Kategorier
barn & föräldraskap

Man får vara lyhörd inför barnets förmåga

Fler tankar kring morgonens diskussion om att slåss eller inte slåss. Med N så uppmuntrar vi ju det för vi vet att hon förstår skillnaden mellan våld som är med flit och sånt som sker av misstag. Hon skulle aldrig slå tillbaka för att nån råkar kasta sand eller trampa henne på foten. Hon är inte våldsam generellt så hon behöver inte passas på.
Med T är det annorlunda. Han får man vara tydlig med. Han och hans bästis D ryker alltid i luven på varandra. Båda är lite sådär assholes som sexåringar är och båda har den där gnälliga monotona rösten och båda är martyrer. ”Han sloooooog meeeeeeej buhuhuhu” och så var det mitt i leken och de slog på varandras väskor på skoj men så ska en av dem vinna poäng med mamma. Där har jag fått säga att jag vill inte att du slåss. T är också benägen att tro att man gör saker med flit fast man inte gjorde det. Sen så skulle jag aldrig ge honom skäll när han slår tillbaka i situationer där det är befogat. (t.ex när storasyster inte är helt schysst.) Då får han förståelse istället.
Men jag uppmuntrar honom INTE att slå tillbaka annars. Jag vet inte hur jag ska hantera framtida eventuella situationer dock och hoppas jag kommer på det innan nåt händer.
Man får liksom vara lyhörd för barnets förmåga och det har man ju generellt koll på om man är en lyhörd förälder. 
Sen när det gäller bullyn E så kan ju hans våld och beteende bero på vad som helst. Diagnos, dåligt hemma, upptagna föräldrar. Detta är såklart nåt jag har djup sympati för, som medmänniska, men som förälder till ett barn som far illa så skiter jag fullständigt i VARFÖR han slår mitt barn. Jag vill bara att det upphör.
Jag kommer inte kontakta föräldrarna dock eftersom jag vet att skolan redan har nån slags dialog med dem och de är medvetna om sitt barns problem. Är de lyhörda föräldrar så behöver de inte ytterligare press från mig, är de idioter så hjälper det ändå inte. Det är skolan som ska se till att barnen är trygga dock. Det är deras ansvar och problem för E’s mamma och pappa kan inte säga upp sig från sina jobb och ledsaga sitt barn till skolan varje dag.
Det jag vill se nu är, i denna ordning:
1. en resurs till E som följer honom på skolgården precis hela tiden och motverkar att situationer ens uppstår.
2. att han byter klass så att han inte har uppbackning av sina polare hela tiden. (han har tydligen två tre polare med sig)
3. Och om detta inte gör nån skillnad: Byte av skola. För honom. Inte för oss andra. Bryt upp hans trygga miljö och flytta honom från vännerna. Har man tur så får han en annan roll i nya skolan.
Som medmänniska och vuxen förstår jag att han behöver hjälp också och detta skulle hjälpa alla inblandade.

Av Natashja // Lady Dahmer

Ni har verkligen kommit rätt om man säger så. Jag är en riktig glädjespridare, fast tvärtom. En bitter surkärring utan dess like som skriver om feminism, kroppen, fatshame, föräldraskap och om att vara kvinna i ett patriarkat.

Kvinnosakskvinna. Feministinfluensa. Din problematiska favorit.

Mig blir ni snart kär i!

0 svar på ”Man får vara lyhörd inför barnets förmåga”

Ponera att E har en diagnos då…i så fall förödande om ditt barn börjar att slå tillbaka eftersom det är en garanterad triggerfaktor till att hela situationen snart urartar….
Bästa du kan göra är att vara på plats. Låt mannen vara hemma med bebis en dag eller två och gör det ingen annan gör: Häng med ditt barn till skolan och närstudera den sociala miljön. Kan garantera att det hade varit föräldrauppror här och var om fler hade gjort just det och t ex sett överfulla klassrum med 1-2 potentiella diagnosbarn som härjar runt, skriker och slåss, samt ett antal allmänt ouppfostrade kids som stökar medan andra barn får sitta med hörselkåpor…Vet inte varför dagens föräldrar har så svårt att se att klassrummet ska vara öppet för alla. Och att även stora barn behöver någon som helhjärtat engagerar sig genom att faktiskt vara med dem en dag i skolan eller på förskolan. Att ha varit på plats sjäkv ger också större tyngd om man sedan vill kontakta rektor och kräva resurs åt någon. Nu har ditt barns skola tystnadsplikt och du vet inte alls vad som pågår bakom kulisserna-Är det mobbning pga dåliga gruppformeringar där ditt barn är hackkyckling pga låg status i gruppen och ett annat barn (E) har dålig empati och behöver status via mobbning eller rör det sig förmodligen om just en diagnos som kräver en resurs. Eller räcker kanske hemringning? Eller ett snack med läraren för att uppmärksamma gruppdynamiken?

Oj, jag blir verkligen förfärad när jag läser dina två senaste inlägg. Dels att hänga ut någon annans barn (gissar att de flesta i ditt närområde vet vem du är och att du har en blogg, så med stor sannolikhet läser andra barns föräldrar från samma skola detta, och kanske även barnets föräldrar). Hur hade det känts för dig om någon skrivit på en stor blogg att ditt barn var en jävla skitunge som var elak och hängde ut exakt vad hen gjort? Hade det varit mitt barn hade jag gjort en anmälan. Sedan synen på barnet som lyser igenom. Det är ju helt klart ett barn med en utåtagerande problematik. Har du minsta lilla kunskap om barnpsykologi så vet du att ordentliga tillsägelser inte hjälper på sådana barn. De har svårt att hejda impulser. Barn som kan bete sig bra beter sig bra, du pratar om en åttaåring inte en vuxen man. Att dessutom be ditt barn slå tillbaka tycker jag är helt galet. Dels kan det bli farligt för ditt barn, då det sannolikt bara leder till en upptrappning av våldet från det utåtagerande barnets sida, med ditt barn i skottlinjen, och dels ger du ditt barn en människosyn att andra barn med svårigheter förtjänar straff för handlingar de faktiskt inte har förmåga att hejda. Det är ju som att slå ett barn i rullstol för att hen inte kan gå. Jag träffar barn som E varje dag i mitt jobb. Och deras föräldrar. Jag hör vad de går igenom dagligen och hur de kämpar. Att föreslå klassbyte (eller ännu värre, skolbyte) är helt vansinnigt. Dessa barn behöver förutsägbarhet och kontinuitet. Du skriver att du vill bryta upp den trygga miljön. Det enda det leder till är att beteendet sannolikt förvärras och att pojken i fråga mår sämre. Men då är det ju andras barn som står i skottlinjen och inte ditt, och då gör det ingenting? Nej, jag är verkligen helt paff av okunskapen och människosynen i dessa två inlägg. Det är ett BARN du pratar om. Detta är över alla gränser och långt ifrån hur jag tycker att en lyhörd förälder ska se på andras barn och forma sina egna. Läs på!

Vårt fosterbarn betedde sig som du beskriver i hens förra skola, de första tre månaderna hen bodde hos oss var hemska, samtal varje dag från skolan om hur hen betett sig. Det hade pågått i flera års tid så hen hade inte heller några kompisar. Ensam, arg, frustrerad och då gjorde hen dumma saker. När jag var på föräldramöte så frågade de andra föräldrarna alltid när hen skulle byta skola. De ville , självklart, inte låta hen leka med deras barn. Vi valde att byta skola och gav hen en chans att ändra beteende. Under sommaren tränande vi mycket på socialt samspel, speciellt med större, socialt välfungerande barn med god moralisk kompass så att hen inte skulle våga slå dem. Numera får vi bara positiv information från skolan, skolarbetet går jättebra, hen har kompisar, trivs etc! Skolbytet blev bättre för alla!
Många föräldrar med bråkiga barn tror att det blir värre av att flytta ungarna till en ny miljö, men det är inte alltid så. Det bästa kan vara att barnen får mycket social träning och att ge dem en chans att bryta mönster, för de kanske inte klarar av det i sin gamla miljö. Sen att vara MYCKET tydlig med regler och rutiner på nya skolan i början så att de inte tror att de kan strunta i dem.

Håller helt med dig LD, att bryta mönstret och låta den bråkiga killen byta skola vore det absolut bästa för alla inblandade. Alternativt nån resurs som går bredvid problembarnet hela dagen, och byt klass bort från polarna som hejjar på. Jävla tramsande alltså, katastrof att det får gå till såhär! Det är ju verkligen en förälders värsta mardröm att ens barn ska bli mobbat. Om det hände så skulle jag helt ärligt skita fullständigt i hur mobbaren mår och varför hen beter sig illa. Skulle aldrig nånsin lära min dotter att ta emot skit och ha överseende för att det är ”synd” om den som slår.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *