Kategorier
barn & föräldraskap

Detär nu eller aldrig

Så N’s lärare ringde för att berätta att det varit en incident. Med bullyn E. Han hade frågat N om han fick se en sak hon hade med sig i fickan och när han fick det så hade han stampat sönder den. N hade blivit arg (tack och lov för hon är känslig och blir lätt ledsen) och skolan skulle tydligen skriva en kränkningsrapport. (Om detta innebär nån konkret förbättring vet jag ej) Jag sa att jag ville prata om E på vårt samtal som vi ska ha denna månad. 
Vill förresten bara förtydliga en grej, apropå det här som blivit lite oklart och kanske lite överdrivet. Hon utsätts inte för mobbing eller regelbundet våld i skolan. Hon är inte pojkens främsta offer och jag vet inte om han specifikt pekat ut ett enskilt barn heller eller om han bara är ett asshole mot alla. Jag vet bara att han är bråkig och hotfull och elak och att många barn är rädda för honom och att N ibland blir offret och att det iallafall har varit så i två år.
Det är liksom nu man kan komma åt honom. Eller dem för han är inte ensam. han har vänner som hakar på. Och det finns andra pojkar i skolan som N har blivit kränkt av vid andra tillfällen och jag upplever att det inte görs nåt åt detta. Häromdagen var det ett annat barn som oprovocerat knuffade henne och hennes kompisar när hon plockade ekollon på skolgården. (Han har jävlats med henne förr) När N går och säger till en vuxen, som hon alltid gör, så får hon svaret ”Man får inte plocka ekollon”. Som om det var där problemet låg. Jag tog upp detta med pedagogen som är på min linje och hon blev skitarg och skulle ta upp det på mötet.
Men det är här och då jag säger till henne att fan N, sopa till honom så han hjular över skolgården! Du får det! Om du och dina vänner går ihop så kan ni knuffa tillbaka och han kommer inte våga röra er igen. Ni är större och starkare tillsammans!
Jag fattar också att man till slut som pedagog inte vet hur man ska hantera det – man kanske har kämpat som fan, kanske i motvind, utan resurser och resultat. Och det är ett vanligt problem i skolorna, att man till slut ger upp, att den utsatte blir den jobbige för det tvingar dem att ta itu med barnet som bråkar och som kanske inte alls lyssnar och som kanske har föräldrar som inte är mottagliga och som förvärrar allt. Då blir den utsatte till slut problemet i deras ögon och man försöker släta över, förklara bort, få barnet att sluta gnälla eller uppmärksamma det som händer.
Men iallafall, det är inte första gången N får ett sånt ickebemötande när hon försöker säga till en vuxen så jag är glad att denna senaste händelse togs på allvar. (Beror nog på vilken vuxen som ser) Och det är som sagt inte hon som är mest utsatt eller E som är enda bråkiga pojken i skolan. Vill bara förtydliga detta för det känns som kommentarerna drar iväg lite och ett scenario vi inte är framme vid än spelas upp.
Som sagt, det är nu eller aldrig. Det är nu hon kan slå tillbaka. Det är nu hon kan sätta de bråkiga killarna på plats och visa att hon inte är nån man sätter sig på. Det är nu hon kan bekräfta den känslan i sig själv: att hon kan och vågar stå på sig. Att hon får det.
Och det är nu vuxenvärlden skulle kunna nå pojkarna, innan de blir för stora och starka och blir ett hot på riktigt.
Jag minns när jag gick i skolan. Det fanns ett par killar jag var fullkomligen livrädd för. Redan som åttaåring. Andra åttaåriga killar, som spred skräck. Som slogs och mobbades och trakasserade sina klasskompisar. Jag vill att N och T ska fortsätta känna sig trygga.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Detär nu eller aldrig”

Håller tummarna för att de vuxna i skolan tar det här tillfället att styra upp situationen! Det gjorde de inte i min skola, utan bara slätade över och lät tiden gå. När min mor till slut tröttnade på att en av mina plågoandar inte lät mig vara ifred och ringde upp hans far, slutade det med att hans far gav honom så mycket stryk att han hade en blåtira dagen efter. Inte kul, men jag fick i alla fall vara i fred efter det.

När jag gick i tvåan spelade jag en gång basket med några killar i klassen, tog basketbollen från en av dessa, varpå han sa ”om du inte ger tillbaka den tar jag dig på dom där *gör klämmande handrörelser precis vid mina åttaåriga bröst*”. Jag kände mig grymt förnedrad (trots att denna kille antagligen inte visste exakt varför han gjorde sådär?) och ville inte vara med på basket fler gånger. Läraren tyckte typ att ”boys will be boys”.

Tänk om nån hade sagt slå tillbaka när en av de avskyvärda killarna i parallellklassen slängde en basketboll i mitt huvud så att det flimrade för ögonen. Tänk. (De var vidriga mot ALLA tjejer – tänk om vi uppmuntrats att gå ihop!) Men det föresvävade aldrig mig eller någon annan. Min dotter kommer jag lära något annat!

OT Jag har gjort ett misstag. Förra veckan jobbade jag på två inlägg under mina nya kategorier Feminism och fettförakt/tjockhat. I båda inläggen ville jag respektive citera två olika bloggares kommentarsfält varav en bloggare var du. Jag fick ett ok från den andra bloggaren att publicera. Sen fick jag ett hjärnsläpp och publicerade inlägget där jag citerar ditt kommentarsfält för jag blandade ihop vem jag fått ok från. Så jag hoppas att jag får ett ok från dig i efterhand. Jag har skrivit var det jag citerat kommer ifrån så man kan hitta dit men jag har inte infogat någon länk. Du kan titta här om du vill http://nouw.com/annorlunda/om-din-man-ar-radd-att-du-ska-bli-tjock-27154391 , det är det första citatet så du behöver inte läsa hela inlägget. I vanliga fall om jag gjort ett sånt misstag skulle jag tagit ner inlägget tills det rett ut sig. Men nu är det ett så provokativt inlägg att jag inte vill ta ner det, jag vill inte att mina läsare tror att jag på något sätt inte står för det jag skrivit. Jag hoppas du förstår. Säger du ifrån så tar jag omedelbart bort citatet.

Åh vad jag känner igen från min egen skoltid som är ständigt kantad av sådana där pojkar som bråkat och terroriserat sin omgivning och gjort skolan till ett helvete. En tanke jag har är om det går för dig att gå ihop med andra föräldrar i klassen och kräva förändring mer konkret? Skolan måste ju kunna garantera era barn trygghet och det är något jag tycker att ni verkligen borde kunna kräva ch tillsammans är ni många och kravet borde inte kunna gå obemärkt förbi. Om pojken slagit någon kanske ni kan polisanmäla händelsen också för att få mer tyngd bakom detta. Om pojkens föräldrar inte bryr sig om hans beteende i skolan eller är förmögna att hantera det kanske en orosanmälan också är på sin plats så att familjen kan få adekvat hjälp med sina problem vad de nu må vara. Sen håller jag med helt om att barnen måste få försvara sig med våld mot våld men detta är ju en situation som pågått i flera år och jag tycker att det är helt oacceptabelt att vuxenvärlden inte gjort mer.

Fyfan, jag minns också skoltiden så himla väl, även om vi går så långt tillbaka som låg- och mellanstadiet. Inga har fått mig så rädd och illa till mods som pojkar i min klass eller på min skola. Flickor har aldrig varit så elaka eller våldsamma som pojkarna varit. Det kunde vara en eller några få som verkligen ställde till det för resten. Snodde bollar, slogs, hotade och trakasserade. Och det sorgliga är ju att de som var stökigast i mellanstadiet som ingen gjorde något åt fortsatte på samma sätt i högstadiet, fast sju gånger värre. Och lärarna stod maktlösa (lama? ignorerande?) inför killarna som totalt härskade i skolan. Snöbollskrig inomhus, mopedkörning i korridorerna, utkastade träbänkar från andra våningen, kränkningar och vilt härjande. Tänk om någon hade gjort något tidigare. Vilken tur att jag fick uppleva lugnet själv i gymnasiet dock, där var det helmysigt! Vilken skillnad! (ingen av de killarna jag gått med tidigare gick i min gymnasieklass). Men man ska ju inte behöva vänta så länge som till gymnasiet innan det blir ordning. Och man kan ju undra vad det blev av värstingpojkarna från mellanstadiet nu i vuxen ålder.

Skulle mina barn bli trakasserade skulle jag alla dagar i veckan uppmuntra dem att slå tillbaka. Och skulle mina ungar vara den där skitungen som mobbar och förstör skulle jag vilja veta det omgående! Aldrig i livet att jag går med på det.

Vad gör en om ens son är mkt kortare och väger ca hälften av sin mobbares vikt, och alltså skulle bli mos om han slog tillbaka…och dessutom inte har ett helt gäng att ta med sig? Detta blir ju knäppt att kidsen ska sköta, fy fan förskolor och skolor som inte vill se…detta ska vuxna styra upp.

Lär honom hur man slåss ordentligt. Knyta näven ordentligt och slå så hårt han kan rakt på näsan. Slå igenom liksom. Men nej, barn ska inte behöva göra detta själv. Det är helt sjukt att samhället fortfarande inte lärt sig att hantera och skydda mobbade barn. Vi har haft den här debatten sen innan jag föddes. Inget händer.

Jag tycker att föräldrar ska få komma och hämta sina barn om de gör någon illa. Varje dag om det är vad som krävs.
”Hejsan, jag ringer därför att din son sitter i lärarrummet och väntar på dig, igen. Han kunde inte vara med de andra barnen och leka idag heller. Han kränker klasskamrater med könsord, och uppträder hotfullt även mot personalen. Det vore toppen om någon av er kan vara med honom i skolan under några dagar?”

Standardfraserna jag minns från barndomen när killarna mobbades: ”han är bara kär i dig” (super att man lärde sig att killar visar kärlek med våld. Not) eller ”du säger inte nej tillräckligt många gånger.” Ehh.

Jag säger bara en sak: Kampsport!
Jag är övertygad om att det var ju-jutsun som räddade min skolgång (eller mer rasterna) i låg och mellanstadiet.
Sporten lärde mig inte bara kroppskontroll, disciplin och allt sådant, utan också hur man står upp för sig själv (och andra svagare) fastän man ses som liten och försvarslös. Jag fick väldigt mycket skinn på näsan tack vare träningarna och det tog inte många fällningar av översittare för att de skulle lära sig att ingen gav sig på mig eller mina kompisar ostraffat.
Jag har aldrig haft några vidare problem med stökiga killar för jag har aldrig varit rädd för att ta till handbegripligheter för att få det att sluta (uppmuntrad av mamma). Det är liksom bara en sak som gäller mot sådana: Avväpna. Det är ganska svårt att slå mot någon när man ligger ner på marken och dessutom är det av mina erfarenheter väldigt få som är villiga att riskera att förlora mot en tjej 😉
Det jag dock senare fick problem med var tjejer som för psykologisk krigföring med utfrysning och tjyvnyp liksom.
Jag tror tyvärr att det enda realistiska som finns att göra är att gå hårt mot hårt i sådana här lägen. Och jag tror också att det är väldigt få vuxna, om någon, som kommer lösa problemen. Så jag tror på att lära barnen att våga slå tillbaka och ge dem redskap till att få mobbaren att bli näst intill bli mobboffer.

Man kan bli mörkrädd av scener som utspelar sig på skolgårdar. Jag bor precis vid en skolgård för mellanstadiebarn och har vid flera tillfällen hört hur dom leker krig och/eller är hotfulla mot varandra. Nu senast lekte några barn våldtäkt! Där gick min gräns och jag pratade med personalen på gården. Min dotter är än så länge bara 8 månader gammal men jag oroar mig redan för allt hon kommer möta. Om det är något jag vill skicka med henne så är det känslan av att hon är grym! Att hon duger och att hon aldrig behöver ta skit. Just meningen ”ta ingen skit, stå upp för dig själv.” är en av de grejerna min pappa präntade in i min hjärna från början. Det har alltid förföljt mig och jag vet att det gjort otroligt mycket för min personlighet!

Har haft en hel del tråkigheter med min son under hans första år i skolan (förskoleklass, nu går han i första klass)
Upplever att det blivit lite bättre men tror tyvärr även att han blivit luttrad..
I början sa jag alltid att ”om du är snäll så blir de till slut snälla tillbaka”.. vi slåss inte.. Prata med en vuxen.. osv osv.. Men en vidrig händelse där flera barn gaddade ihop sig mot honom varav en höll fast medan andra stod ovanför och spottade på honom (!) gjorde att jag (vi?) fick nog.
Efter det har jag istället vänt på det, han är värd fina vänner och de som uppför sig som as är helt enkelt inga personer han behöver umgås med. Händer det att någon är dum och ingen vuxen finns i närheten så får han försvara sig ”slå hårt, slå en gång och sikta på näsan”.. Ja det kanske är dumt men han var rädd! Rädd och samtidigt osäker på om jag skulle bli arg om han försvarade sig.
En gång efter det var det ett par barn som trakasserade honom genom att dra ner honom från en lekställning och slå på hans ben så att han fick jätteont, när han sa åt dem att sluta så skrattade de bara och fortsatte. Då knuffade han omkull den värsta av dem, stampade honom i magen och sprang därifrån. ?
Jag blev lite chockad men förstod när han berättade hur hjälplös han känt sig Näe ingen vuxen hörde och de struntade i att han sa stopp så jag har sagt att det var helt rätt och även berättat det för hans lärare.
Nu är det mer verbala kränkningar som kan dyka upp men hans försvar har hittills haft effekt på det fysiska.
Givetvis är det inte korrekt att be ens barn att slåss… Inte heller att det ska ligga på honom men tyvärr ser verkligenheten ut så idag.

Här hade jag övervägt att byta skola om jag var du faktiskt, en sådan miljö ska inte barn behöva vistas i! Det är ju allvarliga kränkningar mot ett barn, och där borde skolan agerat med kraft tycker jag! Han är ju så liten också, 6-7 år, det är inte klokt och barn som är så små är så våldsamma redan!

Antal gånger jag fått fysiskt ont pga pojkar spm antingen är rent taskiga eller bara ignorant hårdhänta kan inte ens räknas och det gör mig så ARG!!! Jag är en liten person med späd kroppsbyggnad, det gör ONT liksom. Fortfarande har jag reflexen att rygga bort/ducka kring män som gör plötsliga rörelser – och ibland med all rätta, kan inte heller räkna antal gåbger män i kollektivtrafiken råkat stöta till mig/armbågas etc utan att be om ursäkt trots att det gjort på riktigt ONT. Arghhhhh

Usch. Pojkars terror genom skolåren. Kan fortfarande inte höra vissa utav deras namn utan att få magont och då var jag, som din dotter, knappast något huvudsakligt offer (i alla fall utom ETT ganska överkomligt sådant. Talar absolut inte FÖR detta som någon universiell lösning nu – verkar vara väldigt olika från fall till fall – men jag själv lyckades hålla mig ganska under radarn genom att vara ett ”otacksamt” /oemottagligt offer som huvudsaklig överlevnadsstrategi. Inte sagt med det att det inte troligtvis var en jävligt skadlig faktor i utvecklandet av min personlighet och självkänsla, men hade vänner till mig som ”bråkade tillbaks” på diverse olika sätt och deras liv blev ur mobbingperspektiv rena helveten på jorden ju längre tiden gick – så till den grad att 2 utav dessa balanserade dödskanten flertalet gånger mot slutet av grundskolan. Allt detta gör mig så jävla arg att prata om, dock, för det var aldrig varken mina vänners eller min jävla sak att hitta överlevnadsstrategier för att kämpa oss igenom skolplikten utan att på ett eller annat sätt gå under, men vuxnas ansvar lyste alltjämt med sin frånvaro, so what’s a child to do?).
För mig är det bara verkligen vuxna det ligger på att lösa den här skiten. Igår, helst! Men har fan enkom dålig erfarenhet av deras (eller VÅRAT numera, I guess) engagemang i frågan (även de vuxna jag tyckte mycket om och beundrade som barn svek ju på det stora hela). INGEN vågar liksom ta i skiten och grisa ner sig ordentligt. Det ska vara så jähähävla pedagogiskt hela tiden, men när det, faktiskt, gäller människors liv blir hur det generellt hanteras (och alltid hanterats) helt absurt. Tafatta Föräldramöten, Kamratstödjare, Urskuldande Telefonsamtal. Öh.. HALLÅ!? Någonstans måste ju vi vuxna fan börja hugga in på detta FOR REAL!? Prioritera barnens trygghet över våra egna behov av att uppskattas och omhuldas av hela samhället jämt och ständigt. Måste man vara ”assholet” som säger åt en förälder att deras barn faktiskt beter sig som en riktig liten rövhatt och riskerar förflyttning och nu är det fan sista varningen och här har ni numret till BUP, så får man helt enkelt bara bita i det sura äpplet och VARA det (ja, jag FATTAR att det är känsliga frågor, men DET får fan inte heller bara fortsätta användas som den perfekta ursäkten till att inte göra något alls). Men det är ju synd på stämningen som uppstår nästa gång man möter sagda förälder i kassakön på Coop då va.. så nä, let’s not förresten. -.-

Skolan sviker både N och E – båda behöver ju hjälp! N behöver hjälp i de situationer som hon vänder sig till personalen och E verkar ju också behöva hjälp!
Att säga till sitt barn att det är okej att slå tillbaka?
Det förstår jag verkligen inte – visst, min ena dotter har slagit tillbaka några gånger och när vi i efterhand pratat om det så sa jag att jag förstod att hennes reaktion blev att slå tillbaka men att hon ska försöka säga till personalen istället, att uppmana mitt barn att slå – aldrig!

Jag tänker att det är viktigt att, framför allt som tjej, lära sig att bli bekväm med att freda sig. Det funkar som bekant inte alltid att säga nej och sluta. Vad händer när kränkningarna och övergreppen blir värre? Tycker du det är fel att slå om man blir utsatt för våldtäktsförsök?

Det låter inte som en särskilt bra idé att lära barn att hantera konflikter med våld. Jag förstår att man vill att ens barn står upp för sig själva, men man kan stå upp för sig själv på ett sätt som inte inkluderar våld. Det kan ju vara så att mobbaren är en sådan som har lärt sig att hantera frustration genom att slåss och retas. Kanske har hans föräldrar lärt honom det.
När jag var liten blev jag mobbad av en kille som bl.a. cyklade efter mig när jag gick hem från skolan och kastade sten på mig. Mina och mina kompisars föräldrar började turas om att hämta oss från skolan så att vi skulle slippa den behandlingen. Som vuxen har jag fått veta att den här killens pappa var alkoholist och att han misshandlade mamman. Det kom fram när han utsatte henne för ett mordförsök efter att de hade skiljt sig. Jag kan inte ens föreställa mig vad pojken tvingades gå igenom som liten, och jag förstår nu att han helt enkelt inte kunde – för ingen vuxen gav honom hjälpen eller verktygen som behövdes – hantera sin livssituation på något annat sätt.
Att lära sina barn att hantera problem som uppstår utan att slåss är värt så mycket. Jag är inte direkt pacifist, och om någon t.ex. håller fast en annan person och slår denna, så tycker jag såklart att den personen ska försöka slå sig fri. Men att slåss för att skrämma, sätta på plats eller – ännu värre – ge tillbaka, det är inget jag vill lära mina barn.

Jag vet för lite om din situation för att kunna säga vad du ska göra, men jag är övertygad om att det finns något du kan göra som inte går ut på att ditt barn ska lära sig att slå ner mobbaren. Har du någon kontakt med mobbarens föräldrar? Har du pratat med mobbaren?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *