Kategorier
barn & föräldraskap

Sånt som är viktigt

En annan sak apropå ”Bäst för barnen”.
Jag tror alla utgår från personliga erfarenheter. Visserligen en del kunskap såklart som att forskning faktiskt visar att det skadar barnen när man skäller på dem, att sömnmetoder ökar stressnivåerna i hjärnan på bebisar, att bröstmjölken innehåller en massa göttigt osv.
Men jag tror personliga erfarenheter spelar stor roll också. Hur man själv haft som liten, hur ens egen barndom såg ut. Vad man saknade, vad man önskade, vad som var bra och vad som var dåligt. 
För oss har det till exempel varit viktigt att bo ute på landet, bo i hus, ha en förälder som är hemma iallafall från att barnen slutar skolan. Det beror ju på flera faktorer. Inte att vi tror, iallafall inte jag, att lägenhet eller stan är en usel plats att växa upp på. Jag hade mycket väl kunnat tänka mig bo i en stor lägenhet i Älvsjö istället men min man har insisterat. Tanken på att våra barn ska växa upp så har gett honom ångest. Jag blir inte kränkt av det dock, även om jag inte håller med om att det är ett problem. (Fördelarna är ju många liksom)
Men jag har ändå tyckt det låter mysigt och bra ja lite bättre till och med att kunna öppna dörren och låta barnen springa ut i en egen trädgård i en bullerby där alla känner alla istället för i ett betonglandskap med bilar och skummisar närvarande. Så då har det målet varit viktigt och nåt vi jobbat mot.

Oskar växte upp med en mamma som alltid var hemma. Han var en riktig liten mammagris som hängde i kjolarna tills han var ganska stor. Det var tryggt för honom att ha henne där. Han vill att våra barn ska ha samma trygghet: en förälder hemma.
Jag å andra sidan växte upp som ett sk nyckelbarn. När jag var lika gammal som N så hade jag nyckel hem och fick vara hemma mycket på egen hand. Jag spenderade även långa dagar på fritids vissa dagar och många dagar ensam hemma. Jag åt frukost ensam, tog mig till skolan på egen hand och fick klara mig mycket själv. Så såg det ut på 80-talet för många barn till ensamstående mammor.
Jag klarade mig bra ändå såklart och detta är absolut inte en känga eller pik till de som måste jobba osv, men som förälder till egna barn så vill jag inte att mina barn ska växa upp på samma sätt som jag gjorde eftersom att jag upplevde mycket saknad, ensamhet, längtan och otrygghet på olika sätt. Som alltid blev större när jag såg hur andra barn, med andra förutsättningar, hade det. Så det har blivit viktigt för mig.
Vad är viktigt för er? Har ni några sådana där grejer som ni måste göra eller ha för era barn? Nåt som ni tycker är bättre?

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Sånt som är viktigt”

Min sambo är uppvuxen i ett miljonprojekt i söderort där han fick dela rum med sina syskon. Jag är uppvuxen i en stor villa i en liten stad i södra Sverige, med en stor trädgård och grannar med barn i min ålder som jag kunde leka med. Vi bor just nu i en lägenhet i norrort med utsikt över innergården som har stenplattor på marken. Värker i mitt hjärta när jag ser ett gäng barn springa omkring på en yta av typ 5×5 meter sten. Min sambo fattar inte varför.

Självklart finns det saker som objektivt är bättre eller sämre för barn, men vissa saker vi tänker vi ’vet’ är bättre är inte alltid det ändå. Pratade med en god vän som är musiker (på världsnivå – säljer hundratusentals skivor, samarbetar med de allra ’största’, turnerar och säljer tusentals konsertbiljetter worldwide och blir regelbundet engagerad till diverse events på toppnivå, med världsledare etc).
Hon berättade att för henne var det friheten och ’långtråkigheten’ i de där ensamma stunderna hemma i förorten som var nyckeln till hennes musikskapande. Alltså inte att hon liksom klarat sig trots det, utan hittat sin väg och ’lyckats’ på grund av att hon var mycket ensam. Har tänkt så himla mycket på det, hur vi liksom fyller våra barns tid med aktiviteter och närvaro och uppmärksamhet och tror att vi ger dem ’allt’..

Jätteintressant! Jag har länge haft liknande tankar: att ha tråkigt och vara lite begränsad då och då är inte farligt. Man lär sig lita till sin egen förmåga att hitta på något/skapa något, man utvecklas annorlunda tror jag än om allt bara serveras.

Jag tror inte att det spelar någon som helst roll om man växer upp i hus eller lägenhet, det som jag tror är allra viktigast är närvarande föräldrar och då menar jag mentalt närvarande som inte sätter sina egna intressen först utan som verkligen finns till och ser barnen där och nu. Någon barnen alltid kan komma till vad det än gäller och som ser och lyssnar. Antalet kvadratmeter är oväsentligt, finns det hjärterum så finns det stjärterum så att säga. Att vara en gemensam flock där alla får synas och höras.

Jag hade en toppenbarndom, men vissa saker jag aktivt satsat på är: Bjuda hem mer barn och folk – min mamma hade dåligt självförtroende när det gällde hemmet, stök, mat och så. Dessutom är jag väldigt noga med att barnen har mer klädurval än vad jag hade och får bestämma själva vad de vill ha på sig, och köper också modeplagg – mina kläder som barn skulle alltid vara praktiska.

undrar vad det gör med barns hjärnor när de inte sover tillräckligt? mkt negativt om sömnmetoder här – vi som använder oss av dem /eller har gjort det – gör det faktiskt inte pga onda egoistiska utan för att vi tycker det är viktigt att barnet får sova, just det fokus är nämligen på barnets sömn…

Har man barn som på riktigt inte sover tillräckligt har de vanligen någon form av diagnos och behöver i så fall än mer trygghet på nätterna för de KAN inte sova. Vi har ett sånt barn. Numera får hon melatonin. Vår barnpsykolog sa att om vi sömntränat henne som bebis/småbarn hade vi krossat henne och vår anknytning. Kan vara ett perspektiv värt att beakta.

tycker annars följande är viktigt;
rörelsefrihet – dvs att barnen kan ta sig till kompisar, cyklar osv själva
gemensamma måltider, huvudsakligen ordentlig hemlagad mat
att dela på föräldraskapet, – pappan har lika mkt ansvar o engagemang
gränssättning och rutiner – särskilt när barnen var mindre
ifrågasättande av normer, tex könsroller
göra saker tillsammans som alla i familjen får ut något av – mkt gemensamma utflykter…

Jag vill ge mina barn det jag fick. Jag gick hos dagmamma från 13-20 månader, sedan blev mamma sjukskriven p.g.a. gravid med tvillingar. Så vad jag minns har jag alltid varit hemma med mamma. Sedan kunde mamma jobba ständig kväll, så vi behövde aldrig gå hos dagmamma, dagis eller fritids. Jag var hos morfar varje dag tills han dog (när jag var fem), och detta var för att få komma ut hemifrån. Den sociala biten fick jag från klapp o klang, öppna förskolan, kyrkans barntimmar och min mammas bästa vän och hennes barn. Det var så tills mina småsyskon blev 7, då fick jag ta hand om dem på mornarna. Jag önskar så att jag kan ge det till mina barn. Nu är jag bara 22 och har inga barn, men jag funderar på hur det ska ske rent praktiskt. Offra min relation till make för barnens skull, någon måste ha ett jobb där detta är möjligt. Vilket känns svårt att genomföra. Varför vill jag detta? Jag tror att barnen mår bättre av att vara hemma än på förskola. Fick jag välja föredrar jag dagmamma, då grupperna tenderar att vara mindre, men allra helst hemma. Tyvärr är det ju få som kan göra det utan att offra saker, dock anser jag själv att barn och familj går före karriären, oavsett.
Intressant sidospår: pappa tog större delen av föräldraledigheten med mig av ekonomiska skäl. Mamma har alltid tjänat mer än pappa trots att de utför samma arbete.

Jag fick likt dig klara mig väldigt mycket ensam och bodde i perioder ifrån 13 års ålder själv med min äldre bror, helt sinnessjukt nu såhär i efterhand. Men min barndom har gjort att jag har så höga krav på hur jag vill ha en familj att jag avstår helt ifrån barn. Vågar inte misslyckas helt enkelt, vi har råd att bara en jobbar dvs min sambo men jag är inte klar med min utbildning och eftersom de jag älskar envisas med att dö vågar jag inte ha en familj för att råka bli ensamstående utan utbildning. Sånna katastroftankar som är så orimliga i know. Tack och lov har min bror skapat en underbar liten familj där jag får vara en väldigt delaktig faster och det är fanimej helt underbart 🙂

Jag hade en bra barndom, men samma tankar som du om att inte våga misslyckas och kände mig därför aldrig redo för barn. Nu är jag 32 och har en 1,5-åring, och vet du? Med honom kom känslan och insikten att jag är good enough. Han har fått mkt burkmat och halvfabrikat, går på dagis så vi får jobba med det vi gillar (och han älskar sitt dagis) men får också mkt tid med mig och sin pappa och är ett helt friskt och lyckligt barn som kom med en obeskrivlig kärlek. Det är inte alls som jag trodde att vara mamma, men det är bättre.
Om du nån gång vill ha barn men inte vågar, strunta i att du inte vågar, det löser sig efterhand och du blir den bästa mamman för just ditt barn. Men med barn eller ej, så är du bra som du är!

Så mycket som jag vill ge (och ger) mina barn. Mycket handlar om sånt jag inte fick som barn. Jag vill ge mina barn trygghet (både jag och min man är trygghetsjunkies, kommer från barndomen tror jag då jag fick växa upp fort och ta mycket ansvar och inte blev behandlad så bra alltid). Så ett tryggt hem med lugn och ro, ordning och reda (alltså ordning som i att gympapåsen är packad och frukten ligger i ryggsäcken inför skoldagen, inte ordning och reda som välstädat.. hehe), mat på bordet, positiva rutiner (fredagsmys, speciella rutiner och traditioner vid högtider osv). Sen är jag uppvuxen på en plats med få kompisar i närheten och en känsla av att inte passa in bland de andra i klassen som bodde inne i samhället. Så mina barn får nu växa upp i ett idylliskt villaområde med massvis med kompisar runtomkring, de har alltid någon att leka med och de är alltid ”en i gänget”. Vi föräldrar hjälper till med kompisrelationerna genom att från det att de var små ordna ”play dates”, numera sköter de mer och mer själv. Men vi föräldrar fixar fortfarande mycket, vi samåker till träningar och bjuder hem kompisar efter skolan osv. För just den där känslan av att inte riktigt passa in som barn… huvva det vill jag verkligen inte att mina barn ska behöva känna. Jag var alltid den där ungen som kom försent till träningen för att min pappa skulle skjutsa och han hade så mycket för sig med annat att vi alltid kom sent så jag fick skämmas. Och julklappar! Jag har fått så mycket praktiskt i julklapp och födelsedagspresent. Långkalsonger och raggsockar, ett kuvert med pengar (som jag fick uppmaningen att sätta in på banken), delar till nån trist servis. Enstaka leksaker. Hela tonårstiden: husgeråd inför flytt hemifrån. Kul att få en stekpanna när man fyller 14. Så mina barn: oj vad de får saker de önskar sig! Även om det är helt onödigt. OK att de inte kan få allt (jag och karln är medelsvensson, helt ok ekonomi men inget överflöd). Men så mycket det är möjligt vill jag uppfylla deras önskningar.

En sak som är viktig för mig att föra vidare till mitt barn (ev mina barn i framtiden) är traditioner, som exempelvis julfirande. Jag har vuxit upp med att julen är något magiskt. Man tittar på julkalendern på morgonen, dricker inte julmust förrän i december (alt första advent), bakar saffran till lucia, klär granen kvällen innan julafton osv. Har fortfarande samma magiska julkänsla nu som vuxen och vill att mitt barn ska få uppleva detta.
En annan sak är att visa att alla årstider har sin charm. Många klagar när höst och vinter kommer. Jag tycker det är mysigt! Jobbigt att bo i Sverige om man bara trivs på sommaren…
Jag vill även att mitt barn ska få växa upp i hus, som jag gjorde. Inte lika enkelt att fixa dock, men jag håller tummarna för att vi hittar något snart (barnet är bara 4 månader så än så länge spelar det ju ingen roll egentligen, fast jag längtar till hus även för min egen skull).

Jag har nyligen börjat läsa din blogg (relativt sporadiskt ska erkännas, eftersom den inte kommit in i min ”surfrutin” ännu.) Och jag måste bara tacka dig och säga att jag älskar det faktum att du kan skriva den här typen av inlägg, men helt och hållet utan pekpinnar till andra föräldrar. ”Så här gör JAG. Det här känns bra för OSS.” Osv. Så stort tack för en inspirerande blogg och för att du är en sån klok person!

Jag växte upp i medelklassområde med trädgård och mina barn kommer med största sannolikhet växa upp i miljonprojektsområde och jag tycker inte det minsta synd om dem. Faktum är att jag tror de har mer val av kompisar, tillgång till massor av spännande miljöer och variation än jag. Inte är jag rädd för deras säkerhet heller, bilarna kör sakta här för det mesta och många ytor är gång- och cykelbanor. Min fyraåring är ute själv ibland men får inte lämna gården än. Det är ofta barn ute och leker och det är sällan några problem med att de är otrevliga även om det kan bli lite väl skränigt ibland.
Jag skrattar ibland när jag inser hur annorlunda min och min dotters värld är. Hon fascineras av brevlådor, klädnypor och det faktum att man kan äga mark. ”Men mamma, inte kan man väl äga jorden?”. Där hon växer upp tillhör gården alla och även de som inte bor där får gå där eller leka på lekplatsen.
Mina föräldrar var kärleksfulla och vi fick välja mycket själva. Det var en del regler men sällan så detaljerade att det kändes jobbigt. Däremot förväntade sig mina föräldrar hög grad av lydnad när det gäller de regler som fanns och lite så är jag med. De jobbade också mycket med att faktiskt låta oss vara med på olika platser och lära sig hur man uppför sig på olika ställen. Jag gör samma sak. Det jag kanske uppmanar mina barn mer är att vara lite mer äventyrslystna och vilja utforska världen. Mina föräldrar ville förstås att vi skulle vara nyfikna nog att vilja flytta hemifrån osv men det fanns ändå lite underförstått att de förväntade sig att vi skulle bo i samma stad som de och gilla ungefär samma saker och att vi skulle vilja jobba på deras företag osv. Jag fick närmast rebella för att leva ett vanligt svensson-liv i en annan stad och läsa på universitetet osv vilket var jobbigt. Jag vill ge mina barn alternativ och tipsa dem på hur de kan skapa ett liv på ett bra sätt men jag förväntar mig helt att valet är deras. Jag hoppas de inte flyttar permanent allt för långt från mig men jag räknar med att de kanske flyttar en period och förhoppningsvis kommer tillbaka men gör de inte det så får jag försöka lösa så jag kan vara en del av deras liv. Det är väldigt viktigt för mig att de inte fortsätter att vara så extremt beroende av oss efter de blivit vuxna dock. Bor de någorlunda nära får de gärna komma och äta middag och jag kan vara barnvakt åt barnbarnen men jag vill inte försörja vuxna barn, låna pengar hit och dit eller att det krävs att jag gör en massa praktiska saker åt dem. Jag vill när de är vuxna ha en vuxen relation till dem. Jag vill heller inte att de ska känna att de måste hjälpa mig så mycket men hoppas självklart att de ska känna att de vill hjälpa frivilligt ibland. Jag tycker min mans mamma inte låter honom växa upp riktigt och att det därför är jobbigt att umgås med henne, jag tycker det är förnedrande att se en medelålders man bli behandlad som en tonåring. Visst får man som förälder pyssla om sitt barn men jag tycker ändå att 90% av tiden så utgår man från att barnet ändå nu är vuxet.

Har få uttalade praktiska grejer tror jag men mitt viktigaste är att skapa en trygg anknytning, mina barn ska aldrig behöva känna sig övergivna eller liksom uteslutna av mig, är hellre arg mamma som ber om ursäkt sen men liksom stannar kvar, än en sån mamma som straffar med tystnad. Men det är skitsvårt att göra i praktiken eftersom tystnad och oförmåga att be om ursäkt är den typ av konflikthantering jag själv är uppväxt med..
I övrigt vill jag ge mina barn min egen läsglädje och vana och trygghet vid kulturella rum, typ bibliotek och museer. Mest för att det är till sån glädje för mig men också för att kulturellt kapital är värt mycket som vuxen.
Gemensamma måltider (åtminstone middag) med lagad mat och skärmförbud är ett ideal jag strävar efter men med tanke på pågående trotsålder är jag glad om barnet äter alls just nu och det inte blir konflikt runt maten.
Sista grejen är att jag hoppas kunna vara lika bra på att lyssna och ta mina barns tankar på allvar som min pappa var med mig, han har alltid tyckt att allt jag har att säga är sjukt intressant och vi har diskuterat så himla mkt filosofi, politik, samhälle och allt möjligt och det var så fantastiskt att som tonåring ha den arenan att testa sina tankar i.

Jag växte upp i ett miljonprogram och var ett nyckelbarn från första klass eftersom jag inte ville gå på fritids. Det fick jag själv bestämma. Cyklade runt på egen hand över hela staden. Uppskattade min ensamhet. Fantiserade mycket i den. Var oerhört självständig men det fanns hårda regler kring uppförande gentemot andra människor och att jag alltid skulle göra mitt bästa. Jag tror inte att mina föräldrar brydde sig särskilt mycket om mig. Mina barn, däremot, lever i en skyddad villaförort. Blir skjutsade och vi försöker att hela tiden stötta deras sociala, fysiska och psykiska utveckling. Jag vill egentligen också ge dem mer av den där självständigheten som jag själv uppskattar att jag fick men jag klarar inte att släppa dem på det sättet. Allt är så annorlunda nu jämfört med för trettio år sedan.

Jag är uppvuxen i en bullerbyn. Jag saknade att bo nära andra människor, att ha tryggheten av att bo nära, ha mycket kompisar, stort utbud nära. Därför bor vi i Radhus med massor av barnens kompisar en kort promenad bort.
Jag gillade inte att vara barn, så jag hoppas att mina barn ska kunna se tillbaka på barndomen som en positiv period i livet.

Jag tror inte det spelar någon roll var man växer upp om man har minst en bra och närvarande förälder. Om föräldrarna mår bra gör barnen det. Bor själv i hus på landet och älskar det!

Jag har inga barn så jag har inget som jag kan/vill föra vidare till en nästa generation på det viset, men jag har syskonbarn som jag hoppas vågar vara sig själva i så stor utsträckning som möjligt. Att de vågar stå för sina åsikter och sånt. Det hade jag svårt med som barn och ångrar nu att jag inte förstod att jag var precis nog bra som jag var.
Annars växte jag upp i lägenhet i en mellanstor stad, med två arbetande föräldrar. Älskade ensamtiden jag hade mellan att skolan slutade och morsan eller farsan kom hem. Förstod aldrig varför kompisarna ibland sa att det var tråkigt att vara hemma ensam.

Närhet, samtal, skratt, kramar och mys känns jätteviktigt för mig. Min mamma var alltid upptagen med allt det praktiska i hemmet. Minns aldrig att vi myskramades. När min storasyster som är tio år äldre kom på besök så sög jag verkligen i mig av myset när vi samsova och myskramades.
/ Terese

För mig var det prio ett att hitta en man att skaffa barn med som skulle prioritera sina barn först även vid separation, han tror jag att jag funnit. Min egen far prioriterade sig själv först och använde oss barn som verktyg för att såra vår mor.
Villa, närvarande föräldrar, få regler, att aldrig lägga mig i hur dom ser ut/klär sig (grät floder i hemlighet när äldsta ville raka huvudet som pappa, min egen mor hade sagt nej). Aldrig prata om andras eller vårt egna utseende, aldrig neka dom tillgång till oss föräldrar (samsover) osv osv. Det är en hel del. Och jag förväntar mig att mina barn kommer att sålla och radera det dom inte vill föra vidare till sina barn sen ☺️

Hej! Jag hittade ingen emailadress till dig, och vill inte använda ditt kommentarsfält till reklam, men vet inte hur jag skulle få kontakt med dig annars (ta bort kommentaren ifall det blir fel!) .. Felicia Sundberg heter jag och har länge följt dig, och din feta blogg. Jag har nyligen gjort en kort dokumentär om den okända (kvinno)sjukdomen Endometrios som drabbar var tionde livmoderbärare. Filmen är ett varmt porträtt av Moa, en 30årig kvinna som befinner sig mitt i en utredning för sjukdomen. Hon berättar om hennes upplevelser av smärta och hur hon hanterar dom fysiskt och psykiskt. Filmen tar avstamp i hennes tillstånd men handlar mycket om hur samhället ser på kvinnors smärta utifrån den patriarkala struktur vi lever i. Filmen är superviktig både för drabbade, anhöriga och för att öka medvetenheten kring livmoderbärares kroppar och smärta. I och med att det är en sjukdom som är så oprioriterad inom vården så finns väldigt lite forskning, vilket gör att behovet av att få dela historier med varandra och kunna känna igen sig i varandra ökar. Det finns knappt några filmer om sjukdomen, trots det vill distributörer inte lägga ner pengar på att sprida filmen och därför försöker jag nu sprida denna via nätet. Jag tänker att det måste finnas väldigt många av dina följare som har denna diagnos eller går ovetandes om att deras smärta klassas som en sjukdom och att dom är berättigade hjälp. Din blogg är också en perfekt plattform för att sprida information och undrar ifall du har något intresse av att försöka hjälpa mig med detta? Ett blogginlägg skulle göra stor skillnad, tror jag. Du får jättegärna kolla på filmen och ifall du gillar och tycker att den viktig så skulle er hjälp med spridning vara så himla hjälpsam!
Länk:
https://vimeo.com/190737779
Vänligaste, Felicia

Jag tror som många andra att det viktigaste är att man har närvarande och kärleksfulla föräldrar. Jag hade en riktigt idyllisk barndom, växte upp i villa på landet, men har inga problem med att bo i lägenhet nu som vuxen (minns att jag som barn tyckte det verkade lyxigt att bo så nära allt i stan). Vi har dock sommarstuga så på somrarna får vi gräs under fötterna 🙂
Jag har massvis med positiva saker från min barndom som jag gärna vill föra vidare till mitt barn. Fick mycket frihet under ansvar, och kände att jag blev tagen på allvar. Det enda jag kan sörja är att mitt barn inte kommer att få några syskon (han har halvsyskon, men de är mkt äldre och bor inte hos oss, så räknas inte riktigt), jag har tre syskon som jag älskar väldigt mkt och har haft stor glädje av hela barndomen.
Lite skönt att läsa om folk som varit väldigt mammiga, min son är fyra år och extremt bunden till oss föräldrar. Han har jättesvårt med t ex lämningar på dagis, vill hellre leka med oss än med andra barn, osv, och man får ofta känslan av att det är jätteovanligt, att alla andra barn är så trygga och säkra utan föräldrarna. Nånstans tycker jag det finns en rätt sjuk press i samhället på att barn ska bli självständiga så tidigt som möjligt, alla ”somna-själv”-metoder bygger ju på att barnen ska klara sig själva t ex. (Sorry för litet sidospår).

Att få ett syskon i ganska nära ålder är viktigt för mig, så barnen får växa upp tillsammans. önskade alltid mig det när jag var liten och nu kommer snart tvåan:) Jag var också ett nyckelbarn trots att jag bodde med 2 föräldrar, båda jobbade mycket så var ganska ensam, så ska försöka lösa det så vi kan jobba mindre efter fl. Men känns bra att de kommer att ha varandra iallafall.

Jag hade nyckel och gick hem ensam vissa dagar i veckan.
Jag vill inte att mina barn gör likadant mer än undantagsvis, någon gång per termin när det verkligen behövs.
Den där självständigheten var fylld av oro, ensamhet och otrygghet fastän jag bodde i en liten by och kände nästan alla. Jag tror faktiskt att det är bättre för barn att inte vara ensamma hemma.

Jag var helt tvärtom! Älskade (och älskar fortfarande) att få vara ensam en stund. Kunna sätta på hög musik, göra vad jag vill, det är inte samma sak om någon annan är hemma. Jag blev verkligen jätteförvånad när det gick upp för mig att det finns människor som inte gillar att vara ensamma. Är nog en utpräglad ensamvarg.

mitt barn började i förskola ganska tidigt för att jag tror förskola är bra för barn. Min man och jag har delat på föräldraledighet och VAB-dagar för att jag tror på jämställdhet i föräldraskapet. Både jag och min man jobbar med saker vi tycker om och hoppas att vi för vidare arbetsglädje till vårt barn. Vi bor i en mångkulturell del av stan dels för att det känns bra för vårt barn att ta del av olika världar, dels för att vi inte vill behöva ha bil. Både jag och min man har många intressen vid sidan om för att vi mår bra av det och vi hoppas det inspirerar vårt barn att utveckla intressen. Vi ger inget med socker i men vi tycker inte så illa om halvfabrikat så länge det är utan socker och inte för mycket salt, finns väldigt bra alternativ nuförtiden. Har både ammat och gett flaska pga jämställt föräldraskap och att det fungerade. Inga sömnmetoder, inget skäll (än så länge men hen är inte så gammal). Vi leker mycket och försöker vara ute så mycket som möjligt. Träffar mycket folk hela tiden, många med barn i samma ålder. Tycker som LD att de flesta verkar jobba på och försöker göra det de tror är bäst för sina barn och sin familj, tror inte så många är så ego som en del i kommentarsfält verkar tro.

Jag fick aldrig sova hos mina föräldrar som liten. Hade ångest och panik-attacker men gick inte till mamma och pappa för de blev arga. därför ska mina barn alltid sova hos oss när de vill. Vår 3-åring sover hos oss varje natt och jag tycker det är självklart att samsova från bebis-tiden. mina föräldrar är alkolister och blir helt galna när de dricker. Mina barn får inte vara i närheten av mormor och morfar när de dricker för jag vill inte att de ska uppleva samma sak som när jag var liten. jag dricker inte heller i deras närhet även om jag vet att jag klarar alkohol på ett annat sätt. Dock gör det inget om barnens farmor tar ett glas eller så, hon blir inte full och äcklig på samma sätt som mina föräldrar. Jag kommer aldrig klanka ner på mitt utseende eller dra fokus på utseende framför mina barn. Jag sätter inte konstiga regler ”bara för att det ska vara så” utan vill att mina barn ska få känna sig som barn, busiga och fria . Jag skriker inte heller på mina barn och blir inte arg för lilla minsta. Frustrerad blir jag men går i så fall iväg och tar djupa andetag och börjar om på nytt. Mina föräldrar tuktade oss med skäll och nervärderande. Vi blev lugna som lamm men fick en krossad självkänsla och levt med ångest så länge vi kan minnas…

Jag var nyckelbarn från 3:an ungefär och älskade att få vara hemma själv ett några timmar och känna att jag klarade mig själv. Jag hade mycket trygghet runtomkring. Det vill jag ge mina barn; trygghet och stärka deras självständighet. Jag vill alltid orka se barnen, ta dem på allvar. Tid att ha tråkigt (=återhämtning och kreativitetskapande) vill jag också att de ska ha. Jag vill inte att de ska känna att de är jobbiga, utan att jag njuter av att vara förälder till dem med allt det innebär.

Vad jag vill göra:
Prata om och okeja hela spektrat av känslor (i min familj var det bara ok att vara glad, blev någon arg eller ledsen blev de straffade med silent treatment i veckor) men visa att det finns gränser för hur kraftfullt man får uttrycka ilska (min morsa har sk kort stubin och skämtar ofta om att hon snabbt blir arg och sen glad direkt – jag minns henne som fruktansvärt skrämmande hela min barndom och var alltid nervös för att råka göra något som skulle göra henne arg, det har tyvärr lett till permanenta relationsproblem för mig) dvs man får säga att man är arg och låta lite arg men man ska fan inte skrika eller vara hotfull eller kränkande.
Lära hen att ta de svagas parti – det fanns inget analytiskt tänk i min familj (”uteliggare får skylla sig själva”) och det fick jag lära mig som vuxen
Mycket tid utomhus. Mina lyckligaste minnen är från skogen, cykelstigar, sommarbad i sjöar osv. Tror barn får självförtroende av att röra sig ute i naturen och lära sig hantera den.

Precis detta bloggade jag om idag. Jag hoppas verkligen inte jag har kränkt mina barn, men vet med gott minne att arga vuxna är skrämmande för barn. Dock har jag en bra relation med båda mina föräldrar idag, detta till trots.

Jag bryr mig inte så mycket om boendet i sig, både bott i villa och lägenhet som barn. Helst hade jag velat att mina barn fick växa upp på landet som de flesta av mina kompisar gjorde. MEN som tur är har jag och min man självinsikt nog att låta bli lantlivet, vi hatar att fixa/reparera/ skotta snö/ ha långt till affären:0)
Jag försöker nog väldigt mycket kompensera för det jag själv saknade under uppväxten, både andligt och materiellt. Vill att mina barn ska ha mig så länge de behöver, att de ska känna att jag finns för dem och tycker de är viktiga, framförallt vill jag ha mycket tid med/ för dem.
Pengar var en bristvara under min barndom och där ser jag nog till att barnen har mer än vad de behöver av sånt jag själv önskade som kläder, skor och ha adekvat utrustning i rätt storlek för idrott och fritidsintressen. Som barn förstod jag inte hur mycket min mamma offrade för att jag skulle kunna rida, utan skämdes för att jag hade konstiga och för lite ridkläder.
Jag är nästan otäckt ” normal”/ vanlig ( förutom att jag är hemmamamma vilket är emot normen), vilket nog bottnar i att vi sågs som udda och annorlunda i min familj när jag var liten och jag vill att mina barn ska få vara ” som alla andra” om de vill.

Jag växte upp med en ung ensamstående mamma. Pappa var aldrig närvarande, snarare en figur som ofta lovade saker han aldrig höll. Det vill jag att mina eventuella barn ska slippa. Fy fan vad mycket oro, ilska, krossade drömmar och besvikelser den mannen orsakat mig.
Däremot hade jag min enorma trygghet i min mormor och morfar. Där var dörren alltid öppen och jag har praktiskt taget vuxit upp hemma hos dom. Det känns lite sorgligt att inte kunna ge eventuella avkommor just det, men förhoppningsvis kan de få trygga föräldrar.
Vi hade det tufft ekonomiskt när jag var barn och jag var tidigt mycket medveten om hur svårt det var. Också det hoppas jag att mina barn ska slippa. Handlar inte om lyx och flärd, bara att slippa tänka på om pengarna räcker till det grundläggande.
Typ så och massa mer. Om det blir några barn alltså.

Jag tänker också sådär, eftersom vi flyttade typ tusen gånger under min uppväxt så vill jag inte gör det med mina barn. jag vill att de får stadga sig och hitta vänner som de kan behålla. Däremot vill jag vara en sån bullmamma som min var, mina barn ska också få vakna upp till nygräddade frallor och bullar på helgerna :’D

Jag och min man arbetar för mycket. Vi vet det. Det påverkar barnen.
Vi har båda två, framförallt jag, lågbetalda jobb. Jag är bara en iva undersköterska, det är väl inte så viktiga arbetsuppgifter jag gör när jag rattar på respiratorer och gör blodanalyser kanske?
Jag tycker att Sverige måste börja betala f a kvinnor bättre löner. Då skulle i alla fall jag sänka min arbetstid.

För mig är det viktigt att se mina barn. Att ibland kunna möta dem i dörren när de kommer hem ifrån skolan (nej, händer inte varje dag, jag jobbar många gånger utanför hemmet. Jag vet dock att min yngste son verkligen ÄLSKAR när jag är hemma. Frågar ofta om jag jobbar hemifrån och tycker det är tråkigt när jag inte gör det.) Detta var också viktigt när de gick i förskolan. Att när jag hämtade dem så pratade jag inte i telefon, eller surfade. Jag var där med dem.
Att se dem betyder också för mig att lyssna och att respektera (nej, respektera är inte samma sak som lyda alla deras vinkar och utspel) dem. Jag vill att de ska förstå att de är viktiga för att de är det de är (inte bara för vad de gör).

En grej som är viktigt för mig, samtidigt som det är otroligt skämmigt, är att jag vill att mina barn ska växa upp och bli minst normallånga, gärna lite över medel. Jag har alltid varit liten i växten, innan tonåren var jag även ganska liten i omfånget. De sociala nackdelarna som detta har medfört vill jag att mina barn ska slippa. Det är såklart en fix idé som kanske skadar mer än vad det hjälper men det kan inte hjälpas, normallånga/långa människor har ett antal fördelar som de ofta är totalt omedvetna om. En konsekvens av denna tanke är att jag ”valde” en normallång man vars släkt alla är långskånkar.
Andra saker som är viktiga är att mina barn har föräldrar som inte är under stor press (ekonomisk, social, tid), att vi läser för dem, att vi njuter av dem och att de känner hur de gör oss lyckliga emmellanåt.

Det läns så bra ingen här tråden att man verkligen inser att de materiella förutsättningar man kan ge i form av boende etc. faktiskt inte betyder så mycket jämfört med hur man är som förälder.
Själv hade jag en uppväxt liknande din LD, nyckelbarn i lägenhet. Det var fantastiskt! Kunde ju hoppa i soffan hur mycket som helst när ingen var hemma. Tog ofta hem kompisar, vi lagade mellis tillsammans och lekte. Eller så var vi hos någon annan och gjorde chokladbollar och åt smeten.
Ute på gatan sprang man mellan kvarteren och gårdarna på liknande sätt som jag tror man springer mellan husen på landet. Och var vi inte på gårdarna cyklade vi till lekparken eller ut i skogen.
Så jag tror heller inte att villa eller lägenhet har någon betydelse, utan att det är annat som spelar roll.
Jag kommer dock alltid vilja att mina eventuella barn har nära till naturen. Växte upp i Skarpnäck med Nacka-reservatet inpå knuten, det vore fantastiskt att kunna kombinera lägenhetsboende och nära till stan med skogen och friheten i naturen. Relationen till detta har varit ovärderlig i mitt liv, det vill jag föra vidare.

Jag har tänkt mycket på det här sedan första gången jag läste inlägget. Har väl inte direkt kommit fram till någonting konkret, men när jag läser flera av kommentarerna här så antar jag att jag också var ett nyckelbarn? Har aldrig sett mig själv som det, men jag fick ju hemnyckel som 6-åring och gick hem ensam från och med att jag var 7 år, och var hemma ensam på eftermiddagarna tills mina föräldrar kom hem (förutom under en tid som 8-åring när min mamma var mammaledig pga min lillebror som föddes).
Jag har alltid tyckt om att vara ensam hemma. Kunna göra precis vad jag vill, när jag vill, hur jag vill. MEN – jag har ju alltid vetat att ”klockan fyra/fem kommer mamma/pappa hem”. Jag hade en kompis som i stort sett alltid var ensam hemma, hennes pappa arbetade flera mil hemifrån och hennes mamma arbetade långa dagar på kontor. Jag tyckte alltid synd om henne, att hon fick göra så mycket själv, ta så mycket ansvar, och inte riktigt få ha någon där som var en vuxen för henne.
Det enda jag kommer att tänka på att jag vill föra vidare till mina barn är traditionen med att läsa godnattsagor. Det betydde mycket för mig som barn, och skapade säkerligen min läslust. Det kommer bli ganska problematiskt för mig om jag får barn som inte tycker om att läsa… En sak jag dock vill förbättra från vad mina föräldrar gjorde, är att bli mer lyhörd. Lyssna på mitt barn. Ta hänsyn till hens känslor och tankar och åsikter. Förklara att alla känslor är okej, och att man inte behöver skämmas när man mår dåligt eller gråter. Jag hoppas verkligen innerligen att jag får ett starkt emotionellt band till eventuella barn. Annars kommer jag känna mig som en misslyckad förälder.

Jag växte upp i en ”idyllisk” villaförort men längtade mest bort därifrån under min barndom, det kändes instängt och kände inte att jag passade in, var jobbigt att alla kände alla, skvaller osv.
Mina föräldrar hade båda flyttat runt mycket som barn och lidit av det så för dem var det var ett aktivt val att bo där för att ge sina barn en lyckligare barndom. Mamma var också hemmamamma (en underbar närvarande bullmamma) och jag minns att det var lyx när hon nån gång inte var hemma och man äntligen fick egentid och inte var så påpassad…
Nu bor jag utomlands i en storstad och ger mitt barn tillgång till det jag själv längtade efter som barn. Fler perspektiv, språk, kultur, puls. Vi föräldrar jobbar heltid och båda reser en del i jobbet. Antagligen kommer denna uppväxt fucka upp mitt barn på ett antal sätt, och hen kommer i sin tur att göra allt för att inte upprepa sina föräldrars misstag med sina egna barn, och då istället göra nya….

Utan att de visste om det så fostrade mina föräldrar mig genusmedvetet och det är en stor bit av vad jag vill ge mitt barn. Sedan så var det ändå viktigt med traditioner och hur ”saker skulle vara” och den biten har jag tagit bort. Vi har våra egna traditioner som vi i familjen tycker mycket om, men vi följer inte samhällets traditioner ”bara för att”.

Det som är viktigast för mig nu för tiden är -det blir bra ändå-. För typ allt jag tyckte var viktigt att ge mina barn gick åt helskotta.. då har jag tvingats omvärdera och acceptera att det blir som det blir. Och när jag läser här bland kommentarerna känner jag ändå att det är skönt att veta att man klarat det ändå. Ville ochså ha villa och trygg ekonomi för barnen tvärt emot min fattiga barndom, men blev lämnad av en otrogen man och esamstående pank. Ville ha tätt mellan barnen så dom hade ett syskon, fick flera missfall, kunde inte bli gravid osv… Ville ha kärnfamilj med -äkta- syskon, blev ny kille och ett till barn med honom, + att han hade ett barn sen tidigare phuuu. Osv osv inget blev som jag ville och tänkte men vi blev friska och tacksamma för det. Man omvärderar och uppskattar till slut det som faktiskt blev.

Jag har inga barn än men vill jättegärna få så snart som möjligt och hoppas att jag ska lyckas med det! Var också nyckelbarn och hemma själv mkt, fick ta mkt ansvar som liten osv och vill gärna ge mina barn en trygg uppväxt där de får vara just barn. Gemensamma måltider, mys och roliga traditioner kring födelsedagar och jular förhoppningsvis! Häromdagen mötte jag en morsa som följde sitt barn till skolan medan hon hade i hörlurar och lyssnade på jättehög musik medan barnet försökte få hennes uppmärksamhet men hon ignorerade honom totalt. Kändes riktigt trist att se 🙁

Mina does and don’ts handlar kanske inte så mkt om hus/hemlagad mat/närhet till kompisar och sånt, kanske för att både jag och min man så självklart har haft det där och har det nu också. Vad jag verkligen vill och inte vill (baserat på egna erfarenheter) är: aldrig vara full inför barnen, ”aldrig” bråka högljutt med maken inför barnen, vara engagerad i barnens aktiviteter och komma och titta på föreställningar/träningar/matcher/hämta och lämna/följa med såna saker (behöver inte vara JAG utan kan lika gärna vara maken), ”göra” högtider hyfsat ordentligt, tex komma ihåg att köpa julklappar, vara aktiv tillsammans med barnen, ha ett städat hem så att barnen inte behöver skämmas inför besökare.

Oj, vilka spännande svar du fått! Jag har ganska lite att ”förbättra” från min barndom, den var helt ok. Däremot har jag en tydligare politisk övertygelse än vad jag tror min mamma hade då (vi är ganska lika idag). Jag vill lära mina barn handarbete, odling, viss grad av självhushållning och att ha vanor som inte är knutna till konsumtion. Alltså att vi och därmed de lappar och lagar, ärver och återbrukar. Jag vill att de ska känna en självklarhet i att kunna ärva huset om det behövs, ser ingen anledning till att de ska ta dyra lån för att köpa hus och kunna fortsätta en konsumtionshets och slit-å-släng -tankar även kring boendet. Jag vill att de ska känna en lust att lära sig men inte ett tvång att ”bli något”.
Jag håller precis på att lämna åren med nyfödda barn bakom mig, äldsta fyller snart fyra och minsta är 18 månader, så först nu börjar vi ha normala rutiner och dagar utan en massa klängiga bebisar och jag ser fram emot mer tid att sy, baka, laga och dona i hemmet. För att på så sätt visa och lära mina barn just det som är så viktigt för mig.
Sen gör de väl precis tvärtom, så en får väl hoppas på barnbarnen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *