Kategorier
barn & föräldraskap

Sjukdom och pekpinnar

Lille Muppat är sjuk. Inte så jättemycket men han har slem i halsen och snorig liten näsa och HATAR nässugen och nästoalett. Och jag är livrädd för RS och krupp och annat. Häromdagen var det en helikopter som hämtade sjukt barn i byn mitt i natten. Det negativa med att bo så här långt bort från civilisationen är just det: vad gör man när barnen blir sjuka?
Minns när N fick UVI sent på kvällen. Jag fick åka pendel (som gick en gång i timmen) och gå långt till Huddinge närakut. Sen fick jag åka in till stan för att hämta medicinen på det enda nattöppna apoteket. Och sen hem. Stackars unge.

En annan grej jag tänkt på förresten, ang. inlägget om amning jag skrev igår. Många upplever det som pekpinnigt ändå. Trots att jag alltid är noga med att inte kasta några kängor på de som gör annorlunda. Trots hundra olika brasklappar där jag förtydligar att det är helt ok att ge ersättning och att man inte är sämre då. Trots miljoner inlägg där jag tar ställning för att INTE döma eller skuldbelägga.
Är det ämnet som är så känsligt eller vill man inte höra NÅT alls om föräldraskap? Det förstnämnda skulle jag säga. För det verkar som att många läser min blogg just pga av att jag skriver mycket om just föräldraskap.
Det är ganska intressant det där. Det är inte hur man formulerar sig som gör att personer upplever sig som skrivna på näsan. Det är ämnet. Hur har jag kommit till den slutsatsen?
Jo, jag har bloggat i åtta år nu och jag har under det tiden skrivit väldigt mycket om föräldraskap. Det enda jag får skit för är när jag skriver att jag tycker amning är bra. Sällan när jag skriver hårda arga inlägg om att sömnmetoder är tortyr. Aldrig när jag skriver om hur viktigt det är att vara genusmedveten. Ska vi snacka pekpinnar vs äggskal så är det ju snarare så att jag är jävligt kategorisk emellanåt när det gäller vissa ämnen (genus och sömnmetoder som exempel) medan jag smyger runt på äggskal kring andra. (amning)
Jag tycker det är jätteintressant. Och irriterande såklart. Och när jag blir irriterad så tappar jag lusten att vara tillmötesgående. Jag vill kunna skriva om sånt jag tycker är viktigt eller bra på olika sätt. Gärna utan att krusa och krypa och vända ut och in på mig själv varje gång för att försäkra alla om att de minsann är lika bra som alla andra. Jag pallar inte starta alla inlägg om föräldraskap med en brasklapp.
Läser man min blogg så vet man vad som väntar en och man kan välja bort att läsa. Här är det en helt del tankar och åsikter om föräldraskap. Så pass att jag har TVÅ olika kategorier om det. SAMT en kategori om amning. Det får man helt enkelt acceptera om man ska läsa här. Kategorien anges dessutom alltid i början av inlägget och då är det ju ganska enkelt att hoppa över de inlägg man vill undvika. T.ex ”titta jag ammar”-kategorien.
Jaja. Godmorgon!

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Sjukdom och pekpinnar”

Beror det inte på att medan mycket annat i föräldraskapet (sömnmetoder, samsovning, genusmedvetenhet, nära föräldraskap) är val som de flesta ändå har möjlighet att göra, så är amning mer en kroppslig funktion, som funkar för många men inte för alla? Och att det därför blir känsligt att säga att det är ”bättre”. Såg att nån drog en parallell till förakt mot tjocka i en kommentar i ett annat inlägg, och även om jag inte alls håller med om att det är samma sak så finns det väl en korn av sanning i det. Alla kan ju faktiskt inte amma hur mycket de än kämpar, pga fysiska olikheter. Och för de som inte har denna möjlighet blir det jobbigt att veta/höra att amning vore bättre för barnet, precis som att det är jobbigt att andra tjatar om att det vore bättre för hälsan om man gick ner i vikt. Oavsett hur medicinska fakta ser ut så blir det ju lite samma effekt för individen. Eller tänk att du är en förälder med en funktionsnedsättning, inte så kul att höra att det bästa för barn är att föräldrarna är fullt friska. Okej kanske ett dåligt exempel men alla exemplen handlar om vilken kropp och fysiska funktioner man råkat födas med. Jag som ammade utan några som helst problem skulle ju inte säga att jag är stolt över det, ser det mer som att jag hade tur, precis som att jag har tur som inte behöver sitta i rullstol t ex. Men förstår att det blir annorlunda när man har kämpat och övervunnit svårigheter med amningen. Och självklart har du all rätt att skriva om amning och vara stolt över det, tycker själv bara det är trevligt att läsa och det är ju lätt att undvika just de inläggen om man inte vill läsa.

De flesta kan faktiskt amma. Rent fysiologiskt alltså. När de inte kan beror det väldigt sällan på mammans kropp utan på fel information, dålig kunskap, eventuellt kort tungband hos bebisen eller orealistiska förväntningar. Många tror till exempel att de saknar mjölk för att de inte kan pumpa. Supervanligt. Kan säga att nittio procent av de jag pratat med som ”inte har mjölk” har egentligen haft mjölk men trott att de ej har det pga det inte går att få ut med pumpen. Ska man kasta skit så ska man kasta den på den bristande vården som säger å ena sidan att man ska amma men å andra sidan inte möjliggör för mammor att göra just det.
De flesta som ammar har inte haft tur. De har kämpat och jobbat på att få det att funka. Och de har skaffat kunskap och fått hjälp och stöd.
När det gäller ditt exempel om funktionsnedsättning så kan jag ju säga som så att jag aldrig sett nån bli arg o kränkt när man skriver att barn mår bra av att springa och röra på sig. Detta trots att det finns massvis med barn som saknar den förmågan.

Jag antar att amning är så pass känsligt för att innerst inne kanske många velat kunna amma eller haft en önskan om att vilja amma eftersom att det är mycket hets från barnmorskor/bvc/svärmödrar/andra mammor som minsann fått det att funka osv. plus att man är väldigt bräcklig när man väl försöker ta sig än amning. Super-känsligt är det. jag har alltid tyckt att amning var super-viktigt så skulle blivit väldigt ledsen och besviken om jag inte kunnat /klarat av det osv. Ska ha en till i april igen och förväntar mig att amningen ska fungera igen men det finns ju inga garantier… jag menar verkligen inte att du ska skriva om amning tycker det är jättebra och lärorikt ville bara säga varför jag tror att det blir så känsligt…

Håller med dig i att man som trogen läsare absolut vet var du står i många frågor och aktivt kan välja bort att läsa sånt som känns känsligt för sig själv. Funderar lite på det där med vad som är känsligt och inte. Är det inte främst sånt som sker där alldeles i början av föräldraskapet? Amning blir det alltid tjafs om och hur man föder sitt barn är en jävligt känslig fråga ofta. Gemensamt är ju att det har med den egna kroppens prestation att göra och att ett val inte går att göra ogjort. För många känns det nog också som att man i stunden inte har något val (och så klart har ju vissa inget val på grund av medecinska skäl). Genusmedvetenhet till exempel kan man ju lära sig mer om under lång tid, det är inte beslut som måste tas i stundens hetta med vansinniga hormoner och liknande att förhålla sig till. (Fast om man letar i ”rätt” forum så kan ju precis allt som har med föräldraskap bli en orsak till pajkastning… )
Nåväl, bara lite funderingar! Var själv känslig för amningsfrågan när min skrutt var bebis och läste om det likt förbannat – dumt! Skulle jag få en till nån gång ska jag försöka komma ihåg att läsa dina amningsinlägg som ”inspiration” INNAN bebis anländer för en bättre chans till lyckad amning. Måste också säga att det är uppfriskande att läsa när du skriver om allt du är bra på! Fler föräldrar hade nog mått bra av att lyfta fram sina styrkor och ge sig själv en klapp på axeln emellanåt!

Intressant analys, kanske ligger nåt i det! Amning är ju svårare att ändra på. Sen så är det ju tyvärr så att det finns en falang idioter som gärna skammar mammor som inte kan eller allra helst valt bort amning. Och dessa människor har inget stöd av mig. Jag försvarar flaskmatare med näbbar och klor när jag måste och skulle aldrig tänka mig att tro mindre om dem och deras förmåga som förälder än nån som ammar.
Sen kan jag såklart tycka att vissa människor är bra eller dåliga föräldrar men det hänger inte på huruvida de ammar eller inte eller andra detaljer, utan det handlar ju om en helhet där massa annat spelar in. Ja du hajjar nog.

Jag tänkte att det har lite att göra med att ALLA vet att amning är så himla bra. Det skriks om det i ALLA forum. Både på positiva sätt, men i ärlighetens namn, mest på skitjobbiga sätt, av folk som tror att ditt barn kommer dö och bli allergisk mot hela världen om du inte helammar i 13 år med vän stämma och mild blick.
Jag tycker din syn på amning är både sund och klok, men jag tror att reaktionen kommer sig av att folk är lite mättade på denna amnings-kampanj eftersom den förs konstant hela tiden.
Även om det ÄR bättre att amma, för både barn och bröstbärare, så hade det ibland varit skönt med i alla fall ETT inlägg någonstans som tar upp fördelar (eller i alla fall tips och tricks) när det kommer till ersättning.
För det är just det, varenda kotte vet redan att amning är bäst. Det är så gamla nyheter att mjölken hunnit sina. Men självklart är det väl ändå bäst att bara inte läsa de inläggen som man inte gillar, men samtidigt kan jag känna att visst, tips och tricks kring amning är ju super, men att gå på om hur hälsosamt och bra det är, det kanske inte är så himla nödvändigt. För även om en(du, jag, vem som helst) menar väl, så bidrar man fortfarande till en norm som just nu faktiskt är ganska infekterad och tvingande, hur bra amning än må vara.
Så min slutsats, jag läser gärna om amning! (Om inte annat så är det spännande med debatten i kommentarsfältet). Men kanske är det lite mättat med just information om hur nyttigt och hälsosamt det är att amma. För hälsa är ju också rätt så jäkla infekterat, speciellt när det används i forum som har med mammor och barn att göra.

Fast det där med att ersättning inte hyllas håller jag inte med om. När jag var inne på att helamma min son fick jag ofta och många kommentarer om att det var dumt, själviskt och att jag kanske ändå borde prova ersättning. ”Ersättning mättar bättre än amning, om man ger det som sista mål på dygnet”. ”Ersättning gör att du är er jämställd som förälder, pappan kan också mata”. Det finns många som argumenterar för det och jag tror de det tåls att påminnas om hur praktisk och bra det är med amning.
Såklart är det känsligt att tycka till kring allt som har med föräldraskap, man vill inte vara en dålig förälder. Men ibland tycker jag det spårar, som att man inte kan vara både ock. Det är som att man inte kan acceptera att det finns bättre alternativ än det man själv valt som förälder. Utan man måste mygla om att man valt ett lite sämre alternativ, och man måste övertyga både sig själv och andra om att det nog ändå är bäst trots allt. Det tycker jag känns som sånt jäkla självbedrägeri. Vi gör väl så gott vi kan, men man kanske inte kan eller vill göra allt och det är gott nog.

Om vi ska analysera djupare så är det också den härliga patriarkala traditionen att kvinnokunskap alltid är intuitiv och känslomässig som ligger till grund. Att man som RIKTIG kvinna är en god och omtänksam mor, kan amma, har talang för hushåll osv, utan att lära sig / reflektera om det. Kan man inte det är man automatiskt sämre i sin kvinnlighet. Därför är det SÅ viktigt att vi börjar tänka kring amning och föräldraskap som en färdighet, något som man kan förbättra utifrån sina förutsättningar. Ingen är perfekt, men vi kan alla sträva efter att bli bättre föräldrar, och försöka släppa våra rädslor och ta till oss information utan att skämmas.

Det här tror jag är så himla spot on! När jag inte VILLE amma innebar det liksom att jag inte var en riktig mamma eller riktig kvinna, fördömandet hamnar liksom i ens kropp och existens, något är grundläggande fel i hur man är konstruerad och sådana freaks borde helt enkelt inte få ha barn. Huruvida man tex gör egen puré eller samsover gör en ”bara” till en bra eller dålig förälder, men amningen konstrueras som något som skiljer mammor/kvinnor från icke-mammor/icke-kvinnor. Tror också verkligen att det hänger ihop med att det är den kvinnliga kroppen som står i fokus med sina varierande förutsättningar, och inte ett könsneutralt intellektuellt val som tex samsovning upplevs som. Jag har verkligen aldrig kännt mig så objektifierad som jag gjort som gravid och mamma, hur min kropp funkar och används bara upphörde att vara min ensak och jag tyckte personligen det var svårare att stå ut med än när det ”bara” gällde dess utseende (säkert pga vana och normkropp osv).
Sen tror jag nog känsligheten hänger ihop med att det är ens första stora utmaning som nybliven morsa, såhär i efterhand har jag ju insett att de där 10 månadernas amning var en skit i havet jämfört med resten av alla tusen tillfällen att fucka upp som jag fortfarande har framför mig under 15-18 år av aktivt föräldraskap, men det perspektivet är så svårt att ha när man just fått sitt första barn..

Jag tror ämnet är känsligt så klart men efter att ha läst så tror jag att det är det att du skriver att amning är ”bättre ” som är grejen för många, att man är en superförälder som gör alla rätt om man ammar, samsover etc. Motsatsen till bättre är ju sämre och ingen vill klassa sig som sämre förälder för att denna inte kan amma till exempel, bra mammaskap hänger kanske inte alltid på amningen. Att skriva att amning är bra är en annan sak än att skriva att amning är bättre. Å andra sidan har du all rätt i världen att uttrycka att amning är bättre, så farlig är den åsikten ju inte, men jag tror folk reagerar på ordet bättre snarare än på att amning är bra. Det är känsligt eftersom amning är naturligt och en kvinna som inte ammar skammas rätt hårt, å andra sidan skammas en kvinna om hon ammar för länge eller publikt. Det handlar kanske inte så mkt om pekpinnar utan på att man skammas hur man än gör och det är känsligt. Personligen så har jag slutat bry mig, så länge folk ger ungen mat, närhet och är lyhörda så är det bra liksom 😀

Jag tror du har en poäng med att många kategoriserar föräldrar som bättre och sämre beroenden på de val de gör. Men! Vi har valt att samsova, ha barnen så kort tid som möjligt på förskolan, sätta våra egna intressen i andra hand, gå ner i tid på jobbet mm. för våra barns skull. Inte för att vinna nån jäkla föräldrartävling. Men för att vi tror att det är bäst för våra barn och för vår relation till dem.

Jag tror Agnes kan ha mkt rätt i det hon skriver. Jag har ammat alla mina tre. Varannan timme dygnet runt i flera månader. Med sår, blåsor, magsjuka, influensa osv. Dom två första utan problem, yngsta blev det tjat om tillägg för att hon inte gick upp som önskat (nu är hon 2,5 och följer sin kurva men är pytteliten och går på tillskottsnäring). Tilläggen vägrade hon äta och jag blev extremt stressad, jag var så van att barnen bara äter och går upp. Jag förstår om man då tvivlar på sin egen förmåga, speciellt när man ska lyssna på alla runt omkring.
Sen tror jag också det kan ha med det där vad som förväntas av en för att man är kvinna. Om jag skulle få en till är jag väldigt frestad att flaskmata för att kunna dela på föräldraskapet mer redan från början men amning är ju så himla smidigt även om man blir låst.

Tror vården ger dåliga råd för att de inte fått tillräckligt med utbildning om amning och om de då inte själva är intresserade så blir inte förutsättningarna så bra. Jag har jobbat på BB och tyckte dock att de flesta där hade bra koll på just amningen de första dagarna. När föräldrar frågade mer allmänt kunde de få väldigt olika svar dock. MEN det jag upplevde som största problemet var att ingen hade tydliggjort för föräldrarna innan förlossningen att amning ofta kräver kunskap för att fungera bra. Hur mycket vi än försökte förklara fortsatte de stackars nyförlösta, trötta och förvirrade mammorna att trycka in bröstvårtorna i bebisarnas munnar så att taget blev alldeles för litet och de fick sår, och de fortsatte att oroa sig över att de bara kunde klämma ut några droppar eller att bebisen ville suga HELA TIDEN (”Ge hen ersättning, jag har ju för Guds skull ingen mjölk och hen svälter ju!!!”). Alltså väldigt basic kunskap som i princip INGEN förälder hade koll på. Och som nyförlöst är en ju som sagt inte så himla mottaglig. Så min erfarenhet är att vården borde lägga krut på att lära föräldrar om amning INNAN de får barn och att det är där den största bristen finns idag.

Älskar ditt sätt att skriva och uttrycka dig både här och på instagram. Är ej mamma utan snarare 22-årig student men allt du skriver är av intresse för mig. Tyvärr gör känslor oss blinda och särskilt hos de som kommenterar kritiskt och kränkt, antar jag. Förmodligen för att försvara sitt egna beteende. Varför det är viktigt att försvara det inför folk på cyberspace vet jag inte. Kanske för att det är vårt nya sätt att umgås och vi inte längre har såna här diskussioner IRL i lika hög grad som i kommentarsfält på internet här och där.
Logiska diskussioner känns som mer vettigt än att försöka övertyga efter känslor som inte följer logik direkt.

Fick barn i maj. Var inställd på att inte kunna amma. Omtänksam personal på BB fick mig på andra tankar och en matglad bebis hjälpte såklart. Har även en grym bvc som peppar. Idag är bebis 6månader och jag blir dagligen ställd över alla kommentarer jag får för att jag helammar. Av ca 25st i min närhet som har bebis född 2016 är jag den enda (!) helammnde mamman (finns 2st till men dem försöker få sina bebisar att ta flaska och ersättning).
Får kommentarer som ”ska du ge honom mat igen!?” ”Din stackare du kan inte få sova något som ammar, det blir bättre med ersättning” ”din mjölk kommer snart sina ska du se och då blir det bättre med ersättning!” ”Du MÅSTE börja öva på att ge honom flaska! Kommer bli jättejobbigt för dig sen annars!” ”Sover bebisen i din säng så du kan nattaamma? OJ det kommer bli TUFFT sen för dig” och så forsätter det. Varje dag. Fattar helt ärligt inte när jag skriver detta att jag inte blivit knäckt och gett upp än. När jag ger svar på tal på angreppen så låter det ”Jag menar bara väl” eller ”Det är för din skull jag säger det så du ska slippa ha det jobbigt sen”.
Jag kan inte förstå varför alla vill lägga så mkt värdering i min amning? Och varför alla tycker synd om mig? Det är kanske ett år i mitt liv som jag kommer att ha min bebis så nära, hur skulle jag kunna tycka att min bekvämlighet ska gå före hens grundläggande behov? Det är svettigt, det är jobbigt och det är tröttsamt men samtidigt alldeles alldeles underbart. Varför ska jag behöva stå till svars för att jag känner så? Dem 22 i min närhet som ger ersättning verkar få bra med pepp hela tiden. Jag känner mig som ett ufo. Och då hade jag som sagt inte ens en tanke på att amma från början, men det är som att jag har gjort ett aktivt val att vara annorlunda och helylle.
Så trött på att det finns så mycket åsikter om föräldraskap och att vara mamma att det är skrämmande. Och detta gäller bara amningen, har ett lika stort bekymmer med samsovning och att pappan sover på soffan just nu (är tydligen problem med vår relation när han gör det! Varning varning!). Vad skönt att få skriva av sig detta! Tårarna sprutar åt alla håll, fanns nog mer känslor i detta än jag trodde. Tack för en fantastisk blogg, så tacksam för att du ventilerar dina vardagsbekymmer, det får en annan att känna att dem val man gör inte är så onormala som andra verkar vilja få en att tro.

Mitt problem med amningsdebatten är att psyket sällan tas upp. Nu ballade min amning ur med såriga bröst, dåligt tag och viktnedgång men värst var psyket.
Jag mådde så fruktansvärt dåligt av amningen. Kände mig låst och isolerad och ensam. Gick från självsäker till att bryta ihop efter jag varit ute första gången med barnet på Öppna Förskolan. Jag hade behövt förberedas på det. Inte bara ”det är jobbigt att amma” och sen en massa tips om fysisk hjälp. Och det blev samma omgång 2. Jag mår inte bra av amningen och hade behövt hjälp med den sidan av det mer än tips på purelan och att byta bröst.
Det gör oxå att jag inte engagerar mig i amningsdebatter, men jag gillar dem inte. Jag känner mig förminskad i att det bara krävs kunskap och råd, för jag hade allt sånt. Men jag hade inte psyket. Och det hade jag velat att någon sett.

Du är inte ensam. Fick själv en amningsdepression. Mådde oerhört dåligt av amningshormonerna. Bara satt och stirrade och var deppig. Stod ut 7 mån med första barnet. Gav upp efter 3 månader med andra. Det var ljuvligt. Men då hade jag oxå stöd av bvc och vårdcentralen som kunde se att det var amningen som gjorde mig sjuk. Är i övrigt mkt hormonkänslig och är diagnostiserad med ganska svår pmds som jag medicinerar för 2 v i månaden. Kram till dig!

Jag tror det beror på att det är ett känsligt ämne just p.g.a. att det finns de som skuldbelägger. Och det gäller åt båda håll: ”Du vet väl att ersättning är dåligt? Vill du verkligen att ditt barn ska ha dåligt immunförsvar.” ”Ammar du fortfarande, men nu får du allt ge dig… ditt barn är över 1 år.” osv. Detta gör att alla har taggarna utåt och minsta lilla prat om amning och/eller ersättning gör att folk reagerar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *