Kategorier
barn & föräldraskap

Att inte ställa krav på mobbare är att svika dem

Diskussionen kring mobbing, mobbare och utsatta offer tar aldrig slut. Varken i min blogg eller ute i verkligheten. Jag förstår att det inte blir nån förbättring på skolorna. Vi kan aldrig komma överens. Vi står och stampar. Vevar med verbala knutnävar men kommer aldrig fram till en lösning. Bara en massa floskler som rapas fram men som aldrig gör skillnad. Jag upplever också att fokus alltid ligger på förövaren och JA jag kommer fortsätta kalla mobbare för förövare oavsett ålder.
Det finns åttaåringar som mördar andra barn. Medvetet. Jag har själv under en uppväxt blivit utsatt för övergrepp, sexuella och andra slags övergrepp, av andra åttaåringar, nioåringar, tioåringar, elvaåringar and so on. Det finns åtta-, nioåringar som våldtar. Det finns barn som tar livet av sig pga att de blir mobbade av andra barn i samma ålder. Mobbing sätter spår som inte går att laga. Vi måste sluta förminska det och sluta se på barn som inkapabla att göra skada. Och vi måste förstå att det är skillnad på exempelvis fyraåringar och åttaåringar i mognadsgrad och kapacitet och förmåga att förstå konsekvenser.
Jag tror problemet är att många resonerar ur ett vuxet perspektiv. Som vuxna är de inte rädda för barn. Och de klarar inte av att se på saken som just ett barn. De klarar inte av att gå in i offrets skor. De ser ett barn som mobbar eller slår eller våldtar och tänker men hallå det är ju bara ett barn, hur farligt kan det vara? Ja för dig som en vuxen, ganska liten chans att det blir farligt.
För ett jämnårigt barn? Då kan det bli fruktansvärt skrämmande och till och med livsfarligt.
Att jag jämför situationen med exempelvis våldtagna eller misshandlade kvinnor är för att tvinga er att tänka er in i barnets utsatthet och rädslor. För er som vuxna är det kanske inte jämförbart, men försök föreställa er att ni är åtta år. Barns känslor och rädslor är lika starka som vuxnas och förtjänas att ta på samma allvar. Det ÄR samma sak för dem även om det inte är det för oss. Förstår ni?

Det handlar inte om ett enda barn i det här fallet. N ska inte ingå i gruppen som ska ”lära barn” hur man beter sig(vilket hon tvingas göra om hon förväntas anpassa sig efter det andra barnet eller ta hänsyn till hans känslor inför det våld han utsätter henne för).
Och ja, det är skillnad på barn och vuxna vad gäller saker som impulskontroll och konsekvenstänkande men det är inte dessa som diskuteras. Det som diskuteras är att ett barn, N, blivit sårat och kränkt. De känslorna blir inte mindre verkliga eller mindre starka för att barn känner dem, eller för att ett annat barn orsakat dem. Att lära N slå tillbaka när hon utsätts för våld är inte bara att lära henne skydda sig själv fysiskt, utan även psykiskt. Det är VIKTIGT att hon inser att hon har modet och styrkan som krävs för att slå tillbaka och att hon har förmågan att skydda sig själv.
En annan skillnad mellan barn och vuxna är ju dessutom mognadsgraden; att kräva att N ska kunna lägga sina känslor åt sidan och rationalisera kring varför det andra barnet beter sig som det gör är inte rimligt. Det är heller inte rimligt att lägga någons dåliga mående i knät på en åttaåring. Det enda N behöver veta om vad som ligger bakom det andra barnets agerande, är att hon inte har någon som helst del i det.
– ”S”

Jag har också varit bråkig som barn, så jag fattar, jag är inte helt okänslig eller ignorant. Jag var också bråkig. Ett sk ”problembarn”. Av olika anledningar som vi kan älta nån annan gång eftersom att det inte är relevant här. Dock var jag aldrig våldsam mot andra barn om jag inte hade god anledning dvs de var våldsamma först och då bara om jag visste att jag hade en chans att värja mig. Oftast hade jag inte det. Fysiskt eller mentalt.
Jag fattar hur det är att vara trasig, att sakna verktyg, att vara desperat för all slags uppmärksamhet även om den är negativ. Jag vet hur det är att vara arg som barn. Arg och ledsen och utåtagerande. Jag kan se mobbarens perspektiv också och känna empati för det, men jag väljer att sätta offrena i fokus. För de behöver värnas på alla sätt som går. Det finns inte utrymme för annat. Eller det borde inte finnas det iallafall.
Jag gör även skillnad på var mitt ansvar som förälder ligger och vad mitt ansvar som medmänniska och vuxen ligger. Såklart. Och i detta enskilda fall så ligger mitt ansvar hos mitt barn och som förälder. Jag väljer att se på det ur min åttaårings perspektiv. Hennes känslor och upplevelser. Det måste vara i min fokus. Inget annat. Det andra barnet får vara de andras ansvar just nu, Inte mitt.
Men jag tycker såklart det är allas ansvar att se till att alla barn mår bra och där ingår mobbare också. It takes a village som Asta skriver i sitt inlägg. Jag vill se konkreta lösningar för att hjälpa inte bara de utsatta men också mobbarna och jag känner att systemet sviker samtliga. Man tycker synd om, men längre än så går det inte. Man låter dem hållas. Man försöker vara snäll och visa empati men det är inte snällt alls egentligen. Inte mot mobbaren. Hen lämnas åt sitt öde liksom och alla hens offer slängs under bussen på kuppen. Inga insatser sätts in för att bryta mönster eller få förändring. Inga krav ställs och inga konsekvenser utdelas. Barnen får hållas och i och med det så sviker man dem totalt. Detta är inte ett nytt problem, så såg det ut när jag var liten också och jag gissar långt innan dess.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Att inte ställa krav på mobbare är att svika dem”

<3.
Alltså, jag håller med. Och jag känner redan skräck för hur det ska bli när mina barnbarn börjar skolan.
Jag mobbade men jag var oxå utsatt av de några år äldre killarna. Jag minns skräcken när man såg dem på håll och visste att man inte skulle komma undan. Glåporden, knuffarna, snöbollarna, kanske ännu värre. Mitt vuxna jag kan bli till mitt barn jag när jag passerar killar i 10-12 årsåldern med en särskild attityd. Inte rädd kanske men med viss oro. Det präglar för alltid. Vi vuxna måste agera tillsammans. Föräldrar till det utsatta barnet, föräldrar till det mobbade, lärare, kuratorer, vi som bara råkar gå förbi. Tyvärr är de där stökiga barnen (ofta grabbarna) stökiga av en orsak. Antingen har de föräldrar som är blinda för att deras gullgosse kan hitta på nåt eller oxå har föräldrarna själva grava empati och aggressionsproblem. Jag har stött på båda varianterna när mina barn varit utsatta. Men jag tror på att reagera snabbt och reagera hårt.
Bråka! Kräv! förändring.
Det gör ont i mitt mammahjärta att inte alla barn går gå till skolan med glädje.
Kram Asta
Ps. Och du, det låter som magkatarr. Gå till doktorn (jag vet att du inte vill.) Pröva en kur då med Omeprazol morgon och kväll, snäll mat för magen (kokt.)

Jag har lärt min E om Nödvärn sen hon var 3 år eller mindre. Hon har aldrig slagits på dagis eller skolan, vilket jag kanske var lite orolig för (att jag gett hen legitimitet att slå). Så här i efterhand är det en av de taktiker som jag känner att jag är nöjd med! Att ge vetskapen om att man i vissa lägen har all rätt att försvara sig, och det gäller faktiskt inte bara vuxna.

Jag har, efter att som barn blivit mobbad även då vuxna sett på, lovat mig själv att alltid ingripa om jag ser ett barn bli utsatt av andra barn. Alla vi vuxna måste ta ansvar för alla barn och vara beredda att gå in och säga ifrån. Jag har bland annat rusat ut på gården och skällt ut två äldre barn var elaka med ett yngre barn. De såg väldigt förvånade ut när den arga tanten kom ut från ingenstans och berättade för dem att det faktiskt är OLAGLIGT att slå någon och att jag funderade på att ringa polisen. Det kanske inte stoppade dem från att vara elaka fler gånger, men de fick sig kanske en tankeställare. Jag håller med om att vi måste ta barns våld, fysiska och psykiska övergrepp på allvar och verkligen markera att det inte är okej. För allas skull, offer som förövare.

Jag blir OERHÖRT provocerad när vuxna förminskar mobbning och vad barn kan göra mot andra barn. Så naivt och kontraproduktivt. Jag vet precis hur hemskt det kan vara att bli utsatt av saker från andra barn.

Man måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. 1. Barn som mobbas av andra barn måste tas på allvar, de behöver INTE leka med sina mobbare, de skall inte få höra ”äh, bry dig inte om att hen retas” eller förringas på annat vis. Mobbing är extremt allvarligt och ska inte förringas. 2. Ett barn är inte en vuxen, ett barn som beter sig elakt speglar en vuxenvärld, ett barn som sexualiserar speglar en vuxenvärld. Ett barn är ett barn, och skall aldrig dömas som en vuxen. Det är de vuxna som skall ta ansvar för allt som barnet gör och guida barnet framåt. Annars är vi snart inne på vissa stater i USAs linje och dömer barn till fängelse. Let’s don’t.

tänker att det är en ganska enorm skillnad på att låta en åttaåring slå tillbaka och på att prata om fängelse och annat. Det är ju inte så att jag sagt att JAG ska slå tillbaka eller att nån annan vuxen ska göra det.

Jag tror att en lösning är att börja benämna det som faktiskt sker i skolan för vad det är istället för att linda in olika trakasserier, kränkningar och slag i flummiga ord som mobbning samt sluta göra skillnad på barn och vuxna. Barn är inte en andraklassens medborgare. Hade en diskussion i ett seminarium varpå en kurskollega menade att lite slag i korridoren får man finna sig i. Men hen själv menade att vuxna på en arbetsplats inte behövde det.

Jag tycker såklart inte heller att barn ska dömas som vuxna. När jag sa till barnen i min kommentar ovan att det var olagligt att misshandla och att jag funderade på att ringa polisen var det mest för att markera allvaret i det de gjorde (jag skulle inte ha ringt polisen, hade jag vetat vilka barnen var hade jag däremot ringt föräldrarna). Men vi måste som samhälle stå enade mot våld och ha anti-mobbing planer som fullföljs och som fungerar, och bry oss och försöka gå in och säga ifrån när vi ser vad som händer. Det är lika allvarligt att ett barn går till skolan och blir misshandlat som att en vuxen skulle gå till jobbet och bli det. Det ska vara olagligt att mobba. Det måste också finnas planer på hur man stöttar någon när mobbingen slutar. Mobbaren för att hen inte ska återfalla i sitt beteende, den mobbade för att man fortsätter ju att må dåligt. Jag mådde jättedåligt i flera år efter mobbingen, den har fortfarande 20 år efter att den upphörde mentala konsekvenser för mig. När jag var yngre hamnade jag bland annat i ett väldigt dåligt förhållande där jag blev kallad och utsatt för inte så trevliga saker, och jag trodde att det var okej, för så hade jag ju blivit behandlad i mer än halva livet av mobbarna. Jag har förlåt de som mobbade mig, för att de var barn. Men jag har inte glömt sveket från vuxna som såg men inte sa ifrån.

Men jag tror att man kan polisanmäla även barn. Att de inte är staffmyndiga, och inte döms, är en annan sak – och säkert inte heller det man vill. Genom att polisanmäla kan man faktiskt hjälpa även förövaren – om det blir nån sorts utredning, tänker jag, där det kommer fram om det finns våld i hemmet tex.

En sak vi kan skippa tycker jag är Friendsrepresentanter. På min skola var det en popularitetstävling, och vilka var populärast? Mobbarna. Vilka blev Friends? Mobbarna. Alltså kunde man inte vända sig till en kamratstödjare för de var så hemska, och om man berättade för en vuxen att hen var elak blev svaret ”nej, hen är kamratstödjare, hen är inte elak”. På min tid åkte de till Skansen en gång om året och träffades för att fika en gång i månaden. De gjorde förutom det och mobbningen inte ett skit.
Ibland kan jag tycka att idén med Friends är bra. Ofta känner jag att det är skämt. ”Vi hjälper elever att själva stoppa mobbning”. Hur bra går det, egentligen?

Mellan andra och tredje (kanske fjärde) klass blev jag systematiskt utsatt för sexuella övergrepp av en flicka som var tre år äldre än mig. Hon hade kommit in i puberteten, jag hade det inte. Hon använde kort och gott mig som någon slags onanimatta; klädde av oss båda nakna, lade mig på rygg i hennes säng, lade sig själv ovanpå och gnuggade sitt kön mot mitt tills hon fick orgasm.
Som jag minns det pågick det i snitt ett par gånger i veckan under ett par års tid. Ingen visste något. Jag hatade det, även om jag inte förstod vad jag utsattes för, men sade alltid nej och försökte värja mig. MEN. Jag var grymt mobbad. Den här tjejen gick på mitt fritids och tog mig under sina vingar. Övergreppen var det pris jag fick betala för att ha hennes ”skydd” i skolan.
När jag tagit studenten skrev jag ett brev till kvinnan och berättade om min skräck för det som hände. Jag ville att hon skulle veta vad hennes beteende lett till. Hon reagerade genom att prata med sin mamma, som ringde till min mamma och hotade att anmäla mig för förtal. Min mamma ringde i sin tur upp mig, topp tunnor vansinnig för att jag ”hittat på” såna dumheter. Hon tog kvinnans (dvs. min förövares) parti, och har aldrig igen talat om det med mig. Det har inte hänt.
Och visst. Hon var ett barn. Mellan 10 och 12 år gammal under tiden övergreppen skedde. I lagens mening ingen förövare, men i mig – i min kropp, i min skräck – så var hon en förövare. Fortfarande, mer än 20 år senare, har jag en mycket skev kroppsuppfattning och mycket svårt att njuta av sex. Att då försöka bortförklara skadan hon orsakade bara med att hon var ett barn är för mig otillräckligt.
Hon bodde i en välbärgad familj med syskon och vettiga föräldrar, så det är inte enkelt att helt skjuta över ansvaret på miljön heller. Barn gör fel. Barn kan skada andra barn. Och vi som har skadats av andra barn, till exempel sexuellt, har mycket svårt att någonsin få upprättelse. Det finns knappt ord för det jag varit med om: att som flicka utsättas sexuellt av en annan flicka. Jag passar ingenstans, kan inte söka mig till en mottagning för våldtagna eller känna igen mig när det gäller våld från manlig förövare. Min utsatthet finns inte.
Det här blev en lång kommentar. Jag beklagar. Det är första gången jag någonsin sätter ord på det här, och hjärtat bultar nu när jag ska publicera. Det jag vill ha sagt är kanske bara detta: barn kan också vara förövare. De ska förstås bemötas på annat sätt än vuxna förövare. Ett barn som begår övergrepp – oavsett i form av mobbning eller sexuellt – behöver hjälp. Men. Det gör offret också. Och det måste vara offret som går först. Allt annat blir fullständigt förödande.

Barn kan bli onda, flugornas herre experiment har gjorts och det är inget konstigt att barn kan vara onda då de saknar många vuxna spärrar och erfarenheter m.m. Jag håller med dig LD.

Alltså tack för dessa inlägga! Var förskonad mobbning som barn, men har genomlevt mycket sexuellt våld som tonåring och i tidig vuxenålder och förstår nu, genom terapi, att jag lärts upp till att det är fult och farligt att försvara sig, och möter på allvar människor som typ ryggar tillbaka, alternativt skammar mig, när jag uttrycker att jag önskar mina förövare död. Det har liksom inte funnit utrymme under min uppväxt att vara arg och få hävda sina gränser, och jag har aldrig känt att någon på riktigt varit på min sida när jag blivit utsatt, utan bara känt mig så oerhört misslyckad för att jag inte har kunnat skydda mig själv samt antagit att jag är helt värdelös för att ingen tycks bry sig på riktigt.
Det känns som att det alltid, alltid ska fokuseras på förövaren och typ ömkas att det är synd om den som inte ”vet bättre än att utsätta andra”, och att man glömmer att även om det är ’synd’ om de barn som slåss så är det faktiskt värre att bli utsatt, för att vara våldsam väljer man faktiskt (även om man inte ”kan välja bättre”) medan när man blir utsatt har någon annan gjort valet.
Självförsvar föder inte våld. Det är en myt och jag går inte på det. Tror man det undrar jag hur man tror att inlärning funkar. Det är så jävla obehagligt att lära barn att det är fel att sätta gränser och att man ska tänka att det är synd om någon annan och inte om en själv när denna annan slår en. I alla fall tycker jag att du resonerar så oerhört klokt och fint! Det tycker jag förvisso generellt att du gör när det gäller föräldraskap, men dessa inlägg är oerhört bra!

Jag såg kommentarerna på det föregående inlägget.. en sak jag länge tänkt på är att vad det finns många vuxna som suger på att vara just vuxna. Speciellt i dessa mobbningsfrågor. Att ta lite ansvar. Att se det hela ut barnets perspektiv
Jag tycker du har helt rätt LD, det är inte så att N ska behöva empatisera med sin mobbare utan det är sjävförsvar som gäller. Alla fina skolplaner till trots är det ju ofta när det inte är en vuxen i närheten som det passas på. Barn är ju inte dumma.
Jag blev mobbad som barn och det var aldrig någon som såg saker ur mitt perspektiv. Jag förväntades lära mig av att bli kritiserad av vuxna t..ex. Och fick ofta höra att ”de har det inte så lätt de heller”, mobbarna. Jaha men hur hjälper det den mobbade att tänka på det? NADA, NOLL, ZERO.
Lära barn att stå upp för sig själva är grejen.
Och att lära speciellt tjejer att agera utåt och inte vända sin ilska inåt och börja hata sig själva, och aldrig ta mobbarnas värderingar till sina.
Det är lite hemskt med denna värld där barn buntas ihop med en massa andra barn och få vuxna iblandade, när man så lätt blir uppfostrad av andra barn. Och sen i detta ska man försöka hitta sig själv. Och bli en välfungerande vuxen.
Och det finns fortfarande vuxna som inte orkar, som tycker att barn löser sina problem bäst själva utan vuxnas inblandning. Det är ju för fan alltid djungelns lag som gäller då. Starkast knynävar vinner. Elakast knäcker snällast.
Jag har fortfarande issues av mobbningen. Det har märkts mest i mitt vuxna liv, när man ska försöka interagera med andra. Jag har jättesvårt med relationer, har svårt att lära mig att trivas med snälla och sjysta killar utan dras lätt till trasiga, känslokalla styggingar och vill vinna deras gillande, känner mig mer hemma med det. Och är det någon som verkligen gillar mig ser jag lätt deras känslor som svaghet och föraktar dem för det. Samtidigt som jag själv är enormt känslig, innerst inne. Har också en konstig grej att jag kan stänga av mig känslomässigt, efter att jag fick höra så mycket som barn att jag är för känslig, det var mig det var fel på, därför jag blev mobbad.
Jag sörjer lite min förstörda barndom ibland.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *