roliga här är att jag fortfarande tänker så här kring barns behov och min egen lyhördhet. Mycket har ändrats i mina tankar men inte det här. Jag skriver ibland att jag tycker det är rimligt med själuppoffranden som förälder (inom rimliga gränser såklart) och att jag inte vill att mina behov ska gå ut över mina barns. (Även om man hälften av tiden försöker hitta en balans där man kan tillgodose sig själv också, annars går man ju sönder helt.)

Och det är även kul att, med facit i hand återigen, veta att nej Ninja blev inte otrygg, klängig och hennes relation med pappa blev stark, trygg och bra. Trots olyckskorparnas kraxande om att ”inte skämma bort henne!”. 

  

Bild målad av Fanny // arsinoe.se

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Med facit i hand”

Agree, började läsa din blogg när jag fick 1a barnet för att jag kände mig styrkt av din blogg. Har samma känsla av att barnet får styra och följa hen. Har alltid kännts rätt i magen, att allt kommer när det ska bara jag ger kärlek, och tillgodoser behov.
Är nu inne på 3an, som är 13 mån, och är nästan ännu mer givande och låter hen styra. Och bvc etc orkar jag ej lyssna på, de får lyssna på mig nu?
Så tack för att du är du, och visar det?

Jag känner igen det här, men eftersom jag inte har barn (kan ju inte jämföra då) är det pga mitt val att inte äta kött jag känner igen de här reaktionerna från.
Om jag äter med folk jag kanske inte känner så väl (kollegor, makens kollegor/vänner, vänners vänner osv) kan jag också få en sån reaktion från ingenstans. Jag behöver inte ens säga nåt om att jag är veggo utan jag äter min mat och då ska ju nån alltid kommentera det. Och många gånger beror det på fördomar (alla veggos är så jävla pretto och bättre än alla andra typ) och/eller personens egna dåliga samvete. De vet historien bakom köttbitens resa från levande till död och tar ut det på mig istället för att ta det med sig själv.
Jag tar sällan åt mig, för jag bryr mig inte. Men ibland blir jag heligt förbannad på folks idiotiska reaktioner. Jag kommer ju inte ändra mig för att folk påstår det ena eller det andra.
Lite samma sak med barnuppfostran. När det gäller Sverige finns det få saker som gör folk så arga som barnuppfostran, traditioner och mat. Jävla ståhej för minsta lilla.

Minns inlägget då och kommentarerna då. Minns övre känslan av att jag tyckte ditt resonemang kring föräldraskap lät klokt å det hjälpte mig att utveckla mitt eget.

Jag är helt inne på samma sak – låt barnet styra och hitta ett sätt som funkar för vår familj.
Det där med att det inte är farligt för barn att skrika lite har jag också fått höra, första gången när min son var fyra veckor gammal. Av en i övrigt fullt vettig person men hur hen kunde få dör sig att jag med flit skulle lämna ett nyfödd skrikandes med flit övergår mitt förstånd, speciellt som det lilla barnet som nästan aldrig skrek.
Jag har också fått höra av släktingar att de minsann kan barn, har ett antal (numera vuxna) barn och ett antal barnbarn (numera mer än tio år allihop) så de kan minsann ta hand om min bebis minst lika bra som jag. Det där med att bebisar är personligheter med egna önskemål verkade de ha glömt bort….
När sånt händer är jag glad att jag fick barn relativt sent (37 år när första barnet kom), jag är för gammal för att gå på sånt dravel. Hade jag varit yngre hade jag varit mer lättpåverkad. Min sambo är på samma våglängd som jag också. Trots det är det lite jobbigt att få dömande råd från släktingar, de som känner mig väl borde lita på mina och min sambos bedömningar, lita på att vi är vettiga människor som känner våra barn. Att bli utskälld av främmande människor över ditt och datt vid busshållplatsen är inte lika jobbigt (japp, det har hänt)

Visst är det skönt, att nu i efterhand känna att vi gjort vad vi kunnat för våra älsklingar. Jag har fått tre barn. Meckat runt med arbetstider för att få ha dem hemma så mycket det bara gick. Avstått från onödiga materiella ting i 10 år snart. Det. Känns. Så. Jävla. Skönt i dag när barnen pratar om hur vi hade det. De är tre lugna fina trygga och hemmakära goingar. Vi har liksom du, utgått från hur de vill ha det. Då mår ju alla bäst!

Jag går helt på instinkt, jag kan inte förstå hur någon kan tro att närheten till sin mamma och pappa kan vara skadlig! Jag bär mitt barn hur mycket jag vill, hen är fyara månader, vart är vinningen i att låta hen gråta för att det är bra för hen i längden!? *don’t get it*
Detta är det bästa du har skrivit! Tack! ❤

Det är väl mer ett typ deltidsfacit? Tänker att du fått facit på att det hittills har varit rätt och bra för barnen med din ”taktik”. Nästa facit nånstans i tonåren och ytterligare nästa när ungarna är vuxna? Så tänker jag kring mina iaf. Men att facit nu säger att ungarna är trygga och glada bådar gott inför nästa facit. Förlåt för klumpiga formuleringar. Gravidflrvirring och illamående knölar till formulerings- ( och tanke?) förmågan.

Har också hela tiden lyssnat på barnens signaler, äldsta dottern påminner så om N som bebis. Gick inte heller med pappa under bebis perioden. Långtids amning, samsovning och bärande. Men vad mkt kritik jag fick, uppfattades inte ens som råd faktiskt.. Sen hittade jag din blogg och kände mig så oerhört stärkt i hur jag gjorde med mitt barn och att det faktiskt fanns ngt som hette AP liksom, hade ingen aning om det innan du introducerade det. Älskar när du skriver om föräldraskap! Dottern är numera fyra år och både mamma och pappa går precis lika bra. Lillebror som är fem månader har inte alls samma närhetsbehov som storasyster, vilket jag tycker tyder på att det är så viktigt att känna in det enskilda barnet. Fortsätt med det du gör, du är bäst ❤

Det finns gott om forskningsunderlag kring hudnära vård vad gäller underburna barn. På den neo-avdelning där jag jobbar vårdas i princip alla barn hud mot hud, även extremprematurer. Inom vården finns tydlig forskning kring såväl fysiska som psykosociala positiva effekter av att vårdas hud mot hud – barnen har en bättre tillväxt, mindre komplikationer associerade med prematuritet, tillgodoser sig maten bättre – oavsett om det sker genom amning eller andra metoder. Anknytningen till föräldrarna förbättras, barnet blir tryggare. Vi som personal ser också tydliga tecken på att barnen mår bättre, de är mer stabila i sina parametrar, syresätter sig bättre, håller en bättre puls och håller temperaturen bättre. Varför skulle man ha en anledning att misstro att detta även gäller för friska och fullgångna barn? Skillnaden är väl helt enkelt att det då oftare är andra föräldrar som har egna åsikter om hur det ska och inte ska vara… Irriterar mig så på åsikter som att barnen blir bortskämda av att bli burna mycket, så förlegat. Finns spännande forskning för dom som är nyfikna, känguruvård eller KMC kallas detta inom neonatalvärlden.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *